torsdag 19 juli 2007

Dag 5: Port Campbell till Warrnambool

Port Campbell
Jag vaknar flera gånger under natten av kraftig blåst och regn. Fram emot morgonen börjar jag bli lite orolig. Den sista biten in mot Port Campbell hade jag motvind och eftersom vinden nu är mycket starkare och jag fortsätta i samma riktning så kan det bli en jobbig dag. Det är dessutom den längsta etappen på cykelturen.

När jag är redo att cykla iväg har regnet dragit vidare och vinden har minskat något samtidigt som den vridit sig. Sidvinden är ändå ganska jobbig, men jag är riktigt glad att den inte kommer framifrån.

The Arch
Dagens första stopp är the Arch, en smal båge som står en liten bit ut i havet. Bågen är ett vanligt vykortsmotiv, men tyvärr är det lågvatten så själva stenen som bågen står syns tydligt. Faktiskt en liten besvikelse.

Nästa stopp är London Bridge, en mycket stor rauk med en stor tunnel rakt igenom. London Bridge blev en rauk först 1990. Fram till 1990 hade rauken kontakt med land, men en dag rasade den inre tunneln. Längst ute på den nybildade rauken stod flera turister strandsatta. Som tur var stod ngen på den del som föll i havet. Efter en stund börjar regn falla ute över havet och en regnbåge bildas. Vackert.

London Bridge
Jag kommer sedan till Bay of Martyrs och lite senare Bay of Islands, två större bukter beströdda med raukar. Berget börjar bli lite hårdare, så raukrna är lite lägre, kanske 20 meter. Den större hållfastheten och blandingen av hårda och mjuka bergarter gör att deras former är mycket varierande. Längs bukterna gör jag flera stopp.

Vägen svänger sedan bort från kusten och under tio kilometer har jag medvind. Det går fort, riktigt fort. Min snitthastighet är över 30 km/h, med fulla packväskor. Om jag hade cyklat åt andra andra hållet hade den mest största sannolikhet varit under 10 km/h.

Keep your balance
Vägen tar sedan sikte på Warrnambool, mitt slutmål. Jag gör dock en sista avstickare ned till havet och Childers Cove. På vägen regnar det hel del, mitt första riktiga regnväder sedan jag startade. Childers Cove är vackert som allt annat längs cykelturen. Kanske inte lika spektakulärt men avskildheten och de stora vågorna skapar en speciell känsla.

De sista milen in mot Warrnambool är sega. Jag kan inte se havet, men är tillräckligt nära för vinden ska vara riktigt irriterande eftersom den nu kommer snett framifrån. Till slut är jag framme. Det första jag gör är att cykla till Logans Beach, dit honvalar av arten Southern Right årligen kommer för ar föda upp sina ungar. De kommer normalt i början av Juni och stannar i två månader. Southern Right är av de allra största valarna och det vore riktigt kul att få se några. När jag kommer dit plockar jag fram min kamera och så börjar spana ut över havet. Efter stund kommer en australiensare ram och börjar prata, han funderar på att köpa ett likadant tele som jag har. Tyvärr berättar han också, med hänvisning till en valskådare en bit bort, att det ännu inte kommit några valar till stranden. Det simmade förbi en bara två timmar innan jag kom, men den stannade inte utan fortsätta längs stranden innan den försvann. Min vanliga tur, tidigare har jag med några dagar missat valsäsongen i både Boston och Seattle.

Last view of the ocean
Jag cyklar in till Warrnambool och hyr en stuga på staden billigaste camping. Stugan är med god marginal min sämsta inkvartering hittills, men den får duga. Under dagen har jag cyklat 79 km och klättrat 614 meter.

Nästa dag tar jag tåget tillbaka till Geelong och därifrån cyklar jag längs en banvall tillbaka till Ocean Grove. Precis när jag rullar in i Oceans Grove ringer Natalies mamma och undrar när jag kommer. Jag är hemma hos dem tio minuter senare och på matbordet står en kanna nybryggt thé och väntar på mig.

Totalt cyklade jag 369 km (inräknat sista dagen till Ocean Grove) och jag tvingades jag cykla uppför 3600 höjdmeter. Great Ocean Road är tveklöst den finaste väg som åkt längs.

FarmlandFarmland rHosted on Zooom

onsdag 18 juli 2007

Dag 4: Lavers Hill till Port Campbell

Morning mist
Efter en hemlagad frukost så lämnar jag Lavers Hill. Eftersom jag befinner mig nästan 500 meter över havet och är på väg mot kusten så är det nedförbackar som dominerar. Jag har knappt kommit mer än några kilometer då ett underbart landskap visar upp sig i morgonljuset. Nedför mig (åt nordväst) ser jag ut över en böljande och kuperad skog. Mellan kullarna breder dimman ut sig. Det är mycket vackert och fridfullt.

Peace of mind
Jag fortsätter utför backarna och när jag närmar mig kusten svänger jag in på den en smal grusväg, Great Ocean Road i originalskick. Just här var man nämligen tvungen att göra en ny sträckning av vägen när den blev för liten. På en gång är jag verkligen ute på landet, det är tyst, lugnt och idylliskt. Vägen är inte kuperad men runt den finns en hel del mjuka och gröna kullar - det känns nästan som att vara tillbaka i Kalifornien igen. På kullarnas krön växer gummiträd och på dess sidor betar kor. Alldeles för snabbt kommer jag till Princetown och den stora vägen.

12 Apostles
Jag kommer snart till Gibson Steps. Kusten består av mjuka bergarter, vilket fått följd att erosionen skapat en mycket brant kustlinje. Det är i princip helt plant ända fram till havet, där det lodrät stupar kanske 30-40 meter till vattenytan. Gibson Step är ett första smakprov av det som ska komma. Ute i vattnet står tre-fyra "raukar". De har samma höjd som kustlinjen, dvs 30-40 meter. Mycket spektakulärt.

Be my apostle
Bara några kilometer längre fram ligger 12 Apostles, den mest besökta platsen längs Great Ocean Road. Här är det inte 3-4 raukar utan runt ett femtontal (trots att namnet antyder tolv). Jag tvingas lämna min cykel vid turistcentret, det känns inte helt bra eftersom jag inte kan ta med mig väskorna. Jag räknar dock med att allt folk i närheten ska avskräcka en eventuell tjuv. Det är folk överallt, vilket förtar en del av upplevelsen. Det är ändå mycket vackert med alla gigantiska raukar som står utspridda i havet. Närmast utsiktsplattformen ligger det en grushög i havet. Det är resterna efter en rauk som kollapsade för två år sedan. Det mjuka berget gör att kusten hela tiden förrändras - en rauk kan bildas och rasa ihop på bara några hundra år.

Loch Ard Lagoon
Jag fortsätter vidare och kommer snart till Loch Ard. Platsen har fått sitt namn efter skeppet Loch Ard på 1800-talet som rände på grund och gick under här. Endast två personer överlevde, en ung matros och en ung adelskvinna. För att klara den hårda natten tvingades de kura ihop sig i en grotta och värma varandra. Pressen såg naturligtvis en smaskig story, men de två var gifta på var sitt håll.

Razorback
Loch Ard är på alla sätt finare än 12 Apostles. Raukarna har ännu mer fascinerande former, på en del går det t o m tunnlar rakt igenom. Det finns flera pittoreska minibukter med små sandstränder där vattnet är riktigt turkost. Antalet raukar är också större, även om man inte kan se så många samtidigt. Och det är mycket, mycket, mindre folk. Det är en fantastiskt plats och jag strövar omkring i över två timmar.

Stand proud
Från Loch Ard är det en dryg mil in till Port Campbell som är mitt dagsmål. Trots att dagsetappen är kort, 52 km (373 höjdmeter), kommer jag inte till Port Campbell förrän i solnedgången. Alla stopp har tagit riktigt lång tid. Jag hälsas välkommen med ett cyklingens första riktiga regnväder.

Loch ArdIsland Archway rHosted on Zooom

tisdag 17 juli 2007

Dag 3: Apollo Bay till Lavers Hill

Mait was right
När jag kom till vandrarhemmet kvällen innan så hörde jag en konversation mellan två anställda. Eftersom måndagen tydligen är en helgdag så var vandrarhemmet fullbokat kommande natt (lördag-söndag). Oroväckande. Det första jag gjorde på mitt rum var att försöka boka boende för nästa natt. Jag ringde runt till samtliga ställen som jag kände till, både de som stod i Lonely Planet och de som fanns i diverse reklammaterial. Alla var fullbokade. Inte så bra. Jag är riktigt orolig, för jag har ingen aning om hur och var jag kan tillbringa kommande natt. Med svagt hopp fortsätter jag att slå det enda telefonnummer som jag ännu inte fått svar på. Plötsligt svarar en kvinna, och till min oerhörda lättnad har de faktiskt ett ledigt rum. Deras telefon har varit trasig så de har inte kunnat ta emot några bokningar...

Jag lämnar Apollo Bay nästföljande morgon och cyklar inåt landet. Jag ska först cykla i nordvästlig riktning innan vägen åter svänger ned mot havet. Efter ett kort möte med havet ska jag sedan fortsätta norrut, till den lilla byn Lavers Hill där jag ska övernatta på ett Bed&Breakfast.

Ferntastic!
Vägen går ganska brant uppåt och när jag ser bakåt ligger hela Apollo Bay nedanför mig. Vädret är inget vidare, det kommer en och annat mindre skur, men som tur är regnmängderna små. Vägen försvinner snabbt in i skogen, som huvudsakligen består av Eucalyptusträd. Efter två mil är jag uppe på 300 meters höjd.

Ungefär vid den punkt där jag åter ska svänga ned mot kusten ligger Mait's Rest, en sänka med riktig regnskog. Sänkan gör att vinden inte kommer åt träden och växterna, vilket är en förutsättning för den här typen av regnskog. Genom sänkan har man dragit en bred och fin stig som jag utan problem kan följa med min cykel.

The right turn
Jag kommer inte många meter in i regnskogen innan jag stannar, helt överväldigad. Jag har aldrig sett sådan grönska. Flera meter höga ormbunksträd sträcker sig över stigen. Bakom dem reser sig sextio meter höga Myrtle-träd. Vegetationen är så tät att det inte någonstans går att se marken. Det är mycket fuktigt och alla ljud är dova. Jag vandrar långsamt längs stigen. Det känns som att befinna sig i en helt egen värld, civilisationen känns mycket långt borta. En av resans absoluta (och kanske mest oväntade) höjdpunkter.

Share it with me
Efter Mait's Rest bär det av nedför mot havet. I en av utförlöporna sätter jag resans hastighetsrekord, lite drygt 60 km/h (med två fulla cykelväskor). Jag når snabbt havet vid Glenaire och gör ett snabbt stopp vid den obligatoriska utsiktspunken. Just här har man funnit flera skelett från dinosarier. En regnbåge förgyller vyn.

Vägen vänder norrut och börjar åter gå uppåt. Lavers Hill ligger 500 meter över havsytan så det är en ganska ordentlig stigning. Sista biten är ganska seg men till slut är jag framme. Jag fortsätter genom byn och hittar mitt Bed&Breakfast några kilometer bort.

There is still hope
Huset som jag ska bo i är riktigt fint. Jag får en kopp thé och får reda på att det finns en sänka precis bredvid, Melba Gully. I sänkan växer regnskog och dessutom finns det lysmaskar. Eftersom det också finns en geocache där beger jag mig dit. Istället för att ta stora vägen så försöker jag gå den kortate vägen mot cachen. Sänkan visar sig vara en ravin, men jag har tur och hittar en övergiven stig. Stigen är på många ställen överväxt men ändå tydlig. Det ligger slanor längs dess kanter och på flera ställen har man byggt trappsteg. Det känns som jag är den första som följer stigen på många år. När jag kommit lite mer än halvvägs ned i ravinen tar stigen plötsligt slut. Framför mig ser jag istället en liten bänk. Vegetationen är för tät och det är för brant för att jag ska kunna fortsätta. Istället sätter jag mig ned och väntar på skymningen och lysmaskarna. För andra gången på samma dag så befinner jag mig i en helt annan värld.

Will tomorrow ever come
Skymningen faller sakta. Skogen ljud avtar ocg dunklet tilltar. Jag ser inga lysmaskar. Jag börjar bli hungrig så jag följer stigen tillbaka i mörkret. Efteråt får jag veta att jag nog inte väntade tillräckligt länge. När jag kommer tillbaka till mitt B&B så blir jag erbjuden skjuts in till Lavers Hill för att äta. Jag accepterar tacksamt, speciellt eftersom det är en saftig uppförsbacke upp till byn. Paret som driver min B&B verkar extraknäcka som sjukvårdare eftersom vi åker ambulans till puben... När jag ätit klart så ringer puben till B&B och jag får ambulans en gång till.

53 kilometer, 1085 höjdmeter.

A different sideA different side rHosted on Zooom

onsdag 11 juli 2007

Entwined

EntwinedEntwined rHosted on Zooom

Forspaddling

I helgen var jag i Norge och forspaddlade. En kompis kompis är en mycket duktig paddlerska (hon har bl a damrekordet för paddling runt Sveriges kust) och hon anordnade en liten kurs för vänner och bekanta. Ursprungligen trodde jag att det var vanlig kajakpaddling eftersom min kompis Per var lite otydlig...

Vi körde till Trysil på torsdagskvällen och efter övernattning vid forsen satte vi igång med paddlilngen på fredagen. Det var riktigt svårt, mycket lätt att välta om inte tänker sig för. Dessutom är många saker initialt ologiska - för att undvika kantring ska du t ex ta ett kraftigt paddeltag på den sida som du välter mot, helt emot dina instinkter. Det var inte läskigt att välta, bara jobbigt eftersom min lite för stora kajak gjorde det mycket svårt för mig att ta mig upp på rätt köl igen. Istället blev det simmning och kajaktömning.

Efter några timmars träning på fredagen så gjorde vi en liten tur på 2 km i Trysilälven, genom totalt fyra allt större forsar. Fantastiskt kul, speciellt genom den sista och största forsen som hade mer än meterhöga vågor. Jag lyckades dessutom ta mig igenom alla forsarna utan att gå runt. Lyckokänslan efteråt var otrolig.

På lördagen hade jag lite ont i axlarna och eftersom jag skulle simma Vansbro dagen efter vågade jag inte paddla mer. Istället blev det en hel del fotografering. Några av bilderna (168 st...) finns i ett webbalbum som kan hittas här. Vår tur gick genom alla de forsar som finns med på bilderna.

måndag 2 juli 2007

Dag 2: Aireys Inlet till Apollo Bay

Towards
Magen är fortfarande inte bra när jag vaknar på morgonen. Jag kan tillgodogöra mig energi, men det som jag äter stannar inte kvar i magen speciellt länge. Det är bara att gilla läget och hoppas på det bästa, under gårdagen höll sig magen trots allt lugn under större delen av dagen.

Jag kommer iväg strax innan tio. Cyklingen gick under gårdagen både snabbt och lätt, men så är inte fallet idag. Benen känns klart tyngre. Det gör även lite ont i mina knän, de är inte vana vid den extra tyngden från mina två fullpackade cykelväskor.

Kusten är mycket vacker och jag kommer inte långt innan det är dags att ta fram kamern för första gången. Vägen går omväxlande nere vid strandkanten och på branta klippstup. Ofta är den uthuggen direkt i bergssidan. Det är mycket vackert och på cykel hinner man uppleva hela kustens prakt, istället för att snabbt susa förbi inuti en bil. Som cyklist känner du också doften från havet och träden. Helhetsupplevelsen kan inte överträffas.

Gateway to the past
Ganska snart så kommer jag till en portal som sträcker sig över vägen. Återvändande soldater byggde Great Ocean Road som ett krigminne precis efter första världskriget. Här, mellan Aireys Inlet och staden Lorne, restes 1939 en portal över vägen för de alla som deltog i byggandet. Den ursprungliga portalen ersattes i början på 70-talet då vägen behövde breddas. På askonsdagen tio år senare brann den ned när hela Victoria härjades svårt av gräsbränder. En ny, identisk, portal byggdes åter upp på samma plats.

The Great Ocean Road
Efter många stopp för fotografering så närmar jag mig til slut staden Lorne. Staden är inte speciell om man jämför med andra städer längs kusten, men det säger egentligen inte så mycket eftersom allt är så vackert. Så här i Vansbro tider känns det aktuellt att berätta att Lorne faktiskt arrangerar en simtävling, "Pier to Pub", som åtminstone i år är något större än Vansbrosimningen. Den är dock klart kortare, bra 1,2 km, men samtidigt så simmar man i havet. Ovanför Lorne ligger Teddy's Lookout, den mest kända utsiktpunkten över Great Ocean Road. Jag ska självklart dit. När jag svänger av huvudvägen ser jag den hittills brantaste gatan jag cyklat på, lutningen är runt 20%! Jag kämpar långsamt uppåt och efterhand blir lutningen mer överkomlig, ca 10%.

