Efter övernattning i Page, Arizona och en snabb titt på Glen Canyon Dam så far vi vidare in i Utah. Dagens mål är Buckskin Gulch, en avsides med väldigt lång slot canyon i Vermillion Cliffs National Monument.
Vi kollar först in vädret vid en Ranger station - en slot canyon kan lätt drabbas av våldsamma översvämmningar vid regnväder, även när det regnar långt borta. För inte så många år sedan dog runt tjugo personer i en kanjon i Frankrike. I Antelope Canyon, precis utanför Page, omkom runt tio personer i början av 2000-talet. Den här dagen är det dock ingen fara, men det skulle finnas lite vatten här och där i Buckskin Gulch.
Vi körde vidare på en smal och alldeles nysladdad grusväg. Efter ett tag är vi framme vid Coyote Buttes som området heter. Här ligger också The Wave, men för att gå dit krävs ett specialtillstånd som man måste ansöka om flera månader i förväg.
Jag gillar det karga röda ökenlandskapet. Det är så varierande, platt ena stunden och bergigt den andra. Det växer också en hel del, mest buskar och låga träd. Det finns alltid något nytt att titta på.
Efter några kilometer är vi framme vid Wire Pass Canyon som ska ta oss till Buckskin Gulch. Wire Pass är också en slot canyon, med lite lägre väggar än Buckskin. Väggarna är dock närmare varandra.
Ända sedan jag såg några fotografier på en slot canyon har jag velat vandra i en. Det är en mäktig känsla att gå i den ringlande kanjonen. Det är aldrig mer än två meter mellan väggarna och de är kanske tjugo meter höga. Som smalast är det bara en axelbredd mellan väggarna. Behöver jag skriva att jag fotar en del...
Efter ett tag är vi ute på den plats där Buckskin och Wire Pass går ihop. Kanjonen öppnar upp sig och vi står liksom på ett torg omgivet av lodräta väggar. Hit når solen så det bra mycket varmare och skönare. Vi tar en paus och äter muffins som vi snodde med oss från frukosten
Vi fortsätter sedan in i Buckskin Gulch. Det är aningens bredare mellan väggarna som nu är mycket högre. Ganska snart kommer vi till en sträcka på femton meter som är helt vattenfylld. Det är bara att sätta på sig sandalerna och vada genom det gyttjebruna vattnet. Botten är lerig och ganska hal så det gäller att gå försiktigt (Buckskin är också känt för att ha kvicksand lite här och där). Väl på andra sidan har nästan all känsel försvunnit i fötterna. Solens strålar räcker inte ens halvvägs ned till oss.
Vi fortsätter femtio meter och tvingas sedan vada igen. Och femtio meter efter det. Och trettio meter efter det. Efter att ha passerat sex vatten/gyttjepölar så ger vi upp. Vattnet är så kallt att vi tappar känseln i fötterna varje gång vi vadar. Ingenting tyder heller på att det eviga vadande ska upphöra. För eller senare kommer dessuom någon att halka och lägga sig själv och sin kamera i vattnet.
Vi går tillbaka samma väg som vi kom. Ett tag funderar vi på att smyga upp till The Wave, trots att vi inte har något tillstånd. Tyvärr är det väldigt tydligt skyltat vad som gäller, så det går inte att låtsas att man inte visste vad som gällde. Vi överger planen och kör istället till den gamla byn Pariah, övergiven sedan länge. Här spelades en hel del västernfilmer in, med bl a Clintan och Sinatra. Tyvärr brände ett gäng ungdomar ned det som fanns kvar för något år sidan. Naturen var dock riktigt trevligt att titta på (kommer nog foton på den också vad det lider).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar