Slutet närmar sig, bara en natt till i Livermore innan jag åker hem. Jag packar för fullt men den senaste halvtimmen har jag ägnat åt att slå ut en miljon tomkartonger. Tidigare ikväll var Johans familj och Jaideep (kollega) här på pizza (med min köksutrustning är det tillräckligt svårt att laga mat åt mig själv) och paj.
Fotot ovan är taget nedanför Patterson Pass, en bit öster om Livermore. Jag har cyklat där många gånger men den här gången åkte jag bil tillsammans med Johanna, Catharina och Sofia.
fredag 30 maj 2008
torsdag 29 maj 2008
I never believed in that
Det här är ett foto från hemresan från Yosemite. Ljuset var fantastiskt och vi fick stanna flera gånger för att fotografera. Om man tittar noga ser man faktiskt övre halvan av solen lite till höger om mitten.
Bara två nätter kvar i Livermore för den här gången. Har börjat packa lite. Imorgon ska jag skruva ned cykeln och fylla stora resväskan med kläder. Hoppas verkligen inte att de kommer att klaga på min kameraväska på flygplatsen, den kommer nog att väga mer än mitt handbagage..
Bara två nätter kvar i Livermore för den här gången. Har börjat packa lite. Imorgon ska jag skruva ned cykeln och fylla stora resväskan med kläder. Hoppas verkligen inte att de kommer att klaga på min kameraväska på flygplatsen, den kommer nog att väga mer än mitt handbagage..
onsdag 28 maj 2008
We can not follow this path
En vanlig uppfattning är att man måste ha en hel tur för att ta bra fotografier. För att få den fånga den där dramtiska himlen eller den spännade reflektionen måste ju fotografen vara på rätt plats vid precis rätt tidpunkt. När det handlar om duktiga fotografer kunde inget vara mer fel, de har stenkoll på när och var ljuset kommer att vara perfekt. De vet när vädret kan skapa de där fantastiska molnen. Och de är beredda att vänta på tillfället, det tar inte bara en bild och går därifrån.
Jag har fortfarande en bra bit kvar innan jag vill kalla mig en duktig fotograf. Bilden ovan är t ex motsatsen mot det som jag skrev ovan. Vi var på väg till Happy Isle i Yosemite, där stigen till Vernal Fall börjar. Plötsligt driver rök in över vägen - vi är ju i USA så de ska grillas också till frukost. Solen strålar syns tydligt i röken och jag stannar för ta en bild. Sofia missar det och går rakt in i bilden - som blir många gånger bättre med hennes siluett i ena kanten. Ren och skär tur med andra ord!
Jag har fortfarande en bra bit kvar innan jag vill kalla mig en duktig fotograf. Bilden ovan är t ex motsatsen mot det som jag skrev ovan. Vi var på väg till Happy Isle i Yosemite, där stigen till Vernal Fall börjar. Plötsligt driver rök in över vägen - vi är ju i USA så de ska grillas också till frukost. Solen strålar syns tydligt i röken och jag stannar för ta en bild. Sofia missar det och går rakt in i bilden - som blir många gånger bättre med hennes siluett i ena kanten. Ren och skär tur med andra ord!
tisdag 27 maj 2008
This is what I wanted
Idag blir det ett foto från Tunnel View i Yosemite. Det här är ett lite ovanligare foto därifrån eftersom man oftast använder vidvinkel istället för tele som här.
måndag 26 maj 2008
Mt. Diablo ännu en gång
Mt. Diablo and Morgan Territory at EveryTrail
Map created by EveryTrail:Share GPS tracks
Idag blev det cykling upp på Mt. Diablo och tillbaka genom Morgan Terrnoritory. Mt. Diablo är ett av de högsta bergen i Bay Area med sina 1173 möh. Eftersom det ligger ganska ensamt syns det vida omkring. Jag gjorde ungefär samma tur förra året, så det var lite spännade att se om kroppen skulle reagera annnorlunda.
I år cyklade jag en mycket trevligare väg fram till foten av bergen. Kände inte till den förra då jag fick cykla i stad. Årets väg var dessutom lite kortare. Vid foten av berget åt jag en Powerbar, förra året cyklade jag vidare utan paus vilket straffade sig halvvägs upp då jag fick slut på energi.
Den första biten går riktigt bra, benen är lätta och jag håller jämnt tempo med en annan cyklist. Efter några hundra höjdmeter, när det blir lite brantare får jag dock släppa iväg honom. När jag når 700 möh hör jag ett bekant ljud, en 12-cylindrig Rolls Royce Merlin. Jag tittar upp mot himlen och ser världens enda tvåsitsig North American P-51D Mustang utföra en roll för att sedan flyga vidare mot Livermoroch en väntande flyguppvisning. Partiet mellan 700-1000 möh är ganska tungt, det under den här biten som det är som allra brantast. Efter 1000 möh planar det ut något. Det värsta är dock kvar, de sista 150 metrarna innan toppen är som en vägg, med en lutning på runt 15%. Det går tungt och långsamt, men jag tar mig i alla fall upp.
Till skillnad mot förrs året lyckades jag i år att cykla hela vägen, 16 km och runt 1000 höjdmeter, utan att stanna. Jag fick inte heller några krampkänningar, vilket var riktigt positivt. Det kändes också som att jaginte blev omkörd lika ofta som förra året. Toppen av Mt. Diablo är dock bara början, jag har fortfarande många tunga kilometer framför mig innan jag är tillbaka i Livermore.
På vägen nedför berget möter jag dagens två riktiga hjältar. Först en man som springer uppför berget och sedan en kvinna som med fyra fulla cykelväskor är på väg upp mot toppen. Otroligt tufft! Jag tar norra vägen nedför berget, solen har gått i moln och fartvinden gör att fryser. Jag cyklar genom utkanterna av Walnut Creek och Concord innan jag så når fram till Clayton och svänger av söderut.
Vägen hem går genom Morgan Territory, där jag cyklat flera gånger i år. Nu kommer jag på vägen som går rakt genom området. Från att ha varit nere på 50 möh ska jag åter upp på över 600 möh. Det är tufft, låren protesterar och tycker de redan cyklat uppför. Stigningen är bitvis brantare än Mt. Diablo. Nu är det riktigt tufft, faktiskt tuffare än Mt. Diablo. Till slut är jag i alla fall upp på toppen.
Jag stannar för att fotografera mitt träd en sista nu. Det är första gången som jag ser det med helt utslagna löv. När jag tagit upp vägbanken så ser jag något som rör sig 30 meter til höger om mig. Det är två coyotes! Jag lyckas ta några halvdålig kort på dem också.
Det har börjat blåsa lite, så jag är ganska långt ifrån mitt hastighetsrekord i backarna ned mot Livermore. På den sista långa raksträckan ser jag ytterligare en coyote som strävar runt i sett sädesfält. Jga cyklar in på Peary Court efter knappt åtta timmar och 124 kilometer. Enligt cykeldatorn har den totala stigningen varit 2100 meter. Jag har bara vilat, fotograferat eller geocachat under 1:10h, vilket jag är väldigt nöjd med.
(BIlderna på Everytrail, som syns om klickar på kartan, är inte mina)
Map created by EveryTrail:Share GPS tracks
Idag blev det cykling upp på Mt. Diablo och tillbaka genom Morgan Terrnoritory. Mt. Diablo är ett av de högsta bergen i Bay Area med sina 1173 möh. Eftersom det ligger ganska ensamt syns det vida omkring. Jag gjorde ungefär samma tur förra året, så det var lite spännade att se om kroppen skulle reagera annnorlunda.