Spicer Bicycles
Jag ser en parkering, och en skylt som pekar ut i skogen. På skylten står det "Teddys Lookout" så jag rullar försiktigt ut på i skogen. Stigen är smal och går nedåt. Till en början kan jag ganska enkelt rulla nedför den, men snart blir den riktigt brant och jag måste gå av cykeln. Stigen blir sedan sämre och det börjar bli svårt att leda cykeln. Til slut lämnar jag den vid träd för att se vad som finns framför mig. En bit bort upptäcker jag en plattform och en skylt med en karta. Skylten gör klart att stigen går runt i en båge och att den närmaste vägen tillbaka är gå hela varvet runt. Jag leder med viss möda cykeln till plattformen. Åtminstone hundra meter nedanför mig ser jag en liten vik som vägen ringlande följer. På andra sidan viken vänder vägen uppåt för att sedan försvinna runt ett berg som brant stupar ned i havet. Det är mycket vackert (så klart).

Jag fortsätter framåt och när stigen vänder uppåt blir det ännu svårare att leda cykeln. Stigen är smal och det är brant på båda sidor om mig. Vid ett tillälle är det nära att jag snubblar till och förlorar cykeln ned för branten. Till slut kommer jag till ännu en plattform och utsikten är ännu finare, sidoförflyttningen längs bergsidan gör att vägens ringlande blir ännu mer tilltalande. Den sista biten visar sig bli ett riktigt kraftprov, stigen går brant uppåt och övergår på många ställen till en trappa. Jag bär, drar och släpar min fullastade cykel uppåt. I en av trapporna möter jag en man på väg nedåt. Han tittar utryckslöst på mig medan han fortsätter ner.

Winding dreams
Med en sista kraftansträngning lyfter jag upp cykeln på den sista plattformen - Teddy's Lookout! Det är en hel timme sedan jag rullade ned på den knappt två kilometer långa stigen. Jag blir inte direkt glad när jag inser att jag kunde ha cyklat hela vägen till plattformen - vägen som jag svängde av ifrån fortsatte hela vägen fram till plattformen... Inga skyltar talade om det och min GPS hade inte tillräckligt detaljerade kartor för att det skulle synas. Utsikten över vägen är spektakulär och trots allt värd allt slit. Det blir en hel del fotograferande...

Till slut rullar jag ut ur Lorne. Jag inser att halva dagen har passerat och jag bara cyklat en knapp tredjedel av sträckan till Apollo Bay, dagens slutmål. Inga fler långa avstickare, nu gäller att cykla på. Trots att vägen går längs kusten är den riktigt kuperad, än går den precis nere vid havet och än går den femtio meter upp. De många backarna börjar tära på mina krafter och jag tar många korta stopp för att ta några kort. När jag några dagar senare jämför stigningen för de nitton första milen mot stigningen när jag cyklade upp på Mt. Hamilton (sjutton mil) så ser jag att de är lika stora! Inte så konstigt att benen känns lite trötta...

Vägen är hela tiden mycket vacker. Jag passerar några mindre byar men har inte inte tid att stanna. Vid en av byarna leder en mindre väg in i skogen och de är med tungt hjärta jag fortsätter förbi den. Längs den mindre vägen lever en stor population av koalor, men jag för ont om tid för en omväg på en eller två mil. två mil utanför Apollo Bay kommer jag till en slags vik där stora vågor slår mot land. Vågorna skapar en dimma som den nedgående solen lyser upp. Mycket vackert.

En knapp timme rullar jag till slut in i Apollo Bay, samtidigt som solen går ned. Apollo Bay är en idyllisk liten ort, men som vanligt har jag inte tid att utforska den närmare. Efter lite problem så hittar jag till slut det nybyggda vandrarhemmet. Jag somnar tidigt (men tvingas som vanligt gå upp ett antal gånger under natten).

Ocean mistOcean Mist rHosted on Zooom