tisdag 27 mars 2007

Väderrekord? Inte här!

Reaching for the ground
För er som undrar, igår (måndag) så hade vi Livermore som mest cirka femton grader. Det var på förmiddagen. På eftermiddagen började regna och temperaturen sjönk snabbt ned under tio grader. Med andra ord hade nog hela Sverige det varmare än vad vi hade här borta i Livermore. Regnet ska dessutom fortsätta under hela tisdagen.

Jag har lagt upp lite mer bilder från söndagen på Zooomr (se länk i högersplaten). När ni klickat på en bild för att förstora den så kommer det ocksp upp en rad med små bilder högst upp skärmen. Om ni för muspekaren över en bild så ser ni att tre små ikoner dyker upp. Om ni klickar på ikonen till vänster så förstoras den aktuella bilden och resten av skärmen tonas ned. Mycket snyggt.

måndag 26 mars 2007

Brushy Peak

Old age
Idag fick den naturupplevelse som jag saknade under gårdagen. Vid ett-tiden så begav jag mig av mot Brushy Peak, ett naturreservat som ligger precis norr om Livermore. Området domineras av det lilla berg som gett dess namn, Brushy Peak på 517 m.ö.h. Landskapet är kuperat med många kullar. För urbefolkningen var området helgt. Mitt mål för dagen var att ta de fyra geocacher som jag inte hann med förra veckan (en av bilderna från 18/3 visar för övrigt berget).

Benen känns förvånansvärt pigga och cykelturen på dryga milen är snabbt avklarad. Väl där så valde jag stigen "Brushy Peak", eftersom cacherna skulle ligga på berget. Stigen satte dock av åt fel håll, så det blev en rejäl omväg innan jag till slut stod vid foten av berget. På vägen lyckades jag fotografera några jordekorrar. Det verkligen kryllar av dem är omkring. De är överallt, hela tiden.
Rolling Hills


När jag står vid foten av berget upptäcker jag att cacharna inte alls är på toppen utan en bra bit längre ned. Jag ska självklart ändå upp på toppen. Det är ganska jobbigt och stigningen är kraftig. Stigen som jag följer försvinner snabbt, men det gör inte så mycket, det är lätt att gå på sluttningen. På kullen mittemot ser jag en hjort springa mellan några träd.
Milling in the wind



När jag bara har cirka 30 höjdmeter kvar förstår jag att jag inte kommer att nå toppen. Den är inhängad, med taggtråd. Utsikten är ändå fantastisk. Runda, mjuka och välvda kullar åt alla håll. De ser nästan ut som vågor. I nordöst är kullarna klädda med otaliga vindkraftverk, jag kan se flera hundra. I söder breder Livermore ut sig. Jag sätter mig ned på en sten och bara njuter. Länge.
Efter en stund upptäcker jag att jag inte längre är ensam. En liten ödla sitter och solar sig precis bredvid mig. Jag lyckas ta en del bra bilder, jag lyckas smyga upp kameran så den bara är en dryg decimeter från ödlan.

Curious Cows
Till slut är det dags att lämna "toppen" och leta reda på cacharna. Jag hittar alla snabbt, utan några som helst problem. Hela tiden fotograferar jag den fantastiska landskapet. Efter nästan fyra timmar är jag tillbaka vid cykeln. Jag har gått nästan en mil och tagit mig över 500 meter uppåt. Jag är riktigt nöjd när jag cyklar tillbaka til min stuga.

söndag 25 mars 2007

Mt. Diablo!

Elevation Profile

En cykeltur kan vara rolig, jobbig, vacker, tung, minnesvärd, skön, lätt, tråkig eller kanske intetsägande. Eller så kan den vara episk. Min tur idag kan klassificeras som episk. Den var varken vackrare eller trevligare än mina tidigare utflykter, men den var episk.
Planen var att cykla runt och upp på Mt. Diablo, det högsta berget i East Bay-området. Turen gick först till Pleasanton, sedan vidare till Dublin och sedan Mt. Diablo. Efter toppen fortsatte jag mot Walnut Creek följd av Clayton. Jag passerade sedan Morgan Territory innan jag åter var tllbaka i Livermore.

Hela vägen fram till Mt. Diablo var intetsägande. Fyra mil som i princip hela tiden gick genom bebyggelse. Inte speciellt kul. Jag fick en kort inblick i vilka bilar den amerikanska överklassen kör när jag stannade till utanför en mycket exklusiv golfklubb för att ta en geocache. Först kom en Lamborghini, en minut senare en Maserati tätt följd av en öppen Porshe 911. Och de var inte de enda lyxbilarna som körde ut från området. Men det var också det enda som hände under fyra mil.
Me at Mt. Diablo


Vägen upp för Mt. Diablo börjar runt 100 m.ö.h. Till en början är stigningen måttlig, runt 5-6%. Vägen är ganska dålig, mycket lagningar och många små gropar. Efter 500 höjdmeter passar man in i själva parken. Det är nu det jobbiga börjar. Man tänker "jag är ju nästan halvvägs, det här fixar jag enkelt". Det är fel, riktigt fel. Stigningen ökar, först till runt 7% och ibland lite mer. Skillnaden kan tyckas liten, men den innebär att låren får jobba mycket mer. Vägen är dock mycket bättre inuti parken, den asfalterades om för mindre än ett år sedan.
Hela tiden möter jag cyklister som snabbt susar ned mot foten av berget. Ibland blir jag rejält omkörd av cyklister som tycks ha dubbelt så hög hastighet. När jag når 700 m.ö.h måste jag ta en paus, jag har cyklat mer än fem mil och runt 700 höjdmeter och jag behöver helt enkelt mer energi. Jag hittar en fin plats med några bord där jag äter en PowerBar, beundrar vyer och tar kort både på mig själv och på utsikten.

Stigningen är fortfarande kraftig, minst 7% och ofta högre. Det börjar kännas i benen att jag snart cyklat en kilometer rakt upp. Jag svettas krafitgt och eftersom min hastighet pendlar mellan 8-10 km/h finns ingen fartvind som svalkar. Asfalten är svart och bidrar till värmen. Jag borrar ned huvudet och fortsätter uppåt. Plötsligt ser jag en orm bara två-tre meter framför mig. Den värmer sig på asfalten och jag cyklar rakt mot den. Jag hinner precis se skallerormstäckningen när den hugger. Ormen är ganska liten och hugget sker i självförsvar. Ormen missar grovt, med mer än en decimeter. Instinktivt drar jag upp båda benen, med följd att båda vaderna, som inte är vana vid explosiva rörelser, krampar. Jag är dock redan förbi ormen och faran är över. Eftersom allt hände så snabbt hann så jag inte se om det verkligen var en skallerorm eller om det var en Gopher snake som är mycket lik en skallerorm. Obehagligt var det i alla fall.

Det tar flera minuter innan mina vader återhämtat sig. Jag börjar nu bli riktigt trött, men jag har passerat 1000 m.ö.h och det är inte så långt kvar. När jag kommer runt en sväng se ser jag plösligt toppen. Den verkar bara vara ett stenkast bort. I själva verket har jag fortfarande nästan femton minuter kvar. Stigingen blir ännu brantare och hela kroppen värker. Ska det aldrig ta slut? Jag plågar mig vidare. Toppen kommer närmare och närmare.
Mt. Diablo



Stigningen minskar plötsligt till bara 6-7% och jag inser att jag passerat den sista kurvan, det är bara några hundra meter kvar till toppen. Då ser jag den. Väggen. Efter över 1100 höjdmeter på en sträcka av 16 kilometer inser jag att det värsta ännu är kvar. Vägen ser ut att gå lodrätt uppåt. Stigningen ökar, inte till 10%, inte till 12%, utan till 15-16%. Och jag som redan innan stigningen känner att krampen är på väg tillbaka i vaderna. Jag cyklar långsamt, 5 km/h. För varje tramptag hugger det i vaderna. Efter halva backen börjar även låren att krampa. Backen är så brant att det är på gränsen att det överhuvudtaget går att cykla uppför den. Jag kämpar vidare, men börjar tvivla på att jag ska klara det. Då ser jag krönet. Det kommer långsamt närmare. Vaderna krampar. Låren krampar. Kommer jag att klara mig upp innan benen definitivt säger ifrån? Med ett sista plågsamt tramptag är jag uppe. Benen skakar när jag långsamt rullar över parkeringen. Jag klarade det. Jag har nått toppen, 1173 m.ö.h.

Den sista backen är den största fysiska utmaning som jag ställts inför. Aldrig tidigare har mina ben, eller någon annan del av kroppen, varit så fullständigt slutkörda. Den gången då jag efter ett uselt genomfört lopp ändå slog mitt personliga rekord på 10 km (44:30) kommer nära men ändå efter. På toppen äter jag en banan, en PowerBar och fotar lite. En cykelkunnig man kommer fram till mig och beundrar min cykel. Han tycker det är kul att åtminstone en person använder en hederlig stålcykel itsället för de kolfibermonster som de flesta använder. Jag går upp i "fyren" som markerar toppen (ja, toppen ligger faktiskt inomhus). Utsikten är fantastikt. Enligt wikipedia är det enbart från Kilimanjaro som man kan se längre, österut får man vänta ända till Sierra Nevada innan något skymmer sikten.
At summit plaque


Benen återhämtar sig förvånansvärt snabbt. Efter knappt 30 minuter ger jag mig nedåt. Det är så klart brant, men också kurvigt, så det går inte speciellt fort. Det är först när jag lämnat själva parken och rullar ned mot Walnut Creek som vägen blir lite rakare. Bebyggelsen kommer fortare än jag önskat. Nu följer en ny tråkig och intetsägande sträcka. I Clayton upptäcker jag ett antal cachar som ligger efter väldigt vägen. Jag hittar snabbt fyra stycken. Efter Clayton bär det uppåt en stund, kanske tvåhundra höjdmeter. Trafiken är kraftigare än jag anat. I utförsbacken som följer på stigningen så trycker jag på ordentligt så att jag så enkelt som möjligt ska kunna kryssa mellan filerna. Ofta är hastigheten över 50 km/h.

Jag svänger till höger och trafiken är som bortblåst. Vägen blir mindre och mindre. Träden blir allt större. Efter ett tag är vägen så smal att två bilar har svårt att mötas. Asfalten är mycket dålig, sämst hittills. De ständiga vibrationerna gör att jag börjar få stickningar i händerna. Trädens grenar ligger som ett tak över vägen och jag cyklar i en dunkel sagovärld eftersom vägen också ligger i skugga. Ju längre jag cyklar längs vägen, desto längre från civilisationen kommer jag. Det är smalt, skumt och träden vrider och och vänder på sig. Ljuden är dämpade och förvrängda. Jag befinner mig i en helt egen värld.
Då börjar nästa stigning. Samtidigt blir det ännu mörkare. Det är först när jag ser molnen som bäddar in kullarna som jag inser att solljuset inte längre bara har träden att kämpa mot. Stigningen är lång och ganska kraftigt. Benen börjar åter säga ifrån, men lutningen visar inga tendenser på att avta. Plötsligt ser jag vita sjok svepa in över vägen och några sekunder senare inser jag att jag cyklar nu inuti molnen. Och stigningen bara fortsätter. Jag passerar gränsen till Morgan Territory, ett naturreservat och känslan av sagovärld blir ännu starkare. Trädens förvridna grenar sträcker sig över vägen, vita molnsjok virvlar fram och alla ljud är dova och annorlunda.
Cloudy road



Jag kommer på mig själv att frysa. Jag tittar på min cykeldator, 11C. Och jag har bara cykelbyor och en t-shirt på mig, inte konstigt att det är kallt. Jag har passerat 500 m.ö.h. och närmar mig 600 m.ö.h. Ska stigningen aldrig ta slut? Temperaturen sjunker ytterligare, till 9C. Jag börjar huttra, men känner att det inte är långt kvar. Vaderna börjar återigen krampa. Till slut planar vägen ut på lite mer än 600 m.ö.h. I höjd har jag alltså cyklat upp för mer än ytterligare ett halvt Mt. Diablo.

Molnen är vinden är krafigare än någonsin. En sista stigning suger nätan musten ur mig, men så är jag uppe. I en helt vit värld. Sikten är mindre än 50 meter och minskande. Sagovärlden övergår i en skräckfilmslikande svärld. Jag fryser. Det är 9C och blåser kraftigt. På en äng står ett kalt träd. Kråkorna kraxar. Sikten är nere i trettio meter. Vägen vänder nedför.

Det är fina backar, inga kraftiga kurvor. Men sikten är dålig, händerna frysna och bromshandtagen våta. Bromsarna skriker i kurvorna. Jag måste ta det försiktigt. När jag inte längre behöver trampa blir mina fuktiga fötter snabbt alldeles för kalla. Jag börjar nästan förlora känseln i händerna. Det går trots allt ganska fort, det är kallt och fuktigt och vibrationerna har gjort domningarna ännu värre. Ska jag aldrig komma ut ut molnen? Ska det aldrig bli varmare?

Till slut börjar molnen lätta, äntligen kan man se längre än 30-40 meter framför sig.
Temperaturen är fortfarande 9C. När sikten ökar kan jag släppa på lite mer utför. Samtidigt ökar vinden. Det blåser så runt ansiktet så att jag nästan tror att mina glasögon ska virvla iväg. Jag undrar över vad den effektiva temperaturen blir när i 9C och motvind man susar nedåt i 60 km/h. Till slut är jag ute ut ur molnen och långt nedanför mig ser jag Livermore bada solsken. Kullarna runt omkring staden ligger omgärdade av mörka moln. Det ser ut som om staden glöder. Synen tar andan ur mig, men varar bara i några minuter innan solen försvinner bakom samma moln som jag just kommit ut från.
Spooky tree


Efter en plågsam raksträcka på åtminstone sex-sju kilometer så närmar jag mig till slut Livermore. Till slut ser jag motorvägen som markerar den norra utkanten av staden. Sällan har har en motorväg gjort mig så glad, dagens ansträngingar börjar verkligen ta ut sin rätt. Jag tvingas stanna vid ett rödljus, vilket som vanligt inte registrerar mig som cyklist. När korsningen är fri så trampar jag resolut ned höger pedal för att snabbt korsa den, trots att det är rött. Det skulle jag inte ha gjort. Höger vad svarar omedelbart med att totalt krampa ihop. Jag skriker nästan rakt ut, samtidigt som jag sakta rullar genom korsningen. Precis motsatt mot vad jag tänkt mig. Mirakulöst återhämtar sig vaden snabbt. Det känns konstigt när jag cyklar längs Las Positas Avenue. Vissa delar av min kropp, speciellt benen, är plågade och vill att jag bara ska lägga mig ned i gräset bredvid vägen. Andra är fortfarande pigga och
vill fortsätta. Så länge jag inte pressar benen så att jag får kramp kan jag fortfarande trycka på ordentligt. Nu när det äntligen är platt igen kan jag därför avverka de sista kilometrarna med en medelhastighet som är klart över 25 km/h. Och det med en vad som krampade ihop totalt bara fem minuter tidigare.

Klockan är 19:30 när jag rullar in på gården vid mitt hus. Solen har precis gått ned. Det är precis nio timmar och 59 minuter sedan jag startade. Av dessa tio timmar har jag cyklat i sju, resten har jag geocachat (förutom vilan på toppen). GPS:en visar att jag cyklat 131 km. Cyckeldatorn säger att den totala stigningen varit cirka 2100 meter. Kroppen säger att den är trött.

Varför var turen episk? Den var inte speciellt vacker, förutom under ett fåtal kortare stunder. Det var inte heller en riktig naturupplevelse. Men det är två saker som gör den episk för mig. När den var som tuffast, som tyngst, så slår den allt som jag upplevt tidigare. Den sista backen på Mt. Diablo, väggen, kommer jag alltid att bära med mig. Det andra skälet är den surrealistiska upplevelsen att cykla i molnen. Från 20C sjönk temperaturen snabbt ned till 9C, allt blev dovt, vitt och annorlunda. Det var som om jag cyklade i en annan värld. Jag kan inte beskriva det annorlunda, jag har inte varit med om något likande. Kommer jag att göra om den? Absolut inte! Inget kan slå den första gången och eftersom turen i övrigt var ganska tråkigt så utforskar jag hellre andra vägar runt Livermore.

Google och Yosemite

Igår fick jag mejl från en rekryterare på Google, som tyckte jag skulle söka några tjänster hos dem. Inte ett massmejl, utan ett personligt mejl där hon tog upp min forskning. Tror dock att hon missförstått vilken typ av lastbalansering jag håller på med. Google behöver främst personer som är bra att fördela trafiken till deras olika servrar, till skillnad mot mig som balanserar arbetet för tunga beräkningsarbeten. Men kul var det.

Nästa helg ska jag åka till Yosemite med Johan, Pia, Sebastian och Markus. Ska bli riktigt trevligt. Veckan efter ska jag åka till Yosemite med pappa och Pär, ska bli riktigt trevligt.

torsdag 22 mars 2007

En master till 18-årsdagen

Got mail, Mr. Johnston?

Idag träffade jag mitt första geni, en tjej på 15-16 år som håller på att avsluta sina master-studier på Caltech. Hon var tydligen klar med college när hon var 12. Just nu är hon hos oss några dagar och hjälper till lite på ett projekt. Hon ska tydligen vara ganska duktig på matte... Om hon inte redan publicerat något så är hon på god väg, jag hörde hur hon pratade om något som inte riktigt var färdigt för publikation. Båda hennes föräldrar är professorer och hennes syster ska tydligen vara lika smart... Familjen undvikigt publicitet och låtit sina döttrar få en sådan normal uppväxt som möjligt. Låter mycket sunt tycker jag. Jag pratade dock inte med henne, jag blev bara presenterad när hon tittade in i min cubicle. Det var simmar-Paul som berättade hennes bakgrund för mig.

Jag kan tyvärr inte skriva så mycket om min "New Employee Orientation"-träning som jag var på igår. Det är ett svart hål där minnena från tisdagförmiddagen borde vara. Det talades oavbrutet i fyra timmar, med endast en kort paus på fem minuter. Det allra mesta kretsade om säkerhet. Datorsäkerhet, hemligstämplar hit och dit, passerkort, agenter och spioner, farliga substanser, vakter, osäkra länder, dokumentation osv. Ni fattar nog. Plus en liten snutt miljö och ergonomi. Inte den skojigaste förmiddag jag haft i mitt liv...

Eucalyptus in backlight


Trafikräkningsbilen (med tillhörande övervakare) står fortfarande kvar strax innanför vakten. Nu för tredje dagen.

Efter jobbet tog jag en liten promenad söderut för att ta en multi-cache. Bilderna kommer från den promenaden. Båda fotografierna är tagna på min gata, Buena Vista.

Imorgon (idag) ska jag och Jaideep lägga upp en plan för mitt fortsatta arbete här. Det ska bli intressant.

tisdag 20 mars 2007

Bilräkning

IMGP0178-1
Jag tänkte ge ytterligare ett exempel på amerikansk effektivitet. Imorse när jag cyklade till jobbet så noterade jag att det stod en bil parkerat längs vägen som skiljer de både labben (Sandia och Lawrence) åt. När jag kommer närmare ser jag att det står något i stil med "Car Counting Unit" på sidan av bilen. Mycket riktigt ser jag också två linor som är spända över vägbanan - man mäter hur många bilar som passar på vägen. När jag cyklar förbi den parkerade bilen ser jag hur en kille sitter och halvsover därinne. En tanke flyger genom mitt huvud - "han sitter väl inte i bilen för att övervaka mätningen i realtid?". Jag avfärdar snabbt tanken eftersom en meningslösare syssla har jag svårt att tänka mig. Strax innan 18 är jag på väg hem och döm om min förvåning när jag ser att bilen fortfarande står kvar - med en övervakare därinne. Vad är syftet - att verifera att varje snäpp på räkneverket verkligen är en bil? Att subtrahera det fåtal cyklister som passar? Att skydda utrustningen mot de ökända huliganforskarna?

IMGP0173-1Till er som undrar - alla sju koner står fortfarande kvar i en fin ring på gången till byggnaden där jag arbetar. Självklart finns också de koner som varnar för träden kvar. Det har också dykt upp ett stort antal koner framför vaktkurerna. Troligen är de uppställda för att bilförarna ska sluta med att köra in kurerna...

Den första bilden i den här posten föreställer min stuga, sedd från baksidan. På andra bilden ser ni en av min hyresvärds hästar.

måndag 19 mars 2007

Lite geocaching

Brushy
Idag (söndag) var jag ute och geocachade. Det blev totalt nio cacher, 33 km och 400 höjdmeter. Jag hamnade i vad man enklast kan beskriva som ett naturreservat precis norr om Livermore. Området heter Brushy och är väldigt kuperat. Den högsta kullen var helig för de indianstammar som bodde här innan spanjorerna kom. Det är ett mycket vckert område så här på våren när allt fortfarande är grönt. Utsikten ned mot Livermore var väldigt fin. Vid den sista cachen hade en liten ödla fått för sig att gömma sig. Jag ruckade lite på stenen som den låg under och istället för att springa all världens väg så kom den snällt upp och lät sig bli fotograferad.
Salamander

Cykling, vindsnurror och en orm

Patterson Pass
I lördags gav mig ut på en längre cykeltur. Jag cyklade först rakt österut, över samma pass om veckan innan. Det slumpade sig så att tre olika cykelklubbar bestämt sig att ta samma väg som mig, vid precis samma tid. Det kändes lite pinsamt att som utböling helt plötsligt vara del av en klunga. De flesta av cyklisterna var ganska unga och cyklade inte speciellt fort så efter sju-åtta kilometer hade jag kört om samtliga cyklister. Jag hade då kommit fram till den punkt då den verkliga stigningen började inför det första passet. Jag blev mycket förvånad när jag såg att de andra cyklisterna valde den enkla och korta vägen tillbaka mot Livermore. Jag fortsatte upp mot passet och vindkraftverken. Den här gången hade jag fräscha batterier i kameran så jag tog en hel del bilder. Jag kom också ihåg att sätta fast GPS:en ordentligt inför nedförsbacken på andra sidan passet. Nu lyckades jag komma upp i över 70 km/h, nytt rekord. Trodde inte man kunde bli fartblind på cykel, men det går alldeles utmärkt. När hastigheten lite senare pendlade mellan 40-50 km/h så kändes det som att det gick riktigt långsamt...


Looking at Patterson Pass
Istället för att svänga norrut som veckan innan så fortsatte jag nu österut, mot kanalerna i Joaquin-dalen. Kanalerna förser en stor del av Kalifornien med vatten. De kan verka små, men vattnet flyter på riktigt snabbt. Vattnet kommer från en dal som nästan var lika vacker som huvuddalen i Yosemite (den ligger alldeles bredvid). Tyvärr byggde man en damm där i början 1900-talet. Med dagens teknik behövs egentligen inte vattnet från dammen, det skulle gå att klara sig utan det. Med andra ord är en otroligt vacker dal för lång tid förstörd till ingen nytta.



Wind mills below Patterson PassInnan jag började cykla hemåt så tog jag en liten omväg runt flygplatsen i Tracy för att ta en geocache. Tracy är Livermores närmaste östra granne och kanalerna går precis utanför staden. Precis som Livermore växer Tracy snabbt eftersom det blir allt dyrare att bo i de mer centrala delarna av Bay Area. I Tracy bor även MC Hammer...

Hela vägen tillbaka till Livermore plågades jag av en kraftig motvind. Istället för de vanliga 25 km/h var hastigheten ofta bara 15 km/h. På vägen passerade jag först "Experimental Test Site 300", som drivs av Sandias systerlabb. På området testar man konventionella sprängmedel, både för att förbättra tändningen av kärnvapen och för att forska på vad som händer som ett kärnvapen utsätts för en oförutsedd explosion. Jag passerade sedan Carnegie State Vechiular State Recreational Area, ett stort område för motorcross. Området kan beskrias som en fem kilometer lång parkering och mängder av banor och stigar på de närliggande kullarna. Kullarna var inte direkt vackra här, men bättre att de håller till på en enda plats än att de kör lite här och där.


CanalNär jag närmade mig dagens andra pass var min hastighet nere i 7-8 km/h, det var riktigt brant och motvinden var fortfarande kraftigt. Det började kännas i benen att jag cyklat i över 3 h. När jag nästan kommit upp på toppen stannade jag för att ta en ny geocache (dagens åttonde). Kvällen innan hade jag löst ett matematiskt pussel för att få koordinaterna till cachen. Jag lutade min cykel mot den närliggande grinden och satte igång att leta. Till höger finns en liten slänt där cachen skulle kunna ligga gömd. Jag går dit och börjar leta. Plötsligt hör jag hur det prasslar i gräset någon halvmeter från mig och jag ser en orm snabbt ringla iväg. Den stannar upp efter några meter och ringlar ihop sig till en liten hög. Jag hinner precis börja fundera över vilken sorts orm det kan vara när den själv ger mig svaret. Ett skallrande ljud når mina öron och jag ser tydligt hur spetsen på ormen vibrerar - det är en skallerorm! Jag gör det som de flesta andra skulle ha gjort i samma situation, jag går lugnt fram till min cykel och plockar upp kameran. Det är ju inte varje dag man håller på att trampa på en skallerorm... Tyvärr blir ormen rädd igen och slingrar ned i ett dike. Vad värre är, den ligger dold under en buske, som dock saknar löv. Bilderna blir därefter, man kan precis ana ormen om man vet vad man ska leta efter. I efterhand har jag identifierat ormen som en Northern Pacific Rattlesnake eller en Great Basin Rattlesnake. Det var en ung orm, den var bara runt 50 centimeter lång. En fullvuxen skallerorm blir runt två meter. Skallerormens farlighet är för övrigt kraftigt överdrive - sett till befolkningens storlek har dör fler personer i Sverige av huggormsbett än vad det dör amerikaner till följd av bett från skallerormar. Jag kände dock inte för att fortsätta leta efter cachen utan cyklade vidare med oförättat ärende.


SignJag kämpar mig långsamt upp för de sista femtio höjdmetrarna och till slut når toppen av passet. Där finns också dagens sista cache som jag snabbt hittar. Totalt hittade jag åtta stycken under dagen. Bara för att det nu är nedförbacke så går det inte snabbt, jag måste trampa för att komma upp över 30 km/h. Utan motvinden hade jag lätt nått 50-60 km/h. Sista biten in till Livermore är tung, spikrak väg, fortsatt motvind och slut på energi i kroppen (jag hade bara en banan och två smörgåsar med mig). Till slut är jag äntligen tillbaka vid min lilla stuga - efter 79 kilometer, 840 höjdmeter och nästan precis sex timmar (varav 4:20 i sadeln, resten av tiden gick åt till geocachande och fotografering).

På kvällen cyklar jag över till Johan och vi tittar på boxning tillsammans med Jaideep.

(Min ordinarie fotosida är nere pga uppgradering. Jag kommer att lägga upp fler bilder så fort den fungerar igen)

söndag 18 mars 2007

Mikro, resturangbesök och kaffe

Jaideep, som jag jobbar en hel del med, erbjöd sig låna ut sin mikrovågsugn eftersom han aldrig använder den. En sådan saker säger man inte nej till. Igår så insisterande Jaideep att bjuda på lunch samtidigt som vi kunde svänga förbi stugan och lämna av mikron.

Efter att ha lämnt mikron så åt vi lunch på en närbelägen vingård, bara några hundra meter härifrån (min gata är omgiven av vingårdar på tre sidor). Han rekommenderade antingen soppan eller deras lammsmörgås (de verkar inte ha "riktig" lunch som vi är vana vid i Sverige). Det fanns också en variant där man kunde få både soppan och smörgåsen fast då mindre varianter. Jag beslöt mig för att välja det alternativet. Tyvärr misslyckades jag förmedla det när jag beställde, förutom smörgås och soppa fick jag också en stor sallad... För första gången fick jag testa på att ta med mig mat från en resturang. Och stackars Jaideep fick betala för tre huvudrätter...

Jag kommer dock att kunna betala tillbaka den skulden. Av alla olika saker som finns i världen är Jaideep beroende av Gevalias kaffe... Inget annat kaffe duger, det MÅSTE vara Gevalia. "It's perfection" var hans svar när jag frågade varför han inte bytte till en sort som han slapp importera själv. Pappa och Pär kommer ha med sig ett antal paket Gevalia när de kommer hit om några veckor.

fredag 16 mars 2007

NEO200CA

Någon har tydligen upptäckt att jag ska arbeta mer än trettio dagar hos Sandia. Ska man det måste man gå den obligatoriska NEO200CA-träningen. Jag tror NEO står för "New Hire Orientation" och CA för Kalifornien (Sandia har även ett labb i New Mexico). Vad innehåller då en NEO200CA-kurs?
  • Computer Security, 30 min
  • Physical Security, 60 min
  • Counterintelligence, 30 min
  • Environmental Safety and Health, 75 min
  • Records Managment, 30 min
I kortform tror jag kursen kommer ta upp följande: ingen personlig elektronisk utrustning tillåten; köp ingen Viagra på nätet; mucka inte med vakterna; prata inte med okända män som har skägg; häll inte ut plutoniumblandningar i avloppet (nog mer aktuellt för labbet på andra sidan gatan); ge inte heller några hemliga papper till mannen med skägget. Det tog mig två minuter att skriva ned det, men det tar dem fyra timmar att berätta det...

Jag har kanske fått en förklaring till alla konerna runt tegelplattan och vid träden. Idag var det tydligen dags för den årliga säkerhetsinspektionen. Två personer gick runt på hela avdelningen och letade efter vassa hörn, spontanvältande skåp, höga trösklar och allt annat man kan skada sig på (underskatta aldrig risken att ditt två meter höga och femtio kilo tunga dokumentskåp helt plötsligt får för sig att lägga sig ovanpå dig). Tyvärr var jag på lunch så jag missade när de var inne i mitt bås och ruckade på skrivbord och hylla. Hur om helst, kan det inte vara så att inspektörsgänget först gav sig på utsidan av byggnaden innan de tog itu med det som finns inuti? Det skulle kunna förklara hela konhysterin (alla står fortfarande kvar).

torsdag 15 mars 2007

Safety First!

Vi har väl alla läst och hört om konstiga amerikanska lagar och varningstexter. Man kan kanske tro att det är överdrivet, men icke!

