Klockan ringer tidigt på söndagsmorgonen, eller snarare natten. Efter några sista förberedelser är vi så redo att lämna Livermore strax efter klockan fem. Vi har långt att köra, det är 120 mil till Grand Canyon och vi vill hinna dit i tid för solnedgången. Vi är snart ute på Interstate 5 och milen flyger förbi samtidigt som solen börjar färga himlen röd. Vi passerar oändliga rader av frukträd och vinodlingar. Fram på förmiddagen är det dags att svänga in på I40 och börja färden österut.
Landskapet ändrar karaktär och blir snabbt kuperat när vi kör in i bergsområdet norr om Los Angeles. Någon frågar förvånat om det inte är snö som ligger på topparna framför oss. Visst är det snö. Och det blir mer och mer snö ju högre upp vi kommer. När vi passerar passet vid Tehachapi är det faktiskt snö bredvid vägen och bara några få plusgrader utanför bilen. På andra sidan passet ligger öknen, så snön försvinner så klart snabbt igen.
Vi stannar till för lunch i den tröstlösa hålan Barstow. Maken till tråkigare samhälle får man leta efter. Totalt ointressant och bara deprimerande. Vi äter på ett ställe med det fantastiska namnet "Donut Star Chinese Food". Det skulle vi inte ha gjort, maten är hemsk och ingen får i sig mer än 1/3 av den. När vi lämnar stället räknar vi med att alla är magsjuka inom ett dygn (vi klarade oss). Vi gör en snabb avstickare på Route 66 innan vi fortsätter mot Grand Canyon.
Vi tar en kaffe i Needles, precis innan vi kör in i Arizona. Det börjar kännas att vi närmar oss slutet på resan, det är mindre än 30 mil kvar innan vi ska lämna I40 och svänga upp mot Grand Canyon. Vi passerar Kingman, nu är det mindre än 15 mil till avfarten.
Då händer det! Vid den i princip sista(!) avfarten innan Williams, där vi ska svänga av, är motorvägen avstängd. Vi ser hur de precis sätter ut konerna och leder av trafiken från motorvägen. Hade vi kommit en minut tidgare hade vi fått köra vidare! Istället sitter vi chockade i bilen och undrar vad vi ska ta oss till - det vimlar ju inte av vägar i öknen. Vi blir ännu mer chockade när vi pratar med en av vägarbetarna, det finns INGA alternativa vägar. Vi måste köra nästan hela vägen till Phoenix - rakt söderut. Först efter femton mil finns det en väg som ska kunna ta oss tillbaka i nordöstlig riktning mot Grand Canyon. Under de få minuter som passerat har det bildats en lång kö ute på motorvägen.
Med låg moral svänger vi av söderut. Vi var ju nästan framme, det vara bara 25 mil kvar av de 120 som vi hade att köra. Tidsmässigt gick allt perfekt, det såg ut som att vi skulle komma fram till Grand Canyon en dryg timme innan solnedgången. Nu kan vi glömma den. Landskapet som vi passerar är visserligen trevligt, med stora fina Vilda Västern-kaktusar med det gör föga för att muntra upp oss.
Strax innan Congress, där vi äntligen ska få lämna vägen mot Phoenix, får vi till slut reda på anledningen till att I40 stängts av i båda riktningarna på en sträcka av 30 mil (eftersom det knappt finns några av- och påfarter var sträckan faktiskt så lång). Det har skett en stor seriekrock med över 150 inblandade bilar och flera döda. Stämningen blir dämpad, men nu vet vi i alla fall vad som hänt och gör det lättare att acceptera omvägen.
Vi kör in i ett kuperat landskap och inser anledningen till krocken. Snö! Temperaturen faller snabbt ned mot nollsträcket och snön på marken börjar få sällskap av snö ovanifrån. Vi inser snabbt att vi kör en bil från Kalifornien. I Kalifornien snöar det inte, speciellt inte på våren. Vi har alltså sommardäck. Inte bra.
Trots att vi nu i alla fall kör i nordöstlig riktning har vi ingen aning om hur vi ska ta oss till Grand Canyon. Vi vet att det någonstans på en 30 mil lång vägsträcka har inträffat en seriekrock. Vår väg norrut ligger 2/3 in av de 30 milen. Det finns små två vägar som leder upp mot I40, men vi vet inget om dem eller om de ens är öppna.