I år cyklade jag en mycket trevligare väg fram till foten av bergen. Kände inte till den förra då jag fick cykla i stad. Årets väg var dessutom lite kortare. Vid foten av berget åt jag en Powerbar, förra året cyklade jag vidare utan paus vilket straffade sig halvvägs upp då jag fick slut på energi.
Den första biten går riktigt bra, benen är lätta och jag håller jämnt tempo med en annan cyklist. Efter några hundra höjdmeter, när det blir lite brantare får jag dock släppa iväg honom. När jag når 700 möh hör jag ett bekant ljud, en 12-cylindrig Rolls Royce Merlin. Jag tittar upp mot himlen och ser världens enda tvåsitsig North American P-51D Mustang utföra en roll för att sedan flyga vidare mot Livermoroch en väntande flyguppvisning. Partiet mellan 700-1000 möh är ganska tungt, det under den här biten som det är som allra brantast. Efter 1000 möh planar det ut något. Det värsta är dock kvar, de sista 150 metrarna innan toppen är som en vägg, med en lutning på runt 15%. Det går tungt och långsamt, men jag tar mig i alla fall upp.
Till skillnad mot förrs året lyckades jag i år att cykla hela vägen, 16 km och runt 1000 höjdmeter, utan att stanna. Jag fick inte heller några krampkänningar, vilket var riktigt positivt. Det kändes också som att jaginte blev omkörd lika ofta som förra året. Toppen av Mt. Diablo är dock bara början, jag har fortfarande många tunga kilometer framför mig innan jag är tillbaka i Livermore.
På vägen nedför berget möter jag dagens två riktiga hjältar. Först en man som springer uppför berget och sedan en kvinna som med fyra fulla cykelväskor är på väg upp mot toppen. Otroligt tufft! Jag tar norra vägen nedför berget, solen har gått i moln och fartvinden gör att fryser. Jag cyklar genom utkanterna av Walnut Creek och Concord innan jag så når fram till Clayton och svänger av söderut.
Vägen hem går genom Morgan Territory, där jag cyklat flera gånger i år. Nu kommer jag på vägen som går rakt genom området. Från att ha varit nere på 50 möh ska jag åter upp på över 600 möh. Det är tufft, låren protesterar och tycker de redan cyklat uppför. Stigningen är bitvis brantare än Mt. Diablo. Nu är det riktigt tufft, faktiskt tuffare än Mt. Diablo. Till slut är jag i alla fall upp på toppen.
Jag stannar för att fotografera mitt träd en sista nu. Det är första gången som jag ser det med helt utslagna löv. När jag tagit upp vägbanken så ser jag något som rör sig 30 meter til höger om mig. Det är två coyotes! Jag lyckas ta några halvdålig kort på dem också.
Det har börjat blåsa lite, så jag är ganska långt ifrån mitt hastighetsrekord i backarna ned mot Livermore. På den sista långa raksträckan ser jag ytterligare en coyote som strävar runt i sett sädesfält. Jga cyklar in på Peary Court efter knappt åtta timmar och 124 kilometer. Enligt cykeldatorn har den totala stigningen varit 2100 meter. Jag har bara vilat, fotograferat eller geocachat under 1:10h, vilket jag är väldigt nöjd med.
(BIlderna på Everytrail, som syns om klickar på kartan, är inte mina)
söndag 25 maj 2008
Valvideos
Det blev ingen cykling idag, väderfolket fick för sig att ändra prognosen till det sämre. Jag borde ha lärt mig att inte lite på dem, men jag stannade ändå hemma. Jobbade lite på förmiddagen och åkte sedan in till San Francisco och fotade i fyra-fem timmar. Nya kameran (Canon 5D) är riktigt trevlig, trots att den nu har några år på nacken. Mycket nöjd med mitt köp. Självklart blev vädret precis som det förutspåddes innan prognosen ändrades, knappt 20C och mulet. Inget regn som de ville få det till. Den aktuella väderobervationen säger för övrigt att det regnar här just nu. Jag kan bara se några tunna slöjmoln på himlen... Blir kanske cykling imorgon (söndag) istället, eller så väntar jag till måndag (som är helgdag här) då vädret ska bli lite bättre.
Har fortfarande inte hunnit fixa med några fler foton. Däremot har jag konverterat de tre små filmerna som jag tog på valarna i tisdags. De är från min mobiltelefon så kvalitén är inte den bästa. På den första videon sticker en av valarna upp sitt huvud precis där jag står vid relingen. På den andra ser man hur en av valarna dyker. På den sista ser man först båda valarna tillsammans (och jag har svårt att bestämma mig vilken som jag ska filma). Sedan får en av dem för sig att vifta med en lite med en fena och simma på sidan.
Har fortfarande inte hunnit fixa med några fler foton. Däremot har jag konverterat de tre små filmerna som jag tog på valarna i tisdags. De är från min mobiltelefon så kvalitén är inte den bästa. På den första videon sticker en av valarna upp sitt huvud precis där jag står vid relingen. På den andra ser man hur en av valarna dyker. På den sista ser man först båda valarna tillsammans (och jag har svårt att bestämma mig vilken som jag ska filma). Sedan får en av dem för sig att vifta med en lite med en fena och simma på sidan.
lördag 24 maj 2008
Where have we been?
Ytterligare ett foto från Bryce. Har en hel del att göra nu när hemresan närmar sig jag har tyvärr inte haft tid att fixa med foton den senaste veckan. Var inne i Berkeley i onsdags och hämtade min nya kamera (Canon 5D) hos Jacob. Verkar riktigt trevlig. Imorgon är det dags för långcykling, jag har tänkt att ta mig upp på Mt. Diablo. På söndag åker jag nog in till SF och fotograferar längs Embarcadero. På måndag är det Memorial Day, men jag hade ändå tänkt jobba heldag. Hade dock glömt bort att Livermore precis som förra året får besök av bombflygplan (B-17, B-24, B-25, P-51) från andra världskriget. Blir nog därför bara en halvdag.
fredag 23 maj 2008
I Kings Canyon
Lägger upp ett kort som Johan tog på mig precis när Kings Canyon börjar öppna sig. Jag har också lagt upp några fler bilder som han tog på mig. För att se dem så behöver ni klicka påp bilden ovan. Jag använder mitt andra Flickr-konto eftersom jag inte tagit bilderna själv.
Råkade räkna ut att jag köpt fotogrejer för $15000, nästan 100000SEK... Det mesta ska dock säljas igen (till amerikanskt inköpspris, eller högre), så det är inte alls så illa som det låter.
Råkade räkna ut att jag köpt fotogrejer för $15000, nästan 100000SEK... Det mesta ska dock säljas igen (till amerikanskt inköpspris, eller högre), så det är inte alls så illa som det låter.
onsdag 21 maj 2008
Valsafari!
Jag ber redan nu om ursäkt för ännu en post som kommer att innehålla ett överflöd av ord som "otroligt", "fantastiskt" och "enormt". Idag har jag varit på valsafari i Monterey Bay tillsammans med Marie (vän till Johan och Pia) och Jessica (vän till Marie).
Trafiken var inte lika tät som vi trott så vi kom fram till Monterey i väldigt god tid. Vi kunde därför spendera nästan två timmar på det stora akvariet. Riktigt trevligt.
Sedan var dagens för valskådningen. Vi var ungefär 25 personer på en båt som kunde ta totalt 70 passagerare. Alldeles lagom med andra ord. Redan efter knapp 30 minuter så vi några vattenstrålar på avstånd. Knölvalar får vi veta från vår guide. De blåser ut luft precis innan de ska dyka.
Vi fixar blicken mot det område där vi såg strålarna och efter några minuter kan se hur valarna kommer upp till ytan för att sedan dyka ned igen. Avståndet är långt, flera hundra meter, så det är svårt att se några detaljer.