Jag jobbar i en byggnad som heter DISL, Distributed Information Systems Laboratory. Till ingången leder en smal väg som är belagd med vanligt marktegel. På ett ställe finns det en liten ojämnhet, en platta sticker upp kanske två-tre millimeter över omgivningen. Om någon verkligen släpar fötterna efter sig är det kanske möjligt att snubbla till på plattan. Nu verkar någon chefsperson uppmärksammat den riskabla situationen. För att ingen ska skada sig har man märkt ut denna mycket farliga plats. Med SJU stycken fullstora orange vägkoner! SJU! Konerna står i en ring runt den stackars plattan. Om man nu måste märka upp plattan, hade det inte räckt med att ställa en enda kon över den? Eller varför inte ta en av de närliggande stenarna och knacka ned plattan de två millimeter som den sticker upp... Tyvärr det fotoförbud på hela området, annars hade lagt upp en bild så ni också kunde se hur absurt det ser ut.

Det kanske inte är så konstigt att det behövs 700 personer för att administrera 300 forskare...

PS. På baksidan av huset finns det bord så att man ska kunna sitta ute och äta. Mellan borden finns några mindre träd. Samtliga träd har också märkts ut med varsin orange vägkon. Varför? Jag har ingen aning. För att man inte ska råka gå in något av de fyra meter höga träden? De syns ju så dåligt av sig själva...

onsdag 14 mars 2007

Värmerekord och punktering

Idag hade vi 27C (81F) och helt vindstilla. Det har inte varit så här varmt så här tidigt på året under åtminstone de senaste tio åren. Dessutom slogs det definitiva värmerekordet för 13/3. Faktum är att förra året var det först under sista veckan av april som liknande temperaturer uppmättes i Livermore. Under gårdagen (måndag) slogs även en massa (dussintals) värmerekord över hela Kalifornien. Los Angeles hade bl a sin varmaste marsdag någonsin. Hittills har det inte heller kommit en droppe regn under mars. I vanliga fall faller runt 25% av årsnederbörden under mars...

När jag skulle cykla hem idag så upptäckte jag att jag fått puktering. Inte så ovanligt tänker ni, men där har ni fel. Jag har köpt världens tåligaste däck till cykeln. De flesta cyklar hundratals, om inte tusentals mil, med likadana däck utan att få en enda punktering. De cyklar från Sverige till Kina och inte någon gång står de vid vägkanten med en tom innerslang. Jag fick min första punktering efter tjugo mil...

tisdag 13 mars 2007

Simning

Idag började jag träningen inför Vansbrosimningen. Johan brukar simma två luncher i veckan tillsammans med två arbetskamrater, vilket passar mig perfekt. Dessutom är alla mycket duktiga simmare (en av dem brukar t o m gå till final i sin åldersklass i veteran-VM), så jag kan nog få en del tips. Som en bonus var det verkligen billigt, 280:- för femton gånger. Totalt blev det 50 längder på 25 yards (1140 meter), vilket jag är riktigt nöjd med, speciellt eftersom jag återhämtade mig så snabbt.

måndag 12 mars 2007

Vindsnurror runt Livermore


Idag gav jag mig på en cykeltur öster om Livermore. Temat för dagen var vindkraftverk, men inte förrän jag kämpat mig upp för den kraftigaste uppförsbacken hittills. Backarna förra veckan var längre, men här var det mycket brantare, lutningen var upp till 13%.
Väl på toppen av Patterson Pass öppnar sig en vidunderlig utsikt, gröna, mjukt rundade kullar så längt ögat kan se. Och överallt vindkraftverk. Överallt.

Backen nedför är brant, mycket brant. Inga kurvor, bara rakt fram. När jag når 65 km/h inser jag att GPS:n sitter lite löst och tvingas bromsa lite. Tror jag hade kommit upp i över 70 km/h annars.


Under de följande två-tre milen hade jag alltid minst femtio vindkraftverk i synfältet. Hela tiden. När vindkraftparken byggdes var det den största i världen. Enligt uppgift på internet består det av ungefär 7000 kraftverk. De flesta är mindre än kraftverken som är vanliga i Sverige, men det blir än en massa energi, eller? Tyvärr så tror jag att de producerar mindre energi än man kan tro. Många kraftverk står stilla och en hel del är uppenbart trasiga. Jag tror man siktade för högt, att det blev ett prestigeprojekt. När man sedan byggt alla kraftverk insåg man att underhållet kostade mycket pengar, mycker mer pengar än man planerat. Om ni använder Google Earth och zoomar in på området öster och nordöst om Livermore så ser ni tydligt alla kraftverk. Tyvärr tog batterierna i min kamera slut innan jag nått fram till kraftverken.

Senare på eftermiddagen cyklade jag in till grannstaden, Pleasanton för att köpa löparskor. På vägen tillbaka passade jag på att ta två geocacher. Jag fick besöka både den första "vita" bondgården i dalen och en totempole gjord av mannen som ledde indianockupationen av Alcatraz 1969-71. Alltid trevligt med lite historia.

Facit för dagen blev 80 km på cykeln med en stiging på lite drygt 600 meter.

Sommartid och värmerekord?

I USA börjar numera sommartiden tre veckor tidigare än i resten av världen. Detta för att spara energi, eftersom belysning då kan tändas en timme senare... Tidsskillnaden mellan Sverige och Kalifornien kommer alltså bara att vara åtta timmar under tre närmaste veckorna.

Imorgon kommer eventuellt en gäng värmerekord för mars att slås i Kalifornien och vi är inte ens i mitten av månaden. Känns lite jobbigt. Här i Livermore kommer dock inga rekord att slås, vi får nog bara 25 grader, precis som idag. Marsrekordet ligger runt 30 grader.

söndag 11 mars 2007

Möbler!

IMGP0066


Nu slipper jag äntligen använda min resväska som garderob! Familjen Steensland kom förbi tidigare idag och tillsammans åkte vi till en second-handaffär där jag blev ägare till en byrå, ett soffbord och en golvlampa. Allt för totalt 380:-. Mycket bra. Med mycket god vilja kan man säga att det nu ser ok ut i vardagsrummet. Sovrummet är fortfarande helt tom, bättre att ha ett trevligt rum än två halvtrevliga.

Spelkväll i Berkeley


Igår åkte jag in till Berkeley för att träffa Jacob, äta en god burgare på Tripple Rock och spela spel. Vi spelade Lost Cities av Knitzia och lite Backgammon på slutet. Miljön var kanske inte helt optimal - TV visade en collegebasketmatch mellan Cal och Oregon. Cals campus ligger bara några hundra meter från Tripple Rock...

På köpet fick jag en cykeltur på fyra mil, jag cyklade till och från BART (tåget). Jag har visserligen nära till bussen, men det går faktiskt lika fort att cykla till grannstaden som att åka buss dit.

fredag 9 mars 2007

Cykeltur


Cyklister
Originally uploaded by henrikj.
Som en hel del av er vet så har jag köpt en långfärdscykel. Han som byggde den har lagt på sin hemsida, ni kan se hur den ser hur här.

I söndags var det äntligen dags att testa cykeln på riktigt. Jag cyklade rakt söderut från Livermore, uppför Mines Road. Väldigt vackert med de gröna och mjukt rundade kullarna. Jag gillar verkligen landskapet här, det är kuperat och harmoniskt på samma gång.

Efter att ha klättrat totalt 600 meter under 30 km (med lutning på upp till 11%) så var det dags att vända. Hela vägen tillbaka var nedförsbacke, det gick ofta så fort att ögonen tårades... Flera gånger var jag upp i över 50 km/h.

Till helgen ska jag cykla österut, lite längre fast med lite mindre stigning. Innan jag åker hem ska jag dock ha cyklat hela Mines Road (upp till drygt 1200 m ö h) och samt upp på toppen av Mt. Diablo (1170 m ö h). Det blir två ordentliga utmaning på 12 mil vardera.

Fler kort finns på Flickr.

Telefon


IMGP0058
Originally uploaded by henrikj.
Igår fick jag min telefon, en riktigt kul leksak. Den har 3G, Quadband GSM, PocketPC, trådlöst nätverk, EDGE, riktigt tangentbord mm. Jag har vidarekopplat mitt SkypeIn-nummer (som ersätter min fasta telefon) till den. Kom ihåg att Livermore ligger nio timmar efter Sverige. Tyvärr får jag inte ta med den till jobbet, de är väldigt kinkiga med säkerheten, så det är välfrämst på helgerna som den kan komma till nytta för riktiga samtal. Den är dock alltid på, så ni kan ringa och lämna meddelanden.

$1 Store

Johan, min handledare, skrattade åt mig när jag idag sa att jag köpt ett diskställ för nästan $10. Ett hutlöst överpris, allt liknande ska man tydligen köpa på $1 Store - i alla fall om man som jag bara är ute efter slit-och-släng saker.

Av en slump råkade jag sedan cykla förbi affären senare på kvällen. Vilken guldgruva! Jag hittade allt som jag behövde till stugan! Lite extra bestick, en liten sopborste, galgar, golvmopp (omöjlig att ta på cykeln), lite kryddor (en normalstor burk med t ex vitlökspulver kostar normalt från 40:- och uppåt...), sax och slutligen kuvert (om jag var ute efter i första hand). Allt för $1 styck. Snacka om att jag var nöjd när jag gick ut därifrån...

onsdag 7 mars 2007

Första posten - varför ännu en blog?

Just nu befinner jag mig i Livermore (wikipedia), Kalifornien där jag under tre månader ska bedriva högkvalititiv forskning vid Sandia National Laboratories (www.sandia.gov, wikipedia).

Skälet till att jag startat den här bloggen är egentligen inte att jag vill hålla personer hemma underrättade om vad som händer i mitt liv här borta i USA (även om det så klart är en stor bonus, speciellt om ni hör av er). Huvudskälet är istället att lära mig tekniken bakom bloggsystemet, att kunna koppla ihop det med fotosidor på nätet, att kunna skriva inlägg på handdatorn och sedan överföra dem hit. Sådana saker. Det låter ju väldigt torrt. Vad har jag för nytta av det?

Om drygt ett år så hoppas jag kunna ta tjänstledigt och cykla några månader i Himalaya. Då är det viktigt att kunna hantera bloggen med minimala medel. Jag vill kunna dela med mig av min resa och samtidigt visa att allt är bra med mig. Nu när jag är i USA finns inte riktigt det behovet - om ni ringer till mitt nya telefonnummer så kopplas ni via Skype till antingen min dator eller min mobiltelefon. Allt till kostnaden av ett lokalsamtal! Den möjligheten finns inte riktigt i Himalaya...

En stor insirationskälla för bloggen är http://drogpatravel.blogspot.com. Jag har lärt mig mycket genom att läsa den (och kommer nog att delvis följa samma väg i Himalaya).