Igår, söndag, så gav jag mig ut på en cykeltur till Morgan Territory, en park som ligger norr om Livermore. Planen var att först cykla en av vägarna som jag missade förra helgen, fortsätta norrut till Morgan Territory och sedan cykla österut genom parken. Jag skulle då komma till en annan park, Round Valley Regional Park, som verkar väldigt trevlig. (En park här kan liknas med naturreservat hemma).
Jag kände mig pigg i benen och vägen upp till Morgan Territory cyklades i god fart, trots uppförsbacke nästan hela vägen. Hela parken ligger bland kullarna så jag var inställd på att det skulle bli mycket upp och ned på stigarna (ingen asfalt här inte). Så fort jag är inne i parken så bär det av uppför, 125 höjdmeter avklaras på några kilometer. Det är riktigt brant, ofta runt 10%. Jag har bara slicks så ibland är det svårt att få fäste.
Jag byter stig och jag är snart tillbaka nere på ursprungshöjden, typiskt. Stigen vänder sedan upp igen och som den vänder. Nu är stigningen runt 20%. Jag klarar mig med nöd och näppe fram till ett lite planare parti med bara 12-13% stigning (som i vanliga fall mer eller mindre känns som en vägg). Stigen svänger runt ett hörn och jag bara gapar. Jag kommer kanske tio meter till, sedan är det för brant. På bara 500 meter tar jag mig över 100 höjdmeter. Medelstigningen är runt 20%, men ofta är den över 30%! Jag tidigare har aldrig ens stött på backar med en stigning på över 17-18%. Skrev jag att termometern på min cykeldator visar +35C... Det är fullständigt omöjligt att cykla, och jag har ändå MTB-utväxling. Det är svårt att bara skjuta cykeln längs stigen. Svetten forsar...
Så här fortsätter det i nästan en mil. Korta partier av plan mark följda av otroligt branta backar. Det är inte tal att leda stigen runt kullarna, stigen ska rakt uppför dem, utan serpentiner. Några få gånger tar jag mig upp utan att gå, men oftast är det alldels för brant för att kunna cykla. Jag tror flera gånger att jag måste vara på högsta punkten, men det väntar alltid en ny kulle bakom toppen.
Efter nästan två timmar, med många pauser och lite fotograferande så är jag uppe på toppen, nästan 700 möh. Utsikten är magnifik. De gröna kullarna stupar brant ned mot dalen där Livermore och Dublin/Pleasanton ligger. Långt nedanför mig beter en grupp råmande kor. Jag har inte sett en enda människa sedan jag cyklade in i parken. Jag är i ett eget litet paradis, samtidigt som de bor flera miljoner människor inom en radie på bara några mil. Jag sitter och njuter en lång stund.
Klockan är mycket och jag inser att jag aldrig kommer att hinna till Round Valley, jag har nästan halva vägen genom parken kvar. Först ned till bilvägen som delar parken i två och sedan upp igenom genom den östra, lite mindre halvan. Jag bromsar mig ned genom 150 höjdmeter till bilvägen, stigen är alldeles för dålig för att det ska gå att släppa på det minsta. När jag är nere får jag för mig att känna på fäljarna, jag kan hålla kvar fingret i två-tre sekunder innan det blir för varmt.
Stigen har tagit mig ned på baksidan av Morgan Territory, så jag måste åter cykla uppför innan jag kan ta mig ner i dalen mot Livermore. Det är samma väg som jag cyklade förra året, när jag varit upp på Mt. Diablo. Då var vägen bland det värsta som jag varit med om. Nu går det ganska lätt, men så har jag inte heller cyklat upp på ett berg den här gången. På toppen fotograferar jag åter trädet, men under helt andra förhållanden. För ett år sedan var trädet insvept i moln och temperaturen var 9C. Idag är det strålande solsken och 32C. Ganska fantastiskt, en temperaturskillnad på nästan 25C...
Vägen ned mot Livermore är brant och har ganska få svängar. Eftersom jag inte cyklar inuti ett moln den här gången kan jag släppa på - jag ser långt framför mig. På en lång raksträcka slår jag mitt hastighetsrekord från backen utför Patterson Pass. Jag är en kort stund upp i över 70 km/h. Cykeln är helt stabil, inga tendenser till vibrationer överhuvudtaget. Jag har tidigare skrivit om fartblindhet på cykel, då handlade det om 40 km/h. Nu känns det långsamt då hastigheten är nere i 50 km/h...
Den sista biten in mot Livermore går snabbt. På den milslånga raksträckan snittar jag över 30 km/h. Förra veckan hade jag en kraftig sidvind, då kom jag bara upp i 20 km/h. Vinden har större betydelse än man kan tro. Den totala sträckan blev lite drygt 60 km och den totala stigning knappt 1100 höjdmeter. En karta över turen finns här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar