Årets sista foto får bli en solnedgång från Big Baldy Trail i Kings Canyon National Park.
Gott nytt år!
onsdag 31 december 2008
You need to come back
tisdag 30 december 2008
måndag 29 december 2008
Hard to admit
Det här är ett foto från Pariah, Utah. Pariah var från början en liten by och när den övergavs så blev den istället rekvisita för många Västernfilmer. Jag kommer inte ihåg namnen på några filmerna, men både Ronald Reagan och Clintan har filmat i byn. Faktum är att den lilla staden Kanab, där vi bodde en natt,ett tag kallades "Little Hollywood" eftersom så många filmer spelades in här.
Tyvärr är också Kanab ett riktigt konservativt ställe - "We envision a local culture that upholds the marriage of a man to a woman, and a woman to a man, as ordained of God". Härligt... När Google nyligen publicerade sökstatistik för 2008 så låg konsverativa Utah i topp för söktermen "men kissing". Det är något som inte riktigt går ihop här - kan det vara så att inte heller mormonerna lever som de lär? Det vore ju inte direkt första gången genom historien som något sådant sker...
söndag 28 december 2008
fredag 26 december 2008
My friends are everywhere
Det här är General Sherman i Seqouia National Park, det största levande tinget på jorden. Ingen annanstans lever något som är större, det är lite häftigt.
Det svåra med att fotografera något så stort är att få betraktaren att inse storleken hos objektet. Ett trick som jag använt här är att fotografera med ett teleobjektiv. Med teleobjektiv trycks avstånden ihop så jag kan både fånga trädet och människans relativa storlekar. Om jag hade gått närmare och använt en kortare brännvidd hade männiksorna sett mycket större ut relativt trädet.
torsdag 25 december 2008
tisdag 23 december 2008
In my eyes
Efter rundturen på Kennedy Space Center var det knappt tjugo minuter kvar tills minibussen skulle gå tillbaka till Orlando. Jag hann precis en andra sväng till Rocket Garden. Solen närmade sig horisonten och ingen annan var där. Raketerna är från vänster till höger Atlas-Mercury, Redstone-Mercury, Atlas-Agena, Delta, Juno I och Juno II. Den liggande raketen är en Saturn I.
måndag 22 december 2008
Bring back the dream
Det här konstverket står utanför Visitor's Center vid Martin Luther King Jr. National Historic Site i Atlanta.
söndag 21 december 2008
lördag 20 december 2008
fredag 19 december 2008
Kind of strange
Daytona Beach - "World's most famous beach" enligt de själva. Vet inte riktigt om jag håller med om det, men för motornördar är det nog så eftersom i princip alla hastighetsrekord för bilar slogs här fram till i alla fall 50-talet. Ganska tråkig och intetsägande skulle jag beskriva den som.
torsdag 18 december 2008
It breaks my heart
Det var riktigt länge sedan som det dök upp en blomma på bloggen. Det här fotot på en vallmoblomma tog jag i Robinson Park, ganska nära huset där jag bodde.
Stay below the radar
När jag och Erik lämnade Gainseville så stannade vi först till vid Paynes Prairie Preserve State Park, en bit söder om staden. Där hade vi tur och få se en bisonoxe och medan jag tittade på den i kikare så flög en bald eagle in i synfältet. Häftigt.
Lite senare gick vi en kortare promenad i området. Erik räddade mig precis från att gå in den här spindels nät. Det är en Golden orb-web spindel (Nephila clavipes) och den är ungefär lika stor som en handflata (runt 10-12 cm). Väven är en av starkaste som finns och den har en hållfasthet som är sex gånger högre än stål. I Australien såg man nyligen en spindel i samma familj fånga en småfågel i sitt nät. Nyligen har man försökt börja odla mänskliga nerver inuti enskilda trådar. Kroppen reagerar inte alls på tråden och genom att dra den dit man vill så leder man återuppbyggda nerver till precis rätt plats i kroppen.
onsdag 17 december 2008
It is written in the stars
Nu blir det en kort paus i rymdtemat men det kommer lite fler foton längre fram. Det här kortet är från en cykeltur i Round Valley Regional Park, en bit norr om Livermore. Det var en ganska disig dag, speciellt under förmiddagen då jag tog kortet. Jag har därför fuskat lite och faktiskt mer eller mindre målat diset blått.
Conquer your soul
Det här är ett foto från Apollo-Saturn V Center vid Kennedy Space Center. Fotot är taget ungefär vid mitten av Saturn V-raketen som ni ser lite till höger om mitten. Det var Saturn V som användes under månfärderna och den är fortfarande den största raket som byggts. För ett litet annorlunda perspektiv så lade jag kameran på golvet. Sedan har jag så klart också lekt lite med färg och kontrast.
tisdag 16 december 2008
In another time
Rymdtemat fortsätter. Det här är en detalj från insidan av huvudluckan på CSM-110, Kitty Hawk. CSM-110 kom faktiskt upp i rymden och är nog mer känd under namnet på uppdraget - Apollo 14.
måndag 15 december 2008
When the heart starts to bleed
Vi fortsätter på rymdtemat. Det här är fronten på Apollo CSM-119, en Apollo Command and Service Module. Under månfärderna satt månlandaren längst fram på en CSM-modul. Den första tredjedelen av modulen var den kapsel som astronauterna använda för landningen på jorden. Just den här modulen satt i beredskap för räddningsuppdrag för USAs första rymdstation Skylab. Kapseln modifierades för att rymma fem personer, två under uppskjutningen och de tre som fanns på rymdstationen. Skylab användes bara under en kort tid och modulen kom sedan att användas under träningen inför det sista Apollouppdraget, dockningen med en sovjetisk Soyuz-kapsel. USAs nya rymdfarkost, Orion, är baserad på Skylabs räddningssystem.
söndag 14 december 2008
Shores left behind
Det här toppen på en Atlasraket som står i Rocket Garden på Kennedy Space Center. Den mörka delen högst upp är en en Mercurykapsel. Det var med en sådan här kombination av raket och kapsel som USA skickade upp John Glenn, den första amerikanska astronauten i omloppsbana runt jorden (han var faktiskt den tredje amerikanen i rymden, de två första får inte alltid den uppmärksamhet som de förtjänat).
Fotot är taget på förmiddagen, i motljus och mot en helt vanlig blå himmel. Jag har beskrivit efterbehandlingen av fotot på Shutter-life. Ni som läser bloggen någorlunda regelbundet vet hur mycket jag propagerar för att man ska fotografera i RAW-format. Även om ni inte är intresserade av själva efterbehandlingen så tycker jag att ni ska klicka på länken, bara för att se fotot i originalversion. Till och med jag har svårt att tro att det är samma bild.
lördag 13 december 2008
fredag 12 december 2008
I heard it in my thoughts
Ett foto till från Hyatt Regency i San Francisco. I högerkanten ser ni en av svårigheterna vid arkitekturfotografering, parallella linjer blir inte parallella. Jag roterade bilden så att linjen vid hissen är helt vertikal. Som ni ser lutar då linjen till höger om hissen in in bilden (balkongerna låg inte rakt ovanför varandra, så där är perspektivet mer rätt). Det finns mjukvara för att korrigera sådant här (som jag inte använder). Ett annan lösning är att lägga ut en massa pengar på ett tilt/shift-objektiv.
torsdag 11 december 2008
Little intrigues
Toppen på Transamerica Pyramid i San Francisco. Här har jag faktiskt minskat kontrasten en hel del med lite olika metoder. Normalt så brukar jag istället förstärka den ganska mycket.
Leap
Jacob hoppar ned från boulderingproblemet Saturday Night Live i Real Hidden Valley. Jag hade lite tur med det här kortet, dels att Jacob blev precis lagom suddig och dels att jag fångade honom i rätt ögonblick. Min kamera klarar tre bilder per sekund vilket kan låt mycket men det krävs ändå en hel del tur för att fånga ett förlopp i precis rätt ögonblick.
Jag hittade en video på YouTube som visar hur boulderingproblemet ska klättras. Jacob klarade det nästan då han var här förra året. I år har han haft skadeproblem och får ont vid de stora dynamiska påfrestningar som krävs för ett problem av den här typen. Jag klarade med nöd och näppe att hålla mig fast i den tvärgående sprickan (greppet är mindre och vassare än man tror)...
onsdag 10 december 2008
tisdag 9 december 2008
Dreams never end
Det här fotot är det tusende som jag lagt upp på Zooomr. Om någon i mars 2007, då jag lade upp det första, hade berättat om framtiden så hade jag trott att personen var tokig. Sedan dess har jag uppgraderat hela min kamerautrusting två gånger, jag har tagit över 12000 foton i tre världsdelar, jag har träffat och fotograferat tillsammans med flera fantastiska fotografer som nu är mina vänner och mina foton har visats över en kvarts miljon gånger och favoriserats över 7000 gånger. Helt otroligt.
Fotot ovan visar Svolvaergetia och Svolvaer på Lofoten. Vår klättring tog längre tid än planerat så solen han sjunka ned bakom bergen innan vi var nere igen. De två klättrarna på fotot tillhörde ett annat sällskap.
måndag 8 december 2008
Gör någon lite gladare - köp en t-shirt
Som nog de allra flesta vet så gillar jag att cykla, gärna långt och gärna i andra delar av världen. Nästa höst är planen cykla från Lhasa till Mount Everest och sedan vidare till Kathmandu. Det kan tyckas långt och jobbigt men det är barnlek mot vad två irländare just gett sig i kast med. De ska cykla runt hela jorden. Utan hjälp. Med sin cykling hoppas de rikta uppmärksamhet mot både den globala uppvärmnning och kampen mot depression. Just depression är ju något som tyvärr blir vanligare vid den tiden varje år. De bad mig därför tala om att du kan stödja dem genom att köpa en schysst t-shirt via deras blogg. Alla pengar går så klart till välgörenhet. Jag har redan beställt en, gör det du också.
Man made prophecies
Också från Hyatt Regency i San Francisco. Enbart varsamt bearbetat, ovanligt nära originalet för att vara mig. När ni fotograferar något med starka horisontella linjer, testa att vinkla kameran så att det istället bildas diagonaler i fotot.
lördag 6 december 2008
The strength I need
Den första vandringen som jag och Jacob gjorde i Joshua Tree gick upp på toppen av Ryan Mountain. Det var en riktigt kall och blåsig dag, temperaturen var 12C och vinden gjorde att det kändes ännu kallare. Lagom tills att vi kom upp på toppen av berget så tornade ett stort regnväder upp sig. Konstigt nog så löstes det upp helt och vi fick bara några sänk på oss.
Den norra delen av parken kännetecknas av stora slätter som avbrytas av stora sönderbrutna klippor. Ni ser några sådan mitt i bilden. Vid campingplasten vid klipporna precis nedanför berget satte vi upp vårt tält.
On our Island
Ett till foto på Hyatt Regency från vår photowalk. Jag har lekt lite med färgerna, egentligen var väggarna mer gula. Om ni snabbt scrollar upp och ned på sidan så uppstår en intressant effekt. Igår lade jag också upp ett foto på Zooomr där Jeremy, Andrew och Dave står på precis samma plats där det här fotot är taget.
fredag 5 december 2008
I will carry you
Efter att ha fokuserat på USA de senaste veckorna så avbryter vi med en solnedgång från Torasjärvi.
Was it something I said?
Efter att ha besökt Monterey Bay Aquarium var det så dags för valsafri. Jag skrev en lång post om den precis efteråt. I korthet så fick båten besök av två knölvalar som stannade med den under en hel timme. Otroligt häftigt att vara bara metern från ett så mäktigt djur. Fotot ovan är taget på lite större avstånd, när valarna simmade runt båten var de för nära för att det skulle gå att ta några fenbilder...
torsdag 4 december 2008
Street Lighting
Något sorts belysningsarbete längs Embarcadero i San Francisco. Det var Jeremy som upptäckte röran, jag missade den när jag gick förbi.
All this time
Jag och Jacob besökte som jag skrivit tidigare Joshua Tree National Park som ligger i öknen öster om Los Angeles. Det här fotot på solnedgången tog jag längs Lost Horse Mine Trail som vi gick den första dagen som vi var där. Själva gruvan har en fascinernade historia, läs gärna texten som jag länkade till i förra meningen.
Trädet på bilden är just ett Joshua tree, ett träd som växer mycket långsamt och som kan bli mycket gammalt. De kräver också en hel del plats, i en "skog" av Joshua trees är det tio meter mellan träden och ingenting däremellan. Det ser lite lustigt ut.
onsdag 3 december 2008
In control
Lägger också upp ett foto på Half Dome idag. Fotot är taget från Sentinel Dome som har en fantastisk utsikt. Från samma plats kan du genom att vrida huvudet från vänster till höger se se El Capitan, Yosemite Falls, Half Dome, Vernal Fall och Nevada Fall.Och eftersom alla stigar fortfarande var stängda på grund av snön så fick jag vara där alldeles ensam.
Mind of the free
Det här fotot är också från vår photowalk i början av november. Byggnaden är den 174 meter höga Four Embarcadero Center som ligger ungefär mittemot Ferry Building.
tisdag 2 december 2008
Come dance with us
Fiskar i en tank i Monterey Bay Aquarium, tio mil söder om San Francisco. Jag skrev lite om fotot på Shutter-life så jag upprepar det inte här.
måndag 1 december 2008
Connect the dots
En helt ofokuserad bild från vår photowalk i San Francisco för några veckor sedan. Fotot är taget rakt ned från 14:de våningen i Hyatt Regencys atrium. På fotografspråk kallas sådan här oskärpa bokeh. Vad det är på bilden är lättare att se på Daves foto som istället är taget nedifrån. Dave har förresten ett annat foto som visar mig ungefär när jag tar bilden i den här posten.
söndag 30 november 2008
I like pretending
Jag har så smått börjat ge mig i kast med mina foton från den senaste USA-resan, trots att jag har några hundra kvar från vårens vistelse. Jag försöker alltid beta av de senaste fotona först och om jag inte blir klar innan en ny hög dyker upp så får de älsra fotografierna vänta ett litet tag.
Det här är ett foto på Bay Bridge i San Francisco, den lite mindre kända bron av de två stora som leder in till staden. Bay Bridge är klart större än Golden Gate och uppdelad i två delar. Den första är en fackverksbro som just nu håller på att ersättas av en mer jodbävningstålig konstruktion. Den andra, som ni ser lite av ovan, är en hängbro med fyra spann. Jag tog fotot under den photowalk som Jeremy satte ihop med anledning av mitt besök. Det är taget på fri hand med mitt ljusstarkaste objektiv (50/1.4) och ett ISO-tal på 3200.
lördag 29 november 2008
fredag 28 november 2008
I am not strong enough
Tistelstam i motljus. Från vårens photowalk i Wildcat Canyon Regional Park, Richmond.
tisdag 25 november 2008
Daytona Beach och hemresa
Nu är jag tillbaka i ett snöigt Uppsala efter en smärtfri hemresa från Florida. När jag rullande in i Uppsala kom jag på att jag tagit mig från USA:s näst största universitetsstad till Sveriges dito på runt 18h. Uppsala universitet är faktiskt så pass stort att det skulle hamna någonstans på plats 10-20 om det låg i USA.
I söndags hade jag och Erik tänkt att vandra lite i Ocala National Forest. Tyvärr blev det bara en kortare promenad till ett stort sjunkhål. Det var tyvärr jaktsäsong i Florida och det kändes inte lockande att gå i ett område där man jagade med drev.
Istället körde vi till Daytona Beach ute vid östkusten. På väg in till staden fastnade vi en bilkö - gudstjänsten på en megakyrka hade precis tagit slut. En lustig, eller snarare tragisk observation, var det stora antalet kombinerade pant- och vapenbutiker. Är tanken att man ska pantsätta mormors juveler så att man får råd att köpa ännu en halvautomatisk pistol?
Vi stannade först till vid den jättelika Daytona Speedway med plats för 168000 åskådare. Tyvärr var läktarna stängda för ombyggnad så vi fick inte se banan på nära håll. Vi fortsatte sedan ned till stranden. I åtminstone Florida är det vanligt att man kör bil på stranden så vi cruisade en stund en i sakta mak på stranden som de själva kallar världens mest berömda. Vi tyckte den var ganska intetsägande. En liten lustig egenskap hos den var att de små sandkornen gjorde att det knarrade när man gick på den, precis som i snön. Inte heller under söndagen nådde temperaturen upp över 20C så vårt försök att sitta en stund i eftermiddagssolen blev ganska kortvarigt.
Erik har skrivit också en bloggpost om våra äventyr.
I söndags hade jag och Erik tänkt att vandra lite i Ocala National Forest. Tyvärr blev det bara en kortare promenad till ett stort sjunkhål. Det var tyvärr jaktsäsong i Florida och det kändes inte lockande att gå i ett område där man jagade med drev.
Istället körde vi till Daytona Beach ute vid östkusten. På väg in till staden fastnade vi en bilkö - gudstjänsten på en megakyrka hade precis tagit slut. En lustig, eller snarare tragisk observation, var det stora antalet kombinerade pant- och vapenbutiker. Är tanken att man ska pantsätta mormors juveler så att man får råd att köpa ännu en halvautomatisk pistol?
Vi stannade först till vid den jättelika Daytona Speedway med plats för 168000 åskådare. Tyvärr var läktarna stängda för ombyggnad så vi fick inte se banan på nära håll. Vi fortsatte sedan ned till stranden. I åtminstone Florida är det vanligt att man kör bil på stranden så vi cruisade en stund en i sakta mak på stranden som de själva kallar världens mest berömda. Vi tyckte den var ganska intetsägande. En liten lustig egenskap hos den var att de små sandkornen gjorde att det knarrade när man gick på den, precis som i snön. Inte heller under söndagen nådde temperaturen upp över 20C så vårt försök att sitta en stund i eftermiddagssolen blev ganska kortvarigt.
Erik har skrivit också en bloggpost om våra äventyr.
måndag 24 november 2008
Två bilder från paddlingen
En bild på Juniper Creek från gårdagens paddling.
De två solande kycklingsköldpaddorna som vi såg strax efter att vi kantrade.
söndag 23 november 2008
En våt kanottur
Jag och Erik är liksom John Travolta just ni i Ocala, en liten håla norr om Orlando och söder om Gainesville. Idag var vi i Ocala National Forest för att paddla kanot längs en Juniper Creek, en ganska ström å. Ocala NF är en av de äldsta National Forests i USA, den fyller faktiskt 100 år på måndag. Skogen är också den enda subtropiska National Forest som finns i USA. Vad det innebär att en skog utsetts till National Forest vet jag inte riktigt.
Berggrunden i Florida verkar ofta bestå av sandsten och på många ställen har det uppstått källor. Juniper Creek börjar vid en stor källa. Till en början är ån smal men fler källor ökar allt eftersom på vattenflödet. Vi hade tänkt att paddla de första 11 kilometrarna av bäcken. Enligt guideboken skulle ån vara riktigt vacker och djurlivet rikt med allt från alligatorer till sjöfåglar.
Ån är i början rikigt smal. På sidorna växer skogen tät och trädstammar sträcker sig in över ån. Det tar ett litet tag innan vi kommer in i paddlingen, vi får ofta skjuta ut oss från ån kanter med paddlarna. Då och då går träden över hela åns hela bredd, ibland bara halvmetern över vattenytan. Solens strålar spelar på den turkosa vattenytan. Botten är täckt av undervattensväxter. Sidorna är täckta av tät växtlighet. Det är mycket vackert och fridfyllt.
Efter knappt två timmar kommer vi fram till en brygga där vi rastar. Paddlingen har hittills varit vacker men ännu har vi inte sett något av djurlivet. Vi har blivit ganska duktiga på att ta oss fram på den vindlande ån och runt alla hinder som hela tiden dyker upp framför kanoten. Några få minuter efter att vi rastat så passerar vi runt en krök och plötsligt ser jag en sköldpadda som sitter och solar på en trädstam bara två meter från mig. Häftigt! Ännu har vi dock inte sett några alligatorer, det är troligen lite för kallt för dem idag.
Vi fortsätter en bit till. I en ström vänstersväng touchar framänden av kanoten en palm som står i vattnet. Kanoten trycks upp mot palmen som också lutar ned mot vattenytan. När så strömmen fångar oss gör palmens lutning att kanoten slår runt. Plötsligt står vi i med vatten upp till midjan. Vi försöker dra kanoten mot en sandbank på mitten av ån, det är för djupt vid den närmaste kanten. Strömmen fångar dock åter kanoten och så är den så full med vatten som det bara går. Det är riktigt tungt att få upp kanoten på sandbanken. Den är fylld med åtminstone ett ton vatten och den sandiga botten är sank, vi sjunker ned till ordentligt. Plötsligt förlorar jag fotfästet, jag har trampat ned i ett stort hål och har vatten ända upp till bröstet. Vi kämpar vidare med kanoten och får till slut upp den på stammen till palmen så att vi kan hälla ut vattnet.
Dyngsura kan vi så fortsätta. Jag skänker en tacksam tanke till de vattenstäta påsarna som jag köpte i Berkeley. Utan dem hade de blivit en dyr kantring... När vi paddlar i skugga är det ganska kallt men solen värmer i alla fall en hel del. En liten stund senare ser flera gånger häger i strandkanten. Skogen försvinner och vi kommer ut i ett öppnare landskap. På en trädstam ser vi två sköldpaddor som solar sig. Vi passar flera öppna platser längs strandkanten där vi ser spår efter alligatorer som solat under varmare dagar.
En liten stund senare är vi framme vi platsen där vi ska bli upplockade och skjutsade tillbaka till startplatsen. Vi frågar om var alligatorerna håller hus när det är så kallt dom det var idag och veta att de håller till i sina nästen. De uppskattar att vi borde ha passerat ett hundratal gömda alligatorer. De berättar också att en snorklade kvinna blev dödad av en alligator i ån för två år sedan. I kväll såg vi ett program på Discovery om krokodiler och alligatorer där de bla provocerade en krododil att anfalla en fejkad paddlare. Vi är ganska glada att vi såg det efter att vi kämpat med att tömma kanoten i mitten av ån...
Berggrunden i Florida verkar ofta bestå av sandsten och på många ställen har det uppstått källor. Juniper Creek börjar vid en stor källa. Till en början är ån smal men fler källor ökar allt eftersom på vattenflödet. Vi hade tänkt att paddla de första 11 kilometrarna av bäcken. Enligt guideboken skulle ån vara riktigt vacker och djurlivet rikt med allt från alligatorer till sjöfåglar.
Ån är i början rikigt smal. På sidorna växer skogen tät och trädstammar sträcker sig in över ån. Det tar ett litet tag innan vi kommer in i paddlingen, vi får ofta skjuta ut oss från ån kanter med paddlarna. Då och då går träden över hela åns hela bredd, ibland bara halvmetern över vattenytan. Solens strålar spelar på den turkosa vattenytan. Botten är täckt av undervattensväxter. Sidorna är täckta av tät växtlighet. Det är mycket vackert och fridfyllt.
Efter knappt två timmar kommer vi fram till en brygga där vi rastar. Paddlingen har hittills varit vacker men ännu har vi inte sett något av djurlivet. Vi har blivit ganska duktiga på att ta oss fram på den vindlande ån och runt alla hinder som hela tiden dyker upp framför kanoten. Några få minuter efter att vi rastat så passerar vi runt en krök och plötsligt ser jag en sköldpadda som sitter och solar på en trädstam bara två meter från mig. Häftigt! Ännu har vi dock inte sett några alligatorer, det är troligen lite för kallt för dem idag.
Vi fortsätter en bit till. I en ström vänstersväng touchar framänden av kanoten en palm som står i vattnet. Kanoten trycks upp mot palmen som också lutar ned mot vattenytan. När så strömmen fångar oss gör palmens lutning att kanoten slår runt. Plötsligt står vi i med vatten upp till midjan. Vi försöker dra kanoten mot en sandbank på mitten av ån, det är för djupt vid den närmaste kanten. Strömmen fångar dock åter kanoten och så är den så full med vatten som det bara går. Det är riktigt tungt att få upp kanoten på sandbanken. Den är fylld med åtminstone ett ton vatten och den sandiga botten är sank, vi sjunker ned till ordentligt. Plötsligt förlorar jag fotfästet, jag har trampat ned i ett stort hål och har vatten ända upp till bröstet. Vi kämpar vidare med kanoten och får till slut upp den på stammen till palmen så att vi kan hälla ut vattnet.
