Passar på att lägga upp en första videosnutt. Videon är från en av de sista dagarna, då vi korsade högplatån Morei Plains. Morei Plains är en utlöpare till den mycket större Tibetanska högplatån och höjden är runt 4700 möh. Cyklingen var fin, men tidvis lite sandig, speciellt när vi råkade tappa bort vägen och cyklade en knapp mil i mer eller mindre obanad ökenterräng.
onsdag 30 september 2009
Karta över Manali-Leh Highway
Nu har jag så smått börjat skriva på lite längre bloggposter om cyklingen. Det lär dock dröja ett litet tag innan de är redo att publiceras - jag har precis börjat att skriva ned lite stoplar och så vill jag självklart fixa lite med mina foton också. Tills dess får ni hålla till goda med en karta som jag satte ihop från vårt GPS-spår (klicka på metric för att normala avståndsangivelser). Medelhastigheten är uträknad över elva kompletta dygn, vi cyklade lite fortare än knappt 2 km/h.
Widget powered by EveryTrail: Share GPS Tracks
söndag 27 september 2009
Lidingöloppet 2009
Igår sprang jag mitt tredje Lidingölopp. Loppet blev en intressant och nyttig erfarenhet. Mitt senaste löppass innan gårdagen gjorde jag 19/8, alltså för nära sex veckor sedan. Sedan det där löppasset har jag som de flesta vet cyklat runt 500 kilometer i Himalaya, med en medelhöjd på över 4000 meter över havet. Konditionsmässigt tvivlade jag därför inte alls på min kapacitet, dessutom borde jag fortfarande få en rejäl fördel av att ha tillbringat drygt tre veckor på höjder över 3500 meter. Den stora frågan var därför hur kroppen skulle reagera på det ovana rörelsemönstret och påfrestningarna från löpningen. Förra året sprang jag på 2:52, trots kramp de sista 14 kilometrarna. Utan kramp hade jag troligen klarat 2:45, en tid som också fick bli årets mål. Tiden kändes innan loppet lite optimistisk, men om kroppen skulle klara löpningen bra efter det långa uppehållet så var tiden inte omöjlig.
Jag fick ett första svar redan efter ett par kilometer, benen och vaderna kändes kraftlösa trots att trängseln höll ned tempot. Att ge mitt mål redan efter två kilometer fanns inte, så jag fortsatte att försöka löpa enligt min 2:45-plan. Efter 5 kilometer låg jag en minut före förra årets tid, men det berodde mest på att jag i år startade i en bättre startgrupp. De första fem kilometrarna går alltid långsamt och jag märkte att benen inte var med mig när jag försökte höja tempot. Jag kom visserligen upp i 5:30-tempo men det kändes som att det var ungefär så snabbt som benen kunde bära mig den här dagen. För att nå 2:45 borde jag höja tempot till runt 5:15 men det lyckades jag bara med under någon enstaka kilometer. Milen passerades efter 57 minuter, ungefär samma tid som förra året.
Efter elva kilometer började jag känna av några knutar i vaderna och jag var fullständigt medveten om vad det snabbt skulle kunna resultera i - kramp. Jag försökte springa lite snällare och 2:45 började kännas allt mer avlägset. Sträckan mellan 10 och 15 kilometer är min normalt min bästa på banan och bjuder på fin löpglädje. Trots det fortsatte benen att vara kraftlösa. 15 kilometer passerades efter 1:24:30 och chansen att springa på 2:45 var definitivt borta. Knutarna i vaderna hade nu också spritt sig till båda låren och även om krampen inte brutit ut så tvingades jag sänka tempot ytterligare.
Mellan 15 och 20 kilometer förvandlades mina ben till stockar, hela vägen från midjan ned till fötterna. Chocken från varje fotisättning smärtade, en smärta som blev värre för varje steg. Benen ville helt enkelt inte vara med längre och jag fick börja gå i de brantare backarna. Fram till 25 kilometer lyckades jag ändå hålla ett 6:00-6:15-tempo men sedan brakade benen ihop totalt. De sista fem kilometrarna var en plåga, benen ville knappt röra sig framåt och varje enskilt steg resulterade en våg av smärta. Jag blev passerad av otroliga mängder löpare eftersom jag knappt kunde hålla ett 7:30-tempo. Men jag rörde mig trots allt framåt och målet kom långsamt närmare. Sällan har det varit så skönt att se målportalen som igår. Jag stapplade över mållinjen efter 3:07:17. De sista fem kilometarna tog 37 minuter, ifjol när jag sprang med den värsta kramp som jag någonsin haft tog de 31 minuter...
Trots att jag missade mitt mål med över 22 minuter är jag nöjd. Kroppen visade med all önskvärd tydlighet att det ska vara omöjligt att löpotränad springa 30 kilometer på en tuff bana. Jag lyckades på något konstigt sätt ändå klara av det och dessutom på en tid som i efterhand är helt ok. Loppet kan tyckas dumdristigt, speciellt med tanke på hur lång tid de sista kilometer tog. Tanken att bryta fanns aldrig i mitt huvud men om benen kollapsat lite tidigare hade jag gått den sista biten, nu var det precis på gränsen. Utan min satsning på 2:45 hade jag nog både fått en trevligare resa och en bättre tid, men jag måste ju försöka. Dessutom jag fick ju svar på hur långt jag löpotränad kan springa i hyfsat tempo. Och det svaret gör att jag aldrig kommer att springa Lidingö otränad igen...
Jag fick ett första svar redan efter ett par kilometer, benen och vaderna kändes kraftlösa trots att trängseln höll ned tempot. Att ge mitt mål redan efter två kilometer fanns inte, så jag fortsatte att försöka löpa enligt min 2:45-plan. Efter 5 kilometer låg jag en minut före förra årets tid, men det berodde mest på att jag i år startade i en bättre startgrupp. De första fem kilometrarna går alltid långsamt och jag märkte att benen inte var med mig när jag försökte höja tempot. Jag kom visserligen upp i 5:30-tempo men det kändes som att det var ungefär så snabbt som benen kunde bära mig den här dagen. För att nå 2:45 borde jag höja tempot till runt 5:15 men det lyckades jag bara med under någon enstaka kilometer. Milen passerades efter 57 minuter, ungefär samma tid som förra året.
Efter elva kilometer började jag känna av några knutar i vaderna och jag var fullständigt medveten om vad det snabbt skulle kunna resultera i - kramp. Jag försökte springa lite snällare och 2:45 började kännas allt mer avlägset. Sträckan mellan 10 och 15 kilometer är min normalt min bästa på banan och bjuder på fin löpglädje. Trots det fortsatte benen att vara kraftlösa. 15 kilometer passerades efter 1:24:30 och chansen att springa på 2:45 var definitivt borta. Knutarna i vaderna hade nu också spritt sig till båda låren och även om krampen inte brutit ut så tvingades jag sänka tempot ytterligare.
Mellan 15 och 20 kilometer förvandlades mina ben till stockar, hela vägen från midjan ned till fötterna. Chocken från varje fotisättning smärtade, en smärta som blev värre för varje steg. Benen ville helt enkelt inte vara med längre och jag fick börja gå i de brantare backarna. Fram till 25 kilometer lyckades jag ändå hålla ett 6:00-6:15-tempo men sedan brakade benen ihop totalt. De sista fem kilometrarna var en plåga, benen ville knappt röra sig framåt och varje enskilt steg resulterade en våg av smärta. Jag blev passerad av otroliga mängder löpare eftersom jag knappt kunde hålla ett 7:30-tempo. Men jag rörde mig trots allt framåt och målet kom långsamt närmare. Sällan har det varit så skönt att se målportalen som igår. Jag stapplade över mållinjen efter 3:07:17. De sista fem kilometarna tog 37 minuter, ifjol när jag sprang med den värsta kramp som jag någonsin haft tog de 31 minuter...