Proceduren upprepas några gånger och till slut har vi kommit så nära en grupp att vi kan se lite detaljer. Knölen (eller fenen) på ryggen syns tydligt när valen böjer ryggen för att dyka. Vi är riktigt nöjda - ingen av oss har sett val tidigare. Nu har vi valar på åtminstone tre av båten fyra sidor, låt vara att de flesta är ganska långt borta.
Valarna närmast dyker ännu en gång. Sedan händer det otroliga. Istället för komma upp på ungefär samma plats där den dök så kommer en av valarna upp precis bredvid båten! Den är mindre än tio meter bort! Hjärtat bultar så hårt att jag knappt lyckas fotografera.
Efter att den andats så dyker den inte igen. Istället simmar den långsamt fram mot båten. Den stannar till för ett kort ögonblick innan den försiktigt simmar under båten. Vi springer över till andra sidan och ser den komma upp ytan igen. Jag är alldeles matt, det är otroligt mäktigt. Vi var nöjda med att ha sett val på avstånd och så får vi uppleva det här! Fantastiskt mäktigt. Och det är långt ifrån över.
Valen simmar upprepade gånger under båten. Ibland ligger den bara still precis vid sidan av båten. Ibland försvinner den, och ett ögonblick senare hälsar den oss med en överraskande dusch med vatten. Det händer flera gånger att vi blir våta av vattnet som valen sprutar.
Så är den borta. Vi tror att en otrolig upplevelse tagit slut men vi har helt fel. Fem minuter senare ser vi ett valhuvud sticka upp fyrtio meter bort. En liten bit bort ser vi en valrygg. Det två olika valar! Och de är ordentlig nyfikna och leksugna. De simmar runt båten. De blåser vatten. De dyker. De sticker upp huvudet precis vid relingen. De blåser bubblor. De simmar på rygg. De viftar med fenorna. Vi har svårt att förstå att vi faktiskt ser det vi ser. Valarna är så nära att vi nästan kan ta på dem. Ibland vill kameran inte fokusera - de är innanför närgränsen. Flera gånger sticker en val upp huvud precis framför mina fötter. Det går inte att komma dem närmare om man inte ligger i vattnet! Det är bland det absolut mäktigaste som jag upplevt.
Som en liten bonus simmar det också några lekfulla sjölejon runt på båten. Med jämna mellanrum hoppar de upp ur vattnet, ungefär som delfiner. Efter en fantastiskt timme tycker vår guide att det är dags att lämna valarna ifred. Under den timme som återstår ser vi en del valar på lite längre avstånd men vi har lite svårt att engagera oss. Vid ett tillfälle sveper en svartfotad albatross över vattenytan. Efter lite mer än tre timmar är vi mycket nöjda åter förtöjda vid kajen i Monterey.
Trafiken var inte lika tät som vi trott så vi kom fram till Monterey i väldigt god tid. Vi kunde därför spendera nästan två timmar på det stora akvariet. Riktigt trevligt.
Sedan var dagens för valskådningen. Vi var ungefär 25 personer på en båt som kunde ta totalt 70 passagerare. Alldeles lagom med andra ord. Redan efter knapp 30 minuter så vi några vattenstrålar på avstånd. Knölvalar får vi veta från vår guide. De blåser ut luft precis innan de ska dyka.
Vi fixar blicken mot det område där vi såg strålarna och efter några minuter kan se hur valarna kommer upp till ytan för att sedan dyka ned igen. Avståndet är långt, flera hundra meter, så det är svårt att se några detaljer.
Proceduren upprepas några gånger och till slut har vi kommit så nära en grupp att vi kan se lite detaljer. Knölen (eller fenen) på ryggen syns tydligt när valen böjer ryggen för att dyka. Vi är riktigt nöjda - ingen av oss har sett val tidigare. Nu har vi valar på åtminstone tre av båten fyra sidor, låt vara att de flesta är ganska långt borta.
Valarna närmast dyker ännu en gång. Sedan händer det otroliga. Istället för komma upp på ungefär samma plats där den dök så kommer en av valarna upp precis bredvid båten! Den är mindre än tio meter bort! Hjärtat bultar så hårt att jag knappt lyckas fotografera.
Efter att den andats så dyker den inte igen. Istället simmar den långsamt fram mot båten. Den stannar till för ett kort ögonblick innan den försiktigt simmar under båten. Vi springer över till andra sidan och ser den komma upp ytan igen. Jag är alldeles matt, det är otroligt mäktigt. Vi var nöjda med att ha sett val på avstånd och så får vi uppleva det här! Fantastiskt mäktigt. Och det är långt ifrån över.
Valen simmar upprepade gånger under båten. Ibland ligger den bara still precis vid sidan av båten. Ibland försvinner den, och ett ögonblick senare hälsar den oss med en överraskande dusch med vatten. Det händer flera gånger att vi blir våta av vattnet som valen sprutar.
Så är den borta. Vi tror att en otrolig upplevelse tagit slut men vi har helt fel. Fem minuter senare ser vi ett valhuvud sticka upp fyrtio meter bort. En liten bit bort ser vi en valrygg. Det två olika valar! Och de är ordentlig nyfikna och leksugna. De simmar runt båten. De blåser vatten. De dyker. De sticker upp huvudet precis vid relingen. De blåser bubblor. De simmar på rygg. De viftar med fenorna. Vi har svårt att förstå att vi faktiskt ser det vi ser. Valarna är så nära att vi nästan kan ta på dem. Ibland vill kameran inte fokusera - de är innanför närgränsen. Flera gånger sticker en val upp huvud precis framför mina fötter. Det går inte att komma dem närmare om man inte ligger i vattnet! Det är bland det absolut mäktigaste som jag upplevt.
Som en liten bonus simmar det också några lekfulla sjölejon runt på båten. Med jämna mellanrum hoppar de upp ur vattnet, ungefär som delfiner. Efter en fantastiskt timme tycker vår guide att det är dags att lämna valarna ifred. Under den timme som återstår ser vi en del valar på lite längre avstånd men vi har lite svårt att engagera oss. Vid ett tillfälle sveper en svartfotad albatross över vattenytan. Efter lite mer än tre timmar är vi mycket nöjda åter förtöjda vid kajen i Monterey.
tisdag 20 maj 2008
All you had
Idag blir det ett foto av Catharina i Bryce National Park.
Har haft fullt upp med beställa ett nytt kamerasystem idag. Det är absolut inget fel på min 40D men Canon har just nu ett gäng trevliga rabatter som gör att jag kan köpa en 5D utan att det kostar mig något extra. I Sverige kostar 5D runt 20000:-. Med rabatterna så betalar jag ungefär 8000:-. Det är precis lika mycket som en begagnad 40D kostar hemma... Några av mina nuvarande objektiv passar inte på 5D, men även här så går bytet i princip jämnt upp. Och då får jag dessutom objektiv ur Canons proffsserie.
Har haft fullt upp med beställa ett nytt kamerasystem idag. Det är absolut inget fel på min 40D men Canon har just nu ett gäng trevliga rabatter som gör att jag kan köpa en 5D utan att det kostar mig något extra. I Sverige kostar 5D runt 20000:-. Med rabatterna så betalar jag ungefär 8000:-. Det är precis lika mycket som en begagnad 40D kostar hemma... Några av mina nuvarande objektiv passar inte på 5D, men även här så går bytet i princip jämnt upp. Och då får jag dessutom objektiv ur Canons proffsserie.
måndag 19 maj 2008
Ett sista nationalparksbesök
I fredags åkte vi till Kings Canyon och Sequoia National Parks. Parkerna ligger en bit söder om Yosemite och de gränsar mot varandra. Sequoia ligger lite lägre, medan Kings Canyon omfattar några av de högsta bergen i hela USA. Totalt var vi tio personer, sex vuxna och fyra barn, som åkte i väg.