Dyngsura kan vi så fortsätta. Jag skänker en tacksam tanke till de vattenstäta påsarna som jag köpte i Berkeley. Utan dem hade de blivit en dyr kantring... När vi paddlar i skugga är det ganska kallt men solen värmer i alla fall en hel del. En liten stund senare ser flera gånger häger i strandkanten. Skogen försvinner och vi kommer ut i ett öppnare landskap. På en trädstam ser vi två sköldpaddor som solar sig. Vi passar flera öppna platser längs strandkanten där vi ser spår efter alligatorer som solat under varmare dagar.
En liten stund senare är vi framme vi platsen där vi ska bli upplockade och skjutsade tillbaka till startplatsen. Vi frågar om var alligatorerna håller hus när det är så kallt dom det var idag och veta att de håller till i sina nästen. De uppskattar att vi borde ha passerat ett hundratal gömda alligatorer. De berättar också att en snorklade kvinna blev dödad av en alligator i ån för två år sedan. I kväll såg vi ett program på Discovery om krokodiler och alligatorer där de bla provocerade en krododil att anfalla en fejkad paddlare. Vi är ganska glada att vi såg det efter att vi kämpat med att tömma kanoten i mitten av ån...
torsdag 20 november 2008
Kennedy Space Center och en Greyhoundbuss
Nu har jag tagit mig till universitetsstaden Gainesville nordväst om Orlando (52000 studenter, näst flest i USA). Sitter på hotellrummet som jag delar med Erik från min institution. Erik är gästforskare här under ett par månader. Jag tog mig hit genom att åka Greyhoundbuss från Orlando. Passagerarna på bussen tillhörde inte direkt samhällets övre skikt. Efter ungefär 45 minuter så reste sig en ganska sunkig man och gick mot toaletten (jag satt närmast den). Nästan framme kom han på att han glömt något och gick tillbaka till sin plats. När han dök upp vid toaletten igen så hade en marijuanacigarett i munnen. Tio minuter senare var utkastad från bussen...
Igår var jag på Kennedy Space Center. Det var trevligt, många olika sorters upplevelser av alla slag. När jag på morgonen stod och väntade på bussen så hittade jag ett nyss utgånget SL-kort på marken. SL som i Stockholm. Vår chafför visade sig vara en kvinna som tidigare jobbat som polis. Hon slutade efter att hon råkade springa in i en gisslansituation efter ett rån (de kände inte till gisslan) och blev skjuten med hagelgevär. Innan hon föll i koma så lyckades hon skjuta tillbaka och döda han som sköt henne. Det tog tio veckor innan hon vaknade upp på sjukhuset.
Men åter till KSC. I mitt paket ingick egentligen en lunch med en astronaut men då tiden kändes kort så valde jag bort den delen mot en matkupong (jag har bla tidigare lyssnat på den första kvinnliga befälhavaren på en rymdfärja). I efterhand gjorde helt rätt, jag hann precis se det som jag ville innan vi åkte tillbaka. Mitt första stopp inne på KSC var Space Shuttle Experience, en sorts åkattraktion som ska simulera starten för rymdfärjan. Den kostade tydligen runt 3-400 miljoner att bygga. Det hela inleds med en genomgång av starten där man verkligen använder ljud och bilder på ett effektfullt sett. Själva simulering går till så att rummet där man sitter, som är tänkt att motsvara lastutrymmet i rymdfärjan, fälls 90 grader bakåt. Framåt finns ett antal skärmar som visar omgivningen. När det sedan är dags för starten så börjar allt skaka, ordentligt. Skakningarna och lite andra rörelser fortsätter ända till man slår av motorerna och snabbt tippar allt frammåt för att simulera tyngdlöshet. Jag tyckte det att allt fungerade förvånansvärt bra, men många blev nog lite besvikna eftersom syftet var att simulera framför att göra något överdrivet häftigt.
Jag deltog sedan på en rundtur som körde runt till platser dit NASAs vanliga turistbussarna inte åker. Det var absolut besökets höjdpunkt. Som flera gånger tidigare så var guiden en pensionerad anställd med otrolig kunskap om precis allting. Han pekade i princip ut varenda byggnad på hela området för oss, ofta berättandes anekdoter. Vi stannade först till halvvägs på tungan ut Cape Canaveral som drivs av flygvapnet. Det är därifrån alla obemannade raketer skickas upp och vi fick alla olika startplatser utpekade för oss. Vi körde sedan förbi Operations and Checkout Building där astronauterna bor de sista nätterna innan start. Vi följde sedan samma väg som astronauterna ända sedan Apollotiden tar ut till avfyrningsramperna. På vägen körde vi förbi en mycket långsam crawler som förflyttat både Apollorakterna och rymdfärjan till avfyrningsramperna.
Vi körde sedan vidare mot Launch Complex 39 och passerade på nära håll förbi avfyrningsramp 39A som rymdfärjan lyfte ifrån bara sex dagar tidigare (alla månfärder startade också från 39A). Vi fortsatte sedan en bit bort innan vi stannande en stund mittemellan ramp 39A och 39B. Överallt såg vi små ljusa fläckar, tog man på en av dem fick man ett storts pulver på fingret - det var rester från rymdfärjans vita hjälpraketer. Vi fortsatte förbi 39B, som nu byggs om för att bli huvudramp i det program som ska ersätta rymdfärjan. Den sista uppskjutningen från 39B var den rymdfärja som Fuglesang följde med. Vi stannade sedan till Vehicle Assembly Building, den byggnad där man sedan Apollotiden förberett alla bemannade rymdfarkoster. Byggnaden känns inte så stor, men det är för att man saknar referenser i omgivningarna. Egentligen är den 160 meter hög och världens fjärde största byggnad sett till volymen. Till sist så körde vi ut till den fem kilometer långa landingsbanan där rymdfärjan ska landa om ungefär en vecka.
Att besöket sker när rymdfärjan är uppe gjorde det så klart ännu lite roligare. Vi passerade bla en mindre byggnad där vi från bussen ser hur man håller på att tvätta fallskärmarna från hjälpraketerna. En hel del TV-bussar står vid presscentret och vi får se den officiella klockan som visas i alla TV-sändningar. Och så där håller det på. Ön som KSC ligger på är till största delen naturreservat och det märks i djurlivet. Vi ser otroliga mängder hägrar, åtminstone fyra-fem alligatorer (den närmast bara 200 meter från en stor parkering, inget staket emellan) och en bold eagle sittandes ovanför sitt bo.
Turen slutar vid en byggnad med en bevarad Saturn 5-raket inuti. Det var Saturn 5 som användes för Apolloprogammet och ja, det var en riktigt stor raket. Jag hinner precis med att ta mig ut till byggnaden där man kontrollerar och slutmonterar alla komponenter till ISS - den internationella rymdstationen. Chaffören som kör bussen tillbaka till Visitors Center har jobbat inom NASA sedan 1956 - den första bemannade rymdfärden skedde 1961 så det säger en del om hans erfarenhet...
Igår var jag på Kennedy Space Center. Det var trevligt, många olika sorters upplevelser av alla slag. När jag på morgonen stod och väntade på bussen så hittade jag ett nyss utgånget SL-kort på marken. SL som i Stockholm. Vår chafför visade sig vara en kvinna som tidigare jobbat som polis. Hon slutade efter att hon råkade springa in i en gisslansituation efter ett rån (de kände inte till gisslan) och blev skjuten med hagelgevär. Innan hon föll i koma så lyckades hon skjuta tillbaka och döda han som sköt henne. Det tog tio veckor innan hon vaknade upp på sjukhuset.
Men åter till KSC. I mitt paket ingick egentligen en lunch med en astronaut men då tiden kändes kort så valde jag bort den delen mot en matkupong (jag har bla tidigare lyssnat på den första kvinnliga befälhavaren på en rymdfärja). I efterhand gjorde helt rätt, jag hann precis se det som jag ville innan vi åkte tillbaka. Mitt första stopp inne på KSC var Space Shuttle Experience, en sorts åkattraktion som ska simulera starten för rymdfärjan. Den kostade tydligen runt 3-400 miljoner att bygga. Det hela inleds med en genomgång av starten där man verkligen använder ljud och bilder på ett effektfullt sett. Själva simulering går till så att rummet där man sitter, som är tänkt att motsvara lastutrymmet i rymdfärjan, fälls 90 grader bakåt. Framåt finns ett antal skärmar som visar omgivningen. När det sedan är dags för starten så börjar allt skaka, ordentligt. Skakningarna och lite andra rörelser fortsätter ända till man slår av motorerna och snabbt tippar allt frammåt för att simulera tyngdlöshet. Jag tyckte det att allt fungerade förvånansvärt bra, men många blev nog lite besvikna eftersom syftet var att simulera framför att göra något överdrivet häftigt.
Jag deltog sedan på en rundtur som körde runt till platser dit NASAs vanliga turistbussarna inte åker. Det var absolut besökets höjdpunkt. Som flera gånger tidigare så var guiden en pensionerad anställd med otrolig kunskap om precis allting. Han pekade i princip ut varenda byggnad på hela området för oss, ofta berättandes anekdoter. Vi stannade först till halvvägs på tungan ut Cape Canaveral som drivs av flygvapnet. Det är därifrån alla obemannade raketer skickas upp och vi fick alla olika startplatser utpekade för oss. Vi körde sedan förbi Operations and Checkout Building där astronauterna bor de sista nätterna innan start. Vi följde sedan samma väg som astronauterna ända sedan Apollotiden tar ut till avfyrningsramperna. På vägen körde vi förbi en mycket långsam crawler som förflyttat både Apollorakterna och rymdfärjan till avfyrningsramperna.
Vi körde sedan vidare mot Launch Complex 39 och passerade på nära håll förbi avfyrningsramp 39A som rymdfärjan lyfte ifrån bara sex dagar tidigare (alla månfärder startade också från 39A). Vi fortsatte sedan en bit bort innan vi stannande en stund mittemellan ramp 39A och 39B. Överallt såg vi små ljusa fläckar, tog man på en av dem fick man ett storts pulver på fingret - det var rester från rymdfärjans vita hjälpraketer. Vi fortsatte förbi 39B, som nu byggs om för att bli huvudramp i det program som ska ersätta rymdfärjan. Den sista uppskjutningen från 39B var den rymdfärja som Fuglesang följde med. Vi stannade sedan till Vehicle Assembly Building, den byggnad där man sedan Apollotiden förberett alla bemannade rymdfarkoster. Byggnaden känns inte så stor, men det är för att man saknar referenser i omgivningarna. Egentligen är den 160 meter hög och världens fjärde största byggnad sett till volymen. Till sist så körde vi ut till den fem kilometer långa landingsbanan där rymdfärjan ska landa om ungefär en vecka.
Att besöket sker när rymdfärjan är uppe gjorde det så klart ännu lite roligare. Vi passerade bla en mindre byggnad där vi från bussen ser hur man håller på att tvätta fallskärmarna från hjälpraketerna. En hel del TV-bussar står vid presscentret och vi får se den officiella klockan som visas i alla TV-sändningar. Och så där håller det på. Ön som KSC ligger på är till största delen naturreservat och det märks i djurlivet. Vi ser otroliga mängder hägrar, åtminstone fyra-fem alligatorer (den närmast bara 200 meter från en stor parkering, inget staket emellan) och en bold eagle sittandes ovanför sitt bo.
Turen slutar vid en byggnad med en bevarad Saturn 5-raket inuti. Det var Saturn 5 som användes för Apolloprogammet och ja, det var en riktigt stor raket. Jag hinner precis med att ta mig ut till byggnaden där man kontrollerar och slutmonterar alla komponenter till ISS - den internationella rymdstationen. Chaffören som kör bussen tillbaka till Visitors Center har jobbat inom NASA sedan 1956 - den första bemannade rymdfärden skedde 1961 så det säger en del om hans erfarenhet...
onsdag 19 november 2008
I en golfbil på Sheraton
Igår så stannade jag hemma från konferensen och jobbade istället från hotellet. Idag knallade jag dock iväg för att lyssna på en svensk doktorand från Växjö. Vi pratade en del efter min presentation och han skjutsade även tillbaka mig till mitt hotell. Att hålla sin presentation den sista eftermiddagen på en konferens är aldrig kul eftersom många redan brukar ha åkt hem så med mig i publiken så skulle han i alla fall få ytterligare en åhörare (när jag var i samma situation 2004 så var samtliga fem åhörare i rummet forskare som också skulle presentera sitt arbete).
Hur som helst, jag hade letat fram en genväg till konferensen på Google Maps som förutom att vara två kilometer kortare också gjorde att jag slapp korsa den stora sexfiliga vägen. Till en början gick allt bra och jag promenerade snart in på ett stort hotellområde som tillhörde Sheraton. Jag följde mina skriva instruktioner men helt plötsligt så slutade vägen, vilket den inte alls gjorde på Google Maps. Jag knallade lite förvirrad omkring i närområdet innan jag blev stoppad av någon sorts förman som frågade om jag var vilse. Självklart visade sig att Sheraton och Marriott, dit jag skulle, skiljdes av en hög mur. En mur som inte alls fanns med på kartan... Förmannen visade sig vara en vänlig prick, han gick och hämtade sin golfbil som stod en liten bit bort och gav mig skjuts ut till den stora sexfiliga vägen. Nu var jag dock på rätt sida och jag började gå den långa vägen runt Sheraton mot Marriott (när jag var som närmast var jag bara några hundra meter från hotellet, nu hade avståndet ökat till kanske tre kilometer). Efter tio minuter insåg jag att jag inte skulle hinna fram i tid eftersom jag var tvungen att gå runt en golfbana. Det var bara att vända och knalla tillbaka till mitt hotell...
Gav mig ut på en ny löprunda idag, trots promenden på 1,5h strax efter lunch så kändes kroppen piggare än igår. Jag sprang ungefär samma runda som igår, men utan alla avkrokar för att ta mig fram till sjön. Milen passerades efter 48:20, totalt blev det 13,1 km och cirka 1:03:00.
Maten häromkring är inget vidare, inga vettiga resturanger och nästan bara snabbmat. Till lunch har det blivit burgare men på kvällen har jag ätit sallad som jag köpt på snabbköpet en bit härifrån. Jag sparar inga pengar, men det känns bra mycket nyttigare. På dagens inköpsrunda så noterade jag att man precis gjort om alla lyktstoplar runt det lilla köpcentret till otroligt fula julgranar. Jag såg också en kille med lövblås vilket konfunderade mig eftersom det inte fanns några löv på marken. När jag kom närmare så såg jag att han blåste bort en ytterst liten mängd grus från vägen... Kändes som en inte helt bra lösning på ett icke-existerande problem.
Hur som helst, jag hade letat fram en genväg till konferensen på Google Maps som förutom att vara två kilometer kortare också gjorde att jag slapp korsa den stora sexfiliga vägen. Till en början gick allt bra och jag promenerade snart in på ett stort hotellområde som tillhörde Sheraton. Jag följde mina skriva instruktioner men helt plötsligt så slutade vägen, vilket den inte alls gjorde på Google Maps. Jag knallade lite förvirrad omkring i närområdet innan jag blev stoppad av någon sorts förman som frågade om jag var vilse. Självklart visade sig att Sheraton och Marriott, dit jag skulle, skiljdes av en hög mur. En mur som inte alls fanns med på kartan... Förmannen visade sig vara en vänlig prick, han gick och hämtade sin golfbil som stod en liten bit bort och gav mig skjuts ut till den stora sexfiliga vägen. Nu var jag dock på rätt sida och jag började gå den långa vägen runt Sheraton mot Marriott (när jag var som närmast var jag bara några hundra meter från hotellet, nu hade avståndet ökat till kanske tre kilometer). Efter tio minuter insåg jag att jag inte skulle hinna fram i tid eftersom jag var tvungen att gå runt en golfbana. Det var bara att vända och knalla tillbaka till mitt hotell...
Gav mig ut på en ny löprunda idag, trots promenden på 1,5h strax efter lunch så kändes kroppen piggare än igår. Jag sprang ungefär samma runda som igår, men utan alla avkrokar för att ta mig fram till sjön. Milen passerades efter 48:20, totalt blev det 13,1 km och cirka 1:03:00.
Maten häromkring är inget vidare, inga vettiga resturanger och nästan bara snabbmat. Till lunch har det blivit burgare men på kvällen har jag ätit sallad som jag köpt på snabbköpet en bit härifrån. Jag sparar inga pengar, men det känns bra mycket nyttigare. På dagens inköpsrunda så noterade jag att man precis gjort om alla lyktstoplar runt det lilla köpcentret till otroligt fula julgranar. Jag såg också en kille med lövblås vilket konfunderade mig eftersom det inte fanns några löv på marken. När jag kom närmare så såg jag att han blåste bort en ytterst liten mängd grus från vägen... Kändes som en inte helt bra lösning på ett icke-existerande problem.
tisdag 18 november 2008
Löpning i Orlando
Trying to run in Orlando at EveryTrail
Map created by EveryTrail:GPS Geotagging
Idag testade jag mina nya löparskor för första gången. Egentligen hade jag tänkt att springa redan igår, men jag hann inte tillbaka från konferensen i tid (idag struntade jag i konferensen och jobbade på mitt hotellrum istället). Hur som helst, döm om min förvåning när jag såg att en liten sjö ungefär två kilometer norrut verkade ha en stig omkring sig. Istället för att springa på betong längs stora vägar skulle jag få springa på en stig i skogen!
Jag gav mig iväg och efter tio minuter så befann jag mig på en mindre väg och letade efter vägen till sjön. Jag testade flera avtagsvägar men alla slutade ofelbart i ett stängsel eller ett hus. Den sista avtagsvägen ledde fram till en grid med en skylt där det stod "Construction site - no trespassing". Så slutade min dröm om en fin stig i skogen. Istället var det bara att springa tillbaka samma väg och fortsätta söderut. Den största delen sprang jag på betong parallellt med en stor väg - så stor att jag i söndags inte våga korsa den när jag gick till konferensen, istället fick jag ta en taxi den sista kilometern. Längs vägen passerade jag också en minigolfanläggning runt en tio meter hög "vulkan", komplett med bensinbomber och forsande vatten som skulle föreställa lava. Väl tillbaka vid hotellet så hade jag sprungit lite mer än 14 kilometer på 74 minuter (inklusive drygt två minuters stillastående vid olika trafikljus). Ni ser på rundans form hur upphetsande den var... Jag är lite rädd att mina knän inte kommer att kännas helt bra imorgon.
Som ni nog förstått så är hela samhället planerat runt bilen. Ett talande exempel var när jag bokade min resa till Kennedy Space Center idag (jag åker på onsdag). Trots närheten finns inga bussar eller liknande som går dit utan man är utelämnad till olika turistföretag och deras minibussar. Företaget som ska ta mig dit har en hållplats på hotellet snett över gatan. Lobby till lobby är det runt 450 meter och längs gatan är det 240 meter till hotellet (sista distansen är mätt med GPS). Bokningstanten hade full kännedom om avstånden och eftersom det är så pass lång så föreslog hon att jag skulle ta en taxi...
Mitt hotell ligger vid den lilla kroken ungefär mitt på kartan och Disneyland börjar ungefär vid vänsterkanten av kartan.
Gårdagens post var förresten post nummer 400 på bloggen.
Map created by EveryTrail:GPS Geotagging
Idag testade jag mina nya löparskor för första gången. Egentligen hade jag tänkt att springa redan igår, men jag hann inte tillbaka från konferensen i tid (idag struntade jag i konferensen och jobbade på mitt hotellrum istället). Hur som helst, döm om min förvåning när jag såg att en liten sjö ungefär två kilometer norrut verkade ha en stig omkring sig. Istället för att springa på betong längs stora vägar skulle jag få springa på en stig i skogen!
Jag gav mig iväg och efter tio minuter så befann jag mig på en mindre väg och letade efter vägen till sjön. Jag testade flera avtagsvägar men alla slutade ofelbart i ett stängsel eller ett hus. Den sista avtagsvägen ledde fram till en grid med en skylt där det stod "Construction site - no trespassing". Så slutade min dröm om en fin stig i skogen. Istället var det bara att springa tillbaka samma väg och fortsätta söderut. Den största delen sprang jag på betong parallellt med en stor väg - så stor att jag i söndags inte våga korsa den när jag gick till konferensen, istället fick jag ta en taxi den sista kilometern. Längs vägen passerade jag också en minigolfanläggning runt en tio meter hög "vulkan", komplett med bensinbomber och forsande vatten som skulle föreställa lava. Väl tillbaka vid hotellet så hade jag sprungit lite mer än 14 kilometer på 74 minuter (inklusive drygt två minuters stillastående vid olika trafikljus). Ni ser på rundans form hur upphetsande den var... Jag är lite rädd att mina knän inte kommer att kännas helt bra imorgon.
Som ni nog förstått så är hela samhället planerat runt bilen. Ett talande exempel var när jag bokade min resa till Kennedy Space Center idag (jag åker på onsdag). Trots närheten finns inga bussar eller liknande som går dit utan man är utelämnad till olika turistföretag och deras minibussar. Företaget som ska ta mig dit har en hållplats på hotellet snett över gatan. Lobby till lobby är det runt 450 meter och längs gatan är det 240 meter till hotellet (sista distansen är mätt med GPS). Bokningstanten hade full kännedom om avstånden och eftersom det är så pass lång så föreslog hon att jag skulle ta en taxi...
Mitt hotell ligger vid den lilla kroken ungefär mitt på kartan och Disneyland börjar ungefär vid vänsterkanten av kartan.
Gårdagens post var förresten post nummer 400 på bloggen.
måndag 17 november 2008
On your side
Jag är nu sedan ett knappt dygn i Orlando, Florida. Det är kallare än i Kalifornien och enormt turistigt. Jag har redan hållit min presentation på konferensen (ja - på en söndag) och ska nu försöka jobba i två dagar och åka till Kennedy Space Center den tredje. På torsdag tar jag bussen till Gainesville för att hälsa på Erik från min institution.
Tiden i Kalifornien var intensiv. Förutom resan ned till Joshua Tree National Park (se http://lemurlover.blogspot.com/ för några av Jacobs foton) så hann jag bl a också med en photowalk med lite kompisar från Zooomr och en presentation på Sandia. Lite längre beskrivningar kommer så småningom.
Fotot ovan är taget i de södra delarna av Livermore i våras.
fredag 7 november 2008
A little lie
Jag är nu framme i Berkeley. Imorgon åker jag och Jacob till Joshua Tree National Park.
Fotot ovan är taget på 23rd Street i Richmond, under en photowallk med lite folk från Zooomr.
onsdag 5 november 2008
Bank of the West
Imorgon kommer jag åter passera 444 Market Street som ni ser på fotot ovan. Det är med andra ord dags för ännu en USA-resa och som så ofta tidigare så tar den mig till San Francisco. Till en början kommer jag sova hemma hos Jacob i Berkeley. I helgen kommer vi att bege oss till Joshua Tree National Park nordöst om Los Angeles. I mitten/slutet av nästa vecka så kommer jag att hålla en presentation på Sandia i Livermore. Förhoppningsvis så blir det också lite kvällsfotografering med Zooomrfolket.
Efter en dryg vecka så är det dags för mig att fortsätta till Florida och Orlando för en konferens. Förutom konferensen så tänkte jag titta på Kennedy Space Center innan jag sätter mig på en Greyhound för att åka till Gainesville en bit nordväst om Orlando. I Gainsville jobbar just nu Erik från min institution. Vi kommer att bl a att paddla lite i ett träskområde innan jag beger mig hemåt den 24/11.
måndag 3 november 2008
I saw something
När jag besökte Sequoia/Kings Canyon National Park i maj fick jag för första gången se en vild björn. Dessutom inte bara en gång utan två gånger inom mindre än tjugo minuter. Den första björnen såg vi på ganska långt håll, troligen lite mer än 100 meter. Den andra björnen, som ni ser ovan, var kanske femtio meter ifrån oss. Fotot som sådant är väl så där, men det är kul att ha som ett minne.
fredag 31 oktober 2008
torsdag 30 oktober 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)