tisdag 23 augusti 2011

måndag 8 augusti 2011

Discover the world

Discover the world by henrikj
Discover the world, a photo by henrikj on Flickr.

Grand Teton National Park. Det här är platsen för ett mycket känt foto av Ansel Adams "Tetons and Snake River".

fredag 5 augusti 2011

torsdag 4 augusti 2011

A change of seasons

A change of seasons by henrikj
A change of seasons, a photo by henrikj on Flickr.

Snart är det höst... Taget för en stund sedan från balkongen.

onsdag 3 augusti 2011

It could last forever

It could last forever by henrikj
It could last forever, a photo by henrikj on Flickr.

Jackson Lake och den lilla bergskedjan Tetons i Grand Teton National Park

tisdag 2 augusti 2011

Swiss Alpine Marathon K78 2011

När klockan ringde vid fem-tiden på lördagen var jag både pigg och utvilad. Det var nog den första natten inför ett stort lopp som jag sovit riktigt bra. Jag hoppas det beror på en kombination av rutin och förtroende för mina förberedelser. Alla kläder var redan framtagna och väskan som skulle skickas till Bergun (efter ungefär halva sträckan) var minutiöst packad. Jag min vanliga frukost, bytte några ord med pappa som gick upp för önska mig lycka till och så bar det iväg mot starten som bara låg ett par hundra meter från vår hyrda lägenhet.



Vädret var finare än förväntat och temperaturen på 12C var några grader över prognosen. Under veckan hade det både varit kallt och regnat en del vilket oroat mig lite. En kombination av regn och kanske 2C uppe på 2700 möh är inget att leka med. Men nu var det alltså fint. Jag lämnade in min Bergunväska och tog det lugnt i väntan på starten. Jag såg en del svenskar, bl a vår fyrfaldige segrare Jonas Buud, men jag höll mig på min kant och laddade själv. Min plan för dagen var att ha kul och att ta det lugnt utan att stressa. Min eventuella sluttid var inte alls viktig. Ett par minuter innan start gick jag in långt bak i fållan för att inte dras med i startrusningen.





Prick klockan sju gick starten. Massan med löpare började långsamt röra sig framåt. Förutom vi som skulle springa den långa distansen, 79 kilometer, så startade samtidigt även löpare för 30 km klassen och en av de två marorna. Nu var det allvar!



De första kilometerna går genom Davos och en hel del folk var ute på gatorna och hejade trots den tidiga timmen. På huvudgatan passerade jag pappa och Pär som tog en bild av mig. Benen kändes lite stumma i början men det släppte när vi började komma ut på landsbygden. Till en början sprang vi på asfalt mitt i den stora dalgången. På båda sidor om oss reser sig bergen och överallt ser jag gröna grässängar och små lador. Som ett typiskt vykort med andra ord.





Jag tar det väldigt lugnt, runt 6:10 min/km, och ligger långt bak i fältet. Efter en mil lämnar vi botten av dalgången och en längre stigning på ett par kilometer tar vid. Det har varit några kortare gåbackar men det här är den första lite längre backen. En del springer men de flesta så här långt bak i fältet, inklusive mig, väljer att gå. Vi passerar den lilla byn Spina där man gått man ur huse för att ta emot oss. En gräsklädd portal välkomnar oss och en grupp män spelar(?) med enorma koskällor. Härligt. Vi springer en stund på fina och breda skogsstigar innan vi åter vänder ned till dalgången via byn Monstein. Jag märker hur jag med lätthet springer om löpare nedför. Jag fokuserar på att göra av med så lite energi som möjligt utför medan de flesta andra bromsar sig nedåt, kanske för att de är rädda för att snava på små stenar och rötter.





Dalgången har smalnat av rejält och löper bredvid en liten forsande å. Ofta är den mer lik en ravin än en dalgång. Vi springer på en fin grusväg och passerar genom några uthuggna tunnlar i bergssidan. Det går svagt utför och benen känns lätta. Efter 25 kilometer kommer vi till järnvägsviadukten vid Wiesen. Vi springer ut på viadukten och ser den forsande ån 85 meter under oss. I andra av viadukten står tre män och spelar på alphorn. Vackert. Ett par minuter senare, när jag går upp för en smal stig, hör jag hur både tåget och filmhelikoptern kommer till viadukten som är ett favoritställe för att filma löparna. Tåget brukar sakta ned så att passagerarna har möjlighet att heja samtidigt som helikoptern flyger vid sidan och filmar.





Efter den korta stigningen är det sedan nedför hela vägen till staden Filisur, banans lägsta punkt som ligger 1032 möh och 31 kilometer från Davos. Det betyder att vi tappat 500 meter sedan starten och nästan 700 meter från banans hittills högsta punkt. I Filisur är det målgång för de löpare som ska springa 30 kilometer medan maratonlöparna fortsätter vidare på en annan väg till Tiefencastel. Jag tar det fortfarande lugnt och benen är fortfarande pigga. De varierande omgivningarna bjuder hela tiden på nya intryck och det känns inte alls som att det faktiskt gått 3:09 sedan starten. Vädret är fortfarande fint och temperaturen har stigit till kanske 15C.



Det är efter Filisur som loppet börjar på riktigt. Från loppets lägsta punkt ska vi nu först ta oss upp fjällstugan Keschhutte (2632 möh) och sedan vidare till banans högsta punkt Sertigpass (2739 möh). Det första delmålet är staden Bergun som ligger åtta kilometer och 340 höjdmeter från Filisur. I Bergun ska jag få tillgång till den väska som jag lämnade in innan starten.



När vi lämnat Filisur så går det först bara svagt uppför och det är inga problem att springa, även om det som alltid blir en del gåpauser när det blir lite brantare. Efter 35 kilometer viker vi av från grusvägen i botten av dalgången. Vi följer en small skogsstig som brant ringlar sig uppför sidan av dalgången. På dryga två kilometer tar vi oss nästan 250 höjdmeter. Tidigare år har loppet fortsatt nere i dalgången så det är säkert många som blir överraskade av stigningen som faktiskt tar oss mer än 100 höjdmeter över Bergun.

På väg till Bergun så känner jag ett begynnande skavsår i grenen. Jag har svårt att hitta kalsonger som inte ger mig skavsår och när jag åter fick ett skavsår under Östansjö Marathon, två veckor tidigare, så beslutade jag mig för att springa utan kalsonger. Efter ett tag inser jag att det är mina kompressionstights som är orsaken till både skavsåret idag och för två veckor sedan. I min väska i Bergun ligger det visserligen ett par kalsonger men tyvärr är de av samma modell som jag använde för två veckor sedan... Typiskt, även om jag tar på mig dem i Bergun så kommer de inte att täcka den utsatta delen av grenen. Genom att dra ned tightsen lite och springa med Gällivarehäng så lyckas jag i alla fall få bort det värsta skavet. Jag känner av skavsåret det då och då under resten av loppet men som tur är utvecklas det inte till något allvarligt.



Så småningom kan vi skymta Bergun nere i dalgången och stigen vänder utför. Stigningen har satt sig i benen hos många och jag springer om mängder av löpare. I Bergun fyller jag upp min flaska med min medtagna närginsdryck för långdistanstävlingar. Jag skickar även ett sms till min mor som jag vet sitter hemma i Sverige och är orolig.

Jag fortsätter in till centrala Bergun som jag når efter 4:41. Precis när jag hör speakern ropa upp mitt namn så hamnar jag plötsligt i ett hav av löpare. I Bergun börjar det andra, tuffare, marathonloppet och jag har lyckats pricka deras start. Samtidigt som det är roligt med fler löpare omkring mig så gör det mig också lite orolig. Jag har nu sprungit 40 km och jag är rädd att jag ska dras med i ett för högt tempo eftersom marathonlöparna bara sprungit halvannan kilometer. Jag försöker ta de så lugnt jag kan och flyter sakta bakåt i massan av löpare.

Nästa mål efter Bergun är den lilla byn Chants, dit det är sju kilometer men även 460 höjdmeter. Det här är ett parti som jag oroat mig för. Det går uppför och men det bör vara löpbart nästan hela tiden samtidigt som löpningen tar väldigt mycket kraft och sliter hårt på vaderna. Om jag ska spränga mig under loppet så är jag rädd att det ska grundläggas under den här sträckan.



Till en början är det asfaltsväg som efter ett tag övergår i grus. De första kilometerna går bra men sedan blir det lite brantare. Jag känner hur det börjar bränna i vaderna och fler och fler löpare börjar att gå. Jag börjar alternera gång och löpning. Jag springer två eller tre vägmarkeringar och går sedan en. Efter ett tag är jag nere i en markering löpning och en markering gång innan jag halvvägs till Chants helt övergår till gång. Det här är det enda partiet under hela loppet då jag känner mig lite oinspirerad. Vägen och omgivningarna är ganska tråkiga och det är mentalt påfrestande att gå i en lutning som du normalt springer uppför när det handlar om kortare sträckor.



Det känns som en mycket längre tid, men efter någon timme är jag framme vid Chants, 47 kilometer från Davos. Trots att det nu är dags för det riktiga eldprovet så är jag lycklig. Nu är det äntligen slut på den sega vägen och dags för bergen som jag älskar. Jag vet att jag kommer att klara loppet och jag är inte det minsta rädd för stigningarna framför oss. Banbesiktningen på måndagen utgick från Chants så jag vet precis vad som ligger framför mig och att jag kommer att klara av det. Självklart kommer det bli jobbigt, men att gå uppför i berg i långsamt och jämnt tempo är jag riktigt bra på.



Från Chants till Keschhutte är det knappt sex kilometer och 800 höjdmeter. Den första biten är det fin och bred skogsstig med serpentiner. Efter en knapp kilometer är det slut på din fina stigen och serpentinerna - nu går stigen rakt upp. Jag borrar ned huvudet och sätter på autopiloten. Stigningen är brutal, den första kilometern är lutning 25%, ungefär som en slalombacke.





Efter 500 höjdmeter på mindre än tre kilometer så planar stigen till slut ut något samtidigt som vyerna blir finare. Tyvärr är molnen låga i riktning mot Keschhutte och snart kommer de första regnstänken. Jag tar på mig min tunna gula överdragsjacka och funderar en kort stund på hur vädret är på andra sidan passet. En liten stund senare passerar jag över en liten fors och så är det bara den sista stigningen kvar till Keschhutte som jag når efter 7:09.



Uppe vid Keschutte regnar det och vi får varsin orange regnjacka. Från Keschhutte ska vi nu först ta oss ned 200 höjdmeter på två kilometer innan det är dags för en ny stigning upp mot banans högsta punkt, Sertigpass som ligger 2739 möh och 58 kilometer från Davos.



Ett lämmeltåg med orange regnkläder lämnar Keschhutte. Stigen nedåt är smal, ganska stenig och tidvis riktigt våt och lerig. Jag vill gärna hålla ett högre tempo än löparna runt omkring mig men det är svårt att ta sig förbi. De flesta verkar springa nedför med korta steg men jag upptäcker ofta att jag ändå kan hålla jämna steg med löparen framför mig genom att gå. Ibland dyker det upp ett lite enklare parti och då kan jag springa om ett gäng löpare på en och samma gång. Mina ben är fortfarande pigga, utför är det andra muskelgrupper som gäller än uppför så jag känner mig faktiskt ganska utvilad i benen.

Vid ett tillfälle passerar jag ett antal löpare samtidigt som ett parti med mycket regnvatten oväntat dyker upp framför mig. För att inte tappa fart tar jag utan att tänka först ett ordentligt språng åt vänster till ett stenblock och sedan ett nästan lika långt språng tillbaka till ett annat stenblock. Det är nästan 7,5 h och 54 kilometer sedan starten, jag har precis avslutat en mer eller mindre konstant stigning på 23 kilometer och 1600 höjdmeter och ändå kan jag fortfarande hoppa mellan stenblock som om jag inte gjort annat! Kroppen är verkligen fantastiskt!

Ju längre ned vi kommer från Keschhutte, desto mer tilltar regnet. Det är också ganska kallt, kanske runt 5C. Jag är glad att regnskyddet som vi fick har så långa ärmar att de även kan fungera som provisoriska handskydd mot kylan. Terrängen mellan Keschutte och Sertigpass är som en gryta - brantast nära passen och lite mindre lutning däremellan. Längst ned är det mindre sten och riktigt lerigt.

Vi springer/går längs en dalsida och ser en annan dalgång vika åt höger av mot Scalettapasset. Normalt går loppet över Scalettapasset men eftersom stigen dit tidvis är förrädisk vid dåligt väderlek beslutade man sig tidigt i år för att testa en alternativ sträckning över Sertigpass. Loppet kommer även i fortsättningen normalt att gå över det lägre Scalettapasset med årets rutt som reservalternativ. Dalgången bort mot Scalettapasset är mycket vacker och det är verkligen synd att det dåliga vädret delvis förstör vyerna.



Vi fortsätter mot uppåt Sertigpass och rundar ett par små sjöar. Vi befinner oss fortfarande ganska långt ned i grytan så stigningen är ännu inte så farlig. Framför oss ser vi hur berget brantar till sig och hur ett lämmeltåg av orange löpare ringlar sig upp mot passet. Den brantare biten upp mot passet är bara någon kilometer men samtidigt ska vi upp 200 höjdmeter.



Eftersom det är ett tag sedan den senaste klättringen är vaderna lite fräschare igen så klättringen upp är inte så jobbig. Nu är det nästan bara utför och inte längre än en halvmara till målet. Jag räknar för första gången på tider och inser att jag med god marginal kommer att klara tolv timmar, jag har t.o.m. en liten chans att komma under elva timmar.



Den första biten utför efter Sertigpass är riktigt brant och stenig vilket gör det omöjligt att kunna hålla ett högre tempo. Undan för undan blir stigen bättre och jag kan åter öka tempot ned i den vackra Sertigdalen. Dessutom har regnet äntligen slutat. De allra flesta bromsar sig som vanligt nedför och jag håller ofta dubbelt så hög hastighet som de löpare som jag passerar. Det är en underbar känsla att springa utför med full hastighet och kontroll. Lyckan bubblar inom mig och jag älskar min kropp som bara ger och ger. Jag hade förväntat mig att vara trött och sliten och så får jag uppleva det här! Fantastiskt!



Längst ned i dalgången går en grusväg som vi är på väg ned mot. En knapp kilometer från vägen känner jag för första gången en lite skarpare smärta i vänster knä. Oroväckande, men det är inget som hindrar löpningen. Grusvägen är ganska lerig och den går fortfarande ganska mycket utför. Jag låter mina ben rulla på i det tempo som möter minst motstånd och jag passerar löpare efter löpare. Jag upptäcker att jag håller samma tempo som en japanska tio meter framför mig och det känns bra att kunna ta rygg på någon.



Tyvärr tilltar smärtan i vänster knä och jag tvingas släppa japanskan efter kontrollen i Sertig Dörfli (65 kilometer). Jag hade annars gärna fortsatt tillsammans med henne eftersom det kändes som att hon höll ett lagom och jämt tempo. Efter Sertig Dörfli följer ganska många kilometer med fin skogsstig som vindlar sig fram på en dalsida. Jag springer lugnt och försiktigt i 7-minuterstempo för att avlasta knän som smärtar vid varje fotisättning. Allra värst är det efter gåpauser och andra kontroller när det är dags att börja löpa igen. Det känns riktigt frustrerande att tvingas hålla igen på tempot eftersom jag är förhållandevis pigg och stigen är riktigt rolig. Under andra förhållanden kunde avsnittet ha varit en av höjdpunkterna i loppet men istället räknar jag bara långsamt ned kilometerna till målet.





När det är runt fyra kilometer kvar ser jag för första gången Davos. Jag har sedan länge gett upp mitt hopp om att kunna få en sluttid på under elva timmar. Tanken att gå resten av loppet har dykt upp några gånger men eftersom knät även gör ont när jag går har jag fortsatt i mitt sju-minuterstempo. Glimtarna av Davos kommer tätare och tätare och plötsligt ser jag en skylt som förkunnar att marathonlöparna avverkat 40 kilometer. Konstigt, det borde vara lite längre kvar om jag ska tro de skyltar som hör till min egen sträcka. En titt på klockan visar att jag har arton minuter på mig att ta mig under elva timmar. Även med mitt sju-minuterstempo borde jag alltså klara av att gå under 11 timmar. För säkerhetsskull ökar jag jag dock tempot och ju närmare mål jag kommer desto mindre tänker jag på smärtan i knät.



Jag svänger upp på raksträckan utanför vår lägenhet och ser ingången till Davos idrottsstadium ett par hundra meter längre fram. Endorfinerna kopplar bort smärtan i knät och jag springer nästan lika ledigt och snabbt som på en vanlig träningsrunda. Jag viker in på stadion och samtidigt som jag är lycklig känner mig nästan lite besviken - var det inte mer än så här? Jag lägger på en spurt och passerar några löpare i sista kurvan innan jag sträcker upp händerna i luften och passerar mållinjen på 10:54:13.



Med några dagars distans är jag fortfarande mycket nöjd med mitt lopp. Förberedelserna gick enligt plan (med undantag av kalsongerna) och min näringsintag fungerade utan anmärkning. Jag gick ut lugnt och höll aldrig ett för högt tempo vilket gjorde att jag hade kul nästan hela tiden och inte var speciellt sliten vid målgången. Det visas även av att jag tog placeringar under hela loppet. Jag tror också att ett sådant här kuperat lopp passar mig bra. Jag är uthållig uppför och jag är duktig på att springa på utför. Variationen och gåpauserna resulterar i att musklerna får tillfälle att återhämta sig med jämna mellanrum. Slutligen gör den fina och omväxlande banan att det (nästan) aldrig blir enformigt. Nu återstår bara att fundera ut vad jag ska välja som min nästa utmaning.

Min målgång

Tävlingen på Funbeat

Swiss Alpine Marathon K78 2011 at EveryTrail