Då började jag nästan att gråta

I helgen var jag i Yosemite National Park tillsammans med min handledare, hans familj och en annan svensk familj. Yosemite är en av de platser som jag helst av allt vill besöka och då menar jag inte bara i Kalifornien eller i USA, utan i hela världen. Jag har drömt om att få stå vid foten av El Capitan, att se de vackra vattenfallen och de mäktiga träden. Men framför allt har jag längtat efter att se Half Dome, detta mycket vackra och speciellt formade berg.

Vi kom fram på fredag eftermiddag. Eftersom sällskapet innehöll två treåringar och två sexåringar så gick vi bara omkring lite i dalen, vilket egentligen inte är så bara med tanke på att det trots allt är en av världens vackraste platser.

På lördagen blev jag avsläppt vid Vistors Center strax efter nio-tiden. Jag fick reda på att stigen jag tänkt att vandra fortfarande var stängd för vintern. Däremot var hela stigen upp till toppen av Yosemite Falls öppen. Yosemite Falls är världens femte högsta vattenfall med en total fallhöjd av 740 meter. Som allt annat i dalen är det mycket vackert. Tjugo minuter senare stod jag vid början av stigen och började min vandring uppåt.

Etter fyrtiofem minuter når jag Columbia Rock, ca 300 meter över dalen. Utsikten är magnifik, hela dalen ligger nedanför mina fötter. Efter en kort paus fortsätter jag uppåt. Tio minuter senare går jag runt en krök och för första gången på min vandring ser jag övre delen av Yosemite Falls. Jag är i höjd med botten av fallets övre del. Jag försöker följa en vattenkaskads hela väg från att den lämnar toppen av klippan tills den träffar den första avsatsen. Vattnet ser utan att falla i slow-motion och först efter tio sekunder når det botten av fallet. Och det här är bara drygt hälften av den totala fallhöjden...

Jag fortsätter uppåt och tyvärr försvinner vattenfallet strax bakom en klippväg. Stigen är ganska tråkig, med Yosemite-mått. Efter lite mer än två timmar når jag toppen, drygt 800 meter över dalens botten. Utsikten kan inte beskrivas. Jag äter lite och sitter en stund och bara njuter i solskenet. Jag skulle kunna stanna i flera timmar, men ett nytt mål lockar mig. På vägen upp upptäckte jag att stigen delar sig på toppen av fallet. En del fortsätter till toppen av El Capitan, klättervärldens heligaste plats. Den delen går till North Dome, en rund klippa precis mitt emot Half Dome. Valet är lätt, mot North Dome och utsikten över Half Dome. Ända sedan jag för många år sedan såg en bild av Half Dome har jag velat komma berget riktigt nära. Det här är min chans.

På en bro korsar jag älven som bara hundra meter senare kastar sig ut över klippkanten. Stigen är fin och går lite uppåt. Efter en stund är stigen snötäckt under några korta passager. Tjugo minuter efter att jag lämnat toppen av vattenfallet når jag fram till Yosemite Point. Här är utsikten om möjligt ännu finare. Det är helt otroligt, jag har aldrig varit med om något likande. Man tror gång på gång att gränsen är nådd, att det inte bli vackrare, men hela tiden dyker det upp något nytt som slår det gamla.

Efter att ha beundrat utsikten en stund så fortsätter jag mot North Dome. Stigen blir mindre och den är allt oftare snötäckt. Med hjälp av spåren i snön kan jag dra slutsatsen att mindre än tio personer gått mot North Dome innan mig. Spåren är gamla, ingen har följd stigen under åtmintone det senaste dygnet. Ju längre jag kommer, desto mer snö blir det. Till slut är det bara snö, ingen barmark. Utan spåren vore det omöjligt för mig att följa stigen. Snötäcket är djupt, ofta någon meter. Som tur är kan man gå ovanpå det. Allt för ofta trampar man dock igenom den. Ibland försvinner bara ankeln ner i snön, oftast åker man ned till knäna och någon gång så sjunker man ned ändå upp till ljumskarna. Det är jobbigt, men jag är i god form och kan ändå hålla ett ganska höjt tempo.

Efter en timme börjar jag bli orolig ifall jag ska hinna fram innan 14:30, den tid då jag bestämt mig för att vända. Det sista jag vill göra är att befinna mig upp på dalens kant när solen gått ned. Jag funderar på att vända, vad är det för mening med att fortsätta i ännu en timme - det leder ju bara till att det tar ytterligare tid för mig att ta mig tillbaka. När jag kommer fram till en glänta så ser det ut som om jag knappt ens har närmat mig North Dome. Jag stannar upp, tvekar och börjar gå tillbaka. Efter några meter hejdar jag mig - vad är det jag håller på med? Det här är ju min chans att komma riktigt nära Half Dome!

Jag vänder igen och fortsätter min vandring mot North Dome. Jag korsar tre strömmar - som tur är finns det stenar som jag kan använda för att ta mig över. Några gånger tappar jag bort fotspåren och får leta en stund innan jag hittar dem igen. Det är bara snö, ingen barmark. Efter ytterligare trettio minuter ser jag en skylt, det är bara två kilometer kvar! Jag kommer att hinna fram i tid!

Träden försvinner och stigen går brant uppåt. På några ställen måste jag sparka in fötterna i snön för att kunna fortsätta uppåt. När jag närmar mig slutet av snöfältet ser jag plötsligt toppen av Half Dome dyka upp framför mig. Jag fortsätter uppåt samtidigt som mer och mer av Half Dome blir synligt. Trettio sekunder senare är jag uppe. Jag gjorde det! Framför mig har jag den vackraste vyn i mitt liv. Ett snöklätt Half Dome. Yosemite Valley. Sierra Nevada. Det är så vackert att jag ryser, blir tjock i halsen och nästan börjar gråta.

Jag spenderar nästan en timme på toppen, en timme som går alldeles för fort. Men jag kommer alltid att bära med mig den timmen, den kommer att göra jobbiga stunder lite lättare och bra perioder ännu bättre. Att jag dessutom var tvungen att gå åtminstone tre, kanske fyra, kilometer i snö och att jag var en de första om tog sig till North Dome det här året förstärker upplevelsen ännu mer. Bättre kan det knappast bli.

Vägen tillbaka är slå klart jobbig, men all min uthållighetsträning under de sista månaderna gör ändå att det går ganska lätt. Jag är trött men känner ändå att jag kan fortsätta länge till. När det vänder nedåt efter Yosemite Falls gör påfrestningen att jag får lite ont i knäna. Jag tar min enda paus på nedvägen vid Columbia Rock. Solen är på väg ned och ljuset i delen är mycket vackert. Trettio minuter senare är jag nere på dalens botten. Under nio timmar har jag gått 25 kilometer, förflyttat mig 1500 meter uppåt och tagit 310 kort. Jag är lycklig.

På söndagen tar vi det lugnt. All snö gjorde att mina strumpor blev blöta, vilket resulterade i sju blåsor och två skavsår. Vi går lite i dalen och tittar på nedre delen av Yosemite Falls. På vägen hem stannar vi vid en mack för att köpa lite godis till barnen. Där får vi se hus polis griper en kille eftersom han dricker öl samtidigt som han kör bil. Polisen sätter omedelbart handfängsel på killen och bilen undersökts mycket noga innan en bärgare kör iväg med den. Killen hamnar i arresten. Det var för övrigt det andra gripandet vi såg under helgen. USA är ett spännande land...

Imorgon ska jag försöka lägga up några korta filmer från min vandring mot North Dome. Jag har också fler än 500 bilder att gå igenom...