Jag tillbringade helgen i Yosemite tillsammans med Johans och hans familj. Det var min fjärde gång i Yosmeite under det senaste året, men också troligen den sista gången under överskådlig framtid. Jag har många fantastiska minnen från Yosemite, men två platser saknades fortfarande bland dem - Glacier Point och Sentintel Dome. Glacier Point ligger mitt emot Half Dome och en kilometer rakt upp från Curry Village. Sentinel Dome ligger några få kilometer bakom och har fantastiska vyer åt alla håll.
Stigarna till dem har alltid varit vinterstängda när jag varit där. Det var de den här gången också. Men nu var det min sista chans, så jag bestämde mig tidigt för att göra ett försök ändå. Jag blev inte mindre inspirerad då två av de fotografer/bloggare personer som jag följer på internet, Thomas Hawk och Robert Scoble, intervjuvade Ansel Adams son vid Glacier Point precis innan jag åkte. Ansel Adams är kanske den bästa landskapsfotografen i historien. De hade fått hela Glacier Point för sig själva och beskrev upplevelsen som bland det allra bästa i sina liv.
Stigen upp, four-mile-trail trail, är mycket vacker. Man har omväxlande fantastiska vyer över El Capitan, Sentinel Rock, Yosemite Falls och Half Dome. Drygt halvvägs upp började mina problem - stigen var ju trots allt stängd av en anledning. På stigen ligger ett lager av snö. Snön är hård och hal, den har ännu inte börjat smälta för dagen. Vad värre är att snötäcket ofta lutar utåt, där det omväxlande är mycket brant eller ett stup. Inget läge att halka alltså...
Jag tar mig bara ett par meter innan jag vänder, det fungerar helt enkelt inte, det är alldeles för farligt. Jag tänker att det var ju i alla fall kul så länge det varade och är redo att vända ned igen. Men så upptäcker jag att det är mindre snö i terrängen, mycket har rasat ned och lagt sig på den plana stigen. På alla fyra börjar jag klättra rakt upp för den branta sluttningen. Det är jobbigt men går riktigt bra. Efter ungefär 100 höjdmeter är jag tillbaka på en snöfri stig.
Snön är borta och stigen ringlar uppför ett antal serpentiner. Jag tror att det värsta är över, jag är ju nästan uppe. Jag kommer runt ett hörn och så är snön tillbaka igen. Till en början vågar jag ändå försiktigt fortsätta fram, trots att det verkar riktigt brant till vänster. Jag har vant mig lite vid snön men det känns ändå inte helt bra. Framför mig smalar stigen av och snöntäcket börjar luta kraftigt (ungefär som på den här bilden, med skillnaden att snön är hård och hal). Utanför stigen är det är inte längre bara brant, det är mer eller mindre ett stup. Jag har redan fortsatt längre än jag borde, nu är det bara att vända. Det finns ingen chans överhuvudtaget att jag ens kan tänka tanken att passera området framför mig. Ett litet felsteg och allt är definitivt slut. Försiktigt vänder jag tillbaka.
Ovanför mig ser jag en stor och hög klippa, omöjlig att klättra upp på. En bit längre bakåt ser den lite mer överkomlig ut. Jag gör flera försök att hitta en väg upp, men inget av dem känns säkert (speciellt eftersom jag inte vet vad som ligger ovanför den, jag måste ju också kunna ta mig nedåt om det behövs). Jag är redo att ge upp, trots att det innebär att jag måste klättra rakt ned för samma brant som jag klättrat uppför. Dessutom är det fågelvägen bara 850 meter kvar till Glacier Point.
Vid en sista titt på GPS:en så upptäcker jag att det ser ut som att stigningen avtar en liten bit bakom klippan. Det måste finnas ett sätt att ta sig upp på den. Jag fortsätter att följa den bakåt, trots att jag tappar en hel del höjd. Och plötsligt så finns vägen där och så är jag uppe. Jag stöter på en ny stig som jag tror är en gammal sträckning av leden. Tyvärr är även den helt omöjlig att följa. Jag gör flera misslyckade försök att ta mig vidare uppåt, men inget känns säkert. Men precis som förra gången hittar jag till slut en väg. Och den här gången kommer jag så långt att lutningen börjar avta.
Jag fortsätter vidare, mot en vattentank som på GPS:en ser ut som ett bra mål. Jag tar mig ut på en stor snötäckt sluttning och fortsätter snett uppåt. Jag har kommit ut i solen och snön är mjuk och ger bra fäste. När jag tittar nedåt ser jag plötsligt Glacier Point snett till vänster - och hundra höjdmeter under mig! Jag har klättat alldeles för högt. Synen är fantastiskt, jag står mitt på ett orört snöfält, under mig ligger Glacier Point och bakom allt ser jag Half Dome i profil. Stillheten är total (gårdagens bild var från snöfältet). Istället för att gå ned mot Glacier Point väljer jag att fortsätta framåt mot Sentinel Dome. Det är enklare att gå uppåt, det är lätt att göra fotsteg i snön. Den sista biten av snöfältet är riktigt brant, hade inte snön varit mjuk hade jag aldrig kunnat (eller vågat) ta mig upp där.
Efter snöfältet avtar lutningen ännu mer och tio minuter senare står jag trött men mycket lycklig på Sentinel Dome. Jag klarade det! Jag befinner mig 1250 meter över min startplats och jag har klättat åtminstone 350 meter av dem utanför stigen. Utsikten är magnifik åt alla håll. Sierra Nevada, Half Dome, El Capitan, Sentintel Rock, Cathedral Spires, Yosemite falls, Vernal Fall och Nevada Fall...
Från Sentinel Dome är det lätt sedan lätt att sig ned till Glacier Point. Jag är helt ensam, alla vägar och stigar är stängda. Tystnaden är total. Normalt är det hundratals skräniga turister vid både Glacier Point och Sentinel Dome, nu är det bara jag. Det känns magiskt, helt otroligt. Och jag har tagit mig hit för egen maskin, trots alla svårigheter och utan att det känts som jag tagit några onödiga risker. Det går inte att beskriva det som jag känner, det är utan tvekan bland det allra bästa jag någonsin upplevt, allt känns bara helt rätt.
Nervägen är förhållandesvis enkel. Jag tar en annan och mycket längre stig, Panorama trail, som nästan är helt snöfri. De snötäckta partierna är enkla och vållar inga som helst problem. Det är inte lika brant och snön är mjuk och ger bra fäste. På vägen tillbaka passerar jag de tre vattenfallen IllilouetteFalls, Nevada Fall och Vernal Fall. Vid foten av Nevada fotograferar jag en regnbåge. När jag kommer till Vernal ligger själva fallet i skugga men Liberty Cap ovanför badar i solens sista strålar. Mycket vackert.
På ganska pigga ben, men med ordentligt värkande fötter är jag till slut åter nere i dalen, exakt fem minuter innan solnedgången (jag har självklart med mig ficklampor, vilket de som jag mötte på min väg ned för Nevada Fall garanterat inte hade. Enligt mina beräkningar hann de som längst tillbaka till toppen Vernal Fall innan det blev mörkt. Gå ned för ett halt vattenfall i mörker - jag förstår verkligen inte hur folk tänker. "Det är 45 minuter till solnegången, vi hinner nog gå upp och ned för det här tvåhundra meter höga vattenfallet. Tillbaka till Vernal är det ju sedan bara 1,5 kilometer och det fallet är ju bara hundra meter högt. De sista två kilometrarna efter det är ju en barnlek. Klart vi hinner tillbaka"). Det är 11,5h sedan jag startade min vandring och jag har gått 26 kilometer och 1700 höjdmeter. Utan tvekan en av de bästa dagarna i mitt liv.
Four-mile trail and Panorama trail at EveryTrailMap created by EveryTrail:Share GPS tracks
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar