Dag 1: Ocean Grove till Aireys Inlet

Onsdagen 6/6 är det äntligen dags för mig att starta min cykelfärd längs Great Ocean Road, en av världens vackraste vägar. När jag kom till Australien hade jag inte planerat något startdatum för mitt cykleläventyr. Jag kom att spendera nästan en helvecka i Ocean Grove tillsammans med Robert (som gifte sig) och hans familj. Isaksson åkte tillbaka till Sverige på tisdagen, men magsjuka gjorde att jag var tvungen att vila en extra dag.

Efter att ha blivit fotograferad av Robert och Natalie cyklar jag iväg från ocean Grove. Vägen är till en början ganska tråkig, jag lämnar snabbt kusten och cyklar längs en huvudväg flera kilometer från havet. Det är platt och det går ganska fort trots packningen. I början är det lite ovant att cykla på vänster sida av vägen.

Efter ungefär tre mil når jag Torquay, där Great Ocean Road officiellt startar. Torquay är också Australiens största surfingcenter. I staden har två av de absolut största surfingmärken, Quiksilver och Ripcurl, sina huvudkontor. Själva Torquay är ganska intetsägande och jag cyklar snabbt igenom den. Anledningen till Torquays särställning i surfingvärlden ligger en knapp mil väster ut - Bells Beach. Bells Beach räknas som en av de främsta surfingstränderna i världen och den första professionella surfingtävling i världen hölls där 1961. Stranden är kanske 500 meter långs och ligger mellan två utstickande och sammanbundna klippor. Ner till själva stranden är det kanske 30 höjdmeter. Vågorna är klart större än de som jag sett i Ocean Grove, som har en av de populärste surfingstränderna i hela Victoria.

Jag cyklar vidare mot Angelsea, nästa större ort som ligger knappt två mil bort. Vägen går en bit från havet och än så länge så skiljer den sig inte mot de flesta andra vägar. När jag på GPS:en ser en mindre väg som leder ned mot havet och sedan mynnar ut strax innan Angelsea så svänger jag så klart ned på den. Grusvägen blir snabbt en sandväg. Sanden är finkornig och eftersom det regnat en del tidigare under dagen är det riktigt tungcyklat. Lera gör att struntar i att försöka ta den geocache som finns en bit bort. Den gör också att clipsen på mina cykelskor blir oanvändbara resten av dagen. Efter en mil på sandvägen är jag slutligen tillbaka på Great Ocean Road.

När jag cyklade iväg från Ocean Grove hade jag inte bestämt var jag skulle tillbringa natten. Eftersom klockan börjar närma sig 15 så är nästa samhälle, Aireys Inlet, lockande som slutmål. Jag tittar i mina kopierade papper från Lonely Planet och ser att Aireys Inlet har en campingplats med campingstugor. Perfekt!

Vägen från Angelsea går längs havet. Till en början cyklar jag längs en strand, som är runt fem kilometer lång. Bortanför stranden höjer sig branta klippor och jag kan se en fyr - Airleys Inlet. Det är mycket vackert. Jag cyklar längs stranden och sedan vidare längs klippkanten. När jag närmar mig Aireys Inlet ser jag att precis utanför fyren ligger vad som bäst kan beskrivas sm en gigantisk rauk, kanske trettio meter hög. Jag ska få se många liknande formationer de närmaste dagarna.

Campingplatsen är lätt att hitta, stugan är billig (350 SEK) och jättefin. Kök, mikro, TV, fem sängplatser, två rum plus toalett och dusch. Jag lämnar snabbt mina saker i stugan och går ner mot havet, där jag blivit tipsad om att en fin stig går. Ett stort och kraftigt regnväder närmar sig, men det värsta passar precis väster om byn. Stigen är mycket vacker, jag går minst tjugo meter över havsytan och klippan är i princip lodrät. Framför mig reser sig fyren majestätiskt. Det är mycket vackert och jag tar en hel del kort. När jag kommer fram till fyren så har solen gått ned och skymningen börjar falla, Det kvarvarande ljuset räcker gått och välför att jag ska hitta cykelturens första geocache. På vägen tillbaka stannar jag vid den lokala puben och äter middag. Största delen av kvällen tillbringas sedan framför TVn.

Total sträcka 63 km, 660 höjdmeter.

Uppdateringar kommer

Trots att jag är tillbaka i Sverige så ska jag försöka få till några inlägg om Australien. Det är kanske inte så många som läser bloggen längre men skrivandet är ju också ett sätt för mig att komma ihåg det som jag fick uppleva. Har en hel del att stå i just nu så jag kan tyvärr säga när jag hinner skriva något. Dessutom ska bilder väljas ut och fixas till.

Har precis uppdaterat min träningsdagbok med cyklingen i Australien. Under perioden 7-16/6 blev det totalt 70 mil på cykel (inkl. Vätternrundan). Om jag räknar med cyklingen till jobbet i Livermore så kommer jag upp i över 200 mil under perioden mars-juni. Med andra ord är kostnaden för min cykel redan nere i ungefär 6 kr/mil. Statistik är kul...

Bland fästningar och befriare

Min sista lördag i USA hade jag tänkt att tillbringa i San Francisco. Av en slump upptäckte jag dock att de tre bombflygplan från andra världskriget skulle besöka Livermore. Jag ändrade snabbt mina planer och cyklade istället ut till flygplatsen.

När jag kommer dit ser jag omedelbart den lättidentifierade fenan hos en Boeing B-17 Flying Fortress. En bit därifrån står en North American B-25 Mitchell. Det fyrmotoriga B-17 är kanske det mest kända av alla amerikanska bombflygplan från andra världskriget. B-25 är ett midre tvåmotorigt bombflygplan och ett exemplar besökte faktiskt Uppsala 1993 när F16 fyllde 50 år. Jag betalar inträde, ca 50:-, och släpps in på området där flygplanen står. Det finns inga avspärrningar runt flygplanen, så jag kan gå ända fram till dem. Efter en stund så landar det sista flygplanet, en Consolidated B-24 Liberator, det enda exemplaret i världen som fortfarande är luftdugligt. B-24 var det mest använda amerikanska tunga bombflygplanet under kriget men har lite oförtjänt fått stå tillbaka för B-17 i ryktbarhet.

Under de följande tre timmarna går jag runt fotograferar nästan varje del på flygplanen. Det är också möjligt att gå ombord på B-17 men kön är jättelång, så jag struntar i det. Vid fem-tiden får vi lämna området, rundflygningarna ska börja. Den ideella stiftelsen Collins Foundation, som äger flygplanen, finansierar en del av verksamheten genom att erbjuda rundflygningar i planen. Tyvärr är priset i saftigaste laget för mig, runt 3500:- vill de ha för tjugo minuters flygning. Istället stället jag mig på andra sidan staketet och väntar på starten. Ljudet av totalt tio stora stjärnmotorer är riktigt maffigt. Ett i taget lyfter så flygplanen och försvinner bort mot San Francisco. Jag cyklar iväg hemåt men eftersom min väg tar mig förbi västra banänden så stannar jag och väntar på att planen ska landa. Känslan när en B-17 på trettio meters höjd passerar rakt ovanför mitt huvud är mäktigt.

Vätternrundan - plåga och triumf

Efter att ha varit på resande fot under 36 timmar så står jag till slut framför mitt föräldrahem i Örebro. Det är torsdag och klockan har hunnit med att slå 19. Exakt 29 timmar senare så befinner jag mig i Motala på startlinjen till Vätternrundan. Jag och Catharina har trettio härliga mil på cykel framför oss. Egentligen skulle också min kompis Per ha cyklade, men han hoppade av veckan innan.

Jag och Catharina rullar ut från startområdet och de flesta av cyklisterna försvinner snabbt iväg i den lite kyliga sommarnatten. Vi vet inte riktigt vad som väntar och känner oss för de första kilometrarna. Ganska snart ökar vi tempot och Catharina visar sig vara en hejare på att bedömma vilka klungor som vi kan hänga på utan att överanstränga oss. Vi cyklar fort, men eftersom vi båda har pulsklocka vet vi att det inte går för fort. Kilometrarna blir snabbt till mil. Det känns som om vi flyger fram genom natten.

Vi passerar den första depån i Hästholmen och fortsätter vidare mot Gränna. Vägen är riktigt vacker och det är en njutning att cykla. Utanför Gränna sitter två äldre kostymklädda män och hälsar alla cyklister med ett käckt "God Morgon!" (Klockan är nu runt 4:00). Vi når depån i Jönköping (109 km) redan 05:24, vår effektiva medelhastighet är nästan 26 km/h. Mina lår är lite stela, men jag tänker inte så mycket på det, kroppen är ju pigg och pulsen har aldrig varit för hög.

De tre milen efter Jönköping är de tuffaste på hela rundan med några riktigt långa och sega backar. Vi håller fortfarande ett högt tempo, även om det nu är lite svårare att hitta bra klungor. Jag cyklar först i backarna och hjälper fram Catharina (hon är däremot lite snabbare än mig när det är plant). Alla backar och berg i Kalifornien har gjort mig till en riktigt bra klättrare. Låren blir ännu lite stelare, men jag är dum och lyssnar inte på kroppens signaler - jag är ju pigg!

I depåen i Fagerhult (140 km) inser jag hur stel jag blivit. Låren är dessutom hårda och har börjat att värka lite. Vi fortsätter mot Hjo (178 km) och trots att det nu är lättcyklat blir den sista biten en riktig pina. Rörligheten är nästan obefintlig och värken blir allt starkare. Väl i Hjo (09:34) så stapplar jag fram emot tältet där dagens huvudmål serveras.

Efter att vi ätit tvingas jag inse faktum, det är tolv mil kvar och jag har nästan ingen rörlighet kvar i benen. Låren värker kraftigt, känns som trästockar och jag har riktigt svårt att gå och t o m sitta. Jag kan inte föreställa mig hur jag ska kunna ta mig i mål i mitt skick, det är helt enkelt omöjligt. Vi bestämmer oss för att Catharina ska fortsätta ensam medan jag försöker få lite massage för att se om de hjälper. Inställd på att för första gången i mitt livet bryta en tävling så går jag sakta mot matserveringen för att dricka lite mer blåbärssoppa. Catharina går till cyklarna och gör sig redo för att fortsätta. Plötsligt känner jag hur stelheten minskar. Efter bara någon minut kan jag gå mycket bättre (men inte bra). Jag beslutar mig för att ändå göra ett försök.

På vägen mot Karlsborg (210 km) blir låren mycket bättre och vi kan igen hålla ett lite högre tempo. På vägen in mot Karlsborg kommer stelheten tillbaka men vi fortsätter ändå mot Boviken (232 km). Det går åter långsamt, benen börjar bli riktigt illa däran igen. Väl i Boviken har mina lår åter blivit som trästockar. Jag stapplar in i depån med steg som är runt 30 cm långa. Jag inser åter att jag troligen inte kommer att mig ta mig längre om inte benen blir bättre. Trots en lång paus sker ingen förbättring. Eftersom det bara är sju mil kvar måste jag ju ändå göra ett försök. precis när vi ska ge oss iväg ser jag att den långa kön till massagetältet nu faktiskt är ganska kort. Efter nästan tjugo minuter är det till slut min tur. Catharina väntar tålmodigt på att jag ska bli klar. Massagen minskar båda smärtan och stelheten, men jag är långt ifrån bra.

Vi fortsätter mot Hammarsundet (259 km). Det har nu börjat blåsa och vi har så klart motvind. Catharina cyklar först för att jag ska behöva anstränga låren så lite som möjligt. Vi tar det riktigt lugnt och undviker all ansträngning. Trots det är situationen som vanligt när vi till slut är framme i Hammarsundet, låren är som trästockar, värker kraftigt och jag kan knappt gå. Dags för ny massage. Den här gången är kön riktigt kort. Tyvärr blir jag tilldelad brutalmassören Börje, en sådan där kille som älskar att lägga hela sin kropssvikt på en 1x1 cm stort område i ljumsken. Jag ligger och kvider under de 15 minuter som "massagen" tar. Det gör otroligt ont och förbättringen är inte speciellt stor.

Det är bara två mil till nästa depå i Medivi (279 km) så vi fortsätter så klart. Efter en riktigt tuff timme är vi framme och jag stapplar på en gång fram mot massagetältet. Jag har tur och får en vanlig massage, men inte heller den hjälper speciellt mycket. Klockan har hunnit bli mycket, 18:52. De sista tio milen har alltså tagit över nio timmar tack vare de långa depåstoppen.

Det är bara två lättcyklade mil kvar till målet, men de blir de värsta under hela rundan. Varje tramptag smärtar. Låren känns inte längre som en del av min kropp. Avståndet till målet minskar otroligt långsamt när varje runttramp är en veritabel pina. Ju närmare vi kommer, desto värre blir låren. När vi rullar in i Motala känner jag att verkligen ligger på gränsen till vad jag kan klara av. Efter nitton timmar och tolv minuter så korsar till slut jag och Catharina tillsammans mållinjen. Jag klarade det! Trots att vi cyklat 30 mil är vi båda riktigt pigga i kroppen. Stödd på cykeln kan jag med nöd och näppa stappla igenom målområdet för att sedan sätta mig på närmaste gräsmatta. Bilen är parkerad mindre än 200 meter bort, men det är alldeles för långt att för mig att gå, pappa får köra ned den till målet. Med stor möda lyckas jag resa mig och på något konstigt sätt ta mig in i baksätet.

Vad var det då som hände med mina lår? En av sjuksköterskorna trodde att jag led av dålig blodcirkulation i låren och ju mer jag tänkt på det, desto mer övertygad har jag blivit att det var orsaken. Den dåliga cirkulationen gjorde att en massa rest- och slaggprodukter inte transporterades iväg. Eftersom klockan började bli mycket blev det allt kallare på slutet och det hela förvärrades ännu mer. Men varför led jag då av dålig cirkulation, jag har ju aldrig drabbats av något liknande tidigare. Av de sexio timmar som närmast föregick starten så tillbringade jag över tjugo timmar sittandes i olika flygplan, nio timmar sittades på flygplatser, sju timmar sittandes i bil och sju timmar liggandes i min säng i Örebro... Till detta kommer att min träning helt varit inriktad på uthållighet och inte hastighet. Mina lår var alltså också ovana att under längre perioder cykla i hastigheter över 25 km/h. Slutligen tror jag att min magsjukan kan ha medfört att min kropp saknade tillräckliga förråd av viktiga ämnen. Det var bara låren som sa stopp, kroppen var pigg hela vägen till målet med det hade jag ju ingen nytta av.

Om vi bortser från de långa depåstoppen så blev ändå vår effektiva medelhastighet 22,5 km/h, vilket jag är väldigt nöjd med. I Hjo trodde jag trots att loppet var helt kört. Jag rankar rundan som helt klart en av mina allra största prestationer. Jag måste avsluta med att tacka Catharina som stannade med mig hela vägen, trots att hon med lätthet kunde ha kört ifrån mig. Tack!

Torsdag: Los Angeles

Här kommer den sista dagen av min resa med Henrik och Per. Bättre sent än aldrig, texten har varit klar i över en månad men först så kunde jag inte lägga upp bilderna och när jag väl kunde det så hade jag inte tid/tillgång till dator.

Vi tar sovmorgon och går upp först klockan åtta. Vårt hotell saknar restaurang så istället för att äta kör vi in mot Hollywood. Vi kör på Santa Monica Boulevard genom Berverly Hills och passerar en mängd kända gator, Sunset Boulevard, Rodeo Drive, Melrose och en massa andra. Efter ett tag kör vi förbi kvarteret där den stora striden i Heat utspelade sig.

Till slut är vi framme i Hollywood och vi betalar en massa för att parkera. Vi går femtio meter och står på Hollywood Boulevard. Trottoaren är mörk och fylld med röda stjärnor - Hollywood Walk of Fame. Vi går mot biograferna Chinese Theater och El Capitan. Här har många filmer sin stora galapremiär. Framför Chinese Theater finns det berömda området med hand- och fotavtryck av skådespelare. Vi går runt och tittar på avtrycken en stund innan vi går vidare på Hollywood Boulevard. Vi smiter in på ett litet kafé, Shelleys, för att äta frukost. Det visar sig att delar av Clint Eastwoods Oscarsbelönade Million Dollar Baby spelades in på kafét. Efter vi ätit fortsätter vi längs gatan och glamouren falnar snabbt. Det räcker med att bara gå 200 meter bort från biograferna för att gatan ska ut som vilken gata som helst. Stjärnorna fortsätter dock en bra bit till. Vi vänder tillbaka och stöter på stjärnan för både Sting, Per favorit och David Hasselhoff, allas vår favorit.
Efter Hollywood Boulevard kör vi upp mot Hollywood-skylten. Vi kommer inte riktigt ända fram men vi hittar en parkeringsplats vi foten av kullen. Vi går upp en liten bit och får se skylten. Inte så där jättekul kanske, men vi måste ju ha ett fotografi av den.

