tisdag 28 december 2010

To end a year


To end a year, originally uploaded by henrikj.

Det här fotot på någon sorts frökapsel är taget i Botaniska trädgården i Uppsala. I originalversionen är det ganska dassigt så jag lade på lite färger för att göra det roligare. Imorgon åker jag till Örebro övernyår så det här blir årets sista foto på bloggen.

Gott nytt år!

måndag 20 december 2010

I begin at the end


I begin at the end, originally uploaded by henrikj.

Det gamla klostret Namgyal Gompa i Leh, sett från Shanti Stupa strax innan solnedgången.

lördag 11 december 2010

She is handsome


She is handsome, originally uploaded by henrikj.

Horseshoe Bend och Coloradofloden, en liten bit utanför Page i Arizona

fredag 10 december 2010

Almost


Almost, originally uploaded by henrikj.

En snötäckt gren i det lilla naturreservatet Tynäs Ekhagar som ligger en knapp kilometer från vår lägenhet.

onsdag 8 december 2010

Freefalling


Freefalling, originally uploaded by henrikj.

Ett gammalt foto på Yosemite Falls från den avstängda leden Four-mile Trail.

tisdag 7 december 2010

Hold on to me


Hold on to me, originally uploaded by henrikj.

Strax utanför Sissu den tredje dagen på cykelsadeln.

söndag 5 december 2010

The story does not end here


The story does not end here, originally uploaded by henrikj.

Från gårdagens promenad i det fina vädret. Foto är taget några hundra meter från vår lägenhet som ligger en liten bakom träden.

söndag 14 november 2010

Did you ever love a woman?


Did you ever love a woman?, originally uploaded by henrikj.

Vy från Highway 93, en bit söder om Hoover Dam. Vi kom iväg lite sent från Las Vegas och det var redan sen eftermiddag när vi lämnade Hoover Dam. Eftermiddagsljuset fick siluetterna av dalarna att framträda på ett trevligt sätt.

torsdag 11 november 2010

onsdag 10 november 2010

I'm not leaving now


I'm not leaving now, originally uploaded by henrikj.

John Hancock Center i Chicago, en gång den högsta byggnaden i världen utanför New York. Fotot är taget från toppen av Willis Tower, eller Sears Tower som skyskrapan nog är mer känd som.

lördag 16 oktober 2010

HipstaTunnel: October 12th


HipstaTunnel: October 12th, originally uploaded by henrikj.

Brunkebergstunneln som jag passerar varje dag på väg till jobbet. Jag försöker ta ett foto om dagen med min iPhone som ett litet projekt för att förbättra mitt bildseende.

lördag 9 oktober 2010

You know that I love you, don't you?

Ungefär vid solnedgången idag så gick jag ned till Mälaren för att fotografera lite. Jag hade hoppats på dimma, igår när jag var ute och sprang vid samma tidpunkt var det fantastiskt vackert. Idag dök ingen dimma upp, men däremot var himlen ännu finare än igår. Jag gick ut på en liten brygga och väntade ut ljuset så att jag skulle få riktigt långa exponeringstider. När jag nästan en timme senare gick hem igen hade jag med mig några riktigt fina bilder.

fredag 8 oktober 2010

måndag 4 oktober 2010

tisdag 21 september 2010

To be alone with you


To be alone with you, originally uploaded by henrikj.

En hoodoo (stenstod) som kallas Tors hammare i nationalparken Bryce Canyon, en liten stund efter soluppgången.

tisdag 7 september 2010

Dig down deep


Dig down deep, originally uploaded by henrikj.

Ett foto från Antelope Canyon utanför Page i Arizona.

Gårdagens foto blev länkat via Stumbleupon.com och fick 1700 bildvisningar på bara några få timmar. Det är numera mitt mest visade foto på Flickr.

måndag 6 september 2010

Shooting a wave


Shooting a wave, originally uploaded by henrikj.

The Wave får bara besökas av tjugo personer per dag för att skydda formationen från slitage. Platserna fördelas med hjälp av ett lotteri och vi hade turen att få gå dit.

På fotot ser ni en engelsk fotograf. Han använder en analog mellanformatare och han är dessutom klädd i en fodrad rock - trots att det är cirka 25C i luften.

lördag 4 september 2010

We have nothing


We have nothing, originally uploaded by henrikj.

Det är fotot föreställer Havasupai Falls, ett vattenfall i en liten mer okänd del av Grand Canyon. Vattenfallet ligger i ett indianreservat och det finns inga vägar som leder till det. De flesta som besöker vattenfallet vandrar till en närliggade indianby där de övernattar. Vi var för sena med att fixa boende så vi var tvunga att gå både dit och tillbaka under samma dag. Det blev en väldigt lång vandring i svår terräng på totalt 35 km och runt 1000 höjdmeter. Jag, Johanna och Johan var eniga om att Vasaloppet inte alls var lika tufft. Fint var det i alla fall.