Vi ser en parkerad snöplog vid vägkanten. Jag hoppar upp på fotsteget och frågar en man med stort vitt skägg och fyra tänder om vad han vet. Han säger att en av de två småvägarna är stängd och rekommenderar oss att övernatta i nästa håla. Inte direkt det besked vi ville ha. Strax efter pratar jag med en polis men han vet inget alls. Han ger oss i alla fall telefonnumret till trafikupplysningen. När jag går från polisbilen ser vi hur han på en gång börjar prata i radio. Vi gissar att han berättar för sina kollegor om de galna utlänningarna i en kalifornienskyltat bil som desperat försöker ta sig till Grand Canyon. Jag ringer till trafikupplysningen, de säger inget om några fler avstängada vägar.
Vi har nu upptäck ett nytt alternativ till småvägarna som leder upp mot I40. Från Flagstaff, som ligger öster om Williams, där vi ursprungligen skulle ha svängt av, går det en väg i nordvästlig riktning mot Grand Canyon. Tar vi vägen så riskerar vi inte att fastna vid I40 som fortfarande är avstängd. Trots att den är lite längre så är valet lätt.
Vi fortsätter på mindre vägar ett tag till. Det är kuperat och på höger sida om är det riktigt brant. Inte läge att få sladd och kana av vägen. Temperaturen pendlar runt nollan och det fortsätter att snöa. Det är så mycket snö på marken att det måste ha snöat ett bra tag. Vi förvånas ideligen av hur fort amerikanerna kör, vi blir ofta omkörda trots väglaget och stupet på höger sida. De sista dryga fem milen in mot Flagstaff går på en större väg och vi räknar därför med att det värsta snart ska vara över.
När vi till slut svänger ut på den stora vägen inser vi stället att det värsta precis har börjat. Det har blivit mörkt, trafiken är tät och det är många långtradare ute. Temperaturen sjunker ytterligare och snömodden upphör. Istället ser vi hur bilarnas bakljus speglar sig i den frusna vägbanan. Spolarvätskan har frysit och förstört antingen pumpen eller slangarna. Och vi kör fortfarande på sommardäck. Vi blir hela tiden passerad av både bilar och långtradare som om det vore sommar. Det är dessutom nedförbacke, vi ska ned från över 2000 möh till ungefär 1000 möh. Vi ligger runt 70 km/h och de susar förbi i över 100 km/h. Att vi kör så försiktigt att risken att få sladd är liten betyder lite om du får skenande långtradare i baken...
Efter kanske två mil så drabbas vi av det som vi senare får veta också orsakade den stora seriekrocken - en whiteout. Sikten försvinner helt, vi ser bara några meter framför motorhuven. Området är som tur är litet, bara 100-200 meter. Äntligen börjar våra medtrafikanter att också inse att förhållandena inte är att leka med. I motstående körfält passerar vi en liten seriekrock med tre bilar. Vi ser också åtminstone sex bilar som ligger i diket. Sofia ser en sådan där lastbil som normalt transporterar nya bilar, den här är helt full med bärgade och kvaddade bilar. Uppförbacken för de som är på väg söderut blir för svår för många lastbilar och vi kör längs med en milslång bilkö.
Till vår lättnad kommer vi till slut fram till Flagstaff, där temperaturen är -3C. Vi käkar på McDonalds innan Sofia byter av Johanna vid ratten. När vi lämnar Flagstaff sjunker temperaturen snabbt, inom några minuter är den -8C. Jag tror inte det var så kallt någon gång i Uppsala innan jag åkte hit. Vägen mot Grand Canyon är liten och det är inte mycket trafik. Eftersom det fortfarande snöar så är vägen helt snötäckt. Vid något tillfälle kommer vi över i fel körfält eftersom vi inte ser mittmarkeringarna och det är en och två filer om vartannat.
Strax efter att klockan passerat 23 så kör vi till slut in i Grand Canyon National Park. På vägen ligger ett jämnt snötäcke, det är inte många bilar som lyckats ta sig hela vägen fram. De ursprungliga 120 milen har blivit drygt 150 mil. Temperaturen är -4C och det snöar fortfarande.
Seriekrocken då? En kraftig whiteout strax väster om Flagstaff orsakade två simultana olyckor i båda körfälten. Totalt 139 bilar var inblandade, över femtio personer skadades och två omkom. Det tog nästan ett dygn innan vägen kunde öppnas igen. Det var den största bilolyckan i Arizonas historia. Vädersystemet fortsatte sedan österut där det i vissa området i Mellanvästern orsakade de värsta översvämmningarna på 25 år.
Några videosnuttar för de intresserade finns här. (45s in i sista videon anar man lastbilen med alla bärgade bilar). Jag har bara tagit den första bilden, övriga kommer från Johanna och Catharina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar