Till fots i San Francisco

I söndags hade vi inte längre någon hyrbil, men det gjorde inte så mycket eftersom det är svårt att uppleva en stad genom ett bilfönster. Från Livermore tar ungefär två timmar att ta sig in till centala San Fransisco utan bil. Först en timme med buss (med cykel tar det femton minuter mindre) och sedan en timme på tåget/tunnelbanan.

Vi steg av tåget vid stationen Powell/Market Street, ungefär så centralt man kan komma. Precis bredvid ligger vändplatsen för spårvagnslinjen Powell-Hyde Street. Om man ska åka spårvagn är det den som man ska ta. Den är brantast och bjuder på den bästa utsikt mot havet. Senast jag var i SF (2005) så lärde Jacob mig vikten av att timea påstigningen av spårvagnen. Du ska antingen gå på först så att du kan ta en av bänkarna i den öppna delen av vagnen, eller så ska du gå på allra sista så att du får åka på fotsteget. Den gången fick jag åka på fotsteget, väldigt kul.

I söndags såg det ut som det också skulle gå bra, jag trodde att vi skulle få sitta i den öppna delen av spårvagnen. Av någon anledning vägrade dock de framförvarande i kön att gå på två spårvagnar i rad - en åkte t o m iväg med bara tre passagerare ombord. Istället urartade kösystemet när alla ville ta sig förbi gruppen som tycktes köa för att det är så kul att stå i kö. Självklart hamnade vi istället mitt i den inglasade delen av vagnen. Pappa och Pär var dock nöjda, men jag tyckte det var ganska tråkigt eftersom jag visste att vi missade en hel del. Som en extra spänningsmoment misslyckades föraren med att koppla in sig på vajern i en brant backe, varför vi var tvungna att rulla bakänges ut i stor korsning...

Vi gick av spårvagnen på en av de högsta, eller i alla fall brantaste, platserna i SF, Lombard Street. Efter att ha fotograferat både den krokiga gatan och Alcatraz(som syns mycket bra därifrån) så gick vi ned mot Fishermans Wharf, det kanske mest turistiga stället i hela SF. Otroligt mycket folk och massor av butiker som säljer alla sorters sovernirer man kan tänka sig. Vi hade turen att se både se de vilda sjölejonen vid Pir 39 och buskmannen (titta på videon längst ned på wikipedia-sidan). Pappa ville inte gå ifrån buskmannen, han tyckte det var jättekul att se hur han skrämde de som gick förbi honom.

EFter Fishermans Wharf var det dags för Alcatraz. Jag hade inte väntat mig att byggnaderna på ön skulle vara i så dåligt skick som de var. Det var i princip enbart själva fängelset som var i någorlunda skick. En del byggnader var rena ruiner, speciellt de som också brunnit. Jag gillade dock ön, jag skulle gärna ha haft mycket mer tid att utforska den. På något sätt var den slitna ytan vacker, den passar väl in i öns färgskala. Jag önskar också att det hade varit lite mindre folk och att jag haft ett stativ till min kamera. Själva rundvandringen i fängelset kan rekommenderas, den är mycket välgjord. Att se de långa raderna med celler var också en mäktigare upplevelse än jag förväntat mig.

Efter Alcatraz gick vi tillbaka mot BART genom de centrala delarna av SF. Far var mycket fascinerad av TransAmerica Pyramid och stannade ideligen för att fotografera den. På vägen passerade vi också genom China Town. Efter en snabb burgare på BK så begav oss tillbaka mot Livermore.