måndag 23 augusti 2010

Dag 6: Patseo till Sarchu över Baralacha La



Vid tretiden på natten vaknar jag till och jag känner att jag behöver gå ut och kissa. Det är ganska ljust i tältet när jag tar på mig skor och dunjacka. Jag smyger försiktigt ut och blir ståendes precis utanför tältet. Utanför tältet råder nästan dagsljus! Fullmånen lyser otroligt starkt och de snötäckta bergen omkring mig gör ljuset ännu starkare. Det är stjärnklart men efter som månen lyser så starkt syns bara en handfull stjärnor. Tystnaden är bedövande. Jag står som fastfrysen och låter blicken svepa över bergstopparna omkring mig. Jag vet att det är lönlöst men jag försöker bevara varje liten del av storslagenheten omkring. Jag känner mig otroligt liten inför naturens storhet men samtidigt så upplever jag att jag ändå är en del av bergen, snön, himlen och den lilla sjön. Jag har sällan, om ens någonsin, känt mig så levande. Kommer jag någonsin att få uppleva något liknande?



Morgonen gryr och vi är alla förvånansvärt utvilade. Som vanligt består frukosten av chapati (tunnbröd), sött chaite och ägg. Det märks att på oss alla tre att det här inte är en vanliga dag på cykeln. 32 kilometer från Patseo ligger Baralacha La, vårt första riktigt höga pass med en höjd av 4920 meter. Vi befinner oss cirka 3750 meter över havet så det är en rejäl stigning som vi har framför oss. Vi har visserligen tillbringat fem nätter på höjder över 3000 meter så vi borde vara tillräckligt acklimatiserade men samtidigt handlar det om höjder som varken jag eller Catharina varit i närheten av.



Vi lämnar Patseo runt 9:00 och stigningen börjar omedelbart. EFter en knapp kilometer stannar vi till vid ett litet vattendrag för att rena lite vatten som vi fyller våra vattenflaskor med. Vägen är bra och lutningen är nästan konstant 5-6%. Det är inga problem att hålla ett jämt och stadigt tempo, även om det inte går speciellt fort. Vi lämnar floden som vi följt ändå sedan dag två bakom oss och börjar klättra uppför. Vägen går mellan två bergsidor som tyvärr skymmer utsikten och det bara rakt fram och bakåt som vi kan se lite längre.




Efter knappt två timmar har vi cyklat cyklat ganska precis en mil och vi är uppe på 4100 meters höjd. Vi håller utkik efter Zing Zing Bar, som trots sitt spännande namn bara är ett läger för vägarbetare. Vägen rätar ut sig lite och vi ser först en dhaba och sedan en bit bort något som måste vara själva Zing Zing Bar. Dhaban är en stor överraskning eftersom den inte alls nämns i vår guidebok. Efter viss tvekan struntar vi i den och fortsätter den sista korta biten mot Zing Zing Bar. När vi har något hundratal meter kvar ser vi att Steve står på serpentinen ovanför oss och att han pekar mot Zing Zing Bar (tror vi). Vi rullar in i lägret i tron att de, liksom dhaban några hundra meter bort, serverar mat. De få kvarvarande vägarbetarna i lägret blir förvånande när de ser oss och det tar ett antal försök innan de förstår att vi är hungriga och gärna vill ha något att äta. Vi blir visade till ett lågt och grått tält, drygt 1,5 meter högt och tio meter långt. Längs väggarna har finns "sängar" byggda av flata stenar med tunna madrasser ovanpå. I mitten finns en liten spis. Efter en liten stund får vi varsin kopp ångande chaite och lite senare en hög med chapatibröd. Arbetarna är nyfikna, det verkar inte vara var dag som de får besök av cyklister från Europa. Tyvärr kan ingen av dem engelska så vår kommunikation är väldigt begränsad. De är trots det mycket gästvänliga, så fort vi ätit upp bröden fyller de på tallriken med ännu fler. När vi ätit oss mätta vill vi tacka för gästfriheten genom att ge dem några kronor men det får vi inte. Det är både den första och sista gången under resan som vi möter människor som vägrar ta emot pengar! När vi en stund senare lämnat Zing Zing Bar och och kommer fram till den plats där Steve stod när han pekade inser vi att perspektivet lurade oss. Istället för Zing Zing Bar pekade han egentligen på dhaban. På kvällen berättar han att han tyckte att lägret såg så slitet, nedgånget och osäkert ut att han istället valde dhaban. Det hade vi nog också gjort om vi sett vart han egentligen pekade men så här i efterhand är vi glada att vi valde lägret.

När vi lämnar Zing Zing Bar har vi fortfarande 22km och nästan 900 höjdmeter kvar till toppen av Baralacha La. Vägen har hittills varit helt ok men nu övergår asfalten i grus och vi blir lite oroliga att det ska vara grus hela vägen upp till toppen. Som tur är blir vägen bättre igen efter någon kilometer. Ju högre upp vi kommer, desto mer snö ligger kvar på bergssidorna. Snön kommer säkerligen från samma oväder som tvingade oss att stanna en extra natt i Sissu. Tyvärr fortsätter vägen att följa de två bergssidor som skymmer utsikten en hel del men det är så klart vackert ändå.

