Jag och Johan fotograferar Livermore Valley Cellars Vineyard i solnedgången.
tisdag 30 september 2008
måndag 29 september 2008
No need to disagree
På väg ner för Carolinabacken igår så såg jag plötsligt domkyrkan genom ett hål i lövtäcket.
söndag 28 september 2008
I'm not walking out on you
Igår sprang jag Lidingöloppet. Jag är samtidigt ganska nöjd och riktigt besviken. Innan loppet hade jag sagt att jag var nöjd om jag sprang under tre timmar men eftersom jag kände mig i bra form så siktade jag på 2:45.
Första 5 km gick riktigt långsamt, det var så mycket folk ivägen att det knappt gick att springa. Efter första kontrollen sprack fältet upp och jag avverkade den följande milen på knappt 51 minuter. Allt kändes perfekt, benen var pigga och kroppen hängde med utan problem. Jag sprang om flera hundra löpare, det kändes som att alla andra stod stilla. Underbart. Några gånger hörde jag kommentarer från publiken av typen "nu börjar de med högre nummer att komma" och "här kommer någon som verkligen plockar placeringar".
Efter 15 km löpta kilometer var jag ikapp mitt tidsschema. Vid 16 kilometer fick jag kramp... Det kom helt oväntat, först några hugg i ena vaden och sedan några i den andra. Kroppen kändes fortfarande perfekt. Jag har visserligen lätt att få kramp men jag i år har jag verkligen stärkt upp mina vader så jag trodde att jag skulle klara mig. Fram till 20 km fungerade löpningen ändå hyfsat, jag kunde trycka på lite när det gick utför men fick ta det lugnare när det var platt eller gick uppför. Kilometertiden steg till 5:43.
Efter 20 kilometer krampade vaderna i varje liten backe. Ibland kunde jag ändå springa uppför om jag tog det riktigt lugnt men ofta var jag tvungen att gå. Jag försökte att hålla fötterna så plant med marken som möjligt för att minska belastningen på vaderna. Det hjälpte en del - krampen förvärrades långsammare - men samtidigt blev det mycket jobbigare att springa.
Under de sista fem kilometrarna behövde jag i stort sett gå uppför varenda liten backe. Jag vande mig att hela tiden springa med en liten krampknut i vadera vaden men så fort jag tog ett litet för långt steg blommade den ut och så behövde jag gå eller halvera hastigheten igen. Ibland rörde sig krampen upp till knävecket vilket var riktigt obehagligt. Min tidigare så pigga ben hade nu tappat all sin kraft av det ovana sättet att springa. De sista kilometrarna var en riktigt plåga, bara slagna av förra årets Vätternrunda.
Till slut öppnade skogen upp sig och Grönsta gärde med målet låg äntligen framför mig. Synen av målet och all publik fick vaderna att för ett kort ögonblick att glömma kramperna och jag kunde faktiskt öka tempot en aning. När jag passerade mållinjen visade min klocka 2:51:57. Trots kramp, allt gående och helt tomma ben gick den sista milen ändå på 61 minuter, vilket i efterhand känns helt otroligt. Med tanke på hur loppet gestalade sig så får jag nog vara nöjd med tiden, men samtidigt så undrar man ju vad man hade kunnat prestera utan kramp. Om man dessutom lägger till en bättre start så hade jag definitivt kunnat springa på runt 2:40.
Idag är jag ordentligt stel i vaderna och knävecken, men i övrigt är kroppen helt ok. Tidigare idag var jag ute och fotograferade höstfärgerna i centrala Uppsala under ett par timmar. Fotot ovan är från Östra Ågatan.
Första 5 km gick riktigt långsamt, det var så mycket folk ivägen att det knappt gick att springa. Efter första kontrollen sprack fältet upp och jag avverkade den följande milen på knappt 51 minuter. Allt kändes perfekt, benen var pigga och kroppen hängde med utan problem. Jag sprang om flera hundra löpare, det kändes som att alla andra stod stilla. Underbart. Några gånger hörde jag kommentarer från publiken av typen "nu börjar de med högre nummer att komma" och "här kommer någon som verkligen plockar placeringar".
Efter 15 km löpta kilometer var jag ikapp mitt tidsschema. Vid 16 kilometer fick jag kramp... Det kom helt oväntat, först några hugg i ena vaden och sedan några i den andra. Kroppen kändes fortfarande perfekt. Jag har visserligen lätt att få kramp men jag i år har jag verkligen stärkt upp mina vader så jag trodde att jag skulle klara mig. Fram till 20 km fungerade löpningen ändå hyfsat, jag kunde trycka på lite när det gick utför men fick ta det lugnare när det var platt eller gick uppför. Kilometertiden steg till 5:43.
Efter 20 kilometer krampade vaderna i varje liten backe. Ibland kunde jag ändå springa uppför om jag tog det riktigt lugnt men ofta var jag tvungen att gå. Jag försökte att hålla fötterna så plant med marken som möjligt för att minska belastningen på vaderna. Det hjälpte en del - krampen förvärrades långsammare - men samtidigt blev det mycket jobbigare att springa.
Under de sista fem kilometrarna behövde jag i stort sett gå uppför varenda liten backe. Jag vande mig att hela tiden springa med en liten krampknut i vadera vaden men så fort jag tog ett litet för långt steg blommade den ut och så behövde jag gå eller halvera hastigheten igen. Ibland rörde sig krampen upp till knävecket vilket var riktigt obehagligt. Min tidigare så pigga ben hade nu tappat all sin kraft av det ovana sättet att springa. De sista kilometrarna var en riktigt plåga, bara slagna av förra årets Vätternrunda.
Till slut öppnade skogen upp sig och Grönsta gärde med målet låg äntligen framför mig. Synen av målet och all publik fick vaderna att för ett kort ögonblick att glömma kramperna och jag kunde faktiskt öka tempot en aning. När jag passerade mållinjen visade min klocka 2:51:57. Trots kramp, allt gående och helt tomma ben gick den sista milen ändå på 61 minuter, vilket i efterhand känns helt otroligt. Med tanke på hur loppet gestalade sig så får jag nog vara nöjd med tiden, men samtidigt så undrar man ju vad man hade kunnat prestera utan kramp. Om man dessutom lägger till en bättre start så hade jag definitivt kunnat springa på runt 2:40.
Idag är jag ordentligt stel i vaderna och knävecken, men i övrigt är kroppen helt ok. Tidigare idag var jag ute och fotograferade höstfärgerna i centrala Uppsala under ett par timmar. Fotot ovan är från Östra Ågatan.
fredag 26 september 2008
I am not your enemy
En hemlös man som jag stötte på i Atlanta. Jag skrev en hel del om min intryck av Atlanta här.
torsdag 25 september 2008
A sunset in your eyes
Ett foto till på solnegången i Torasjärvi. Här har jag förstäkt kontrasterna en del samtidigt som jag minskat färgmättnaden och lagt på en grönblå ton.
onsdag 24 september 2008
We must slow down
Ett foto från Marsh Creek Road, precis utanför Round Valley Regional Park, en bit nordöst om Livermore.
tisdag 23 september 2008
måndag 22 september 2008
In my other world
El Capitan och Merced River från Four-Mile Trail, på väg upp mot Glacier Point. El Capitan är klättervärldens kanske mest kända granitvägg, ungefär 1000 meter hög. Att klättra den tar allt från en till fem dagar beroende på vilken led som man väljer.
She is my fortune
Eftersom det var så fint väder igår så tog jag en promenad runt gravhögarna i Gamla Uppsala. Jag hade så klart med mig kameran men ljuset var inget vidare till en början. På tillbakavägen kom solen fram lite mer och ljuset blev lite roligare.
Ett av korten som jag tog vid en promenad här för ett knappt år sedan rankas förresten sedan igår som det senaste årets bästa foto på Zooomr. Otroligt kul. Zooomr är visserligen väldigt mycket mindre än Flickr, men det har ändå laddats upp ungefär tre miljoner foton det senaste året.
Ett av korten som jag tog vid en promenad här för ett knappt år sedan rankas förresten sedan igår som det senaste årets bästa foto på Zooomr. Otroligt kul. Zooomr är visserligen väldigt mycket mindre än Flickr, men det har ändå laddats upp ungefär tre miljoner foton det senaste året.
lördag 20 september 2008
Only for you
Royal Arch Cascade är ett av de mer okända vattenfallen i Yosemite. Det ligger bara bara fem minuters promenad från det stora hotellet Awanhee men det är ändå väldigt få som hittar dit. Vattenvolymen är ganska liten men höjden är ändå imponerande 380 meter. På sommaren har det torkat upp. Vattenfallet var en av de få sakerna som jag hade kvar att se nere i dalen så jag gick dit dagen efter min långtur upp till Glacier Point. Jag har skrivit lite mer om fotot på Shutter-life
fredag 19 september 2008
torsdag 18 september 2008
onsdag 17 september 2008
Painted by light
Ni har sett den här vyn över Atlanta några gånger nu. Man kan ha sämre utsikter från sitt hotellrum...
tisdag 16 september 2008
When I close my eyes
Vy från Inspiration Point i Bryce Canyon National Park. Jag tror att vi lite senare vandrade på stigen som syns till höger, strax över mitten av fotot.
måndag 15 september 2008
This is the answer
På väg upp för Four-Mile Trail mot Glacier Point så svängde stigen runt ett hörn och den här vyn på North Dome och Half Dome uppenbarade sig. Strax efteråt kom jag till det första snötöckta partiet som tvingade mig att lämna stigen och jag fick istället klättra rakt upp ett hundratal höjdmeter.
söndag 14 september 2008
We dance to the sounds of sirens
I slutet av av april var jag till Yosemite för fjärde gången på ett drygt år. Som jag skrev i en post precis efteråt så lyckades jag ta mig upp till Glacier Point efter en del besvär. Eftersom stigarna och vägen dit fortfarande var stängda var jag helt ensam på denna fantastiska plats. Jag kommer alltid att bära med mig den underbara känslan från att ensam, i total tystnad, sett ut över Yosemite Valley med Yosemite Falls till vänster, Half Dome rakt fram och Vernal och Nevada Fall till höger.
Jag har nu äntligen kategoriserat de nästan 500 bilder som jag tog den dagen. Ovan ser ni Half Dome och Diving Board från Glacier Point, taget med mitt teleobjektiv. I full upplösning kan man precis urskilja två personer på toppen av Half Dome. Liksom jag var en av de första för säsongen på Glacier Point måste de ha varit bland de allra första på Half Dome.
Jag har nu äntligen kategoriserat de nästan 500 bilder som jag tog den dagen. Ovan ser ni Half Dome och Diving Board från Glacier Point, taget med mitt teleobjektiv. I full upplösning kan man precis urskilja två personer på toppen av Half Dome. Liksom jag var en av de första för säsongen på Glacier Point måste de ha varit bland de allra första på Half Dome.
The trouble we are in
Ett macro på en sågblad som låg på baksidan av mitt hus i Livermore. Jag har lagt på gulröda toner för högdagrarna och skuggorna, mer info finns på Shutter-life.
torsdag 11 september 2008
If you have done nothing wrong, you have nothing to fear
En spåtistel vid reningsbassängerna på Tunåsen, bakom Gamla Uppsala.
onsdag 10 september 2008
tisdag 9 september 2008
måndag 8 september 2008
söndag 7 september 2008
I watched it fall
Solnedgång över sjön vid den lilla byn Torasjärvi i Lappland. Min vän Roberts far är uppväxt här. De flesta av byns hus är idag sommarbostäder, mindre än tio hus är bebodda året runt. Huset närmast var den stängda och övergivna skolan. Tvåhundra meter längre bort låg den igenbommade affären. Närmast samhälle är Hakkas (400 invånare) som ligger ungefär två mil bort. Lugnet var fantastiskt - ingen stress, inget hets. Bara stillhet.
Robert var i Sverige för att hans föräldrar skulle få träffa sitt första barnbarn. Eftersom jag och Catharina ändå var i närheten så passade vi på att hälsa på innan vi flög tillbaka till Uppsala från Kirua. Jag tycker att det är lite kul att vi hittills lyckas träffas åtminstone en gång om året, trots att Robert och Natalie bor i Sydney.
Robert var i Sverige för att hans föräldrar skulle få träffa sitt första barnbarn. Eftersom jag och Catharina ändå var i närheten så passade vi på att hälsa på innan vi flög tillbaka till Uppsala från Kirua. Jag tycker att det är lite kul att vi hittills lyckas träffas åtminstone en gång om året, trots att Robert och Natalie bor i Sydney.
lördag 6 september 2008
fredag 5 september 2008
Can I change my life?
Ett foto från Point San Pablo i Richmond. I bakgrunden syns Mount Tamalpais som dominerar området norr om San Francisco. Det var på Mount Tams sluttningar som mountain biking uppstod i mitten av 70-talet.
Det var kraftigt motljus vid fototillfället, viket är anledningen till att bakgrunden är så kontrastfattig. Här fungerar det dock bra tycker jag. Delar av vattnet är tyvärr överexponerat, men det var inget som jag kunde göra något åt.
Det var kraftigt motljus vid fototillfället, viket är anledningen till att bakgrunden är så kontrastfattig. Här fungerar det dock bra tycker jag. Delar av vattnet är tyvärr överexponerat, men det var inget som jag kunde göra något åt.
torsdag 4 september 2008
A fraction of a heartbeat
Nu till en vy som ni sett flera gånger tidigare - Yosemite Falls i Yosemite National Park. Det här kortet är från förra året, jag har faktiskt ännu inte hunnit fram till årets stora hög med Yosemite-bilder. Fotot blev också mitt 25:e på Explore - alltså en av de 500 mest intressanta bilderna för en viss dag.
onsdag 3 september 2008
Not a bad memory
Sara sitter på toppen av Kleppstadsheia och ser ut över landskapet som för en kort sund inte är helt inlindat i moln.
Into the night
Det här fotot är taget förra året från Grizzly Peak Road ut mot Berkeley och San Francisco. Det är dock inte taget i solnedgången, utan en knapp timme innan. Hur jag förstärkt och fått fram färgerna finns beskrivet på Shutter-life.
Jag efterbehandlar alltid de fotografier som jag publicerar på Flickr, Zooomr och i förlängningen också på mina två bloggar. Jag tycker att en normal efterbehandling, där man förändrar färg, kontrast och ljusstyrka är helt ok. Det är en del av fotograferingen, man påverkar fotot så att det blir mer likt den inre bild som man hade när fotot togs. Det är något som gjorts i alla tider, men idag har tekniken gjort det mycket lättare - du behöver inte längre vara profesionell fotograf för att syssla med efterbehandling. Någonstans finns det dock en gräns - hur mycket kan man förändra ett foto och fortfarande kalla det för en avbild av det som fanns framför kameran? Personligen anser jag att gränsen definitivt passeras vid större förändringar av objekt och element i fotot - när man t ex klistrar in nya föremål i bilden. Var gränsen går i traditionell efterbehandling (kontrast, färgmättnad osv) är svårare att säga, men fotot ovan ligger definitivt nära eller på den gränsen.
I slutändan får man dock inte glömma bort att det faktiskt är resultatet som räknas. En bilds skönhet diskvaliceras aldrig av att den är manipulerad, men är manipuleringen stor så anser jag att det bör framgå.
Jag efterbehandlar alltid de fotografier som jag publicerar på Flickr, Zooomr och i förlängningen också på mina två bloggar. Jag tycker att en normal efterbehandling, där man förändrar färg, kontrast och ljusstyrka är helt ok. Det är en del av fotograferingen, man påverkar fotot så att det blir mer likt den inre bild som man hade när fotot togs. Det är något som gjorts i alla tider, men idag har tekniken gjort det mycket lättare - du behöver inte längre vara profesionell fotograf för att syssla med efterbehandling. Någonstans finns det dock en gräns - hur mycket kan man förändra ett foto och fortfarande kalla det för en avbild av det som fanns framför kameran? Personligen anser jag att gränsen definitivt passeras vid större förändringar av objekt och element i fotot - när man t ex klistrar in nya föremål i bilden. Var gränsen går i traditionell efterbehandling (kontrast, färgmättnad osv) är svårare att säga, men fotot ovan ligger definitivt nära eller på den gränsen.
I slutändan får man dock inte glömma bort att det faktiskt är resultatet som räknas. En bilds skönhet diskvaliceras aldrig av att den är manipulerad, men är manipuleringen stor så anser jag att det bör framgå.
tisdag 2 september 2008
The other half of me
Det här är Svovlaergeita, eller Svolvaergeten på svenska. Geita ligger några hundra meter rakt ovanför Svolvaer och utsikten är spektakulär. Namnet Geita kommer så klart från de två hornen på toppen av klippan. Klättrare kallar dock gethornen gärna för djävulshorn eftersom rakt nedanför klippan så ligger Svolvaers kyrkogård.
Klättringen upp till toppen är fin och inte så svår. Den sista biten upp på det högra hornet är lite luftig och riktigt trevlig. Tidigare hörde det alltid till att man hoppade mellan de två hornen när man kommit upp. För två år sedan så rasade dock en bit av det vänsta hornet, vilket gör att språnget numera dels är längre men framförallt är ytan att landa på mindre. Det är fortfarande en del som gör hoppet, men vi valde att inte göra det.
Jag hade inte med mig någon kamera på vägen upp (det finns dock några bilder på Facebook på mig under klättringen som Ronak tog) så jag fick hålla till godo med några kort efter att hade firat ned mig från toppen. På det här fotot är Henrik i full färd med att fira ned sig medan ett svensk/norsk par sitter på toppen och väntar på sin tur.
Klättringen upp till toppen är fin och inte så svår. Den sista biten upp på det högra hornet är lite luftig och riktigt trevlig. Tidigare hörde det alltid till att man hoppade mellan de två hornen när man kommit upp. För två år sedan så rasade dock en bit av det vänsta hornet, vilket gör att språnget numera dels är längre men framförallt är ytan att landa på mindre. Det är fortfarande en del som gör hoppet, men vi valde att inte göra det.
Jag hade inte med mig någon kamera på vägen upp (det finns dock några bilder på Facebook på mig under klättringen som Ronak tog) så jag fick hålla till godo med några kort efter att hade firat ned mig från toppen. På det här fotot är Henrik i full färd med att fira ned sig medan ett svensk/norsk par sitter på toppen och väntar på sin tur.
måndag 1 september 2008
After all I did
En sliten cykel utanför Centralstationen i Stockholm. Jag tog fotot på vägen tillbaka från lördagens whiskeyprovning på Fjäderholmarna.
The balance of love
Längst ut mot havet i Svolvær ligger Svinøya, en avlång och mycket kontrastrik ö. På ön finns ett konstmuseum och några av de finaste (dvs. dyraste) husen på hela Lofoten. Riktigt fint och pittoreskt när man vandrar längs stränderna. Men precis bredvid ligger det en stor och riktig nedgången fiskfabrik. Där är det inte alls lika fint. Det här fotot föreställer en av fabrikens cisterner och det är faktiskt taget med min kompaktkamera, Eftersom kompaktkameran också kan spara fotot i RAW-format så kan jag ofta få till bilden som jag vill.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)