Trots att jag missade mitt mål med över 22 minuter är jag nöjd. Kroppen visade med all önskvärd tydlighet att det ska vara omöjligt att löpotränad springa 30 kilometer på en tuff bana. Jag lyckades på något konstigt sätt ändå klara av det och dessutom på en tid som i efterhand är helt ok. Loppet kan tyckas dumdristigt, speciellt med tanke på hur lång tid de sista kilometer tog. Tanken att bryta fanns aldrig i mitt huvud men om benen kollapsat lite tidigare hade jag gått den sista biten, nu var det precis på gränsen. Utan min satsning på 2:45 hade jag nog både fått en trevligare resa och en bättre tid, men jag måste ju försöka. Dessutom jag fick ju svar på hur långt jag löpotränad kan springa i hyfsat tempo. Och det svaret gör att jag aldrig kommer att springa Lidingö otränad igen...
torsdag 17 september 2009
Snart lamnar vi Himalaya
Pa lordag flyger vi tillbaka till Delhi. Vi ser inte direkt fram emot att komma tillbaka till fukten, smutsen och ljuden i Delhi, vi skulle hellre aka hem till Sverige pa en gang (men guideboken sager att flyger harifran ofta stalls in sa vi kande att vi behovde nagra reservdagar. Val har sa kan vi konstatera att guideboken hade fel).
De senaste dagarna har inte riktigt blivit vad vi tankt oss. Nar vi kom hit hostade Catharina en hel del pga den torra luften och alla partiklar i den. Nar hostan val borjat forsvinna sa fick jag (Henrik) problem med magen, inget jatteallvarligt men tillrackligt for att satta kappar i hjulet for vara mer ambiosa planer. Istallet for cykling i omgivningarna och uppfor Khardung La har vi istallet akt taxi till olika kloster. Visserligen intressant men anda inte riktigt det som vi tankt oss.
Om en vecka ar vi hemma igen!
De senaste dagarna har inte riktigt blivit vad vi tankt oss. Nar vi kom hit hostade Catharina en hel del pga den torra luften och alla partiklar i den. Nar hostan val borjat forsvinna sa fick jag (Henrik) problem med magen, inget jatteallvarligt men tillrackligt for att satta kappar i hjulet for vara mer ambiosa planer. Istallet for cykling i omgivningarna och uppfor Khardung La har vi istallet akt taxi till olika kloster. Visserligen intressant men anda inte riktigt det som vi tankt oss.
Om en vecka ar vi hemma igen!
måndag 14 september 2009
I Leh plus lite bilder
Nu har vi varit i Leh nagra dagar och borjar sa smaningom anpassa oss till ett liv utan daglig cykling och med varma duschar. Vi har sa klart gatt runt en hel del och tittat pa staden. Igar tittade vi bland annat pa det stora palatset. Idag besokte vi ett buddistkloster och det (nuvarande) kungliga palatset en bit utanfor staden. Vi kom till klostret (Spituk) i lunchtid och var radda att det som brukligt skulle vara lunchstangt. Det var det inte utan dorren till bonesalen dar munkarna just forattade bon med trummor, cymbaler och blasinstrument stod vidoppen. Inte nog med det, forutom att bli inbjudna till sjalva bonen fick vi delta i munkarnas maltid. Riktigt roligt och annu ett minne for livet.
De narmaste dagarna ska vi besoka ytterligare nagot kloster och sa hoppas vi att kunna cykla upp for Khardung La, varldens hogsta asfalterade vag. Pa lordag flyger vi tillbaka till Delhi.
Henrik tittar upp pa de over 6000 meter hoga bergen utanfor Keylong.
Henrik och Steve (som vi cyklade med hela vagen till Leh) pa vagen mot Jispa.
Steve cyklar genom ett vagbygge pa vag mot Patseo.
Catharinas cykel en bit utanfor Patseo.
I "resturangen" i Patseo.
Pa toppen av Baralacha La, ett pass pa cirka 4970 meter.
Damen som drev taltet som vi sov i nar vi overnattade i Pang.
Vara cyklar pa Morei Plains, en helt platt och 50 km lang hogplata pa 4700 meters hojd.
Tva unga noviser med i buddistklostret i Thikse, strax efter att morgonbonen avslutats
De narmaste dagarna ska vi besoka ytterligare nagot kloster och sa hoppas vi att kunna cykla upp for Khardung La, varldens hogsta asfalterade vag. Pa lordag flyger vi tillbaka till Delhi.
Henrik tittar upp pa de over 6000 meter hoga bergen utanfor Keylong.
Henrik och Steve (som vi cyklade med hela vagen till Leh) pa vagen mot Jispa.
Steve cyklar genom ett vagbygge pa vag mot Patseo.
Catharinas cykel en bit utanfor Patseo.
I "resturangen" i Patseo.
Pa toppen av Baralacha La, ett pass pa cirka 4970 meter.
Damen som drev taltet som vi sov i nar vi overnattade i Pang.
Vara cyklar pa Morei Plains, en helt platt och 50 km lang hogplata pa 4700 meters hojd.
Tva unga noviser med i buddistklostret i Thikse, strax efter att morgonbonen avslutats
torsdag 10 september 2009
Nu ar det nara!
Nu ar vi nastan framme i Leh. Vi ar just nu i Thikse for att imorgon se pa morgonbonen i det stora klostret. Sedan ar det bara 18 lattcyklade kilometrar kvar till Leh. Det kanns fantastiskt att vi faktiskt korsat Himalaya!
Cyklingen har varit fantastisk. Naturen ar otroligt omvaxlade, fran spetsiga snokladda toppar pa over 6000 meter till oken, raviner och hogplataer. Vi har knuffat vara cyklar genom lera, cyklat uppfor steniga serpentinvagar i timtal, sovit flera natter pa over 4500 meters hojd och mott fantastiska manniskor.
Trots allt vi upplevt var gardagen valdigt speciell. Den borjade med ganska tuff cykling i kyla och vind upp till resans hogsta punkt, passet Tanglang La pa 5300 meter. Efter det karga och ogastvanliga passet susande vi ned nara 2000 hojdmeter och plotsligt befann vi oss i en idyll. Vi rullade genom sma pittoreska byar som bast kan beskrivas som det som Tibet skulle varit idag om inte Kina invaderat. Kontrasten var enorm. En enormt haftig dag som vi bada alltid kommer att bara med oss.
Vi har haft lite svart att fa tag pa ett nytt simkort som fungerar har i Ladakh sa det ar darfor som vi inte kunnat skicka nagra uppdateringar. Vi hoppas fa tag pa ett nytt simkort imorgon.
Cyklingen har varit fantastisk. Naturen ar otroligt omvaxlade, fran spetsiga snokladda toppar pa over 6000 meter till oken, raviner och hogplataer. Vi har knuffat vara cyklar genom lera, cyklat uppfor steniga serpentinvagar i timtal, sovit flera natter pa over 4500 meters hojd och mott fantastiska manniskor.
Trots allt vi upplevt var gardagen valdigt speciell. Den borjade med ganska tuff cykling i kyla och vind upp till resans hogsta punkt, passet Tanglang La pa 5300 meter. Efter det karga och ogastvanliga passet susande vi ned nara 2000 hojdmeter och plotsligt befann vi oss i en idyll. Vi rullade genom sma pittoreska byar som bast kan beskrivas som det som Tibet skulle varit idag om inte Kina invaderat. Kontrasten var enorm. En enormt haftig dag som vi bada alltid kommer att bara med oss.
Vi har haft lite svart att fa tag pa ett nytt simkort som fungerar har i Ladakh sa det ar darfor som vi inte kunnat skicka nagra uppdateringar. Vi hoppas fa tag pa ett nytt simkort imorgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)