För att både spara på krafterna och för att ha något att se fram emot tillåter vi oss att ta korta pauser varje gång vi cyklat ytterligare hundra höjdmeter. Så länge som vi håller ett lugnt och jämnt tempo ställer höjden inte till några problem. När vi cyklar normalt så känner faktiskt inte av den i varken huvud eller ben. Däremot gör den sig påmind så fort lutningen under korta sträckor ökar från de vanliga 5-6% till 8%. Det tar inte många sekunder innan benen är fyllda av mjölksyra. Eftersom det är lite trafik så cyklar vi ofta från den ena sidan av vägen till den andra när lutningen är lite kraftigare. Mjölksyran dyker även upp efter varje paus, det går bra att cykla i några sekunder men sedan kommer mjölksyran omedelbart och det tar någon minut innan kroppen åter vant sig med att cykla. På det stora hela är vi dock ordentligt överraskade att det går så bra att cykla som det gör med tanke på den höga höjden.



Catharina börjar bli ordenligt trött när vi närmar oss toppen. Ett par gånger måste vi stanna och vila innan vi nått vårt mål på hundra höjdmeter mellan två pauser. Den sista biten känns riktigt lång, vi börjar se allt längre när vi lyfter blicken från styret och det verkar i alla fall som att lutningen snart borde börja avta. När vi är uppe på drygt 4800 meter är Catharina riktigt, riktigt trött. Hon grimascherar illa och hänger flämtades över styret när vi tar en kort paus bredvid en liten sjö med klarblått smältvatten. Som tur är börjar det till slut plana ut. Vi tvingas också ta en extra paus när vi möter en lång karavan av lastbilar på ett ställe där snöhögarna vid sidan av vägen gör att bara ett körfält är öppet.



Vi passerar några taklösa lador och inser att det inte är långt kvar till toppen av passet. Några få minuter senare vi böneflaggorna som markerat toppen. Vi är uppe! Passet är faktiskt ganska likt den svenska fjällvärlden med lite rundare former. När vi började dagens stigning så lämnade vi samtidigt de taggiga och spetsiga bergen bakom oss. I fortsättningen kommer alla berg omkring oss att ha mjukare och rundare former. Baralacha La är ett ovanligt pass. Den stora majoriteten av världens pass förbinder två dalgånger med varandra, men i Baralacha La möts faktiskt tre dalgångar. Vi kommer från Lahaul och ska vidare in i Ladakh, men det går även vandra ned i Spitidalen från passet.



Vi är förundrade över den enorma mängden små stenrösen som byggts omkring passet. Det är säkert flera hundra små rösen som står tätt, tätt ihop. Snön täcker marken i alla riktningar. Vi tar på oss några förstärkningspass och tar några foton med självutlösare. Plötsligt dyker en personbil upp. I baksätet sitter en amerikan. När en han ser våra cyklar knyter han handen och vrålar "Yeah!".

Efter att ha vilat upp oss fortsätter vi ned på passets andra sida och mot dagens slutmål Sarchu. Som tur är vägen bra med indiska mått. Vi hade bävat för att den skulle vara lika dålig som efter Rohtang La och även om det ibland är svårt att cykla fort så går det i alla fall klart fortare nedfr än uppför. Fem kilometer efter passet ligger Bharatpur med några dhabor och fallskärmstält. Vi stannar till och passar på att fylla magen med den ständigt närvarande bönröran.

Landskapet förändras långsamt. Snön minskar allt eftersom på bergssidorna som visar ha en rödaktig ton som vi inte sett tidigare. Efter Bharatpur cyklar vi något som bäst kan liknas med en ravin. Bredvid oss rinner floden Tsarap. Vattenståndet i floden är lågt men den breda flodbädden skvallrar om riktigt stora vattenmassor under snösmältningen. Efter några kilometer öppnar ravinen upp sig och vi är ute på slätten som leder till Sarchu. Slätt är kanske fel ord, men det växer gräs på marken och det är i alla fall minst någon kilometer mellan de nu runda bergsidorna. Det lutar svagt nedför, vägen är asfalterad och spikrak. Vinden är inte speciellt stark men den kommer bakifrån. Eftermiddagsljuset är fantastiskt och vi har precis cyklat över ett nästan 5000 meter högt pass. Livet är underbart!



Sarchu ligger ungefär halvvägs mellan Manali och Leh och utgör gränsen mellan Leh och Ladakh. Som privatperson i buss, jeep eller bil tar det två dagar att åka mellan Manali och Leh och Sarchu är den naturliga platsen för ett nattläger. Vi passerar tältläger efter tältläger och håller utkik efter Steve. Vi är säkra på att han åtminstone har parkerat sin cykel så att vi ska se den från vägen. När raden av tältläger håller på att ta slut har vi fortfarande inte sett någon Steve. Vi stannar vid ett av de sista lägren och frågar om de sett en engelsk cyklist passera. Vi får ett svar utan innehåll och bestämmer oss för att cykla vidare mot själva Sarchu eftersom Steve alltid brukar göra sig lätt att hitta.



Vi rullar över Tsarap på en militärbro och ser en samling skitiga lastbilar och fallskärmstält framför oss -- Sarchu. Utanför ett av tälten ser vi Steves cykel. Han har som vanligt redan fixat sovplats åt oss, den här gången i ett fallskärmstält som faktiskt har en plåtdörr. Innan middagen (bönröra) går jag till toaletten vid sidan av dhaban. Det skulle jag inte gjort. Toaletten visar sig nämligen inte tillhöra vår dhaba utan dhaban bredvid och för att göra det ännu värre är det dessutom den enda toaletten i hela Sarchu. Ägaren, som är mycket stolt över sin toalett med fyra otäta plåtväggar och ett hål i marken, vägrar mig tillträde eftersom vi äter och bor hos hans granne. Inte ens när jag försöker betala för mig, motsvarande en halv middag, ger han med sig. Jag får vända tillbaka och göra mina behov på det 50 meter breda området mellan dhaborna och floden. Eftersom alla andra också måste göra det så kan ni tänka er hur det såg ut.




Solnedgången är mycket vacker med många olika färger. Innan vi går och lägger oss går jag en liten vända och fotograferar de utsmyckade lastbilarna som står parkerade lite här och där. När jag rundar min tredje lastbil öppnas passagerardörren och lastbilens andreförare bjuder in mig på lite te. Interiören är minst sagt sunkig och jag tackar vänligt nej.

Jag går tillbaka till vårt tält och kryper ned i sovsäcken. Imorgon väntar vårt första 5000 meters pass.

söndag 22 augusti 2010

You must not forget how to dream


You must not forget how to dream, originally uploaded by henrikj.

Floden Yamuna flyter förbi precis nedanför Taj Mahal. Vi hade tur, vid själva Taj Mahal var luften ganska klar men över själva Agra var smogen tung. I verkligheten var luften inte alls så här gul, utan det är en effekt som jag lagt på i efterbehandlingen.

torsdag 19 augusti 2010

Radiate


Radiate, originally uploaded by henrikj.

Taj Mahal är ett av de där resmålen som man bara måste se om man är i närheten. Jag räknade kallt med att bli besviken men det är verkligen en av världens mest fantastiska byggnader och det var väl använda pengar att åka dit. Utflykten vardet dyraste vi gjorde, jag har för mig att vi betalade totalt runt 2000:- för logi och egen taxi i två dagar (inklusive bränsle).

Jag harlekt lite med filterfunktionen i Lightroom och använt två tonade och färgade filter från var sitt håll.

onsdag 18 augusti 2010

The hardest thing


The hardest thing, originally uploaded by henrikj.

Utsikt från taket på palatset i Stok. När Ladakh blev ett lydrike till Kashmir och kejsaren avsattes fick han snällt flytta från Leh till ett palats i Stok. På den här bilden ser Indusdalen ut att vara mycket grönare än vad den är, egentligen är det bara någon kilometer runt själva floden som det är grönt. Stolarna hör till ett litet café där vi tänkte chansa och äta en pinnglass. Tyvärr lyckades vi inte hitta någon som kunde sälja glassen till oss.

tisdag 17 augusti 2010

Forever in time


Forever in time, originally uploaded by henrikj.

En munk av lite högre rang sitter precis innanför den tunga dörren under morgonbönen i Thikse.

onsdag 28 juli 2010

tisdag 13 juli 2010

I can hear the music

I can hear the music
När det var dags för mig att lägga upp mitt tusende foto på Flickr så valde jag ett lite roligare och trevligare foto. Jag ägnade inte valet någon större eftertanke utan vald mer eller mindre slumpmässigt ut ett foto som jag var nöjd med.

Fotot föreställer en ganska ofta fotograferad trappa i Embarcadero center i San Francisco. När jag åkte tillbaka till Kalifornien 2008 var just den här trappen en av antal platser som jag bestämt mig för att fotografera.

Den första dagens Flickraktivitet var ganska lugn, ett fåtal favoriseringar och någon kommentar. Det räckte dock för att fotot skulle komma in på Explore, listan över de 50 mest intressanta foton som laddats upp en viss dag. Efter det gick det snabbt. Favoriseringarna och kommentarerna vällde in och fotot steg snabbt i rang. Under den andra natten nådde fotot framsidan på Flickr och visades upp i ensamt majestät för besökarna. Riktigt kul! Nu, en dryg vecka senare har fotot över 130 favoriseringar och 50 kommentarer, klart mest av alla mina foton.

måndag 28 juni 2010

Between

Between

En pojke i Old Manali med lite päron mellan tänderna. Imorgon får jag besök av två tyska långfärdscyklister som ska övernatta hos mig (Åsa är i Portugal). Ska bli riktigt trevligt.

söndag 20 juni 2010

Vätterrundan 2010















Igår var det dags för den numera årliga cykling runt Vättern. Jag hade bara lyckats samla ihop cirka 65 mil i cykelsadeln men såg ändå fram mot rundan med tillförsikt. Jag och Åsa skulle cykla i en organiserad sub12-klunga med cyklister från cykelklubben.se. Eftersom vi cyklat med de flesta under ett träningsläger i slutet av maj visste vi att de både var riktigt trevliga och kompetenta cyklister. Totalt var det fjorton personer i gruppen, ett alldeles lagom antal.

Vädret var både bra och dåligt, det regnade en hel del även i år men vinden och temperaturen var inte så mycket att klaga på. Visst blev det lite kallt på stoppen men det var inte alls som förra året. För första gången vardet motvind/sidvind ned till Jönköping, men det betydde också att vi hade en skön medvind hela vägen upp längs sjön.

Eftersom vi kom in i gruppen ganska sent hade vi inte anmält oss tillsammans med de övriga i gruppen vilket fick till följd av vi startade åttta minuter innan de andra. Strax efter Vadstena och en knapp timme kom de andra äntligen ifatt, det kändes riktigt frustrerande att tvinga sig till att cykla riktigt långsamt. Klungan fungerade från första stund riktigt, riktigt bra. Inga tendenser till dragspel och signaleringen fungerade oklanderligt loppet igenom.

Efter drygt sex mil inträffade det som inte får hända - en stor klungkrasch. Jag vet inte vad som hände även om jag var den som var allra närmast. Plötsligt hör jag något som låter som en hackande kedja och jag ser hur Petri som cyklar bredvid mig liksom vinglar till och får sladd. Han försvinner snabbt bakåt och jag hör det hemska ljudet av en klungkrasch när de som cyklar bakom honom inte hinner veja. Jag bromsar försiktigt in och när jag vänder mig om och tittar bakåt är det cyklister överallt. Jag, och flera andra hade tidigare reflekterat över att vi inte såg de vanliga jätteklungorna som alltid bildas på väg ner till Gränna. Nu fick vi svaret, det fanns visst en jätteklunga men det var vi som ledde den. Bakom oss låg kanske hundratal cyklister som hade cyklat rakt in i kraschen.

Förutom Petri vurpade minst två till i vår klunga rejält. Dessutom var det säkert fem-tio andra cyklister som också gick i backen. Först verkade det som att alla hade klarat sig bra. Johan hade slagit både knä och armbåge hårt i asfalten men verkade ändå inte ha fått några skador (förutom en trasig sadelväska). Tero hade åkt över styret på sin cykel men på något sätt lyckades lossa fötterna från pedalerna och hoppa över styret istället för att trilla handlöst. När högen av cyklar och cyklister börjar trasslas ut ser jag hur Petri sitter i dikeskanten omgiven av några i vår grupp. Han har mycket ont i sin ena hand, troligen är handleden eller tummen bruten. Dessutom fick huvudet en rejäl smäll och utan hjälm hade det nog gått riktigt illa. Efter en stund säger han att det inte finns något för oss att göra och ber oss att cykla iväg. Han tycker att han lika gärna kan lika gärna vänta in en passerade funktionärsbil ensam. Vi lämnar honom och cyklar vidare men stämningen är dyster ett bra tag framöver. Efter målgången får jag höra att fått åka till handkirurgen i Linköping, men det är det enda som jag vet.

Vi gör vårt första depåstopp i Gränna och fortsätter sedan ned mot Jönköping. Vi håller vår beräknade snitthastighet men skulle troligen kunna cykla lite fortare om det inte varit mot- och sidvind. Vi passerar depån i Jönköping, som i år ligger på en industritomt eftersom Elmia redan var bokat. När vi vänder norrut får vi vinden i ryggen och hastigheten höjs märkbart.

När vi kommer till Fagerhult är det en decimerad skara cyklister som rullar in för sitt andra stopp - flera cyklister har tvingats släppa och vi är nu bara nio personer kvar av den ursprungliga gruppen (samtidigt har vi bjudit in en kanadensare till gruppen så vi är tio totalt). Jag är också ganska sliten och lite less, den sista biten har varit seg och det är fortfarande riktigt långt kvar. Depåstoppet får mig att piggna till lite cyklingen blir rolig igen. Och konstigt vore väl annat, det går riktigt snabbt norrut och gruppen fungerar perfekt.

Precis efter Hjo måste jag göra ett nödstopp eftersom något verkar ha fastnat i mitt framdäck. Med fasa ser jag hur en bit ståltråd sitter i däcket. Jag plockar bort biten och lättnaden är stor när jag inser att jag klart mig från punktering. Vi gör vårt sista depåstopp i Boviken där jag också stöter ihop med Martin från min gymnasieklass. Från Boviken går det lätt, det är bara sju mil kvar och jag anar att vi har något stort på gång.

Vårt mål är att cykla på under tolv timmar. Jag räknar på olika sluttider och kommer alltid fram till samma svar - vi har en god chans att cykla på mindre än elva timmar. Jag som hade varit riktigt nöjd med en tid nedåt 11:30.... När vi passerar Hammarsundet med fyra mil kvar är jag säker på att de andra i gruppen kommer att klara sig under elva timmar, men eftersom jag och Åsa måste lägga till åtta minuter är det lite tveksamt om vi också kommer att fixa det. Vi oroar oss lite för den förväntade motvinden när vi vänder söderut.

Hastigheten sänks dock knappt alls och när vi når fram till Medevi står det klart att även jag och Åsa kommer att ta oss imål på mindre än ela timmar. Vägen in mot Motala är riktigt, riktigt skön. Jag är piggare än jag varit under någon av mina tidigare rundor och allt känns bara underbart. Vi flyger fram och de två sista milen avverkas snabbt. Tillsammans rullar vi i mål på tiden 10:35/10:43.

Stort tack till alla i gruppen! Vi gjorde det här tillsammans!

Mitt lopp i siffror finns här.

(Bild via Camilla på cykelklubben).

söndag 9 maj 2010

Lidingö Ultra 2010


Igår bröt jag min första tävling någonsin. Efter 26km valde jag att springa in på Lidingövallen istället för att fortsätta ytterligare 24km. Det var ett lätt beslut, trots att jag med största säkerhet hade kunnat ta mig i mål.

Dagen började med stor stress. Min plan var att ta 7:10-tåget till Stockholm, vilket skulle ge mig 28 minuter för uthämtning av nummerlapp och övriga förberedelser inför loppet. Lite tajt kan tyckas, men alternativet var att ta Upptåget 5:43 vilket inte kändes lockande.

På Uppsala C ser jag att tåget är försenat och att jag kommer att missa tunnelbanan och därmed också starten. Lätt panik med andra ord. Som tur är hade min kompis Fredrik från Malmö också tänkt att springa loppet och skickade kvällen ett mejl om att skulle kunna hämta mig på stationen. Jag hade inte kunnat svara eftersom jag var på disputationsfest (inte en hel optimal uppladdning).

Jag ringde upp och trots att Fredrik tyckte att det skulle bli lite tajt så beslutade han sig för att hämta upp mig. På tåget träffade jag även Bertil, en av landets mest rutinerade ultralöpare, som jag sprungit med några gånger tidigare. Han hade så klart samma problem som mig så jag erbjöd honom en plats i Fredriks bil vilket tacksamt accepterades.

Väl på Lidingövallen gick förberedelserna smärtfritt, men tyvärr tappade jag bort Fredrik precis innan starten. Klockan nio går startskottet och loppet är igång. Efter någon kilometer har Fredrik sprungit ikapp mig och saktar in vid min sida. Kroppen känns tung i början, första milen känns inte bra. Vi håller ett lagom tempo men ändå känns det som att belastningen på ben och fötter är lite för stor. Sällskapet med Fredrik håller uppe motivationen.

Efter någon mil blir det lite lättare, men istället får jag oväntat krampkänningar efter kontrollen vid 15km. Krampen kommer sedan tillbaka efter varje kontroll och när vi närmar oss 25km kommer den även då och då mellan kontrollerna. Jag kan fortfarande hantera den, men det är väldigt långt kvar. Jag känner också som väntat av mina knän, det är inte så mycket värre än vanligt, men jag tog en Ipren efter 12km och så brukar de bli värre ju längre jag springer.

Krampen, knäna och den långa sträckan som är kvar gör att motivationen börjar tryta. Ibland går det halvannan kilometer utan att jag känner av krampen och då känner jag lite tillförsikt eftersom kroppen piggnat till lite. Men så kommer krampen igen. Jag börjar mer och mer ställa in mig att bryta, det är inte roligt att springa 35km med en kramp som kommer att bli allt värre. Dessutom är jag orolig för knäna. Samtidigt börjar kännas bra under de perioden då krampen är borta.

Kramphuggen precis innan Lidingövallen fäller avgörandet. Jag viker av för att bryta medan Fredrik fortsätter själv ut på sista halvan. Jag är så säker som jag kan vara på att jag ändå kunde ha tagit mig runt, men det hade inte varit kul. Motivationen saknades. Förra året hade jag fokuserat på loppet hela våren, i år var det väldigt mycket annat som krävde både mitt fokus och tid. Det var helt enkelt inte lika kul i år och då var jag inte beredd att plåga mig så mycket som det skulle krävas.

(Fast i den officiella resultatlistan står jag som tolva efter en arrangörsmiss).

Foto på mig och Fredrik är taget av Linda Persson (http://bit.ly/bX2pEO).

måndag 22 mars 2010

Light your stars


Light your stars, originally uploaded by henrikj.

Den gamla grusvägen och ursprungliga Great Ocean Road i Australien. Den här biten, då jag lämnat den stora vägen, var nog den bästa under hela cyklingen längs Great Ocean Road.

Idag åker jag till Wien och Amsterdam för att testa digitaliseringsrobotar. Ska bli både intressant och roligt.

söndag 21 mars 2010

I shot tomorrow


I shot tomorrow, originally uploaded by henrikj.

Den sista biten in till Keylong (dag fyra) innehöll en liten stigning som resulterade i den här vyn när vi vände blicken bakåt. Himlen var tyvärr ordentligt överexponerad men jag tycker att jag lyckades rädda den åtminstone lite grand i efterbehandlingen. Jag har använt ett gradientfilter i Lightroom som tyvärr resulterade i att bergen blev lite mörka.

söndag 14 mars 2010

Eclipse


Eclipse, originally uploaded by henrikj.

Blommor på Bellagio i Las Vegas. Om en knapp månad är jag där igen.

fredag 12 februari 2010

fredag 29 januari 2010

Dag 5: Keylong till Patseo

True faith

Trots att sängarna är hårda och rummet är kallt så njuter vi lite extra av lyxen att sova inomhus - vi vet att det kommer att dröja runt en vecka innnan vi åter kommer att ha ett riktigt tak över våra huvuden. För det är nu som äventyret börjar på riktigt! Vi har visserligen redan korsat ett pass - Rohtang La - men med sin höjd på endast 3980 meter är det småpotatis jämfört med det som komma skall. Framför oss ligger fyra pass nya pass där det lägsta är 4800 meter. Det högsta är över 5300 meter högt och vi kommer att behöva sova minst fyra nätter på höjder klart över 4000 meter innan vi når fram till nästa permanenta samhälle över 250 kilometer bort. Det är dags att lämna civilisationen och korsa the Great Himalayas på cykel!

Trots att vi inte drar fötterna efter oss blir starten sen. Vi passar på tvätta oss ordentligt i varmvattnet och vi låter oss väl smaka av den sista riktiga frukosten (frukt! yoghurt! sylt!). Vi sitter i trädgården och ser ut över bergen och de gröna omgivningarna. Det är så vackert att det är svårt att slita sig och sätta igång med cyklingen. Till slut kommer vi i alla fall iväg och trampar iväg mot dagens mål som är Patseo, 45 km bort. Patseo var en gång i tiden en liten by men ska nu endast bestå av ett fallskärmstält som erbjuder en enkel sovplats och bönröra.



Vägen är fin och omgivningarna är som vanligt fantastiska. Vi cyklar mot nordöst, längs floden Bhagas västra strand. Vädret är riktigt fint, inte ett moln på himlen och vi är som vanligt ordentligt insmorda med solskyddsmedel (men några dagar senare lyckas jag ändå bränna mina läppar ordentligt). Vägen följer den vindlande floden, ibland nära men oftast en bra bit upp på dalsidan. Underlaget är ganska bra, omväxlande grus och asfalt, aldrig riktigt stenigt och gropig.



En halvtimme efter att vi lämnat Keylong cyklar vi igenom ett stort läger med vägarbetare. Vägarbetarna är Himalayas obesjungna hjältar, det är de som gör det möjligt för oss att göra vårt livs resa trots att livslängden på varje enskilt vägavsnitt kan räknas i ett fåtal år. Och de ser till att vägarna är farbara nästan helt för hand, utan maskiner. Vägen är normalt uppbyggd av ett lager med stenar stora som åtminstone två knytnävar, ovanpå det ligger ett lager grovt singel, eventuellt följt av grus och sedan asfalt (när vi har tur). Det understa lagret med stenar hugger arbetarna för hand ur stenblock som ligger bredvid vägen. Vi passar ofta arbetare som med en enkel hammare och mejsel försöker dela stora stenar. Efter att de stora stenarna är på plats så dumpas singel i stora högar från lastbilar och sedan är det bara att sprida ut singeln med spade. Oftast gör de det två och två, en arbetare håller i spaden med en annan avlastar vikten genom att lyfta eller dra i ett rep som är bundet i spaden eller skyffeln. Asfalten kokas ofta för hand vid sidan av vägen, även om det verkar att bli vanligare att lägga asfalt som vi gör. Och allt detta på höjder som ibland överstiger 5000 meter. Ett otroligt hårt arbete.

Den branta slänten ned mot floden är grön och vi passar enstaka hus. Efter en dryg timme cyklar vi högt upp på dalsidan och långt nedanför oss, på andra sidan floden, ser en vi en liten by omgiven av gröna fält. En massa serpentiner leder ned till floden och en liten bro. Bakom byn reser sig bergen lika högt som vanligt. Vackert!



Efter byn sluttar det svagt nedför till Jispa, som är den sista lilla permanenta bosättningen på den här sidan om de höga passen som ligger framför oss. Vi smiter in på ett litet café för en kopp te. Mitt emot cafét ser vi ett av de första tecknen på att vi är på väg in i buddistiska områden -- en manimur eller bönemur. På muren ligger en mängd stenar med inskriptionen "om mani padme hum" - ett mantra som vi kommer att bli så välbekant att vi senare ibland kommer på oss att mumla det. Buddismen är en effektiv relgion. Genom att passera muren på dess vänstra sida (dvs medsols) skickas mantrat på stenarna mot himlen. Praktiskt! Ungefär det samma gäller böneflaggorna - deras fladdrande i vinden skickar hela tiden iväg skyddande böner. Smart! I utkanten av Jispa passerar vi två chorten eller stupas, murad "kupoler" som innehåller reliker efter framstående munkar vars kraft kan fortsätta att beskydda det närliggande området. Vi tycker att muren och de båda chorten är riktigt exotiska. En vecka senare har vi sett hundratals chorten och tiotals murar...

Efter Jispa bär det ordentligt nedåt för några kilometer. Asfalten är nylagt och perfekt! Lyckokänslorna sprider sig i hela kroppen när vi snabbt susar nedåt mot floden. Det tar inte lång tid innan vi är nere igen. Floddalen är inte längre smal och brant, den är ordentligt bred och vi ser hur floden ringlar sig fram i många meandrar och krokar i sin breda grusbädd. Nu på hösten är vattenföringen låg men det är lätt att föreställa sig hur det ser ut under våren när den smältande snön får floden att täcka hela dalgångens bredd.



Framför oss reser sig ett mäktig och till synes ensamt berg. En lite mindre flod kommer från öster och flyter ihop med Bhaga precis framför berget. Tillsammans ser de två floder ut att omsluta berget som reser sig nästan 3000 meter över oss. En titt på kartan säger att berget har fått namnet T1 och att det är ungefär 5700 meter högt. Det är ett de vackraste ögonblicken under hela cyklingen.



Vi fortsätter några kilometer och efter att ha korsat en biflod till Bhaga så befinner vi oss i skuggan av T1. Vid floden ligger en liten samling dhabas som kallas Darcha. Efter att passerat genom en enkel poliskontroll slår vi oss ned på en dhaba för att äta lunch. Som vanligt blir det Dal Makhani, en bön- och linsröra, av den enkla anledning att det är det enda som serveras. Efter lunchen bär det uppåt, det är 16 kilometer kvar till Patseo men också 500 höjdmeter. På Steves inrådan har vi börjat att äta Diamox, en medicin som minskar risken för lung- och hjärnödem som man kan få på höga höjder. Vi hade egentligen planerat att bara använda Diamox om det verkligen behövdes eftersom medicinen sägs vara ordentligt urindrivande. Steve med sin stora erfarenhet övertalade dock oss att ta den preventivt, något som han gjort flera gånger på liknande resor.

Vägen följer fortfarande Bhaga men nu en bra bit upp på sluttningen. Det stupar brant ned till floden som ser riktigt liten ut nu när dalen åter har blivit riktigt smal. Plötsligt möter vi två spanjorer som kommer cyklande i motsatt riktning. De berättar att de började cykla i Alexandria i Egypten för några månader sedan. När vi frågor om deras slutmål rycker de på axlarna och svar: "Vi vet inte, vi får se hur länge vi har lust att fortsätta att cykla". En liten bit innan Patseo har en bäck fått för sig att den ska rinna rakt över vägen. Den är så bred och djup att det är uteslutet att försöka gå eller vada över den utan att bli ordentligt våt. Botten verkar ganska jämn så det är bara att ta sats, cykla och hoppas på det bästa. Både jag och Catharina lyckas torrskodda ta oss över, även om det var lite vingligt.



Klockan närmar sig halv fem när kommer fram till Patseo som ligger på 3750 meters höjd. Framför oss ser vi två fallskärmstält (ungefär som en stor kåta) och en liten damm. I det enda tältet kan galningar som oss övernatta och i det andra bor den lilla familj som sköter stället (jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla det). Vi flyttar in vår utrustning i tältet och gör oss hemmastadda så gått det går. Marken i tältet är täckt med madrasser och längs väggarna ligger smutsiga täcken vilket inte bekommer oss eftersom vi har våra liggunder och sovsäcken.



Vi går över till det andra tältet för att äta middag (bön- och linsröra så klart). I dammen ser vi en liten trampbåt, som påstås vara den högsta belägna i världen. Den ena sidan ligger nästan under vattnet och vi känner ingen som helst lust att testa om den bär vår vikt utan att sjunka. En bit bort längs vägen ser vi en stor gruppvägarbetare komma gåendes i vår riktning. Vi frågar vart de är på väg och familjen pekar på ett slitet tält en bit bort på andra sidan vägen. Vi inte sett tältet tidigare eftersom det ligger i en liten sänka. I våra ögon ser det ut att rymma max tjugo personer, men det visar sig att det är hem åt femtio vägarbetare.



När vi lite senare sitter och äter hör vi kraftig och glad sång från tältet. Vi kommer på att det är lördag och arbetarna förhoppningsvis firar att de har en ledig dag framför sig. Sången fortsätter utan avbrott i två timmar innan det plötsligt blir tyst. Under tiden har vi insvepta i filtar och utan brådska ätit vår middag. Jag tar några kort med min kompaktkamera på familjen som driver tältet och visar upp dem. De tycker att det är jätteroligt att se på korten och snart har vi visat och berättat om vår hela cykling från starten i Manali.



Skymningen har både kommit och passerat och det är dags att sova. Jag och Catharina har borstat tänderna och ska precis gå in i tältet när vi inser att fullmånen är på väg upp över bergen. Trots att solen gått ned för ett bra tag sedan är det inte mörkt och det blir allt ljusare ju högre månen stiger bakom bergen. Vi ser hur bergens skuggor snabbt blir kortare och plötsligt bryter månen fram bakom en bergstopp. All snö på bergen förstärker ljuset och det går faktiskt nästan att läsa i månskenet! Fyllda av naturens skönhet går vi in i tältet och kryper ner i våra sovsäckar. Imorgon väntar passet Baralacha La på oss!