Ett sista nationalparksbesök

I fredags åkte vi till Kings Canyon och Sequoia National Parks. Parkerna ligger en bit söder om Yosemite och de gränsar mot varandra. Sequoia ligger lite lägre, medan Kings Canyon omfattar några av de högsta bergen i hela USA. Totalt var vi tio personer, sex vuxna och fyra barn, som åkte i väg.

På fredagen promenerade vi lite i Grant Grove, en samling sequoiaträd som bland annat innehåller trädet General Grant. Grant är den sequoia som har störst omkrets. Trädet är också världens tredje största levande ting. På en ställen passerade stigen genom ett träd som fallit omkull. Det låter kanske inte så speciellt - men stigen gick inte igenom sidan av träden utan längs med det som en trettio meter lång tunnel. Jag behövde aldrig böja på mig. Eftersom det var barn med blev inga avancerade äventyr. Vi fortsatte sedan till lodgen där vi skulle bo. Standarden var väl inget vidare, men det var riktigt billigt, speciellt med tanke på att det var helpension.

På lördagen körde vi längre in i Sequoia NP, mot Moro Rock. Efter en liten stund så passerar en stillastående bil. Bredvid bilen ser vi två personer ser ner på en solbelyst glänta. Vi följer deras blick och jag, Johan och Pia utropar samtidigt "björn!". Nere i glänten strövar en svart björn omkring och äter på gräs och buskar. Kameran åker fram, med det är lite för långt avstånd för att bilderna ska bli bra. När vi åker vidare har det bildats ett ordentligt "bear jam" med runt tio bilar.

Efter ytterligare en kvart är det dags igen. Vi passerar en ny glänta och Pia lyckas på något konstigt sätt se björnen som står och äter i kanten av gläntan. Björnen är ljusbrun, precis som en nalle. Den här gången är vi lite närmare, under femtio meter, så fotografierna blir lite bättre. Innan lördagen hade jag aldrig sett en vild björn och nu har jag sett två en knapp halvtimme! Mäktigt. (Johan och Pia har sett en massa björnar, bl a en hel familj och en som åt av en buffalo, så för dem är det inte lika spännande). När vi åker vidare har det så klart bildats ett nytt bear jam...

Till slut kom vi alla fall fram till Moro Rock, en klippa med fin utsikt över både Sequoias och de omkringliggande bergen. Promenaden upp på klippan tog runt bara tio minuter, men trots det verkade det vara det jobbigaste många gjort. Utsikten var helt ok, men jag har sett många finare.

Vi fortsatte sedan till Giant Forest och promenerade runt en äng bland sequoias. Generellt var sequoiorna större och omgivningarna vackrare än i Mariposa Grove (Yosemite), där de också växer. Efter lunch och bilfärd genom ett träd så var det dags att gå till General Sherman, det största trädet på jorden. Utan att ta överdriva så var det ett imponerande... Jag passade också på att ta en liten avstickare på några mindre stigar. Otroligt skönt och mäktigt att ensam vandra omkring bland de enorma träden.

Efter en snabb middag vid lodgen så åkte jag och Pia iväg för att vandra upp på Big Baldy, en granitdom på lite drygt 2500 möh. Vi kom fram ungefär en halvtimme innan solnedgången. Utsikten var utan tvekan bättre än vid Moro Rock. Dessutom så slapp vi dela den med högljudda och svettiga turister. Riktigt trevligt. Ungefär halvvägs tillbaka så försvann solen nedanför den glödande horisonten och på slutet var vi tvungna att använda pannlampa.

Tillsammans med Daniel så inleddes söndagen med ett löppass klockan 7:15. Tyvärr kunde inte Johan följa med, Pia mådde dålig och han behövde ta hand om barnen. Vi hade försökt ta reda på om det fanns några bra stigar/småvägar att springa på men personalen hade bara oförstående tittat på oss... Vi gav oss i alla fall iväg längs en mindre grusväg. Det var nedförsbacke. I 25 minuter... Oftast gick vägen inne i skogen men ibland passerade vi en glänta och då och då kunde vi se ut över de snöklädda bergen. När vi sedan vände för att springa tillbaka var de följdaktligen uppförbacke. I 30 minuter... Jag har konstigt nog aldrig känt av hög höjd tidigare (lodgen låg på 2250 möh), men nu vet jag hur det känns. Du behöver bara ta några steg innan det känns som du har slut på luft. Vi lyckades i alla fall ta oss tilbaka hela vägen utan att gå.

Tyvärr kräktes Klara, Daniels dotter, precis när vi kom tillbaka. Pia hade mått illa hela natten var fortfarande dålig. En timme senare kräktes även Daniels son Erik. Istället för att ta en längre tur i Kings Canyon blev det därför bara en kort sväng till den första utsiktpunkten innan vi körde tillbaka till Livermore. På vägen tillbaka var det som varmast 41C. Ungefär halvvägs började en varningslampa lysa, så vi tvingades till ett lite längre stopp. Fast det var 40C så var det inte så farligt, jag hade vant mig vid värmen efter fyra dagar med åtminstone 35C (i torsdags slogs det t ex en mängd värmerekord över hela Bay Area).