Igår sprang jag Lidingöloppet. Jag är samtidigt ganska nöjd och riktigt besviken. Innan loppet hade jag sagt att jag var nöjd om jag sprang under tre timmar men eftersom jag kände mig i bra form så siktade jag på 2:45.
Första 5 km gick riktigt långsamt, det var så mycket folk ivägen att det knappt gick att springa. Efter första kontrollen sprack fältet upp och jag avverkade den följande milen på knappt 51 minuter. Allt kändes perfekt, benen var pigga och kroppen hängde med utan problem. Jag sprang om flera hundra löpare, det kändes som att alla andra stod stilla. Underbart. Några gånger hörde jag kommentarer från publiken av typen "nu börjar de med högre nummer att komma" och "här kommer någon som verkligen plockar placeringar".
Efter 15 km löpta kilometer var jag ikapp mitt tidsschema. Vid 16 kilometer fick jag kramp... Det kom helt oväntat, först några hugg i ena vaden och sedan några i den andra. Kroppen kändes fortfarande perfekt. Jag har visserligen lätt att få kramp men jag i år har jag verkligen stärkt upp mina vader så jag trodde att jag skulle klara mig. Fram till 20 km fungerade löpningen ändå hyfsat, jag kunde trycka på lite när det gick utför men fick ta det lugnare när det var platt eller gick uppför. Kilometertiden steg till 5:43.
Efter 20 kilometer krampade vaderna i varje liten backe. Ibland kunde jag ändå springa uppför om jag tog det riktigt lugnt men ofta var jag tvungen att gå. Jag försökte att hålla fötterna så plant med marken som möjligt för att minska belastningen på vaderna. Det hjälpte en del - krampen förvärrades långsammare - men samtidigt blev det mycket jobbigare att springa.
Under de sista fem kilometrarna behövde jag i stort sett gå uppför varenda liten backe. Jag vande mig att hela tiden springa med en liten krampknut i vadera vaden men så fort jag tog ett litet för långt steg blommade den ut och så behövde jag gå eller halvera hastigheten igen. Ibland rörde sig krampen upp till knävecket vilket var riktigt obehagligt. Min tidigare så pigga ben hade nu tappat all sin kraft av det ovana sättet att springa. De sista kilometrarna var en riktigt plåga, bara slagna av förra årets Vätternrunda.
Till slut öppnade skogen upp sig och Grönsta gärde med målet låg äntligen framför mig. Synen av målet och all publik fick vaderna att för ett kort ögonblick att glömma kramperna och jag kunde faktiskt öka tempot en aning. När jag passerade mållinjen visade min klocka 2:51:57. Trots kramp, allt gående och helt tomma ben gick den sista milen ändå på 61 minuter, vilket i efterhand känns helt otroligt. Med tanke på hur loppet gestalade sig så får jag nog vara nöjd med tiden, men samtidigt så undrar man ju vad man hade kunnat prestera utan kramp. Om man dessutom lägger till en bättre start så hade jag definitivt kunnat springa på runt 2:40.
Idag är jag ordentligt stel i vaderna och knävecken, men i övrigt är kroppen helt ok. Tidigare idag var jag ute och fotograferade höstfärgerna i centrala Uppsala under ett par timmar. Fotot ovan är från Östra Ågatan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar