Nya besökare

Nu har Per och Henrik kommit hit. Idag har de hyrt bil och kört runt lite på måfå runt Livermore. När jag kom tillbaka från jobbet så körde vi en runda österut för att titta på vindkraftverken (samma runda som jag åkte med pappa och Pär)

Imorgon går vi upp tidigt för att åka till Grand Canyon. Det är 120 mil dit, så det tar ett tag att köra. På söndag går vi ned i dalen, nästan ungefär 2/3 till floden, cirka 1000 höjdmeter. På måndag åker vi vidare till Zion National Park där vi vandrar under tisdagen. På eftermiddagen fortsätter vi mot Las Vegas där vi har ett rum på the Strip, utsikt mot gatan. På onsdag åker vi till Loas Angeles, via Death Valley. På torsdag tittar vi på Hollywood och Beverly Hills. Jag flyger sedan tillbaka på kvällen. Per och Henrik tillbringar ytterligare en dag i LA innan de kör tillbaka mot Livermore kusten och den mycket vackra via Highway 1.

Per har byggt ett litet galleri med några foton som temporärt ligger under mitt konto på jobbet.

En mycket ung spion

Valley view Hosted on Zooomr

Snart är det dags for "Take your sons and daughters to work"-day. Men Johan får inte ta med sig sina barn till jobbet. Av säkerhetsatskäl - hans barn är ju inte amerikanska. Vem vet, kanske sexårige Sebastian i hemlighet är en rysk spion?

Snart kommer Per och Henrik hit. På lördag åker vi iväg till Grand Canyon, Zion National Park, Las Vegas och Death Valley. Ska bli trevligt, men det lär inte bli så mycket uppdaterad på bloggen.

Anti-klimax

Ambiguous

Hosted on Zooomr

Igår hade jag planerat för det stora testet inför Vätternrundan. Nästa helg går ett cykellopp i San Jose, Mount Hamilton Challenge, "One of the most challenging
single-day bicycle tours in California". Eftersom jag både har svårt att ta mig till San Jose och har besök nästa helg så tänkte cykla banan den här helgen istället. Loppet startar visserligen i San Jose men banan passerar bara 600 meter från mitt hus. Jag hade köpt på mig ordentligt med proviant och införskaffat GPS-spår för banan eftersom jag inte hittar i utkanten av San Jose.

Det ska börja regna framåt kvällen så jag går upp extra tidigt för att försöka undvika det. När jag ätit färdigt och bytt till mina cykelkläder så går jag ut för att toppa upp lufttrycket i däcken. Jag tar några tag med min lilla handpump, som plötsligt lossnar från ventilen. Förvånad och chockad ser jag jag hur däcket töms på mindre än tre sekunder. Ventilen har gått i två delar! Jag har ingen extra slang och cykelaffären ligger fyra kilometer bort och öppnar dessutom först klockan tio... Jag var inte direkt glad när jag gick tillbaka in i stugan... Istället för 125 miles på cykeln blev det 13 km promenad till cykelaffären, och lite geocaching på vägen.

I efterhand var det nog ändå ganska bra att ventilen gick sönder. Regnet kom tidigare än väntat och vinden var också kraftigare. Fram på eftermiddagen mådde jag dessutom lite dåligt. Johan verkar ha delat med sig av de influensavirus som tvingade honom att stanna hemma i fredags. Fram på kvällen mådde jag bättre men jag hade nog ändå fått en riktigt jobbig dag om jag kommit iväg som planerat.

Jag har lagt till en ny funktion på hemsidan, Snap Shots. När ni för muspekaren över en länk så dyker ett litet fönster upp som visar sidan som länken går det. Det fungerar speciellt bra för länkar som går till Wikipedia eftersom man då kan läsa en del av texten utan att behöva klicka på länken. Om man inte gillar det så finns det en "option"-flik på fönster där man kan stänga av funktionaliteten.

Jag har också bytt layout på bloggen som ni kanske sett. Detta för att jag ville ha en bredare yta för att visa fotografier på. Den gamla mallen hade en bild som bakgrund så det gick inte att göra skrivytan bredare.

Trädansning, Sandia-style

Not my normal kind of grid

Hosted on Zooomr

Någon har fått för sig att träden på en av Sandias största parkeringar utgör en fara. En massa grenar måste rensas bort, de kan ju trilla ned och skada någon (vi är dock inte helt säkra på att är det som triggat igång allt). Vad göra?

1. Töm hela parkeringsplatsen, trots att den är 60x40 meter.
2. Sätt upp stora varningsskyltar om att området är "unsafe", men ange inte anledningen.
3. Vänta minst en dag så att folk börjar fundera vad som är så farligt med parkeringsplatsen.
4. Lägg till nya skylar stora om farliga träd.
5. Markera samtliga träd med tejp.
6. Sätt upp ett stängsel runt hela parkeringen.
7. Ansa ett träd, tar cirka en dag.
8. Inse att någon, trots alla varningsskyltar och stängslet, kan få för sig att gå in på den farliga parkeringen.
9. Sätt upp ett andra stängsel innanför det första.
10. Ansa ett träd, tar minst en dag.
11. Ansa ett träd, tar minst en dag.
.
.
.
50. Alla träd är ansade.
51. Er gissning är lika bra som min.

Effektivt så det förslår. De började i måndags och idag såg det ut som de arbetade på träd fyra. Parkeringsplatsen är 60x40 meter - varför kan inte bilarna över femtio meter bort få stå kvar? Det lär ju ta flera veckor innan de kommer till andra änden. Varför har de satt upp dubbla stängsel? Det ser helt sjukt ut med två orangea stängelsen och fyra gubbar innanför som ansar ett träd. Men som simmar-Paul sade, "Have they ever done anything that benefits us?"

Konerna står självklart fortfarande kvar, både på gången och på uteplatsen.

Till fots i San Francisco

I söndags hade vi inte längre någon hyrbil, men det gjorde inte så mycket eftersom det är svårt att uppleva en stad genom ett bilfönster. Från Livermore tar ungefär två timmar att ta sig in till centala San Fransisco utan bil. Först en timme med buss (med cykel tar det femton minuter mindre) och sedan en timme på tåget/tunnelbanan.

Vi steg av tåget vid stationen Powell/Market Street, ungefär så centralt man kan komma. Precis bredvid ligger vändplatsen för spårvagnslinjen Powell-Hyde Street. Om man ska åka spårvagn är det den som man ska ta. Den är brantast och bjuder på den bästa utsikt mot havet. Senast jag var i SF (2005) så lärde Jacob mig vikten av att timea påstigningen av spårvagnen. Du ska antingen gå på först så att du kan ta en av bänkarna i den öppna delen av vagnen, eller så ska du gå på allra sista så att du får åka på fotsteget. Den gången fick jag åka på fotsteget, väldigt kul.

I söndags såg det ut som det också skulle gå bra, jag trodde att vi skulle få sitta i den öppna delen av spårvagnen. Av någon anledning vägrade dock de framförvarande i kön att gå på två spårvagnar i rad - en åkte t o m iväg med bara tre passagerare ombord. Istället urartade kösystemet när alla ville ta sig förbi gruppen som tycktes köa för att det är så kul att stå i kö. Självklart hamnade vi istället mitt i den inglasade delen av vagnen. Pappa och Pär var dock nöjda, men jag tyckte det var ganska tråkigt eftersom jag visste att vi missade en hel del. Som en extra spänningsmoment misslyckades föraren med att koppla in sig på vajern i en brant backe, varför vi var tvungna att rulla bakänges ut i stor korsning...

Vi gick av spårvagnen på en av de högsta, eller i alla fall brantaste, platserna i SF, Lombard Street. Efter att ha fotograferat både den krokiga gatan och Alcatraz(som syns mycket bra därifrån) så gick vi ned mot Fishermans Wharf, det kanske mest turistiga stället i hela SF. Otroligt mycket folk och massor av butiker som säljer alla sorters sovernirer man kan tänka sig. Vi hade turen att se både se de vilda sjölejonen vid Pir 39 och buskmannen (titta på videon längst ned på wikipedia-sidan). Pappa ville inte gå ifrån buskmannen, han tyckte det var jättekul att se hur han skrämde de som gick förbi honom.

EFter Fishermans Wharf var det dags för Alcatraz. Jag hade inte väntat mig att byggnaderna på ön skulle vara i så dåligt skick som de var. Det var i princip enbart själva fängelset som var i någorlunda skick. En del byggnader var rena ruiner, speciellt de som också brunnit. Jag gillade dock ön, jag skulle gärna ha haft mycket mer tid att utforska den. På något sätt var den slitna ytan vacker, den passar väl in i öns färgskala. Jag önskar också att det hade varit lite mindre folk och att jag haft ett stativ till min kamera. Själva rundvandringen i fängelset kan rekommenderas, den är mycket välgjord. Att se de långa raderna med celler var också en mäktigare upplevelse än jag förväntat mig.

Efter Alcatraz gick vi tillbaka mot BART genom de centrala delarna av SF. Far var mycket fascinerad av TransAmerica Pyramid och stannade ideligen för att fotografera den. På vägen passerade vi också genom China Town. Efter en snabb burgare på BK så begav oss tillbaka mot Livermore.

Med bil runt Bay Area

I lördags åkte vi runt Bay Area med vår hyrbil. Det hela började dåligt, strax innan vi kom fram till San Francisco så började det regna. Det var inget dåligt regn, vi vågade inte köra fortare än 70 km/h på motorvägen. Vi tog Bay Bridge in till centrala San Francisco. Bay Bridge är faktiskt både äldre och längre än Golden Gate-bron. Dess lite tråkiga grå färg och de fyra spannen ligger den dock i faten, men bron är för den delen inte alls ful.

Vi kör in bland skyskaporna, jag inser att vi inte alls åker på den gata som jag planerat. Av någon anledning kör vi istället vinkelrätt mot den planerade färdriktningen. Det gör dock inget eftersom vägen leder oss genom de mest kuperade delarna av staden och där är det ju alltid kul att åka bil.

Vi gör ett första stopp vid Baker Beach, en strand på västra sidan av staden. Regnet har nästan slutat, men de mörka molnen ligger hotfullt kvar. Stora vågor slår mot stranden. Kusten är dramatisk, branta klippor som stupar ned mot havet. Upplevelsen blir ännu mer imponerande av Golden Gate, bara någon kilometer bort. Molnen går så lågt att tornen ibland försvinner i dem. Mäktigt.

Vi kör sedan ned till brofästet och den gamla fästning som fortfarande finns kvar där. Fortet byggdes 1853 för att försvara bukten mot en eventuell angripare. Vi promenerar en stund i fortet med bron precis ovanför oss.

Sedan är det dags att köra över bron. I posten nedanför den här finns en kort video från överfarten. Vi stannar kort på utsiktplatsen direkt efter bron. Det är otroligt packat turister och nästan lite jobbigt. Dessutom är vyn över bron faktiskt den sämsta hittills. Vi passar dock på att gå ut på bron till det första tornet.

Vi kör sedan vidare österut, till fyren vid Point Bonita. Fyren ligger mycket vackert ute på en klippa. För att gå till den behöver man passera både en uthuggen tunnel och en liten hängbro. Det är mycket vackert. Vågorna är höga och kusten dramatiskt. Regnmolnen är på väg bort och solen tittar fram för första gången.

Nästa stopp är strax väster om Golden Gate, vid den mest kända utsiktspunkten. Eftersom det är svårare att ta sig dit är det faktiskt ganska få som är där. Vi fortsätter sedan norrut längs kusten. Vi följer den klassika vägen Highway 1. Highway är dock något missvisade idag, vägen är bara enkelfilig och mycket krokig. Men det gör ingen, kusten är magnifik.

Vi kör norrut i några mil, innan vi svänger av österut för att påbörja hemfärden. Vi kör på mycket små vägar i kuperad terräng. Vi gör ett kort stopp vid några Redwood-träd som vuxit ihop. Innan vi passerar över dagens tredje bro, Richmond-San Rafael Bridge, hinner vi också köra mot trafiken på en väg med tre filer. Vi är tillbaka i Livermore strax innan solnedgången.

En fullspäckad helg

Den här helgen hann vi med ganska mycket. Lördagen var sista dagen med bil och vi utnyttjade den till max. Totalt körde vi runt trettio mil runt San Francisco. Under söndagen upplevde vi San Francisco på lite närmare håll. Vi åkte också ut till Alcatraz. En längre berättelse med en del fotografier kommer under de närmaste dagarna. Fram till dess får ni hålla till godo med er den här ganska tråkiga videon då vi åker över Golden Gate.

Yosemite igen

Under påskhelgen besökte jag återigen Yosemite National Park, den här gången med min far och bror som är här på besök.

Dag 1

Upp tidigt för att komma iväg senast 8:00. Vi tar en första rast vid Groveland, strax utanför parken. Staden är full av salooner och affärer i bästa Vilda Västern-stil. Efter att vi ätit vår matsäck går vi in på det lokala museet och får stadens historia berättad för oss. Groveland grundades som många andra städer under guldrushen i slutet av 1800-talet, men till skillnad från de flesta av dessa städer överlevde den. Anledningen var Hetch Hetchy, en dam som byggdes 1917 i Yosemites systerdal. Dambygget hade Groveland som bas. Än idag är dammen kontroversiell, det finns en rörelse som vill återställa dalen som var nästan lika vacker som Yosemite Valley.

En knapp timme senare är vi framme. Den här första dagen kör vi runt till alla vattenfall och vyer som ligger precis vid vägen. Vi stannar först vi Yosemite Falls och går upp till basen av fallet. Vi fortsätter sedan till El Capitan, världens högsta granitklippa och klättervärldens mecka. Vi har tur och ser tydligt en klättrare på väg upp för the Nose, en av de allra svåraste lederna. Nästa stopp är Valley View, en plats som bjuder på en riktigt fin vy över hela dalen. Vi stannar sedan vid Bridalveil Fall, ett mycket vackert vattenfall vid norra delen av dalen.

Nöjda, trötta och lite nervösa checkar vi in får oss tilldelade ett tält, en galonduk spänd ungefär som en friggebod. Hur ser de ut inuti? Ska värmaren räcka till? Tältet är helt ok, men det är så klart ingen lyxinkvartering vi fått (allt annat var slut, vi åkte ju uner påskhelgen). Vi sover ganska bra - fram till 01:30. Jag och pappa vaknar av ett himla liv utanför tältet. En kvinna skriker "Get out of here!", någon slår i vår tältduk och vi hör hur något stort springer förbi utanför tältet. En björn! Pär sover lugnt vidare och märker inte av björnen som springer förbi honom på några meters avstånd... Yosemite är känt för sina björnar. Tyvärr har de lärt sig att det går att få mat via männniskorna som besöker parken. Varje år förstör t ex björnarna runt 100 bilar i sin jakt på mat. Det har lett till att all mat måste förvaras i björnsäkra skåp. Alla följer dock inte uppmaningen och björnar siktas därför ganska ofta nere i dalen.

Dag 2

Efter en stadig frukost ger vi oss av mot Yosemite Falls, samma väg som jag vandrade veckan innan. Vi går först upp till Columbia Rock med sin fina utsikt över dalen. Vi fortsätter sedan så att vi kan se hela övre delen av fallet, i höjd med dess bas. Det är märkbart mer vatten i fallet den här veckan, snösmältningen måste gå fortare. Medan vi beundrar fallet slentrianhälsar vi på de vandrare som passerar oss. Plötsligt hör jag hur någon på skånska säger "Men Henrik, känner du inte igen mig?". Det är Ingela, som var med i nollkå tillsammans med mig för länge sedan! Snacka om oväntat möte, på en smal stig i Yosemite, 300 meter över dalgolvet.

På eftermiddagen går vi till Mirror Lake, som egentligen inte är en sjö utan en bred meander. Den västra delen av dalen speglar sig vackert i vattnet. Pappa tycker att vi ska fortsätta och gå den långa vägen runt "sjön". Lite tveksamt följer jag och Pär med. Det blir en lång och ganska intetsägande promenad.

Fram på kvällen lämnar vi temporärt dalen och kör söderut till Wawona där vi ska tillbringa natten. Vårt hotell är parkens äldsta och grundades redan 1857. Det är riktigt vackert och allt är så mycket lugnare än inuti dalen. Vi äter en god middag i den historiska matsalen, där flera presidenter ätit.

Dag 3

Efter frukost beger vi oss till Mariposa Groove, där det växer Sequoia träd. Sequoian är till volymen den största organismen på jorden. Det går helt enkelt inta att beskriva hur stora träden är, det måste upplevas. Det är en mäktig känsla att gå omkring i skogen med dessa giganter omkring sig. Ett minne för livet! Ett träd har en gren som är som en normal stor svensk tall. Två andra har vuxit ihop och har en enorm bas. Ett tredje är helt ihåligt, man kan gå in i det och se himlen om man tittar upp. Helt otroligt.

På eftermiddagen åker vi tillbaka till dalen och tar det lugnt. Förmiddagens promenad bland träden blev både längre och mer kuperad än vad vi förväntat oss.

Dag 4

Vi går upp lite tidigare än de andra dagarna för att hinna med en tur innan vi åker tillbaka till Livermore. Vi går mot Vernal Fall, det kanske största vattenfallet i dalen, sett till volymen vatten som passerar det. Vattenfallet är runt 100 meter högt och riktigt brett. Ljuset är fantastiskt när vi ser fallet för första gången. De stora vattenmassorna gör att en vattendimma ligger tät över basen av fallet. Solen står fortfarande lågt och smala strålar av ljus tränger igenom träden och in i vattendimman. Oerhört vackert. Stigningen upp till toppen av fallet går precis längs kanten av det strömmande vattnet. Efter ett tag är vi inne i dimman från fallet. Stigen är inhuggen i klippan och går brant uppåt. Det är riktigt vackert (och vått). Utsikten från toppen är mäktig, man kan gå fram precis till kanten av fallet och se hur vattnet försvinner mot dalen 100 meter ned.

På vägen tillbaka till Livermore stannar vi återigen till i Groveland, den här gången för att äta lunch. Pappa har under resan visat ett oväntat intresse för Vilda Västern och Groveland visar sig ha något helt i hans smak - Kaliforniens äldsta saloon! Med tidstypisk inredning! Vi äter så klart hamburgare, som är helt ok men inte lika som
de på Tripple Rock i Berkeley. Pappa är mycket nöjd när vi fortsätter tillbaka mot Livermore.

Idag fick jag besök av en senior manager, tydligen killen som "äger" alla hus och inventarier på området. Han var ute på någon sorts inspektionsrunda, förstod inte riktigt vad han kollade efter. När han förstod att jag vad ny så började han raskt förhöra mig om vad jag ska göra om det sker en jordbävning. Det kändes inte helt relevant, utan mer som en fix idé hos honom.

Google-rekryteraren hörde av sig igen och undrade (omskrivet) varför jag inte svarat på hennes mejl. Kändes kul. Skrev ett artigt svar där jag för tillfället tackade nej eftersom jag vill bli doktor först.

Min far och bror har nu kommit hit. Idag har de mest tagit det lugnt, de var uppe i nästan trettio timmar innan de lade sig igår. Imorgon (fredag) ska vi hyra bil för att sedan åka till Yosemite på lördag.

Konerna står kvar.

På bilden lyfter jag Johans son Sebastian så att han ska nå en geocache som ligger gömd i trädet.

Filmer

Nu har jag lyckats föra över mina Yosemite filmer till Sverige. Den första filmen är tagen då jag ser Yosemite Falls för första gången. Den andra är filmad vid Yosemite Point, en utsiktspunkt med fantastisk utsikt över hela dalen. Den tredje filmen spelade jag precis efter att jag kommit fram till North Dome(eller snarare förtoppen). Den sista filmen är kort och är filmad på samma ställe. Vad som är speciellt med den filmen är ljudet, en korp i trädet bredvid mig gör en del kosntiga ljud. Tyvärr är det svårt i de flesta filmerna att höra vad jag säger. Jag ber också om ursäkt för att jag vrider på kameran, jag hoppades att kameran skulle ha en rörelsesensor och vrida tillbaka bilden. Om ni inte kan se filmerna kan ni installera FFDshow, ett avkodningspaket.

Idag fick jag min laptop som jag beställt. Jag hade stipendiepengar över och var tvungen att köpa något jobbrelaterat. Det blev en småful Dell (tyvärr) eftersom funktionerna och prestandan är viktigare. För lite knappt 6000 SEK fick jag en laptop med 14"-skärm, 1.73 GHz Core Dou processor och 2 GB RAM. De flesta andra i samma prisklass är sämre inom alla områden, de är större, har långsammare processor och mindre minne. Som vanligt var det första som jag gjorde att cementera hårddisken och installera nytt OS, Vista Business (som jag hämtat gratis genom universitetet). Hittills verkar allt fungera bra, jag skriver den här posten på den nya datorn.

Imorgon kommer min far och bror hit. Det ska bli trevligt. I helgen ska vi åka till Yosemite, så jag åker dit två helger i rad. Ska bli lika kul som den första gången. Det finns fortfarande mycket som jag inte sätt och många geocachar att hitta.

Ett par bilder

Jag lovade några fler bilder i min post igår, så då får jag väl hålla mitt ord. Jag har tyvärr haft lite svårt att få över mina filmer till Sverige, så jag kan tyvärr inte länka till dem idag. Ska göra ett nytt försök imorgon.

Allt är annars bra. Var och simmade idag, det går bättre och bättre. Nu börjar jag känna att jag verkligen simmar, istället för klumpigt hasa sig fram genom vattnet. Vansbro bör nog gå bra.

Då började jag nästan att gråta

I helgen var jag i Yosemite National Park tillsammans med min handledare, hans familj och en annan svensk familj. Yosemite är en av de platser som jag helst av allt vill besöka och då menar jag inte bara i Kalifornien eller i USA, utan i hela världen. Jag har drömt om att få stå vid foten av El Capitan, att se de vackra vattenfallen och de mäktiga träden. Men framför allt har jag längtat efter att se Half Dome, detta mycket vackra och speciellt formade berg.

Vi kom fram på fredag eftermiddag. Eftersom sällskapet innehöll två treåringar och två sexåringar så gick vi bara omkring lite i dalen, vilket egentligen inte är så bara med tanke på att det trots allt är en av världens vackraste platser.

På lördagen blev jag avsläppt vid Vistors Center strax efter nio-tiden. Jag fick reda på att stigen jag tänkt att vandra fortfarande var stängd för vintern. Däremot var hela stigen upp till toppen av Yosemite Falls öppen. Yosemite Falls är världens femte högsta vattenfall med en total fallhöjd av 740 meter. Som allt annat i dalen är det mycket vackert. Tjugo minuter senare stod jag vid början av stigen och började min vandring uppåt.

Etter fyrtiofem minuter når jag Columbia Rock, ca 300 meter över dalen. Utsikten är magnifik, hela dalen ligger nedanför mina fötter. Efter en kort paus fortsätter jag uppåt. Tio minuter senare går jag runt en krök och för första gången på min vandring ser jag övre delen av Yosemite Falls. Jag är i höjd med botten av fallets övre del. Jag försöker följa en vattenkaskads hela väg från att den lämnar toppen av klippan tills den träffar den första avsatsen. Vattnet ser utan att falla i slow-motion och först efter tio sekunder når det botten av fallet. Och det här är bara drygt hälften av den totala fallhöjden...

Jag fortsätter uppåt och tyvärr försvinner vattenfallet strax bakom en klippväg. Stigen är ganska tråkig, med Yosemite-mått. Efter lite mer än två timmar når jag toppen, drygt 800 meter över dalens botten. Utsikten kan inte beskrivas. Jag äter lite och sitter en stund och bara njuter i solskenet. Jag skulle kunna stanna i flera timmar, men ett nytt mål lockar mig. På vägen upp upptäckte jag att stigen delar sig på toppen av fallet. En del fortsätter till toppen av El Capitan, klättervärldens heligaste plats. Den delen går till North Dome, en rund klippa precis mitt emot Half Dome. Valet är lätt, mot North Dome och utsikten över Half Dome. Ända sedan jag för många år sedan såg en bild av Half Dome har jag velat komma berget riktigt nära. Det här är min chans.

På en bro korsar jag älven som bara hundra meter senare kastar sig ut över klippkanten. Stigen är fin och går lite uppåt. Efter en stund är stigen snötäckt under några korta passager. Tjugo minuter efter att jag lämnat toppen av vattenfallet når jag fram till Yosemite Point. Här är utsikten om möjligt ännu finare. Det är helt otroligt, jag har aldrig varit med om något likande. Man tror gång på gång att gränsen är nådd, att det inte bli vackrare, men hela tiden dyker det upp något nytt som slår det gamla.

Efter att ha beundrat utsikten en stund så fortsätter jag mot North Dome. Stigen blir mindre och den är allt oftare snötäckt. Med hjälp av spåren i snön kan jag dra slutsatsen att mindre än tio personer gått mot North Dome innan mig. Spåren är gamla, ingen har följd stigen under åtmintone det senaste dygnet. Ju längre jag kommer, desto mer snö blir det. Till slut är det bara snö, ingen barmark. Utan spåren vore det omöjligt för mig att följa stigen. Snötäcket är djupt, ofta någon meter. Som tur är kan man gå ovanpå det. Allt för ofta trampar man dock igenom den. Ibland försvinner bara ankeln ner i snön, oftast åker man ned till knäna och någon gång så sjunker man ned ändå upp till ljumskarna. Det är jobbigt, men jag är i god form och kan ändå hålla ett ganska höjt tempo.

Efter en timme börjar jag bli orolig ifall jag ska hinna fram innan 14:30, den tid då jag bestämt mig för att vända. Det sista jag vill göra är att befinna mig upp på dalens kant när solen gått ned. Jag funderar på att vända, vad är det för mening med att fortsätta i ännu en timme - det leder ju bara till att det tar ytterligare tid för mig att ta mig tillbaka. När jag kommer fram till en glänta så ser det ut som om jag knappt ens har närmat mig North Dome. Jag stannar upp, tvekar och börjar gå tillbaka. Efter några meter hejdar jag mig - vad är det jag håller på med? Det här är ju min chans att komma riktigt nära Half Dome!

Jag vänder igen och fortsätter min vandring mot North Dome. Jag korsar tre strömmar - som tur är finns det stenar som jag kan använda för att ta mig över. Några gånger tappar jag bort fotspåren och får leta en stund innan jag hittar dem igen. Det är bara snö, ingen barmark. Efter ytterligare trettio minuter ser jag en skylt, det är bara två kilometer kvar! Jag kommer att hinna fram i tid!

Träden försvinner och stigen går brant uppåt. På några ställen måste jag sparka in fötterna i snön för att kunna fortsätta uppåt. När jag närmar mig slutet av snöfältet ser jag plötsligt toppen av Half Dome dyka upp framför mig. Jag fortsätter uppåt samtidigt som mer och mer av Half Dome blir synligt. Trettio sekunder senare är jag uppe. Jag gjorde det! Framför mig har jag den vackraste vyn i mitt liv. Ett snöklätt Half Dome. Yosemite Valley. Sierra Nevada. Det är så vackert att jag ryser, blir tjock i halsen och nästan börjar gråta.

Jag spenderar nästan en timme på toppen, en timme som går alldeles för fort. Men jag kommer alltid att bära med mig den timmen, den kommer att göra jobbiga stunder lite lättare och bra perioder ännu bättre. Att jag dessutom var tvungen att gå åtminstone tre, kanske fyra, kilometer i snö och att jag var en de första om tog sig till North Dome det här året förstärker upplevelsen ännu mer. Bättre kan det knappast bli.

Vägen tillbaka är slå klart jobbig, men all min uthållighetsträning under de sista månaderna gör ändå att det går ganska lätt. Jag är trött men känner ändå att jag kan fortsätta länge till. När det vänder nedåt efter Yosemite Falls gör påfrestningen att jag får lite ont i knäna. Jag tar min enda paus på nedvägen vid Columbia Rock. Solen är på väg ned och ljuset i delen är mycket vackert. Trettio minuter senare är jag nere på dalens botten. Under nio timmar har jag gått 25 kilometer, förflyttat mig 1500 meter uppåt och tagit 310 kort. Jag är lycklig.

På söndagen tar vi det lugnt. All snö gjorde att mina strumpor blev blöta, vilket resulterade i sju blåsor och två skavsår. Vi går lite i dalen och tittar på nedre delen av Yosemite Falls. På vägen hem stannar vi vid en mack för att köpa lite godis till barnen. Där får vi se hus polis griper en kille eftersom han dricker öl samtidigt som han kör bil. Polisen sätter omedelbart handfängsel på killen och bilen undersökts mycket noga innan en bärgare kör iväg med den. Killen hamnar i arresten. Det var för övrigt det andra gripandet vi såg under helgen. USA är ett spännande land...

Imorgon ska jag försöka lägga up några korta filmer från min vandring mot North Dome. Jag har också fler än 500 bilder att gå igenom...