På fredagen promenerade vi lite i Grant Grove, en samling sequoiaträd som bland annat innehåller trädet General Grant. Grant är den sequoia som har störst omkrets. Trädet är också världens tredje största levande ting. På en ställen passerade stigen genom ett träd som fallit omkull. Det låter kanske inte så speciellt - men stigen gick inte igenom sidan av träden utan längs med det som en trettio meter lång tunnel. Jag behövde aldrig böja på mig. Eftersom det var barn med blev inga avancerade äventyr. Vi fortsatte sedan till lodgen där vi skulle bo. Standarden var väl inget vidare, men det var riktigt billigt, speciellt med tanke på att det var helpension.
På lördagen körde vi längre in i Sequoia NP, mot Moro Rock. Efter en liten stund så passerar en stillastående bil. Bredvid bilen ser vi två personer ser ner på en solbelyst glänta. Vi följer deras blick och jag, Johan och Pia utropar samtidigt "björn!". Nere i glänten strövar en svart björn omkring och äter på gräs och buskar. Kameran åker fram, med det är lite för långt avstånd för att bilderna ska bli bra. När vi åker vidare har det bildats ett ordentligt "bear jam" med runt tio bilar.
Efter ytterligare en kvart är det dags igen. Vi passerar en ny glänta och Pia lyckas på något konstigt sätt se björnen som står och äter i kanten av gläntan. Björnen är ljusbrun, precis som en nalle. Den här gången är vi lite närmare, under femtio meter, så fotografierna blir lite bättre. Innan lördagen hade jag aldrig sett en vild björn och nu har jag sett två en knapp halvtimme! Mäktigt. (Johan och Pia har sett en massa björnar, bl a en hel familj och en som åt av en buffalo, så för dem är det inte lika spännande). När vi åker vidare har det så klart bildats ett nytt bear jam...
Till slut kom vi alla fall fram till Moro Rock, en klippa med fin utsikt över både Sequoias och de omkringliggande bergen. Promenaden upp på klippan tog runt bara tio minuter, men trots det verkade det vara det jobbigaste många gjort. Utsikten var helt ok, men jag har sett många finare.
Vi fortsatte sedan till Giant Forest och promenerade runt en äng bland sequoias. Generellt var sequoiorna större och omgivningarna vackrare än i Mariposa Grove (Yosemite), där de också växer. Efter lunch och bilfärd genom ett träd så var det dags att gå till General Sherman, det största trädet på jorden. Utan att ta överdriva så var det ett imponerande... Jag passade också på att ta en liten avstickare på några mindre stigar. Otroligt skönt och mäktigt att ensam vandra omkring bland de enorma träden.
Efter en snabb middag vid lodgen så åkte jag och Pia iväg för att vandra upp på Big Baldy, en granitdom på lite drygt 2500 möh. Vi kom fram ungefär en halvtimme innan solnedgången. Utsikten var utan tvekan bättre än vid Moro Rock. Dessutom så slapp vi dela den med högljudda och svettiga turister. Riktigt trevligt. Ungefär halvvägs tillbaka så försvann solen nedanför den glödande horisonten och på slutet var vi tvungna att använda pannlampa.
Tillsammans med Daniel så inleddes söndagen med ett löppass klockan 7:15. Tyvärr kunde inte Johan följa med, Pia mådde dålig och han behövde ta hand om barnen. Vi hade försökt ta reda på om det fanns några bra stigar/småvägar att springa på men personalen hade bara oförstående tittat på oss... Vi gav oss i alla fall iväg längs en mindre grusväg. Det var nedförsbacke. I 25 minuter... Oftast gick vägen inne i skogen men ibland passerade vi en glänta och då och då kunde vi se ut över de snöklädda bergen. När vi sedan vände för att springa tillbaka var de följdaktligen uppförbacke. I 30 minuter... Jag har konstigt nog aldrig känt av hög höjd tidigare (lodgen låg på 2250 möh), men nu vet jag hur det känns. Du behöver bara ta några steg innan det känns som du har slut på luft. Vi lyckades i alla fall ta oss tilbaka hela vägen utan att gå.
Tyvärr kräktes Klara, Daniels dotter, precis när vi kom tillbaka. Pia hade mått illa hela natten var fortfarande dålig. En timme senare kräktes även Daniels son Erik. Istället för att ta en längre tur i Kings Canyon blev det därför bara en kort sväng till den första utsiktpunkten innan vi körde tillbaka till Livermore. På vägen tillbaka var det som varmast 41C. Ungefär halvvägs började en varningslampa lysa, så vi tvingades till ett lite längre stopp. Fast det var 40C så var det inte så farligt, jag hade vant mig vid värmen efter fyra dagar med åtminstone 35C (i torsdags slogs det t ex en mängd värmerekord över hela Bay Area).
På fredagen promenerade vi lite i Grant Grove, en samling sequoiaträd som bland annat innehåller trädet General Grant. Grant är den sequoia som har störst omkrets. Trädet är också världens tredje största levande ting. På en ställen passerade stigen genom ett träd som fallit omkull. Det låter kanske inte så speciellt - men stigen gick inte igenom sidan av träden utan längs med det som en trettio meter lång tunnel. Jag behövde aldrig böja på mig. Eftersom det var barn med blev inga avancerade äventyr. Vi fortsatte sedan till lodgen där vi skulle bo. Standarden var väl inget vidare, men det var riktigt billigt, speciellt med tanke på att det var helpension.
På lördagen körde vi längre in i Sequoia NP, mot Moro Rock. Efter en liten stund så passerar en stillastående bil. Bredvid bilen ser vi två personer ser ner på en solbelyst glänta. Vi följer deras blick och jag, Johan och Pia utropar samtidigt "björn!". Nere i glänten strövar en svart björn omkring och äter på gräs och buskar. Kameran åker fram, med det är lite för långt avstånd för att bilderna ska bli bra. När vi åker vidare har det bildats ett ordentligt "bear jam" med runt tio bilar.
Efter ytterligare en kvart är det dags igen. Vi passerar en ny glänta och Pia lyckas på något konstigt sätt se björnen som står och äter i kanten av gläntan. Björnen är ljusbrun, precis som en nalle. Den här gången är vi lite närmare, under femtio meter, så fotografierna blir lite bättre. Innan lördagen hade jag aldrig sett en vild björn och nu har jag sett två en knapp halvtimme! Mäktigt. (Johan och Pia har sett en massa björnar, bl a en hel familj och en som åt av en buffalo, så för dem är det inte lika spännande). När vi åker vidare har det så klart bildats ett nytt bear jam...
Till slut kom vi alla fall fram till Moro Rock, en klippa med fin utsikt över både Sequoias och de omkringliggande bergen. Promenaden upp på klippan tog runt bara tio minuter, men trots det verkade det vara det jobbigaste många gjort. Utsikten var helt ok, men jag har sett många finare.
Vi fortsatte sedan till Giant Forest och promenerade runt en äng bland sequoias. Generellt var sequoiorna större och omgivningarna vackrare än i Mariposa Grove (Yosemite), där de också växer. Efter lunch och bilfärd genom ett träd så var det dags att gå till General Sherman, det största trädet på jorden. Utan att ta överdriva så var det ett imponerande... Jag passade också på att ta en liten avstickare på några mindre stigar. Otroligt skönt och mäktigt att ensam vandra omkring bland de enorma träden.
Efter en snabb middag vid lodgen så åkte jag och Pia iväg för att vandra upp på Big Baldy, en granitdom på lite drygt 2500 möh. Vi kom fram ungefär en halvtimme innan solnedgången. Utsikten var utan tvekan bättre än vid Moro Rock. Dessutom så slapp vi dela den med högljudda och svettiga turister. Riktigt trevligt. Ungefär halvvägs tillbaka så försvann solen nedanför den glödande horisonten och på slutet var vi tvungna att använda pannlampa.
Tillsammans med Daniel så inleddes söndagen med ett löppass klockan 7:15. Tyvärr kunde inte Johan följa med, Pia mådde dålig och han behövde ta hand om barnen. Vi hade försökt ta reda på om det fanns några bra stigar/småvägar att springa på men personalen hade bara oförstående tittat på oss... Vi gav oss i alla fall iväg längs en mindre grusväg. Det var nedförsbacke. I 25 minuter... Oftast gick vägen inne i skogen men ibland passerade vi en glänta och då och då kunde vi se ut över de snöklädda bergen. När vi sedan vände för att springa tillbaka var de följdaktligen uppförbacke. I 30 minuter... Jag har konstigt nog aldrig känt av hög höjd tidigare (lodgen låg på 2250 möh), men nu vet jag hur det känns. Du behöver bara ta några steg innan det känns som du har slut på luft. Vi lyckades i alla fall ta oss tilbaka hela vägen utan att gå.
Tyvärr kräktes Klara, Daniels dotter, precis när vi kom tillbaka. Pia hade mått illa hela natten var fortfarande dålig. En timme senare kräktes även Daniels son Erik. Istället för att ta en längre tur i Kings Canyon blev det därför bara en kort sväng till den första utsiktpunkten innan vi körde tillbaka till Livermore. På vägen tillbaka var det som varmast 41C. Ungefär halvvägs började en varningslampa lysa, så vi tvingades till ett lite längre stopp. Fast det var 40C så var det inte så farligt, jag hade vant mig vid värmen efter fyra dagar med åtminstone 35C (i torsdags slogs det t ex en mängd värmerekord över hela Bay Area).
fredag 16 maj 2008
Promise
Några små blommor från lördagens photowalking i Richmond. Lite konstigt att några är gula och några är vita eftersom de sitter på samma kvist.
Imorgon (fredag) bär det av till två nya nationalparker, Kings Canyon och Sequoia. Ska bli riktigt kul. Tyvärr kommer det vara riktigt varmt, runt 32-34C. Tillbaka söndag kväll.
Imorgon (fredag) bär det av till två nya nationalparker, Kings Canyon och Sequoia. Ska bli riktigt kul. Tyvärr kommer det vara riktigt varmt, runt 32-34C. Tillbaka söndag kväll.
torsdag 15 maj 2008
Överklass och Highway 1
Dags att gå tillbaka en dryg månad i tiden. Efter att vi åkt igenom Death Valley fortsatte vi till Arroyo Grande vid Stilla havskusten. Där bodde några riktigt avlägsna släktingar till Sofia och Johanna som absolut ville att de skulle hälsa på när de ändå var i Kalifornien.
Vi kom fram efter att mörkrets inbrott och visste inte alls vad som väntade. Släktingarna visade sig ha det väldigt gott ställt. Och nu menar jag med amerikanska mått, inte svenska. Huset var enormt (men ändå bara hälften så stort som deras gamla). I trädgården fanns en bubbelpool med vattenfall som rymde tio personer... Utan att gå in på detaljer så var det riktigt intressant att få uppleva riktig amerikansk överklass med allt som det innebär. Vi fick lyssna på historier om hur de varit personliga vänner med Reagan, när Sven Nyqvist med ryggskott fick behandling i deras hem och när de tog med Lill-Babs till Burt Reynolds talk-show och mycket annat. Samtidigt, trots det svulstigt amerikanska, gick det faktiskt att prata och diskutera på ett nästan svenskt sätt.
Dagen efter åkte vi norrut längs Highway 1. Kustvägen rankas som en av de finaste i världen och visst var den fin. Efter en mycket intensiv vecka så hade vi dock lite svårt att ta till oss skönheten, vi hade sett och upplevt så otroligt mycket på så kort tid. Vi stannade till och tittade på elefantsälar och på en av de berömda broarna, men så många fler stopp blev det inte. Ordentligt trötta kom vi så till slut tillbaka till Livermore.
Vi kom fram efter att mörkrets inbrott och visste inte alls vad som väntade. Släktingarna visade sig ha det väldigt gott ställt. Och nu menar jag med amerikanska mått, inte svenska. Huset var enormt (men ändå bara hälften så stort som deras gamla). I trädgården fanns en bubbelpool med vattenfall som rymde tio personer... Utan att gå in på detaljer så var det riktigt intressant att få uppleva riktig amerikansk överklass med allt som det innebär. Vi fick lyssna på historier om hur de varit personliga vänner med Reagan, när Sven Nyqvist med ryggskott fick behandling i deras hem och när de tog med Lill-Babs till Burt Reynolds talk-show och mycket annat. Samtidigt, trots det svulstigt amerikanska, gick det faktiskt att prata och diskutera på ett nästan svenskt sätt.
Dagen efter åkte vi norrut längs Highway 1. Kustvägen rankas som en av de finaste i världen och visst var den fin. Efter en mycket intensiv vecka så hade vi dock lite svårt att ta till oss skönheten, vi hade sett och upplevt så otroligt mycket på så kort tid. Vi stannade till och tittade på elefantsälar och på en av de berömda broarna, men så många fler stopp blev det inte. Ordentligt trötta kom vi så till slut tillbaka till Livermore.
onsdag 14 maj 2008
In your backyard
Ett foto från lördagens photowalking. Här har vi kommit upp på kullarna i Wildcat Canyon Regional Park.
Idag beställde jag en förstoring av Ansel Adams fotografi på Half Dome. Förstoringen är gjord av en av hans assistenter utifrån originalnegativet. Ska bli riktigt roligt att ha en "original"-Ansel på väggen hemma (förstoringar av gjorda Ansel själv kostar från $3000 och uppåt, min gick på $400 inklusive inramning).
Idag beställde jag en förstoring av Ansel Adams fotografi på Half Dome. Förstoringen är gjord av en av hans assistenter utifrån originalnegativet. Ska bli riktigt roligt att ha en "original"-Ansel på väggen hemma (förstoringar av gjorda Ansel själv kostar från $3000 och uppåt, min gick på $400 inklusive inramning).
tisdag 13 maj 2008
Regardless
Det är inte alltid motivet behöver vara i fokus. Om jag fokuserat på den övergivna vanen så hade stängslet blivit suddigt och förstörtt bilden. Bättre att då låta stängslet vara i fokus och bara antyda vad som finns där bakom.
Idag fick jag totalt åtta paket på posten. Inga stora saker, förutom en kameraväska. Tro det eller ej, men jag börjar nu se slutet på min köporgie.
Vädret ser ut att bli riktigt jobbigt framöver. Imorgon (tisdag) 29C och sedan 36C, 36C, 35C och 37C!
Idag fick jag totalt åtta paket på posten. Inga stora saker, förutom en kameraväska. Tro det eller ej, men jag börjar nu se slutet på min köporgie.
Vädret ser ut att bli riktigt jobbigt framöver. Imorgon (tisdag) 29C och sedan 36C, 36C, 35C och 37C!
måndag 12 maj 2008
One-way conversation
Igår (lördag) var det dags för en ny photowalk i Richmond. Tanken är att det så småningom ska bli en utställning på Richmonds konstmuseum. Till en början var vi bara fyra inklusive mig. Vi startade i Wildcat Canyon, en stor park i utkanten av Richmond (park är i USA ofta lika med naturreservat). Vi följde först kanyonen uppströms. Det blev en del hoppade på stebat över bäcken som rann längs botten. Vi passerade också igenom en tunnel/stor trumma. Efer någon timme gick vi sedan upp på de alltid närvarande kaliforniska kullarna.
När vi var nöjda med naturfotografering körde vi ned till staden där ytterligare två personer anslöt. Vi vandrade längs 23rd Street, en ganska nedgången huvudgata som skär genom utkanten av centrala Richmond. Numera bor det i princip bara hispanics längs gatan vilket gjort att gatan blivit riktigt färggrann och gett den en hel charm. Totalt tog jag knappt 300 fotografier under dagen.
Idag (söndag) gav jag mig ut på ännu en cykeltur. Jag cyklade först upp till Patterson Pass. Ni som besökt mig vet hur mycket det kan blåsa på toppen av passet. Nästan så mycket blåster det idag. Ursprungligen hade jag tänkt att cykla tillbaka uppför ett annat pass som ligger en bit söderut, men blåsten gjorde att jag lade om mina planer. jag hade säkert fixat det, men det är inte roligt att cykla uppför en milslång uppförsbacke i kanske 5 km/h (vilket jag gjorde förra året). Istället fick det li den gamla vanliga vägen norrut förbi Altamont racetrack och tillbaka. Med vinden i ryggen slog jag nytt hastighetsrekord i backen nedför Patterson Pass - 75 km/h. Jag hade nog kunnat komma upp i 80 km/h men jag bromsade faktiskt lite när fartvinden höll på att slita av mig cykelhjälmen. Motvinden gjorde hemvägen riktigt jobbig och seg. Jag passade också på att fotografera en övergiven och sönderrostad tankbil.
East of Livermore at EveryTrail
Map created by EveryTrail:Share GPS tracks
När vi var nöjda med naturfotografering körde vi ned till staden där ytterligare två personer anslöt. Vi vandrade längs 23rd Street, en ganska nedgången huvudgata som skär genom utkanten av centrala Richmond. Numera bor det i princip bara hispanics längs gatan vilket gjort att gatan blivit riktigt färggrann och gett den en hel charm. Totalt tog jag knappt 300 fotografier under dagen.
Idag (söndag) gav jag mig ut på ännu en cykeltur. Jag cyklade först upp till Patterson Pass. Ni som besökt mig vet hur mycket det kan blåsa på toppen av passet. Nästan så mycket blåster det idag. Ursprungligen hade jag tänkt att cykla tillbaka uppför ett annat pass som ligger en bit söderut, men blåsten gjorde att jag lade om mina planer. jag hade säkert fixat det, men det är inte roligt att cykla uppför en milslång uppförsbacke i kanske 5 km/h (vilket jag gjorde förra året). Istället fick det li den gamla vanliga vägen norrut förbi Altamont racetrack och tillbaka. Med vinden i ryggen slog jag nytt hastighetsrekord i backen nedför Patterson Pass - 75 km/h. Jag hade nog kunnat komma upp i 80 km/h men jag bromsade faktiskt lite när fartvinden höll på att slita av mig cykelhjälmen. Motvinden gjorde hemvägen riktigt jobbig och seg. Jag passade också på att fotografera en övergiven och sönderrostad tankbil.
East of Livermore at EveryTrail
Map created by EveryTrail:Share GPS tracks
lördag 10 maj 2008
Life is not here
Jag tror att den här byggnaden är det blivande Trump Tower i Atlanta. Det syns inte på fotot, men man byggde för fullt. Jag har för mig att det skulle bli bostäder och inte kontor. I vänsterkanten av fotot har jag klonat bort en annan skyskrapa som stackk in i bilden.
Kollade upp Jeremys bild av arga mannen idag (se posten för några dagar sedan). På förmiddagen hade den över 72000 visningar och då ska man också komma ihåg att de flesta nog bara läste blogginlägget och inte klickade igenom till bilden. Jag skulle gissa att att runt 250000 personer sett bilden.
Kollade också vilka sökord på Google som ger mig flest bildvisningar på Flickr. Klar etta var, tror det eller ej, "Chinese donut"! I flera varianter dessutom. Lite överraskande. Som tvåa kom olika varianter på Martin Luther King och hans födelsehus.
Imorgon (lördag) blir det fotografering i Richmond med Zooomr-folket.
Kollade upp Jeremys bild av arga mannen idag (se posten för några dagar sedan). På förmiddagen hade den över 72000 visningar och då ska man också komma ihåg att de flesta nog bara läste blogginlägget och inte klickade igenom till bilden. Jag skulle gissa att att runt 250000 personer sett bilden.
Kollade också vilka sökord på Google som ger mig flest bildvisningar på Flickr. Klar etta var, tror det eller ej, "Chinese donut"! I flera varianter dessutom. Lite överraskande. Som tvåa kom olika varianter på Martin Luther King och hans födelsehus.
Imorgon (lördag) blir det fotografering i Richmond med Zooomr-folket.
fredag 9 maj 2008
Another page in your diary
I lobbyn på Bellagio - kasinot där vi åt frukost - har man täckt taket med glasblommor.
torsdag 8 maj 2008
Remind me
Jag tror att jag har åtminstone ett femtiotal foton från Tunnel View. Ljuset vid solnedgången är som allra bäst en vecka på vardera sidan av vårdagsjämningen, alltså precis när jag var i Yosemite med Sofia, Johanna och Catharina.
Jeremy, en av mina fotovänner från Zooomr som jag fotade med tillsammans i Richmond, stötte igår på en man som skrek på hemlös. Han fotade det hela (du har laglig rätt att göra det), vilket inte gjorde mannen gladare. Efter lite gruff, där Jeremy fick hota med att ringa till polisen, gick mannen till slut därifråm med orden "If You Put That Picture On The Internet I’ll Call My Lawyer". Jeremy svarade med att han så klart skulle göra just det.
I morse dök det följdaktligen upp en bild på mannen, med hatisk blick pekandes rakt in i kameran. Lite senare på dagen hade Jeremy också skrivit en bloggpost om incidenten. En annan fotograf i kretsen skickade in historien till Digg. Digg är en väldigt populär nyhetstjänst (eller hur man ska beskriva den) där det är användarna som bestämmer vad som ska visas på sajten. Efter en dryg timme hade tipset fått lite drygt 100 "diggs" och hamnat på förstasidan. Efter det gick det fort. Jeremys blogg kraschade redan vid runt 400 diggs. Vid 1000 diggs kom den in på topplistan över dagens populäraste poster. Just nu ligger den på fjärdeplats med nästan 2000 diggs. Jag skulle gissa att minst 100000 personer har sett foto. Underskatta inte effekten av social media... (Eftersom Jeremys blogg fortfarande har jag istället länkat till Thomas Hawk spegling av inlägget).
Uppdatering: Under den senaste timmen klättrade Jeremy upp till nummer ett på Digg. Digg är förresten en av de hundra största webbplasterna i världen (top 40 i USA).
Jeremy, en av mina fotovänner från Zooomr som jag fotade med tillsammans i Richmond, stötte igår på en man som skrek på hemlös. Han fotade det hela (du har laglig rätt att göra det), vilket inte gjorde mannen gladare. Efter lite gruff, där Jeremy fick hota med att ringa till polisen, gick mannen till slut därifråm med orden "If You Put That Picture On The Internet I’ll Call My Lawyer". Jeremy svarade med att han så klart skulle göra just det.
I morse dök det följdaktligen upp en bild på mannen, med hatisk blick pekandes rakt in i kameran. Lite senare på dagen hade Jeremy också skrivit en bloggpost om incidenten. En annan fotograf i kretsen skickade in historien till Digg. Digg är en väldigt populär nyhetstjänst (eller hur man ska beskriva den) där det är användarna som bestämmer vad som ska visas på sajten. Efter en dryg timme hade tipset fått lite drygt 100 "diggs" och hamnat på förstasidan. Efter det gick det fort. Jeremys blogg kraschade redan vid runt 400 diggs. Vid 1000 diggs kom den in på topplistan över dagens populäraste poster. Just nu ligger den på fjärdeplats med nästan 2000 diggs. Jag skulle gissa att minst 100000 personer har sett foto. Underskatta inte effekten av social media... (Eftersom Jeremys blogg fortfarande har jag istället länkat till Thomas Hawk spegling av inlägget).
Uppdatering: Under den senaste timmen klättrade Jeremy upp till nummer ett på Digg. Digg är förresten en av de hundra största webbplasterna i världen (top 40 i USA).
onsdag 7 maj 2008
All tracks lead here
En annonsmålning i den svarta delen av Atlanta.
När jag duschade idag efter att varit ute och sprungit så noterade jag hur enormt ojämnt solbränd jag är. Ansikte och armar är riktigt bruna efter all cykeling, vandring och promenader på jobbet med Johan. Smalbenen lite bruna, låren aningens mindre. Ryggen normalbrun från simningen. Magen och bröstet är helt kritvita. Inte helt snyggt...
När jag duschade idag efter att varit ute och sprungit så noterade jag hur enormt ojämnt solbränd jag är. Ansikte och armar är riktigt bruna efter all cykeling, vandring och promenader på jobbet med Johan. Smalbenen lite bruna, låren aningens mindre. Ryggen normalbrun från simningen. Magen och bröstet är helt kritvita. Inte helt snyggt...
tisdag 6 maj 2008
Figurehead
Ytterligare ett foto på Golden Gate. Nu börjar det bli lite svårt att variera sig. Här har jag använt något som kallas för draganeffekten - när man samtidigt gör skuggorna mörkare och ljusare (det sker via olika mekanismer som fungerar oberoende av varandra).
Arbetar vidare på min fotoblogg som mer eller mindre kommer att ersätta den här bloggen så småningom. När jag är hemma så finns det inte så mycket att skriva om och eftersom fotografin kommer flytta på sig så blir det nog bli ganska tomt här.
Var iväg med Johan och fotograferande en vinodling precis innan solnedgången. Tror jag fick några trevliga bilder men eftersom jag har runt 3000 obearbetade bilder så dröjer det nog ett tag innan de dyker upp här.
Arbetar vidare på min fotoblogg som mer eller mindre kommer att ersätta den här bloggen så småningom. När jag är hemma så finns det inte så mycket att skriva om och eftersom fotografin kommer flytta på sig så blir det nog bli ganska tomt här.
Var iväg med Johan och fotograferande en vinodling precis innan solnedgången. Tror jag fick några trevliga bilder men eftersom jag har runt 3000 obearbetade bilder så dröjer det nog ett tag innan de dyker upp här.
söndag 4 maj 2008
Round Valley (och Morgan Territory)
Idag blev det en ny cykeltur. Mitt första mål var Round Valley Regional Preserve, ett ganska okänt naturområde som ligger nordväst om Livermore. Planen var sedan att fortsätta in i Morgan Territory och cykla de stigar som jag inte hann med senast.
Vägen till Round Valley var kass. Jag hade inte förstått att Vasco, som är ganska stor väg inuti Livermore, behöll sin storlek också utanför staden. Inte helt kul att cykla på en 90-väg med drivor av skräp utanför vägen, även om omgivningarna är fina. Jag skojar inte, det luktade ruttet stora delar av vägen. En annan konstig sak var de stora mängderna överkörd orm. Har inte sett det längs någon annan väg.
Round Valley var fint med sina mjuka kullar (har ni hört det förut). Det var också helt platt, något som jag inte hade väntat mig eftersom det gränsar mot det mycket kuperade Morgan Territory. Lite här och där låg rester av jordbruksredskap i terrängen. Kul att fota. Jag fick också svara på lite frågor från en annan cyklist om det var möjligt att cykla vidare in i Morgan Territory.
Övergången mellan Round Valley och Morgan Territory var brutal. På mindre än en kilometer (fågelvägen) skulle jag upp runt 400 höjdmeter. Ofta var det så brant att jag precis som förra gången tvingades skjuta upp cykeln. Stigen var ojämn och sandig så mina slicks fick ofta inget som helst fäste. Termomentern på cykelndatorn pendlade mellan 32-34C så det var ingen lätt uppgift.
Uppe på toppen var jag tvunge att bestämma mig om jag skulle ta den korta vägen tillbaka eller cykla lite mer i Morgan Territory. Det sista lockade inte så mycket ned tanke på hur kuperat det var förra gången, men jag lyckades till slut hitta en väg på kartan som såg hyfsat plan ut.
När jag var som längst bort kom jag till skjuta upp cykeln för en brant men kort backe. På toppen ser jag en annan cyklist, det är han som frågade om vägen tidigare. Trots att stannat ofta för att fotografera så verkar jag kommit ikapp honom. Killen har ingen aning om var han är. Dessutom är han helst slut efter backarna (trots att han startade i Round Valley, jag hade 30 km dit). När han frågar om hjälp kan jag så klart inte säga nej utan jag får ta honom i släptåg. Det gör att sista biten i Morgan Territory dels går lite långsammare (han måste gå upp för en del backar som jag lätt kan cykla upp för) och dels försämrar det mina fotomöjligheter. Samtidigt var han helt vilse eftersom han inte hade någon karta.
Till slut är vi framme vid stora parkeringsplatsen där en kompis lovar att hämta upp killen. Nedförbacken mot Livermore är lika kul som vanligt. Jag kommer upp i 70 km/h den gången också. Den sista raksträckan in mot Livermore är också är också precis som vanligt, otroligt tråkig. Totalt blev det 79 kilometer och knappt 1300 höjdmeter. Ni hittar en höjdkurva här.
Round Valley and Morgan Territory at EveryTrailMap created by EveryTrail:Share GPS tracks
Vägen till Round Valley var kass. Jag hade inte förstått att Vasco, som är ganska stor väg inuti Livermore, behöll sin storlek också utanför staden. Inte helt kul att cykla på en 90-väg med drivor av skräp utanför vägen, även om omgivningarna är fina. Jag skojar inte, det luktade ruttet stora delar av vägen. En annan konstig sak var de stora mängderna överkörd orm. Har inte sett det längs någon annan väg.
Round Valley var fint med sina mjuka kullar (har ni hört det förut). Det var också helt platt, något som jag inte hade väntat mig eftersom det gränsar mot det mycket kuperade Morgan Territory. Lite här och där låg rester av jordbruksredskap i terrängen. Kul att fota. Jag fick också svara på lite frågor från en annan cyklist om det var möjligt att cykla vidare in i Morgan Territory.
Övergången mellan Round Valley och Morgan Territory var brutal. På mindre än en kilometer (fågelvägen) skulle jag upp runt 400 höjdmeter. Ofta var det så brant att jag precis som förra gången tvingades skjuta upp cykeln. Stigen var ojämn och sandig så mina slicks fick ofta inget som helst fäste. Termomentern på cykelndatorn pendlade mellan 32-34C så det var ingen lätt uppgift.
Uppe på toppen var jag tvunge att bestämma mig om jag skulle ta den korta vägen tillbaka eller cykla lite mer i Morgan Territory. Det sista lockade inte så mycket ned tanke på hur kuperat det var förra gången, men jag lyckades till slut hitta en väg på kartan som såg hyfsat plan ut.
När jag var som längst bort kom jag till skjuta upp cykeln för en brant men kort backe. På toppen ser jag en annan cyklist, det är han som frågade om vägen tidigare. Trots att stannat ofta för att fotografera så verkar jag kommit ikapp honom. Killen har ingen aning om var han är. Dessutom är han helst slut efter backarna (trots att han startade i Round Valley, jag hade 30 km dit). När han frågar om hjälp kan jag så klart inte säga nej utan jag får ta honom i släptåg. Det gör att sista biten i Morgan Territory dels går lite långsammare (han måste gå upp för en del backar som jag lätt kan cykla upp för) och dels försämrar det mina fotomöjligheter. Samtidigt var han helt vilse eftersom han inte hade någon karta.
Till slut är vi framme vid stora parkeringsplatsen där en kompis lovar att hämta upp killen. Nedförbacken mot Livermore är lika kul som vanligt. Jag kommer upp i 70 km/h den gången också. Den sista raksträckan in mot Livermore är också är också precis som vanligt, otroligt tråkig. Totalt blev det 79 kilometer och knappt 1300 höjdmeter. Ni hittar en höjdkurva här.
Round Valley and Morgan Territory at EveryTrailMap created by EveryTrail:Share GPS tracks
lördag 3 maj 2008
Lament for lost dreams
En liten kort post så här på fredagskvällen. Fotot ovan är från Route 66, strax öster om den synnerligen deprimerande hålan Barstow.
I helgen blir det båda fotografering och cykling. I vilken ordning är inte helt klart ännu, beror lite på om jag får sällskap eller inte.
Idag så fick jag min nya kompaktkamera, Canons toppmodell G9. Har de flesta funktioner som man kan tänka sig och så fotograferar den i RAW-format. Hittade den riktigt billigt som refurbished men jag kan inte se några som helst som tyder på att den används tidigare.
Igår tog jag det stora skuttet ut på internet. Jag registerade en egen domän och skaffade mig plats på ett webbhotell. Tanken är jag jag så småningom ska få till en riktigt fotoblogg. Addressen låter jag förbli hemlig ett tag till.
I övrigt så har det inte hänt jättemycket. Det mest upphetsande är väl att MC Hammer börjat följa mig på Twitter.
I helgen blir det båda fotografering och cykling. I vilken ordning är inte helt klart ännu, beror lite på om jag får sällskap eller inte.
Idag så fick jag min nya kompaktkamera, Canons toppmodell G9. Har de flesta funktioner som man kan tänka sig och så fotograferar den i RAW-format. Hittade den riktigt billigt som refurbished men jag kan inte se några som helst som tyder på att den används tidigare.
Igår tog jag det stora skuttet ut på internet. Jag registerade en egen domän och skaffade mig plats på ett webbhotell. Tanken är jag jag så småningom ska få till en riktigt fotoblogg. Addressen låter jag förbli hemlig ett tag till.
I övrigt så har det inte hänt jättemycket. Det mest upphetsande är väl att MC Hammer börjat följa mig på Twitter.
fredag 2 maj 2008
Backslider
På fotot ovan ser ni Glen Canyon Dam i Page, en av de större dammarna i USA. Utan att ljuga allt för mycket så kan man säga att efter dammen börjar Grand Canyon.
Vi gjorde ett snabbt vid dammen när vi körde iväg mot Buckskin Gulch. Innan vi fortsatte så behövde jag gå på toaletten så jag knallade iväg mot Visitors Center. Alla besökare visiterades innan de släpptes in.
Det visade sig dock mycket svårare att komma ut än att komma in. För att ta sig ut var man tvungen att gå genom en liten roterande dörr. Jag går in i dörren och trycker på den. Inget händer. Jag trycker hårdare. Inget händer. En dam vid en disk en bit bort säger att jag först måste trycka på den röda knappen. Jag tar ett steg bakåt för att se knappen och hittar den en bit till höger om dörren.
Jag trycker på knappen och dörren börjar omedelbart att snurra. Eftersom jag tagit ett steg bakåt så hinner jag inte in i det första "båset" utan jag får ta det andra. När glassväggen är precis i höjd med ytterväggen på byggnaden så stannar dörren. Jag kommer varken framåt eller bakåt.
Tanten bakom disken måste trycka på en knapp så att dörren roterar bakåt. När den är tillbaka i ursprungsläget kan jag sträcka ut armen och känna mig fram till den röda knappen. Det tog mig alltså tre försök att ta mig ut ur byggnaden. Och jag var långt ifrån den enda som fastnade i dörren.
Jag nominerar därför tantens arbete som en kandidat till årets meningslösaste jobb. Hennes arbetsuppgifter består av två saker. Säga "push the red button" och att trycka på en egen röd knapp när besökarna ändå misslyckas med att ta sig ut. Det känns som en inte helt optimal lösning
Vi gjorde ett snabbt vid dammen när vi körde iväg mot Buckskin Gulch. Innan vi fortsatte så behövde jag gå på toaletten så jag knallade iväg mot Visitors Center. Alla besökare visiterades innan de släpptes in.
Det visade sig dock mycket svårare att komma ut än att komma in. För att ta sig ut var man tvungen att gå genom en liten roterande dörr. Jag går in i dörren och trycker på den. Inget händer. Jag trycker hårdare. Inget händer. En dam vid en disk en bit bort säger att jag först måste trycka på den röda knappen. Jag tar ett steg bakåt för att se knappen och hittar den en bit till höger om dörren.
Jag trycker på knappen och dörren börjar omedelbart att snurra. Eftersom jag tagit ett steg bakåt så hinner jag inte in i det första "båset" utan jag får ta det andra. När glassväggen är precis i höjd med ytterväggen på byggnaden så stannar dörren. Jag kommer varken framåt eller bakåt.
Tanten bakom disken måste trycka på en knapp så att dörren roterar bakåt. När den är tillbaka i ursprungsläget kan jag sträcka ut armen och känna mig fram till den röda knappen. Det tog mig alltså tre försök att ta mig ut ur byggnaden. Och jag var långt ifrån den enda som fastnade i dörren.
Jag nominerar därför tantens arbete som en kandidat till årets meningslösaste jobb. Hennes arbetsuppgifter består av två saker. Säga "push the red button" och att trycka på en egen röd knapp när besökarna ändå misslyckas med att ta sig ut. Det känns som en inte helt optimal lösning
torsdag 1 maj 2008
Åter till Death Valley
Efter Vegas var det dags för ännu ett besök i Death Valley, mitt tredje på mindre än 30 månader. Vi tog samma väg som förra året, in från söder och sedan uppåt i nordvästlig riktning. Vi stannade till vid Badwater, Zabriskie Point och sanddynerna som ni ser ovan.
I den första planering hade vi inte med Death Valley, eftersom det blir en ganska saftig omväg. När jag löste att det regnat onormalt mycket så ändrade vi oss. Tyvärr blommade det inte jättemycket, men det var inte alls lika sterilt som de två andra gångerna. Speciellt på vägen in i parken, ungefär vid havsnivå (stora delar av parken ligger under havsnivå) så växte en hel del gula blommor. Saltsjöarna var inte heller lika vita som de brukar vara, regnen hade gjort att de ofta istället blivit lite gråa.
I den första planering hade vi inte med Death Valley, eftersom det blir en ganska saftig omväg. När jag löste att det regnat onormalt mycket så ändrade vi oss. Tyvärr blommade det inte jättemycket, men det var inte alls lika sterilt som de två andra gångerna. Speciellt på vägen in i parken, ungefär vid havsnivå (stora delar av parken ligger under havsnivå) så växte en hel del gula blommor. Saltsjöarna var inte heller lika vita som de brukar vara, regnen hade gjort att de ofta istället blivit lite gråa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)