Vi kör sedan vidare till Burbank, där de flesta filmbolagen har sina studior. Vi kör förbi Warner och NBC innan vi parkerar för att ta en liten promenad. Vi går runt NBC och Per är i sjunde himlen, de har inget högt stängsel, utan man kan se rakt in. Vi kommer sedan fram till Disney, som har höga murar som förhindrar insyn. Vi försöker hitta några geocachar, men har lite otur.

Vi fortsätter sedan in till centrum av LA och får betala ännu mer för parkering. Trots att vi är mindre än en kilometer från absoluta centrum är byggnaderna slitna och i akut behov av renovering. Det är riktigt fult. Vi går mot centrum och kommer så småningom fram till Pershing Square, ett stort torg som man verkligen försökt att fräscha upp med lite växter, vatten, fontäner och riktigt med plaster att vila på. Tyvärr är känns det opersonligt. Själva centrum visar sig vara fräscht, rent och välunderhållet. Tyvärr är det ännu mer opersonligt och troligen helt dött på kvällen när alla som arbetar åkt hem.

Efter vår promenad i centrum kör vi vidare till Venice Beach, den kanske mest kända stranden i LA. Eftersom det är tidigt på säsongen är det inte speciellt mycket folk. Piren som sträcker sig ut i havet är ganska tom. Vi ser några klassiska livräddingstorn i närheten. Den här delen av staden känns mycket mer äkta, husen är äldre och mer personliga. Vi går in på en restaurang med havsutsikt och får efter visst besvär till slut vår mat.

Efter maten beger vi oss till till LAX, flygplatsen. Det är dags för mig att flyga tillbaka, jag ska jobba dagen efter. Eftersom jag ska flyga intrikes har jag inte mitt pass med mig. Stort misstag. Jag kommer inte ens fram till säkerhetskontrollen... Min svenska ID duger inte och jag blir tillsagd att gå tillbaka till incheckningen. Där ska jag be om att få bli en "selectee". Vad det är eller vad det innebär har jag ingen aning om. Det är dock inga problem att bli det, och med ett nytt papper är det inga problem att få passera in till säkerhetskontrollen. Allt känns mycket meningslöst, varför inte släppa in mig på en gång? Jag har ju fortfarande samma ID... Jag får som vanlig
genomgå säkerhetskontroll modell större, det är tredje gången i rad. När man flyger inrikes verkar det inte vara något förbud att föra med sig vätska. Men ska man in i USA med vätska så är det kört... Flygresan till Oakland tar en timme och BART och lokalbuss till Livermore nästan två. Jag är hemma först vid elva-tiden på kvällen.

Snart halvvags

Befinner mig just nu i Apollo Bay efter att under tva dagar ha cyklat 135 km pa Great Ocean Road. Kusten ar otroligt vacker, vagen ar utan tvekan den finaste som jag nagonson fardast pa. Cykling gick latt igar, stora delar var en transportstracka fram till kusten. Idag cyklade jag langs kusten hela dagen. vagen slingar sig fram, an nere vid vattnet och an uppe pa femtio meter hoga klippor som stupar lodratt ned i havet. Cyklingen gick mycket tyngre idag, vagen var jobbigare och min magakomma fram tidigare i veckan paverkar nog mig fortfarande (jag sov bl a inte pa tva natter och kunde knappt ata under under en dag).Dessutom fick jag skjuta cykeln runt en en kilometer lang och smal stig (samt bara den uppfor en trappa) for att komma till en spektakular utsiktsplats. Val dar inser jag om australiensarna skyltat battre sa hade stigen reducerats till en grusgang pa tio meter. Riktigt jobbigt.

Fick lite panik tidigare ikvall. Hade missat att det ar Queens Birthday pa mandag. Alla ar lediga och allt boende verkade vara bokade. Jag ringde runt som en galning, men var nastan installt pa att fa ta bussen tillbaka. Hittade som tur var ett B&B till slut. Utan fungerande mobiltelefon hade det inte gatt.

Slutligen, om ni blir glassugna i Austalien och vill ha en 88:an sa ar det bara att plocka upp en Golden Gaytimes ur frysdisken...