Dag 5: Keylong till Patseo

Trots att sängarna är hårda och rummet är kallt så njuter vi lite extra av lyxen att sova inomhus - vi vet att det kommer att dröja runt en vecka innnan vi åter kommer att ha ett riktigt tak över våra huvuden. För det är nu som äventyret börjar på riktigt! Vi har visserligen redan korsat ett pass - Rohtang La - men med sin höjd på endast 3980 meter är det småpotatis jämfört med det som komma skall. Framför oss ligger fyra pass nya pass där det lägsta är 4800 meter. Det högsta är över 5300 meter högt och vi kommer att behöva sova minst fyra nätter på höjder klart över 4000 meter innan vi når fram till nästa permanenta samhälle över 250 kilometer bort. Det är dags att lämna civilisationen och korsa the Great Himalayas på cykel!

Trots att vi inte drar fötterna efter oss blir starten sen. Vi passar på tvätta oss ordentligt i varmvattnet och vi låter oss väl smaka av den sista riktiga frukosten (frukt! yoghurt! sylt!). Vi sitter i trädgården och ser ut över bergen och de gröna omgivningarna. Det är så vackert att det är svårt att slita sig och sätta igång med cyklingen. Till slut kommer vi i alla fall iväg och trampar iväg mot dagens mål som är Patseo, 45 km bort. Patseo var en gång i tiden en liten by men ska nu endast bestå av ett fallskärmstält som erbjuder en enkel sovplats och bönröra.



Vägen är fin och omgivningarna är som vanligt fantastiska. Vi cyklar mot nordöst, längs floden Bhagas västra strand. Vädret är riktigt fint, inte ett moln på himlen och vi är som vanligt ordentligt insmorda med solskyddsmedel (men några dagar senare lyckas jag ändå bränna mina läppar ordentligt). Vägen följer den vindlande floden, ibland nära men oftast en bra bit upp på dalsidan. Underlaget är ganska bra, omväxlande grus och asfalt, aldrig riktigt stenigt och gropig.



En halvtimme efter att vi lämnat Keylong cyklar vi igenom ett stort läger med vägarbetare. Vägarbetarna är Himalayas obesjungna hjältar, det är de som gör det möjligt för oss att göra vårt livs resa trots att livslängden på varje enskilt vägavsnitt kan räknas i ett fåtal år. Och de ser till att vägarna är farbara nästan helt för hand, utan maskiner. Vägen är normalt uppbyggd av ett lager med stenar stora som åtminstone två knytnävar, ovanpå det ligger ett lager grovt singel, eventuellt följt av grus och sedan asfalt (när vi har tur). Det understa lagret med stenar hugger arbetarna för hand ur stenblock som ligger bredvid vägen. Vi passar ofta arbetare som med en enkel hammare och mejsel försöker dela stora stenar. Efter att de stora stenarna är på plats så dumpas singel i stora högar från lastbilar och sedan är det bara att sprida ut singeln med spade. Oftast gör de det två och två, en arbetare håller i spaden med en annan avlastar vikten genom att lyfta eller dra i ett rep som är bundet i spaden eller skyffeln. Asfalten kokas ofta för hand vid sidan av vägen, även om det verkar att bli vanligare att lägga asfalt som vi gör. Och allt detta på höjder som ibland överstiger 5000 meter. Ett otroligt hårt arbete.

Den branta slänten ned mot floden är grön och vi passar enstaka hus. Efter en dryg timme cyklar vi högt upp på dalsidan och långt nedanför oss, på andra sidan floden, ser en vi en liten by omgiven av gröna fält. En massa serpentiner leder ned till floden och en liten bro. Bakom byn reser sig bergen lika högt som vanligt. Vackert!



Efter byn sluttar det svagt nedför till Jispa, som är den sista lilla permanenta bosättningen på den här sidan om de höga passen som ligger framför oss. Vi smiter in på ett litet café för en kopp te. Mitt emot cafét ser vi ett av de första tecknen på att vi är på väg in i buddistiska områden -- en manimur eller bönemur. På muren ligger en mängd stenar med inskriptionen "om mani padme hum" - ett mantra som vi kommer att bli så välbekant att vi senare ibland kommer på oss att mumla det. Buddismen är en effektiv relgion. Genom att passera muren på dess vänstra sida (dvs medsols) skickas mantrat på stenarna mot himlen. Praktiskt! Ungefär det samma gäller böneflaggorna - deras fladdrande i vinden skickar hela tiden iväg skyddande böner. Smart! I utkanten av Jispa passerar vi två chorten eller stupas, murad "kupoler" som innehåller reliker efter framstående munkar vars kraft kan fortsätta att beskydda det närliggande området. Vi tycker att muren och de båda chorten är riktigt exotiska. En vecka senare har vi sett hundratals chorten och tiotals murar...

Efter Jispa bär det ordentligt nedåt för några kilometer. Asfalten är nylagt och perfekt! Lyckokänslorna sprider sig i hela kroppen när vi snabbt susar nedåt mot floden. Det tar inte lång tid innan vi är nere igen. Floddalen är inte längre smal och brant, den är ordentligt bred och vi ser hur floden ringlar sig fram i många meandrar och krokar i sin breda grusbädd. Nu på hösten är vattenföringen låg men det är lätt att föreställa sig hur det ser ut under våren när den smältande snön får floden att täcka hela dalgångens bredd.



Framför oss reser sig ett mäktig och till synes ensamt berg. En lite mindre flod kommer från öster och flyter ihop med Bhaga precis framför berget. Tillsammans ser de två floder ut att omsluta berget som reser sig nästan 3000 meter över oss. En titt på kartan säger att berget har fått namnet T1 och att det är ungefär 5700 meter högt. Det är ett de vackraste ögonblicken under hela cyklingen.



Vi fortsätter några kilometer och efter att ha korsat en biflod till Bhaga så befinner vi oss i skuggan av T1. Vid floden ligger en liten samling dhabas som kallas Darcha. Efter att passerat genom en enkel poliskontroll slår vi oss ned på en dhaba för att äta lunch. Som vanligt blir det Dal Makhani, en bön- och linsröra, av den enkla anledning att det är det enda som serveras. Efter lunchen bär det uppåt, det är 16 kilometer kvar till Patseo men också 500 höjdmeter. På Steves inrådan har vi börjat att äta Diamox, en medicin som minskar risken för lung- och hjärnödem som man kan få på höga höjder. Vi hade egentligen planerat att bara använda Diamox om det verkligen behövdes eftersom medicinen sägs vara ordentligt urindrivande. Steve med sin stora erfarenhet övertalade dock oss att ta den preventivt, något som han gjort flera gånger på liknande resor.

Vägen följer fortfarande Bhaga men nu en bra bit upp på sluttningen. Det stupar brant ned till floden som ser riktigt liten ut nu när dalen åter har blivit riktigt smal. Plötsligt möter vi två spanjorer som kommer cyklande i motsatt riktning. De berättar att de började cykla i Alexandria i Egypten för några månader sedan. När vi frågor om deras slutmål rycker de på axlarna och svar: "Vi vet inte, vi får se hur länge vi har lust att fortsätta att cykla". En liten bit innan Patseo har en bäck fått för sig att den ska rinna rakt över vägen. Den är så bred och djup att det är uteslutet att försöka gå eller vada över den utan att bli ordentligt våt. Botten verkar ganska jämn så det är bara att ta sats, cykla och hoppas på det bästa. Både jag och Catharina lyckas torrskodda ta oss över, även om det var lite vingligt.



Klockan närmar sig halv fem när kommer fram till Patseo som ligger på 3750 meters höjd. Framför oss ser vi två fallskärmstält (ungefär som en stor kåta) och en liten damm. I det enda tältet kan galningar som oss övernatta och i det andra bor den lilla familj som sköter stället (jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla det). Vi flyttar in vår utrustning i tältet och gör oss hemmastadda så gått det går. Marken i tältet är täckt med madrasser och längs väggarna ligger smutsiga täcken vilket inte bekommer oss eftersom vi har våra liggunder och sovsäcken.



Vi går över till det andra tältet för att äta middag (bön- och linsröra så klart). I dammen ser vi en liten trampbåt, som påstås vara den högsta belägna i världen. Den ena sidan ligger nästan under vattnet och vi känner ingen som helst lust att testa om den bär vår vikt utan att sjunka. En bit bort längs vägen ser vi en stor gruppvägarbetare komma gåendes i vår riktning. Vi frågar vart de är på väg och familjen pekar på ett slitet tält en bit bort på andra sidan vägen. Vi inte sett tältet tidigare eftersom det ligger i en liten sänka. I våra ögon ser det ut att rymma max tjugo personer, men det visar sig att det är hem åt femtio vägarbetare.



När vi lite senare sitter och äter hör vi kraftig och glad sång från tältet. Vi kommer på att det är lördag och arbetarna förhoppningsvis firar att de har en ledig dag framför sig. Sången fortsätter utan avbrott i två timmar innan det plötsligt blir tyst. Under tiden har vi insvepta i filtar och utan brådska ätit vår middag. Jag tar några kort med min kompaktkamera på familjen som driver tältet och visar upp dem. De tycker att det är jätteroligt att se på korten och snart har vi visat och berättat om vår hela cykling från starten i Manali.



Skymningen har både kommit och passerat och det är dags att sova. Jag och Catharina har borstat tänderna och ska precis gå in i tältet när vi inser att fullmånen är på väg upp över bergen. Trots att solen gått ned för ett bra tag sedan är det inte mörkt och det blir allt ljusare ju högre månen stiger bakom bergen. Vi ser hur bergens skuggor snabbt blir kortare och plötsligt bryter månen fram bakom en bergstopp. All snö på bergen förstärker ljuset och det går faktiskt nästan att läsa i månskenet! Fyllda av naturens skönhet går vi in i tältet och kryper ner i våra sovsäckar. Imorgon väntar passet Baralacha La på oss!

Dag 4: Sissu till Keylong

Efter några timmars djup sömn börjar ett irriterade ljud att långsamt tränga in i mitt medvetande. Det tar ett tag innan jag i mitt halvsovande tillstånd inser att det är en hund som skäller utanför. Efter en stund är jag klarvaken och hunden bara fortsätter att skälla. Catharina vaknar också och vi svär tillsammans över hunden och de tunna väggarna (temperaturen har nu sjunkigt till 9C i vårt rum). Hunden slutar äntligen att skälla men det är ett bedrägligt lugn - lagom tills vi somnat sätter den igång igen. Så fortsätter det tills gryningen kommer, hunden gör korta pauser men sätter igång igen så snart som vi somnat.



I gryningsljuset gör vi en angenäm upptäckt - det regnar inte längre! Vi äter en god frukost tillsammans med Steve och schweiziskt cyklistpar. Schweizarna, Regula och Rolf, är på väg åt andra hållet och har liksom oss andra fastnat i Sissu på grund av regnet. De visar sig vara två fantastiska människor, trevliga, roliga, hjälpsamma men framförallt är de kanske de mest ödmjuka och medmänskliga personer som jag någonsin träffat. De berättar om när de för tio år sedan cyklade i området för första gången. På deras sätt att berätta märks det hur mycket de älskar och känner för folket i Himalaya. När de kommit fram till Leh (för tio år sedan) satte de igång med sin plan. De letade upp ett stort parti med högklassiga pashminaschalar. Rolf berättar med inlevelse hur det tog två hela dagar att bara förhandla om priset på schalarna. När de senare var hemma i Schweiz igen så sålde de schalarna med god vinst till vänner och bekanta. Smart, tänker både jag och Catharina - då fick de ju resan gratis. Vi kan inte ha mer fel. Istället för att behålla pengarna så skänkte de istället hela överskottet till olika skolor i regionen! Vi får naturligtvis en inbjudan att bo hos dem om vi någon gång skulle vilja cykla i Schweiz. Sällan har två människor gjort så stort intryck på mig på så kort tid.



Efter frukosten gör vi oss alla ordning för avfärd. Det är fortfarande molnigt ute men vi bedömmer att risken för regn är liten. Aktivteten på hotellets lilla gård är hektisk, vi är sju cyklister som ska bege oss mot Keylong plus Rolf och Regula som är på väg mot Shimla. Gemensamt cyklar vi ut från hotellet. Vägen inne i Sissu är lerig så det är både svårt och jobbigt att cykla i början. En liten kille på kanske sju år springer ut på vägen och håller upp sin hand för att hälsa. När jag kommer jämnsides med honom gör vi en high five och han blir överlycklig - han hoppar högt av glädje och ropar något som jag inte förstår.



Så fort vi lämnat Sissu blir vägen mindre lerig och det blir lättare att cykla. Molnen försvinner fort och de otroligt vackra bergen tornar upp sig högt över oss. Efter en stund behöver vi ta en paus för att ta av oss lite kläder. Vi befinner oss ungefär 3100 möh och ett hundratal meter nedför oss strömmar floden Chandra Bhaga. Vi lyfter blicken och tittar upp mot berget Shikar Beh som reser sig bakom floden. Bergssidan är brant, mycket brant. När våra blickar äntligen når upp toppen känns det som att vi tittar nästan rakt upp. Fågelvägen är det sju kilometer till toppen och på den korta sträckan hinner berget nå up till en höjd av 6200 meter! Det är en otroligt mäktig känsla att se upp mot toppen.



Vi cyklar långsamt och njuter i fulla drag. Det är bara 31 kilometer till Keylong så vi har gott om tid på oss. Landskapet är otroligt. Dalen är grön och vi cyklar genom mängder av terrassodlingar. De snöklädda bergen är obeskrivbara - kantiga, branta, vilda. Få toppar är lägre än 5000 meter. Vi cyklar i kapp Steve som står på toppen av ett gäng serpentiner som leder ned till floden. Vi växlar några ord innan Steve susar nedåt. Jag tar åter fram kameran och fotograferar omgivningarna. Plötsligt har vi fått sällskap av en indier som tyst kommit rullandens på sin vespa.



Vi försöker med olika bortförklaringar, men indiern ger sig inte. Vi MÅSTE besöka hans hem i den lilla byn som ligger vackert nedanför serpentinerna. Till slut måste vi kapitulera och vi rullar ned efter honom. Vägen, eller senare den totala bristen på väg, gör det svårt att ta sig till byn. Vi vill inte lämna cyklarna vid vägkanten så det är bara att släpa och bära dem över åkrar, diken och riktigt branta sluttningar. Även om vi börjar få en vissa vana att bära cyklarna med packing så är det lika jobbigt varje gång.



Indiern, eller Khushal som han heter, bor i byn största hus och för ett ögonblick tror vi att han bor ensam i det. Det visar sig att han delar det med både sin och några andra familjer men de bor ändå väldigt bra med indiska mått. Khushal är riktigt välbeställd, han har både mobiltelefon och en stor TV som han stolt visar upp. Han äger också en del potatisfält runt byn - trots den korta odlingssäsongen står området faktiskt för en mycket stor del av all sättpotatis som används i Indien. Vi bjuds omedelbart på smörte, en "delikatess" som är väldigt vanlig längre norrut. Smörte består av smör (oftast från jak), svart te, mjölk och salt som får koka ihop ordentligt. Blandningen kallas även för gurr-gurr efter ljudet som kannan gör när teet bryggs. Det smakar faktiskt inte så illa som det låter (den här gången). Vi bjuds även på någon sorts torr och ganska seg brödpinne och några andra lokala specialiteter.

Eftersom Steve fortsatt mot Keylong känner vi att vi inte kan stanna hur länge som helst hos Khushal och vi avböjer artigt erbjudandet om att stanna över middagen. Innan vi cyklar vidare måste vi dock stanna till vid ett av hans potatisfälten för att fotografera några av Khushals arbetare som rensar ogräs. Arbetarna är glada och poserar gärna. Efter några kort trycker en av dem upp sin skära mot en annan arbetares hals för att jag ska få några foton med lite mer action i. Skäran hinner vara upp många sekunder innan alla viker sig dubbla av skratt.



Vi fortsätter cykla mot Keylong, 16 km bort. Efter några kilometer kommer vi till Thandi, en riktigt liten by vars existensberättigande är bensinpumpen - den allra sista innan Leh. Vid Thandi delar sig floden Chandra Bhaga som vi följt sedan vi passerade Rothang La.. Vi fortsätter österut längs Bhaga medan Chandra försvinner västerut.



Nu är det inte långt kvar till Keylong. Cyklingen har varit lätt och mycket vacker. Vi stannar till vid ett monument över vägarbetarna som byggt vägen innan vi cyklar upp över den sista backen till Keylong. Schweizarna rekommenderade ett lilamålat hotell vid frukosten och vi lämnar huvudvägen och börjar titta efter det. Vägen genom Keylong är smal och vi ser inga spår av lila hotell. Efter ett litet tag vänder vägen uppåt och det är nästan lika brant som i Manali. Vi orkar inte cykla utan får åter knuffa cyklarna framåt. Plötsligt har vägen förvandlats till den lokala bazaaren och vi har fortfarande ingen aning om var hotellet ligger. Vår ankomst till Keylong har dock inte gått obemärkt förbi, för på något konstigt sätt har Steve både meddelats om att vi är på ingång och att vi valt fel väg (ganska fantastiskt hur bra djungeltelegrafen fungerar ibland). Steve väntar på oss i bazaaren och visar oss vägen till det lila hotellet som inte alls ligger där vi trodde att det skulle ligga.



Steve har inkvarterat sig i hotellets största rum som utan problem även rymmer mig och Catharina. Efter några pannkakor som mellanmål beger vi oss ned till bazaaren för att handla proviant, det somjag var så nervös för igår. Det är så klart inga större problem att hitta bra mat och med Steve i släptåg får vi även några riktigt bra provianteringstips (bl.a. en bebisvälling som är perfekt som frukost). Vi går tillbaka till hotellet och äter en god middag samtidigt som vi ser på hur solen sänker sig över bergen. Mycket vackert!



Cykelmässigt må dagen ha varit lätt men upplevelsemässigt så slår den det mesta.

Map your trip with EveryTrail