Idag gav jag mig ut på en lite längre cykeltur. Till skillnad från mina tidigare turer så begav jag mig gick den först i sydvästlig riktning för att komma till en dalgång som går i nordvästlig riktning. På hemvägen tänkte jag sedan göra en avstickare upp i kullarna norrut för att lägga till lite extra distans.
Strax innan dalen tog jag en paus i den lilla byn Sunol. Genom byn går en järnväg från 1869 och jag lyckades komma dit precis när en ånglok anlände till stationen. Som en bonus fick jag en pratstund med en medlem i Livermores cykelklubb, Valley Spokesmen (obs, skojigt namn, spoke = eker). Själva dalgången var inget speciellt, ganska trånga och inte alls de fina vyer som man är van vid häromkring (men det var så klart ändå trevligt). Stigningen (330 meter) var inte heller lika tuff som Livermore-cyklisten fick det att låta.
Jag cyklade en stund parallellt med motorvägen till San Francisco, I580. Efter att ha passerat passet och åter kommit in i Trivalley (dalen där Livermore, Dublin och Pleasanton ligger) så svängde jag in i Dublin. Tvärr hade jag missat en armébas när jag gjorde upp mina planer. Istället för att cykla rakt igenom den (den syntes inte på mina GPS-kartor) så fick jag svänga norrut några kilometer tidigare än planerat.
Mina kartor är ganska gamla, från kanske 2002-2004. Istället för att ganska snart kunna svänga västerut och ansluta till den planerade Tassajara Road så fann jag gång på gång att vägarna inte längre existerade. Det som för bara fem år sedan var ett grönt och vackert landskap med otaliga kullar var nu en mindre stad. Vi pratar inte stad i svensk mening, utan i amerikansk community-mening. Planerad i minsta detalj, driven av ett enda företag och full av identiska hus bakom murar eller inhängnader. Självklart riktade mot den övre medelklassen, de billigaste husen kostar från 3,5 miljoner och uppåt. Med andra ord ytterst polerat och helt själlöst.
Efter en omväg på kanske en mil så kom jag äntligen ut på Highland Road (jag missade dock hela Tassajara Road). Till slut fick jag cykla i det böljande och mycket vackra landskapet som jag längtat efter hela dalen. Ni som besökt mig vet vad jag talar om, fast det här var mycket vackrare än något som jag cyklat igenom tidigare. Min nästa tur kommer definitivt att gå här igen, och troligen också upp till Morgan Territory (där jag fotograferade trädet i dimman).
Dagens sträcka blev 101 kilometer och den totala stigningen ganska måttliga 850 meter. En karta över turen finns här och höjdprofilen här. Jag har tyvärr inga bilder att lägga upp, jag ligger över 2000 bilder back i min hantering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar