Efter Zion åkte vi vidare till Las Vegas. Vi kom fram ganska sent till vårt hotell/kasino, Stratosphere. Att checka in i Vegas är inte helt lätt. Först ska man hitta till receptionen som alltid ligger undanskymd längst in i kasinot. Efter det gäller det att hitta till hissen, vilken självklart ligger i andra änden. Slutligen ska man sedan hitta tillbaka till garaget för att hämta allt bagage (man undviker helst att släpa på det när man springer omrking som yra höns och försöker hitta rätt). Den här gången tvingades vi dessutom byta ett av rummen efter som det var inte var rökfritt (Sofia: "It stinks! It really stinks!". Och så var det klart).
Vi körde sedan ned till mitten av the Strip, eftersom det är några kilometer att gå. De planerade två timmarna blev snabbt fyra medan vi gick omkring på den norra delen av the Strip (jag avverkade den södra med Per och Henrik förra året). Las Vegas är som jag skrev förra året enormt fascinerande. Tufft och häftigt men samtidigt otroligt cyniskt och tragiskt. En kväll är alldeles lagom för mig.
Efter några få timmars sömn gick vi för hänga på låset till Bellagios frukostbuffé - vi har en lång dag framför oss. Ordentlig mätta lämnar vi Vegas i riktning mot Death Valley.
onsdag 30 april 2008
tisdag 29 april 2008
En liten smak av nirvana
Jag tillbringade helgen i Yosemite tillsammans med Johans och hans familj. Det var min fjärde gång i Yosmeite under det senaste året, men också troligen den sista gången under överskådlig framtid. Jag har många fantastiska minnen från Yosemite, men två platser saknades fortfarande bland dem - Glacier Point och Sentintel Dome. Glacier Point ligger mitt emot Half Dome och en kilometer rakt upp från Curry Village. Sentinel Dome ligger några få kilometer bakom och har fantastiska vyer åt alla håll.
Stigarna till dem har alltid varit vinterstängda när jag varit där. Det var de den här gången också. Men nu var det min sista chans, så jag bestämde mig tidigt för att göra ett försök ändå. Jag blev inte mindre inspirerad då två av de fotografer/bloggare personer som jag följer på internet, Thomas Hawk och Robert Scoble, intervjuvade Ansel Adams son vid Glacier Point precis innan jag åkte. Ansel Adams är kanske den bästa landskapsfotografen i historien. De hade fått hela Glacier Point för sig själva och beskrev upplevelsen som bland det allra bästa i sina liv.
Stigen upp, four-mile-trail trail, är mycket vacker. Man har omväxlande fantastiska vyer över El Capitan, Sentinel Rock, Yosemite Falls och Half Dome. Drygt halvvägs upp började mina problem - stigen var ju trots allt stängd av en anledning. På stigen ligger ett lager av snö. Snön är hård och hal, den har ännu inte börjat smälta för dagen. Vad värre är att snötäcket ofta lutar utåt, där det omväxlande är mycket brant eller ett stup. Inget läge att halka alltså...
Jag tar mig bara ett par meter innan jag vänder, det fungerar helt enkelt inte, det är alldeles för farligt. Jag tänker att det var ju i alla fall kul så länge det varade och är redo att vända ned igen. Men så upptäcker jag att det är mindre snö i terrängen, mycket har rasat ned och lagt sig på den plana stigen. På alla fyra börjar jag klättra rakt upp för den branta sluttningen. Det är jobbigt men går riktigt bra. Efter ungefär 100 höjdmeter är jag tillbaka på en snöfri stig.
Snön är borta och stigen ringlar uppför ett antal serpentiner. Jag tror att det värsta är över, jag är ju nästan uppe. Jag kommer runt ett hörn och så är snön tillbaka igen. Till en början vågar jag ändå försiktigt fortsätta fram, trots att det verkar riktigt brant till vänster. Jag har vant mig lite vid snön men det känns ändå inte helt bra. Framför mig smalar stigen av och snöntäcket börjar luta kraftigt (ungefär som på den här bilden, med skillnaden att snön är hård och hal). Utanför stigen är det är inte längre bara brant, det är mer eller mindre ett stup. Jag har redan fortsatt längre än jag borde, nu är det bara att vända. Det finns ingen chans överhuvudtaget att jag ens kan tänka tanken att passera området framför mig. Ett litet felsteg och allt är definitivt slut. Försiktigt vänder jag tillbaka.
Ovanför mig ser jag en stor och hög klippa, omöjlig att klättra upp på. En bit längre bakåt ser den lite mer överkomlig ut. Jag gör flera försök att hitta en väg upp, men inget av dem känns säkert (speciellt eftersom jag inte vet vad som ligger ovanför den, jag måste ju också kunna ta mig nedåt om det behövs). Jag är redo att ge upp, trots att det innebär att jag måste klättra rakt ned för samma brant som jag klättrat uppför. Dessutom är det fågelvägen bara 850 meter kvar till Glacier Point.
Vid en sista titt på GPS:en så upptäcker jag att det ser ut som att stigningen avtar en liten bit bakom klippan. Det måste finnas ett sätt att ta sig upp på den. Jag fortsätter att följa den bakåt, trots att jag tappar en hel del höjd. Och plötsligt så finns vägen där och så är jag uppe. Jag stöter på en ny stig som jag tror är en gammal sträckning av leden. Tyvärr är även den helt omöjlig att följa. Jag gör flera misslyckade försök att ta mig vidare uppåt, men inget känns säkert. Men precis som förra gången hittar jag till slut en väg. Och den här gången kommer jag så långt att lutningen börjar avta.
Jag fortsätter vidare, mot en vattentank som på GPS:en ser ut som ett bra mål. Jag tar mig ut på en stor snötäckt sluttning och fortsätter snett uppåt. Jag har kommit ut i solen och snön är mjuk och ger bra fäste. När jag tittar nedåt ser jag plötsligt Glacier Point snett till vänster - och hundra höjdmeter under mig! Jag har klättat alldeles för högt. Synen är fantastiskt, jag står mitt på ett orört snöfält, under mig ligger Glacier Point och bakom allt ser jag Half Dome i profil. Stillheten är total (gårdagens bild var från snöfältet). Istället för att gå ned mot Glacier Point väljer jag att fortsätta framåt mot Sentinel Dome. Det är enklare att gå uppåt, det är lätt att göra fotsteg i snön. Den sista biten av snöfältet är riktigt brant, hade inte snön varit mjuk hade jag aldrig kunnat (eller vågat) ta mig upp där.
Efter snöfältet avtar lutningen ännu mer och tio minuter senare står jag trött men mycket lycklig på Sentinel Dome. Jag klarade det! Jag befinner mig 1250 meter över min startplats och jag har klättat åtminstone 350 meter av dem utanför stigen. Utsikten är magnifik åt alla håll. Sierra Nevada, Half Dome, El Capitan, Sentintel Rock, Cathedral Spires, Yosemite falls, Vernal Fall och Nevada Fall...
Från Sentinel Dome är det lätt sedan lätt att sig ned till Glacier Point. Jag är helt ensam, alla vägar och stigar är stängda. Tystnaden är total. Normalt är det hundratals skräniga turister vid både Glacier Point och Sentinel Dome, nu är det bara jag. Det känns magiskt, helt otroligt. Och jag har tagit mig hit för egen maskin, trots alla svårigheter och utan att det känts som jag tagit några onödiga risker. Det går inte att beskriva det som jag känner, det är utan tvekan bland det allra bästa jag någonsin upplevt, allt känns bara helt rätt.
Nervägen är förhållandesvis enkel. Jag tar en annan och mycket längre stig, Panorama trail, som nästan är helt snöfri. De snötäckta partierna är enkla och vållar inga som helst problem. Det är inte lika brant och snön är mjuk och ger bra fäste. På vägen tillbaka passerar jag de tre vattenfallen IllilouetteFalls, Nevada Fall och Vernal Fall. Vid foten av Nevada fotograferar jag en regnbåge. När jag kommer till Vernal ligger själva fallet i skugga men Liberty Cap ovanför badar i solens sista strålar. Mycket vackert.
På ganska pigga ben, men med ordentligt värkande fötter är jag till slut åter nere i dalen, exakt fem minuter innan solnedgången (jag har självklart med mig ficklampor, vilket de som jag mötte på min väg ned för Nevada Fall garanterat inte hade. Enligt mina beräkningar hann de som längst tillbaka till toppen Vernal Fall innan det blev mörkt. Gå ned för ett halt vattenfall i mörker - jag förstår verkligen inte hur folk tänker. "Det är 45 minuter till solnegången, vi hinner nog gå upp och ned för det här tvåhundra meter höga vattenfallet. Tillbaka till Vernal är det ju sedan bara 1,5 kilometer och det fallet är ju bara hundra meter högt. De sista två kilometrarna efter det är ju en barnlek. Klart vi hinner tillbaka"). Det är 11,5h sedan jag startade min vandring och jag har gått 26 kilometer och 1700 höjdmeter. Utan tvekan en av de bästa dagarna i mitt liv.
Four-mile trail and Panorama trail at EveryTrailMap created by EveryTrail:Share GPS tracks
Stigarna till dem har alltid varit vinterstängda när jag varit där. Det var de den här gången också. Men nu var det min sista chans, så jag bestämde mig tidigt för att göra ett försök ändå. Jag blev inte mindre inspirerad då två av de fotografer/bloggare personer som jag följer på internet, Thomas Hawk och Robert Scoble, intervjuvade Ansel Adams son vid Glacier Point precis innan jag åkte. Ansel Adams är kanske den bästa landskapsfotografen i historien. De hade fått hela Glacier Point för sig själva och beskrev upplevelsen som bland det allra bästa i sina liv.
Stigen upp, four-mile-trail trail, är mycket vacker. Man har omväxlande fantastiska vyer över El Capitan, Sentinel Rock, Yosemite Falls och Half Dome. Drygt halvvägs upp började mina problem - stigen var ju trots allt stängd av en anledning. På stigen ligger ett lager av snö. Snön är hård och hal, den har ännu inte börjat smälta för dagen. Vad värre är att snötäcket ofta lutar utåt, där det omväxlande är mycket brant eller ett stup. Inget läge att halka alltså...
Jag tar mig bara ett par meter innan jag vänder, det fungerar helt enkelt inte, det är alldeles för farligt. Jag tänker att det var ju i alla fall kul så länge det varade och är redo att vända ned igen. Men så upptäcker jag att det är mindre snö i terrängen, mycket har rasat ned och lagt sig på den plana stigen. På alla fyra börjar jag klättra rakt upp för den branta sluttningen. Det är jobbigt men går riktigt bra. Efter ungefär 100 höjdmeter är jag tillbaka på en snöfri stig.
Snön är borta och stigen ringlar uppför ett antal serpentiner. Jag tror att det värsta är över, jag är ju nästan uppe. Jag kommer runt ett hörn och så är snön tillbaka igen. Till en början vågar jag ändå försiktigt fortsätta fram, trots att det verkar riktigt brant till vänster. Jag har vant mig lite vid snön men det känns ändå inte helt bra. Framför mig smalar stigen av och snöntäcket börjar luta kraftigt (ungefär som på den här bilden, med skillnaden att snön är hård och hal). Utanför stigen är det är inte längre bara brant, det är mer eller mindre ett stup. Jag har redan fortsatt längre än jag borde, nu är det bara att vända. Det finns ingen chans överhuvudtaget att jag ens kan tänka tanken att passera området framför mig. Ett litet felsteg och allt är definitivt slut. Försiktigt vänder jag tillbaka.
Ovanför mig ser jag en stor och hög klippa, omöjlig att klättra upp på. En bit längre bakåt ser den lite mer överkomlig ut. Jag gör flera försök att hitta en väg upp, men inget av dem känns säkert (speciellt eftersom jag inte vet vad som ligger ovanför den, jag måste ju också kunna ta mig nedåt om det behövs). Jag är redo att ge upp, trots att det innebär att jag måste klättra rakt ned för samma brant som jag klättrat uppför. Dessutom är det fågelvägen bara 850 meter kvar till Glacier Point.
Vid en sista titt på GPS:en så upptäcker jag att det ser ut som att stigningen avtar en liten bit bakom klippan. Det måste finnas ett sätt att ta sig upp på den. Jag fortsätter att följa den bakåt, trots att jag tappar en hel del höjd. Och plötsligt så finns vägen där och så är jag uppe. Jag stöter på en ny stig som jag tror är en gammal sträckning av leden. Tyvärr är även den helt omöjlig att följa. Jag gör flera misslyckade försök att ta mig vidare uppåt, men inget känns säkert. Men precis som förra gången hittar jag till slut en väg. Och den här gången kommer jag så långt att lutningen börjar avta.
Jag fortsätter vidare, mot en vattentank som på GPS:en ser ut som ett bra mål. Jag tar mig ut på en stor snötäckt sluttning och fortsätter snett uppåt. Jag har kommit ut i solen och snön är mjuk och ger bra fäste. När jag tittar nedåt ser jag plötsligt Glacier Point snett till vänster - och hundra höjdmeter under mig! Jag har klättat alldeles för högt. Synen är fantastiskt, jag står mitt på ett orört snöfält, under mig ligger Glacier Point och bakom allt ser jag Half Dome i profil. Stillheten är total (gårdagens bild var från snöfältet). Istället för att gå ned mot Glacier Point väljer jag att fortsätta framåt mot Sentinel Dome. Det är enklare att gå uppåt, det är lätt att göra fotsteg i snön. Den sista biten av snöfältet är riktigt brant, hade inte snön varit mjuk hade jag aldrig kunnat (eller vågat) ta mig upp där.
Efter snöfältet avtar lutningen ännu mer och tio minuter senare står jag trött men mycket lycklig på Sentinel Dome. Jag klarade det! Jag befinner mig 1250 meter över min startplats och jag har klättat åtminstone 350 meter av dem utanför stigen. Utsikten är magnifik åt alla håll. Sierra Nevada, Half Dome, El Capitan, Sentintel Rock, Cathedral Spires, Yosemite falls, Vernal Fall och Nevada Fall...
Från Sentinel Dome är det lätt sedan lätt att sig ned till Glacier Point. Jag är helt ensam, alla vägar och stigar är stängda. Tystnaden är total. Normalt är det hundratals skräniga turister vid både Glacier Point och Sentinel Dome, nu är det bara jag. Det känns magiskt, helt otroligt. Och jag har tagit mig hit för egen maskin, trots alla svårigheter och utan att det känts som jag tagit några onödiga risker. Det går inte att beskriva det som jag känner, det är utan tvekan bland det allra bästa jag någonsin upplevt, allt känns bara helt rätt.
Nervägen är förhållandesvis enkel. Jag tar en annan och mycket längre stig, Panorama trail, som nästan är helt snöfri. De snötäckta partierna är enkla och vållar inga som helst problem. Det är inte lika brant och snön är mjuk och ger bra fäste. På vägen tillbaka passerar jag de tre vattenfallen IllilouetteFalls, Nevada Fall och Vernal Fall. Vid foten av Nevada fotograferar jag en regnbåge. När jag kommer till Vernal ligger själva fallet i skugga men Liberty Cap ovanför badar i solens sista strålar. Mycket vackert.
På ganska pigga ben, men med ordentligt värkande fötter är jag till slut åter nere i dalen, exakt fem minuter innan solnedgången (jag har självklart med mig ficklampor, vilket de som jag mötte på min väg ned för Nevada Fall garanterat inte hade. Enligt mina beräkningar hann de som längst tillbaka till toppen Vernal Fall innan det blev mörkt. Gå ned för ett halt vattenfall i mörker - jag förstår verkligen inte hur folk tänker. "Det är 45 minuter till solnegången, vi hinner nog gå upp och ned för det här tvåhundra meter höga vattenfallet. Tillbaka till Vernal är det ju sedan bara 1,5 kilometer och det fallet är ju bara hundra meter högt. De sista två kilometrarna efter det är ju en barnlek. Klart vi hinner tillbaka"). Det är 11,5h sedan jag startade min vandring och jag har gått 26 kilometer och 1700 höjdmeter. Utan tvekan en av de bästa dagarna i mitt liv.
Four-mile trail and Panorama trail at EveryTrailMap created by EveryTrail:Share GPS tracks
måndag 28 april 2008
When you believe
Precis hemkommen från en fantastisk helg i Yosemite. Jag ska skriva en längre post de närmaste dagarna men jag kan redan nu avslöja att lördagen var en av de bästa och mest äventyrliga dagarna i mitt liv. Fotot ovan på Half Dome och Glacier Point ger en liten fingervisning om anledningen.
fredag 25 april 2008
In between days
San Francisco från brofästet vid Richmond-San Rafael Bridge. Det mörka i överkanten är underdeln av bron. Till vänster ser ni Bay Bridge.
Last year's song
Det här är nog en av de mest fotograferade vyerna i världen. För att undvika en alltför clichéartad bild valde jag att framkalla den lite annorlunda. Bilden är konverterad (med hjälp av en preset i Lightroom) till svartvitt med en överlagd blå ton. Jag har fixat lite med kontrasten och försökt att få fram texturen och skuggen i vattnet lite bättre.
Imorgon åker jag till Yosemite igen så det blir nog inga uppdateringar på ett par dagar.
Imorgon åker jag till Yosemite igen så det blir nog inga uppdateringar på ett par dagar.
torsdag 24 april 2008
She is playing with love
Razor wire (vad heter det på svenska) vid Richmond-San Rafael Bridge.
Uppdatering: Som Henrik skriver i sin kommentar är det korrekta namnet Concertina.
Uppdatering: Som Henrik skriver i sin kommentar är det korrekta namnet Concertina.
onsdag 23 april 2008
My worlds
Jag fortsätter med ett foto från min hotellbalkong i Atlanta. Exponeringstiden är 15 sekunder och jag har kameran på en Gorillapod (som tyvärr har stora svårigheter med mitt stora tele, i övrigt fungerar den fantastiskt bra).
tisdag 22 april 2008
Zion National Park
Från Bryce körde vi raka vägen till Springdale som ligger precis utanför Zion National Park. Utah är ett verkligt mecka för en naturmänniska, det finns många nationalparker och fantastisk natur inom ett relativt litet området.
Efter en god frukost begav vi oss in i parken. Den del som vi, och de flesta andra besöker, är en smal dalgång som är någon mil lång. På sidorna reser sig dig röda klipporna lodrätt flera hundra meter. Jag tycker Zion är mycket vackert, men Johanna och Sofia var inte lika imponerade eftersom de har stuga i Norge.Dagens första mål var Angels Landing, ett litet berg som reser sig 300 meter från dalgången. På tre av sidorna flyter Virgin River. För att komma upp till toppen behöver man gå längs en ås. Som smalast är den knappt två meter bred, med lodräta stup på sidorna. Vadringen är dock aldrig svår och det finns ofta kedjor att hålla sig i.
Ganska nära toppen stötte vi på ett litet område med snö och is, men det var inget större problem att ta sig förbi. Völ uppe beundrar vi den fantastiska utsikten och äter lite. Några chipmunks (Piff och Puff) springer omkring och tiiger mat. Konstigt nog är det endast här som jag sett dem.
Nästa punkt på programmet är Hidden Canyon, den trång kanjon en bra bit upp på bergssidan, mittemot Angels Landing. Även här är det lite snö på vägen upp. En liten bit behöver vi också gå längs en exponerad hylla med ett stup på andra sidan. Stigen är dock fin så det vållar inga problem. Själva kanjonen visar sig vara en liten besvikelse, inte alls så spännande som den lät i beskrivningen som jag läste innan. På väggarna finns i alla fall en del skojiga mönster och urgröpningar som skapats av vatten.
Vi avslutar dagen med att följa Virgin River motströms så långt vi kan. Efter ett par kilometer har dalgången smalnat av så mycket att floden täcker den helt. Tyvärr är det ganska kalt, träden och växterna har inte hunnit med att bli gröna ännu. Det är inte alls lika fint som förra året när jag vandrade här med Per och Henrik. I och med dagens utflykter har jag sett det mest i huvuddalen. Om jag kommer hit någon mer gång ska jag antingen göra en längre vandring utanför dalgången eller följa med på en organiserad tur i någon av de vattenfyllda slot canyons som finns i närheten.
Vi lämnar sedan Zion och kör mot Las Vegas.
Efter en god frukost begav vi oss in i parken. Den del som vi, och de flesta andra besöker, är en smal dalgång som är någon mil lång. På sidorna reser sig dig röda klipporna lodrätt flera hundra meter. Jag tycker Zion är mycket vackert, men Johanna och Sofia var inte lika imponerade eftersom de har stuga i Norge.Dagens första mål var Angels Landing, ett litet berg som reser sig 300 meter från dalgången. På tre av sidorna flyter Virgin River. För att komma upp till toppen behöver man gå längs en ås. Som smalast är den knappt två meter bred, med lodräta stup på sidorna. Vadringen är dock aldrig svår och det finns ofta kedjor att hålla sig i.
Ganska nära toppen stötte vi på ett litet område med snö och is, men det var inget större problem att ta sig förbi. Völ uppe beundrar vi den fantastiska utsikten och äter lite. Några chipmunks (Piff och Puff) springer omkring och tiiger mat. Konstigt nog är det endast här som jag sett dem.
Nästa punkt på programmet är Hidden Canyon, den trång kanjon en bra bit upp på bergssidan, mittemot Angels Landing. Även här är det lite snö på vägen upp. En liten bit behöver vi också gå längs en exponerad hylla med ett stup på andra sidan. Stigen är dock fin så det vållar inga problem. Själva kanjonen visar sig vara en liten besvikelse, inte alls så spännande som den lät i beskrivningen som jag läste innan. På väggarna finns i alla fall en del skojiga mönster och urgröpningar som skapats av vatten.
Vi avslutar dagen med att följa Virgin River motströms så långt vi kan. Efter ett par kilometer har dalgången smalnat av så mycket att floden täcker den helt. Tyvärr är det ganska kalt, träden och växterna har inte hunnit med att bli gröna ännu. Det är inte alls lika fint som förra året när jag vandrade här med Per och Henrik. I och med dagens utflykter har jag sett det mest i huvuddalen. Om jag kommer hit någon mer gång ska jag antingen göra en längre vandring utanför dalgången eller följa med på en organiserad tur i någon av de vattenfyllda slot canyons som finns i närheten.
Vi lämnar sedan Zion och kör mot Las Vegas.
måndag 21 april 2008
Thorn in my side
Blir en kort post idag. Lite trött och det är snart dags att sova. På morgonen sprang jag ett lite längre pass på knapt 15 km i Sycamore Grove tillsammans med Johan. Efter en snabb dusch så begav vi oss sedan till Half Moon Bay som ligger vid kusten, en liten bit söder om San Francisco. Full rulle på stranden med Johans familj och en annan svensk familj. Tyvärr ganska kall toch blåsigt.
Fotot ovan är som så många andra från Brushy Peak.
Fotot ovan är som så många andra från Brushy Peak.
söndag 20 april 2008
Let your mind do the walking
En bild över Grand Canyon från Mather Point. Notera allt folk som står på utsiktsplatsen. Det är samma utsiktsplats som jag fotograferade då den skottades tidigare på morgonen.
Gamar, kalkoner och hjortar
Idag var det ganska kallt och så blåste det rejält. Istället för att ge mig ut på en långtur med cykeln så begav jag mig till Sycamore Grove Park, en park som ligger några kilometer söderut. Den förlorade träningen ersätter jag med att följa med Johan på hans löpning imorgon.
Hur som helt, parken i sig är inte jättekul. Jag tyckte den var jättefin när jag var här i första gången i november 2005. Då hade jag aldrig varit ute i naturen runt Livermore. Idag har jag lite mer att jämföra med, men den är så klart ändå fin.
En stor skillnad mellan Sverige och Kalifornien är att djurlivet är så mycket större här (och då tänker jag inte på de enorma mängder jordekorrar, kaniner och ödlor som springer omkring överallt). Redan innan jag kommit till parken hade jag på nära håll fotograferat en gam. Det är imponerande syn när man på några meters håll ser dem lyfta och flyga iväg (vingsspannet är runt 170cm).
Lite senare, efter att jag letat reda på en geocache, ser jag en liten flock kalkoner. De är mycket större än man tror. Jag lyckas smyga mig fram så jag är mindre än tio meter ifrån dem. Det är inte första gången jag ser kalkoner, men jag har aldrig varit så nära dem.
En kort stund senare tar jag mig inom 25 meter från en betande mule deer. Det är vid sådana tillfällen man uppskattar sitt teleobjektiv.
På tillbakavägen ser jag ytterligare en flock kalkoner, en hel mule deer-familj (fyra stycken, jag lyckas fotografera dem med), lite gamar i träd bredvid stigen, några hökar samt en stor hägerliknande fågel. Jag skrämmer också upp en orm som jag hör ringla iväg i gräset.
Det enda som saknades var kattdjur. 2005 hade jag turen att se en bobcat i parken. Det finns ockå bergslejon i närheten, men de är otroligt skygga. Och allt detta i en park vars ena ände sitter ihop med Livermore.
Hur som helt, parken i sig är inte jättekul. Jag tyckte den var jättefin när jag var här i första gången i november 2005. Då hade jag aldrig varit ute i naturen runt Livermore. Idag har jag lite mer att jämföra med, men den är så klart ändå fin.
En stor skillnad mellan Sverige och Kalifornien är att djurlivet är så mycket större här (och då tänker jag inte på de enorma mängder jordekorrar, kaniner och ödlor som springer omkring överallt). Redan innan jag kommit till parken hade jag på nära håll fotograferat en gam. Det är imponerande syn när man på några meters håll ser dem lyfta och flyga iväg (vingsspannet är runt 170cm).
Lite senare, efter att jag letat reda på en geocache, ser jag en liten flock kalkoner. De är mycket större än man tror. Jag lyckas smyga mig fram så jag är mindre än tio meter ifrån dem. Det är inte första gången jag ser kalkoner, men jag har aldrig varit så nära dem.
En kort stund senare tar jag mig inom 25 meter från en betande mule deer. Det är vid sådana tillfällen man uppskattar sitt teleobjektiv.
På tillbakavägen ser jag ytterligare en flock kalkoner, en hel mule deer-familj (fyra stycken, jag lyckas fotografera dem med), lite gamar i träd bredvid stigen, några hökar samt en stor hägerliknande fågel. Jag skrämmer också upp en orm som jag hör ringla iväg i gräset.
Det enda som saknades var kattdjur. 2005 hade jag turen att se en bobcat i parken. Det finns ockå bergslejon i närheten, men de är otroligt skygga. Och allt detta i en park vars ena ände sitter ihop med Livermore.
lördag 19 april 2008
fredag 18 april 2008
Remotivate me
Lägger upp ett foto till från Bryce National Park och Peek-a-boo Trail. Ni kan se Johanna i den högra delen av bilden.
Safety First, part II
Förra året skrev jag hur man med sju koner märkte ut en ojämnhet på gången som leder upp till byggnaden där jag arbetar. Om ni inte kommer ihåg eller läst inlägget så finns det här. Friska gärna upp minnet innan ni löser vidare, posten är kort och illusterande.
Innan jag åkte tillbaka till Livermore funderade jag flera gånger om konerna fortfarande skulle stå kvar. Det hände ju inget under min tid i Livermore förra året.
Konerna på uteplatsen hade försvunnit, så nu måste jag vara uppmärksam så jag inte går in i något av träden. På framsidan står det inte längre sju koner - men väl två! Under året som gått har faktiskt marken sjunkigt något, så nu går det faktiskt att snubbla på markteglet. Jag är dock inte säker på om det behövs koner för att märka ut faran. Det enklaste vore nog att ta upp några tegelstenar och lägga lite sand under dem. Det borde ta max en timme.
Konen på bilden ovan har inget att göra med konerna på Sandia.
Innan jag åkte tillbaka till Livermore funderade jag flera gånger om konerna fortfarande skulle stå kvar. Det hände ju inget under min tid i Livermore förra året.
Konerna på uteplatsen hade försvunnit, så nu måste jag vara uppmärksam så jag inte går in i något av träden. På framsidan står det inte längre sju koner - men väl två! Under året som gått har faktiskt marken sjunkigt något, så nu går det faktiskt att snubbla på markteglet. Jag är dock inte säker på om det behövs koner för att märka ut faran. Det enklaste vore nog att ta upp några tegelstenar och lägga lite sand under dem. Det borde ta max en timme.
Konen på bilden ovan har inget att göra med konerna på Sandia.
torsdag 17 april 2008
Bryce National Park
Efter en natt i Kanab, staden som placerar skyltdockor i polisbilar för att luras, kör vi mot Bryce National Park. Bryce ligger på kanten av en högplatå som ligger knappt 3000 möh. Istället för att långsamt slutta utför sker höjdförändringar i trappsteg, där Bryce ligger på kanten till det första trappsteget. Längs kanten har erosionen bildat enorma mängder pelare, hoodos. Så vitt jag vet finns bara den här typen av pelare i Bryce.
Vi kör först till den södra änden av parken där vi vänder norrut. Vi stannar på ett gäng utsiktplatser och ser ut över den fantastiska naturen. Närmast kanten breder ett landskap med pelare ut sig. Bortom pelarna ser vi ut över nästa del av högplatån. Trots den fanstastiska utsikten blir det lite som Grand Canyon, det blir efter ett tag väldigt mycket av samma sak.
Vårt sista stopp är vid Bryce Point. Här har det bildats en amfiteater längs kanten. I teatern står tusentals pelare, sida vid sida. Det är skog med röda pelare. Mycket mäktigt. Snön (vi är trots allt på hög höjd) ger allt en extra dimension, den adderar ett djup och försärker texturer. Från Bryce Point börjar vi att vandra ned i amfiteatern längs Najavo Trail.
Det dröjer inte länge innan de tusen och åter tusen pelarna har försvunnit från vårt synfält. Vi är omgivna av pelare på alla sidor. Det är en helt annan upplevelse, mäktigt. Efter ett tag så kommer vi till Wall Street, där det istället för pelare är trånga väggar som vi vandrar mellan. Längst ned, där det nästan är som smalast, växer en tjugo meter hög tall. Fantastiskt att den lyckats växa under så svåra förhållanden.
Vi fortsätter ut på en stig, Peek-a-boo Trail, som går längs botten på teatern, 300 meter under kanten. Stigen är omväxlande täckt med snö eller lera men vad gör det. Landskapet öppnar upp sig lite, vyerna blir vidare när det inte längre är riktigt lika tätt mellan pelarna. Vi går upp och ned, in och ut mellan pelarna (som är mycket större än vad man kan tro från kanten). Landskapet förändras hela tiden. Det är oerhört vackert och mäktigt, en helt annan upplevelse än att stå och titta ut över kanten. Bryce ska helt klart upplevas från botten. Snön och leran (och en hel del fotografering) gör att det ganska långsamt att gå.
Efter drygt två fantastiska timmar är vi så tillbaka vid Navajo Trail. Vi väljer en annan gren på stigen för vandringen upp till kanten. När vi nästan är uppe passerar vi Thor´s Hammer, en smal med hög pelare som reser sig över övergivningarna. Toppen är mycket bredare än resten av pelaren. Jag har sett många vackra fotografier av Thor´s Hammer men nu ligger ljuset tyvärr fel.
Vi är riktigt nöjda när vi lämnar parken och styr kosan mot Zion National Park. Den här dagen blev mycket bättre än vi trodde innan.
onsdag 16 april 2008
Stuck on my vision
Ett foto på en av de mindre kända broarna i Bay Area, Richmond-San Rafael Bridge. Vid brofästet på den andra sidan ligger fängelset San Quentin. Fotot är kraftigt överexponerat, samtidigt som jag förstärkt de mörka tonerna.
tisdag 15 april 2008
Upp och ner i Morgan Territory
Igår, söndag, så gav jag mig ut på en cykeltur till Morgan Territory, en park som ligger norr om Livermore. Planen var att först cykla en av vägarna som jag missade förra helgen, fortsätta norrut till Morgan Territory och sedan cykla österut genom parken. Jag skulle då komma till en annan park, Round Valley Regional Park, som verkar väldigt trevlig. (En park här kan liknas med naturreservat hemma).
Jag kände mig pigg i benen och vägen upp till Morgan Territory cyklades i god fart, trots uppförsbacke nästan hela vägen. Hela parken ligger bland kullarna så jag var inställd på att det skulle bli mycket upp och ned på stigarna (ingen asfalt här inte). Så fort jag är inne i parken så bär det av uppför, 125 höjdmeter avklaras på några kilometer. Det är riktigt brant, ofta runt 10%. Jag har bara slicks så ibland är det svårt att få fäste.
Jag byter stig och jag är snart tillbaka nere på ursprungshöjden, typiskt. Stigen vänder sedan upp igen och som den vänder. Nu är stigningen runt 20%. Jag klarar mig med nöd och näppe fram till ett lite planare parti med bara 12-13% stigning (som i vanliga fall mer eller mindre känns som en vägg). Stigen svänger runt ett hörn och jag bara gapar. Jag kommer kanske tio meter till, sedan är det för brant. På bara 500 meter tar jag mig över 100 höjdmeter. Medelstigningen är runt 20%, men ofta är den över 30%! Jag tidigare har aldrig ens stött på backar med en stigning på över 17-18%. Skrev jag att termometern på min cykeldator visar +35C... Det är fullständigt omöjligt att cykla, och jag har ändå MTB-utväxling. Det är svårt att bara skjuta cykeln längs stigen. Svetten forsar...
Så här fortsätter det i nästan en mil. Korta partier av plan mark följda av otroligt branta backar. Det är inte tal att leda stigen runt kullarna, stigen ska rakt uppför dem, utan serpentiner. Några få gånger tar jag mig upp utan att gå, men oftast är det alldels för brant för att kunna cykla. Jag tror flera gånger att jag måste vara på högsta punkten, men det väntar alltid en ny kulle bakom toppen.
Efter nästan två timmar, med många pauser och lite fotograferande så är jag uppe på toppen, nästan 700 möh. Utsikten är magnifik. De gröna kullarna stupar brant ned mot dalen där Livermore och Dublin/Pleasanton ligger. Långt nedanför mig beter en grupp råmande kor. Jag har inte sett en enda människa sedan jag cyklade in i parken. Jag är i ett eget litet paradis, samtidigt som de bor flera miljoner människor inom en radie på bara några mil. Jag sitter och njuter en lång stund.
Klockan är mycket och jag inser att jag aldrig kommer att hinna till Round Valley, jag har nästan halva vägen genom parken kvar. Först ned till bilvägen som delar parken i två och sedan upp igenom genom den östra, lite mindre halvan. Jag bromsar mig ned genom 150 höjdmeter till bilvägen, stigen är alldeles för dålig för att det ska gå att släppa på det minsta. När jag är nere får jag för mig att känna på fäljarna, jag kan hålla kvar fingret i två-tre sekunder innan det blir för varmt.
Stigen har tagit mig ned på baksidan av Morgan Territory, så jag måste åter cykla uppför innan jag kan ta mig ner i dalen mot Livermore. Det är samma väg som jag cyklade förra året, när jag varit upp på Mt. Diablo. Då var vägen bland det värsta som jag varit med om. Nu går det ganska lätt, men så har jag inte heller cyklat upp på ett berg den här gången. På toppen fotograferar jag åter trädet, men under helt andra förhållanden. För ett år sedan var trädet insvept i moln och temperaturen var 9C. Idag är det strålande solsken och 32C. Ganska fantastiskt, en temperaturskillnad på nästan 25C...
Vägen ned mot Livermore är brant och har ganska få svängar. Eftersom jag inte cyklar inuti ett moln den här gången kan jag släppa på - jag ser långt framför mig. På en lång raksträcka slår jag mitt hastighetsrekord från backen utför Patterson Pass. Jag är en kort stund upp i över 70 km/h. Cykeln är helt stabil, inga tendenser till vibrationer överhuvudtaget. Jag har tidigare skrivit om fartblindhet på cykel, då handlade det om 40 km/h. Nu känns det långsamt då hastigheten är nere i 50 km/h...
Den sista biten in mot Livermore går snabbt. På den milslånga raksträckan snittar jag över 30 km/h. Förra veckan hade jag en kraftig sidvind, då kom jag bara upp i 20 km/h. Vinden har större betydelse än man kan tro. Den totala sträckan blev lite drygt 60 km och den totala stigning knappt 1100 höjdmeter. En karta över turen finns här.
Jag kände mig pigg i benen och vägen upp till Morgan Territory cyklades i god fart, trots uppförsbacke nästan hela vägen. Hela parken ligger bland kullarna så jag var inställd på att det skulle bli mycket upp och ned på stigarna (ingen asfalt här inte). Så fort jag är inne i parken så bär det av uppför, 125 höjdmeter avklaras på några kilometer. Det är riktigt brant, ofta runt 10%. Jag har bara slicks så ibland är det svårt att få fäste.
Jag byter stig och jag är snart tillbaka nere på ursprungshöjden, typiskt. Stigen vänder sedan upp igen och som den vänder. Nu är stigningen runt 20%. Jag klarar mig med nöd och näppe fram till ett lite planare parti med bara 12-13% stigning (som i vanliga fall mer eller mindre känns som en vägg). Stigen svänger runt ett hörn och jag bara gapar. Jag kommer kanske tio meter till, sedan är det för brant. På bara 500 meter tar jag mig över 100 höjdmeter. Medelstigningen är runt 20%, men ofta är den över 30%! Jag tidigare har aldrig ens stött på backar med en stigning på över 17-18%. Skrev jag att termometern på min cykeldator visar +35C... Det är fullständigt omöjligt att cykla, och jag har ändå MTB-utväxling. Det är svårt att bara skjuta cykeln längs stigen. Svetten forsar...
Så här fortsätter det i nästan en mil. Korta partier av plan mark följda av otroligt branta backar. Det är inte tal att leda stigen runt kullarna, stigen ska rakt uppför dem, utan serpentiner. Några få gånger tar jag mig upp utan att gå, men oftast är det alldels för brant för att kunna cykla. Jag tror flera gånger att jag måste vara på högsta punkten, men det väntar alltid en ny kulle bakom toppen.
Efter nästan två timmar, med många pauser och lite fotograferande så är jag uppe på toppen, nästan 700 möh. Utsikten är magnifik. De gröna kullarna stupar brant ned mot dalen där Livermore och Dublin/Pleasanton ligger. Långt nedanför mig beter en grupp råmande kor. Jag har inte sett en enda människa sedan jag cyklade in i parken. Jag är i ett eget litet paradis, samtidigt som de bor flera miljoner människor inom en radie på bara några mil. Jag sitter och njuter en lång stund.
Klockan är mycket och jag inser att jag aldrig kommer att hinna till Round Valley, jag har nästan halva vägen genom parken kvar. Först ned till bilvägen som delar parken i två och sedan upp igenom genom den östra, lite mindre halvan. Jag bromsar mig ned genom 150 höjdmeter till bilvägen, stigen är alldeles för dålig för att det ska gå att släppa på det minsta. När jag är nere får jag för mig att känna på fäljarna, jag kan hålla kvar fingret i två-tre sekunder innan det blir för varmt.
Stigen har tagit mig ned på baksidan av Morgan Territory, så jag måste åter cykla uppför innan jag kan ta mig ner i dalen mot Livermore. Det är samma väg som jag cyklade förra året, när jag varit upp på Mt. Diablo. Då var vägen bland det värsta som jag varit med om. Nu går det ganska lätt, men så har jag inte heller cyklat upp på ett berg den här gången. På toppen fotograferar jag åter trädet, men under helt andra förhållanden. För ett år sedan var trädet insvept i moln och temperaturen var 9C. Idag är det strålande solsken och 32C. Ganska fantastiskt, en temperaturskillnad på nästan 25C...
Vägen ned mot Livermore är brant och har ganska få svängar. Eftersom jag inte cyklar inuti ett moln den här gången kan jag släppa på - jag ser långt framför mig. På en lång raksträcka slår jag mitt hastighetsrekord från backen utför Patterson Pass. Jag är en kort stund upp i över 70 km/h. Cykeln är helt stabil, inga tendenser till vibrationer överhuvudtaget. Jag har tidigare skrivit om fartblindhet på cykel, då handlade det om 40 km/h. Nu känns det långsamt då hastigheten är nere i 50 km/h...
Den sista biten in mot Livermore går snabbt. På den milslånga raksträckan snittar jag över 30 km/h. Förra veckan hade jag en kraftig sidvind, då kom jag bara upp i 20 km/h. Vinden har större betydelse än man kan tro. Den totala sträckan blev lite drygt 60 km och den totala stigning knappt 1100 höjdmeter. En karta över turen finns här.
måndag 14 april 2008
Photowalking i Richmond
Igår vi jag på Photowalking i Richmond. Det var första gången jag träffade folk som jag lärt känna via internet. Dagen började så där. På BART-stationen i Dublin/Pleastanton stod ett tåg inne på station. Över det andra spåret lyste en skylt sa "Out of service". Efter en stund kommer ett tåg in till den plattformen och passagerarna stiger av. Eftersom det står "Out of service" över spåret stiger så klart ingen på tåget, vi tror ju att vi ska åka med det andra tåget (det här är ändstationen). Efter en liten stund så åker tåget iväg mot San Francisco och vi som väntar inser att vi blivit lurade. Till saken hör att när jag lite senare sitter på tåget så ser jag hur det nu istället står "Out of service" över mitt spår...
Jag blir därför lite sen till Richmond (som ligger norr om Berkeley, öster om SF). På stationen hämtas jag av den fotograferande familjen Moore - pappa Skip, sonen Andrew och dottern Olivia med pojkvän. Vi möter upp med Karen, Jeremy och Ian. Dessutom är Karens femårige son med och Ian har med sig en kompis.
Vi går runt i området runt Point Richmond, ett område med gammal bebyggelse som fått ett uppsving på senare år. Det går inte fort, nio personer med var sin kamera (Karens son har också en kamera). Vi passerar ett övergivet badhus och Andrew ser ett litet, men trasigt fönster och bestämmer sig för att klättra in. Det tar mindre än en minut innan han lyckas få igång larmet. Vi går snabbt därifrån.
Vi går igenom en gammal tågtunnel som leder ned till havet. Vi vänder sedan tillbaka och går ungefär samma väg tillbaka. Några beger sig hem och vi andra fortsätter med bil till foten av Richmond-San Rafael Bridge. På vägen tappar vi bort Ian och kompis så nu är det bara jag, Skip och Andrew kvar. Vi tvingas krypa under lite staket men till slut är vi nere på stranden och fotar i någon timme. Vi hinner också med lite fotografering norr om bron innan det är dags för mig att åka tillbaka till Livermore. En riktigt trevligt dag. En del av de foton som vi tog kan se här.
Jag blir därför lite sen till Richmond (som ligger norr om Berkeley, öster om SF). På stationen hämtas jag av den fotograferande familjen Moore - pappa Skip, sonen Andrew och dottern Olivia med pojkvän. Vi möter upp med Karen, Jeremy och Ian. Dessutom är Karens femårige son med och Ian har med sig en kompis.
Vi går runt i området runt Point Richmond, ett område med gammal bebyggelse som fått ett uppsving på senare år. Det går inte fort, nio personer med var sin kamera (Karens son har också en kamera). Vi passerar ett övergivet badhus och Andrew ser ett litet, men trasigt fönster och bestämmer sig för att klättra in. Det tar mindre än en minut innan han lyckas få igång larmet. Vi går snabbt därifrån.
Vi går igenom en gammal tågtunnel som leder ned till havet. Vi vänder sedan tillbaka och går ungefär samma väg tillbaka. Några beger sig hem och vi andra fortsätter med bil till foten av Richmond-San Rafael Bridge. På vägen tappar vi bort Ian och kompis så nu är det bara jag, Skip och Andrew kvar. Vi tvingas krypa under lite staket men till slut är vi nere på stranden och fotar i någon timme. Vi hinner också med lite fotografering norr om bron innan det är dags för mig att åka tillbaka till Livermore. En riktigt trevligt dag. En del av de foton som vi tog kan se här.
söndag 13 april 2008
Far too weak to be like that
Ett foto från Point Bonita på andra sidan Golden Gate. Tyvärr var vi lite sena så tunneln som går ut till fyren stängd.
lördag 12 april 2008
Wire Pass Canyon och Buckskin Canyon
Efter övernattning i Page, Arizona och en snabb titt på Glen Canyon Dam så far vi vidare in i Utah. Dagens mål är Buckskin Gulch, en avsides med väldigt lång slot canyon i Vermillion Cliffs National Monument.
Vi kollar först in vädret vid en Ranger station - en slot canyon kan lätt drabbas av våldsamma översvämmningar vid regnväder, även när det regnar långt borta. För inte så många år sedan dog runt tjugo personer i en kanjon i Frankrike. I Antelope Canyon, precis utanför Page, omkom runt tio personer i början av 2000-talet. Den här dagen är det dock ingen fara, men det skulle finnas lite vatten här och där i Buckskin Gulch.
Vi körde vidare på en smal och alldeles nysladdad grusväg. Efter ett tag är vi framme vid Coyote Buttes som området heter. Här ligger också The Wave, men för att gå dit krävs ett specialtillstånd som man måste ansöka om flera månader i förväg.
Jag gillar det karga röda ökenlandskapet. Det är så varierande, platt ena stunden och bergigt den andra. Det växer också en hel del, mest buskar och låga träd. Det finns alltid något nytt att titta på.
Efter några kilometer är vi framme vid Wire Pass Canyon som ska ta oss till Buckskin Gulch. Wire Pass är också en slot canyon, med lite lägre väggar än Buckskin. Väggarna är dock närmare varandra.
Ända sedan jag såg några fotografier på en slot canyon har jag velat vandra i en. Det är en mäktig känsla att gå i den ringlande kanjonen. Det är aldrig mer än två meter mellan väggarna och de är kanske tjugo meter höga. Som smalast är det bara en axelbredd mellan väggarna. Behöver jag skriva att jag fotar en del...
Efter ett tag är vi ute på den plats där Buckskin och Wire Pass går ihop. Kanjonen öppnar upp sig och vi står liksom på ett torg omgivet av lodräta väggar. Hit når solen så det bra mycket varmare och skönare. Vi tar en paus och äter muffins som vi snodde med oss från frukosten
Vi fortsätter sedan in i Buckskin Gulch. Det är aningens bredare mellan väggarna som nu är mycket högre. Ganska snart kommer vi till en sträcka på femton meter som är helt vattenfylld. Det är bara att sätta på sig sandalerna och vada genom det gyttjebruna vattnet. Botten är lerig och ganska hal så det gäller att gå försiktigt (Buckskin är också känt för att ha kvicksand lite här och där). Väl på andra sidan har nästan all känsel försvunnit i fötterna. Solens strålar räcker inte ens halvvägs ned till oss.
Vi fortsätter femtio meter och tvingas sedan vada igen. Och femtio meter efter det. Och trettio meter efter det. Efter att ha passerat sex vatten/gyttjepölar så ger vi upp. Vattnet är så kallt att vi tappar känseln i fötterna varje gång vi vadar. Ingenting tyder heller på att det eviga vadande ska upphöra. För eller senare kommer dessuom någon att halka och lägga sig själv och sin kamera i vattnet.
Vi går tillbaka samma väg som vi kom. Ett tag funderar vi på att smyga upp till The Wave, trots att vi inte har något tillstånd. Tyvärr är det väldigt tydligt skyltat vad som gäller, så det går inte att låtsas att man inte visste vad som gällde. Vi överger planen och kör istället till den gamla byn Pariah, övergiven sedan länge. Här spelades en hel del västernfilmer in, med bl a Clintan och Sinatra. Tyvärr brände ett gäng ungdomar ned det som fanns kvar för något år sidan. Naturen var dock riktigt trevligt att titta på (kommer nog foton på den också vad det lider).
Vi kollar först in vädret vid en Ranger station - en slot canyon kan lätt drabbas av våldsamma översvämmningar vid regnväder, även när det regnar långt borta. För inte så många år sedan dog runt tjugo personer i en kanjon i Frankrike. I Antelope Canyon, precis utanför Page, omkom runt tio personer i början av 2000-talet. Den här dagen är det dock ingen fara, men det skulle finnas lite vatten här och där i Buckskin Gulch.
Vi körde vidare på en smal och alldeles nysladdad grusväg. Efter ett tag är vi framme vid Coyote Buttes som området heter. Här ligger också The Wave, men för att gå dit krävs ett specialtillstånd som man måste ansöka om flera månader i förväg.
Jag gillar det karga röda ökenlandskapet. Det är så varierande, platt ena stunden och bergigt den andra. Det växer också en hel del, mest buskar och låga träd. Det finns alltid något nytt att titta på.
Efter några kilometer är vi framme vid Wire Pass Canyon som ska ta oss till Buckskin Gulch. Wire Pass är också en slot canyon, med lite lägre väggar än Buckskin. Väggarna är dock närmare varandra.
Ända sedan jag såg några fotografier på en slot canyon har jag velat vandra i en. Det är en mäktig känsla att gå i den ringlande kanjonen. Det är aldrig mer än två meter mellan väggarna och de är kanske tjugo meter höga. Som smalast är det bara en axelbredd mellan väggarna. Behöver jag skriva att jag fotar en del...
Efter ett tag är vi ute på den plats där Buckskin och Wire Pass går ihop. Kanjonen öppnar upp sig och vi står liksom på ett torg omgivet av lodräta väggar. Hit når solen så det bra mycket varmare och skönare. Vi tar en paus och äter muffins som vi snodde med oss från frukosten
Vi fortsätter sedan in i Buckskin Gulch. Det är aningens bredare mellan väggarna som nu är mycket högre. Ganska snart kommer vi till en sträcka på femton meter som är helt vattenfylld. Det är bara att sätta på sig sandalerna och vada genom det gyttjebruna vattnet. Botten är lerig och ganska hal så det gäller att gå försiktigt (Buckskin är också känt för att ha kvicksand lite här och där). Väl på andra sidan har nästan all känsel försvunnit i fötterna. Solens strålar räcker inte ens halvvägs ned till oss.
Vi fortsätter femtio meter och tvingas sedan vada igen. Och femtio meter efter det. Och trettio meter efter det. Efter att ha passerat sex vatten/gyttjepölar så ger vi upp. Vattnet är så kallt att vi tappar känseln i fötterna varje gång vi vadar. Ingenting tyder heller på att det eviga vadande ska upphöra. För eller senare kommer dessuom någon att halka och lägga sig själv och sin kamera i vattnet.
Vi går tillbaka samma väg som vi kom. Ett tag funderar vi på att smyga upp till The Wave, trots att vi inte har något tillstånd. Tyvärr är det väldigt tydligt skyltat vad som gäller, så det går inte att låtsas att man inte visste vad som gällde. Vi överger planen och kör istället till den gamla byn Pariah, övergiven sedan länge. Här spelades en hel del västernfilmer in, med bl a Clintan och Sinatra. Tyvärr brände ett gäng ungdomar ned det som fanns kvar för något år sidan. Naturen var dock riktigt trevligt att titta på (kommer nog foton på den också vad det lider).
fredag 11 april 2008
Dagens i-landsproblem
Som bordsmargarin brukar köpa något som heter "I can´t believe it´s not butter". Det heter faktiskt så, jag hittar inte på, se t ex Wikipedia (notera den för ett uppslagsverk inte helt vanliga texten "I Can't Believe It's Not Butter is thruthly not made of butter, it's made out of old cornels of popcorn, sweety socks, shoe laces and the broken dreams of seven year old kids"). Jag har dock ganska svårt att stå emot extrapriser så senast så köpte jag istället en burk Countrycrook Plus. Det var ett dåligt val. Margarinet är så löst i konsistensen att det inte fastnar på smörkniven. Det går att gräva upp en klick på kniven, men om du bara råkar luta kniven det minsta åt något håll så glider margarinet ofelbart av. Otroligt irriterande och kladdigt.
Bilden ovan har inget att alls att göra med mitt margarinproblem. Den är tagen i centrala Atlanta.
Imorgon hoppas jag kunna lägga upp en post om vår vandring i de två sprickkanjonerna Wire Pass Canyon och Buckskin Gulch.
Bilden ovan har inget att alls att göra med mitt margarinproblem. Den är tagen i centrala Atlanta.
Imorgon hoppas jag kunna lägga upp en post om vår vandring i de två sprickkanjonerna Wire Pass Canyon och Buckskin Gulch.
torsdag 10 april 2008
A child with the ghost
Det blir tyvärr ingen längre blogpost idag heller. Fick lite problem med internet förut och det tog 1,5h att fixa det. Jag bygger en dator åt Johans fotofirma. USB-pinnen som innehåller ett trådlöst nätverkskort fungerar tydligen inte med 64-bitars XP. Istället sänkte den hela nätverket, även den trådburna delen inne hos Johan... Istället lägger jag upp det enda foto som jag fått klart idag. Det ser nästan ut som ett som jag postade för några veckor sedan, men det är två olika fotografier.
onsdag 9 april 2008
I give to you
Det får också bli en bild på Grand Canyon innan jag går och lägger mig. Som ni ser så gick inte snön mer än några hundra meter ned i kanjonen. Det här fotot är taget längs med Grand Canyon, snön syntes tydligare då man tittade rakt över GC.
Mitt hus
På begäran från flera håll kommer här lite foton på mitt hus. Det finns fler bilder på mitt alternativa Flickr-konto för de som är väldigt nyfikna. Jag tyckte att det t ex var lite onödigt att lägga upp bilder på de tomma rummen. Totalt blev det 28 foton har jag för mig. Klicka på en av bilderna så kommer ni till Flickr, klicka sedan på "Kenrih´s photostream". Den stora datorn i vardagsrummet är inte min, jag bygger ihop den för Johans fotofirma.
tisdag 8 april 2008
Last sin
Jag hann tyvärr inte skriva någon blogpost idag så det får bli ännu en bild från centrala Atlanta. Gillar att man enbart ser ljus i två fönster. Det lös i fler rum högre upp, men vinkel gjorde att det inte syns på fotografiet.
måndag 7 april 2008
Dagens cykeltur
Idag gav jag mig ut på en lite längre cykeltur. Till skillnad från mina tidigare turer så begav jag mig gick den först i sydvästlig riktning för att komma till en dalgång som går i nordvästlig riktning. På hemvägen tänkte jag sedan göra en avstickare upp i kullarna norrut för att lägga till lite extra distans.
Strax innan dalen tog jag en paus i den lilla byn Sunol. Genom byn går en järnväg från 1869 och jag lyckades komma dit precis när en ånglok anlände till stationen. Som en bonus fick jag en pratstund med en medlem i Livermores cykelklubb, Valley Spokesmen (obs, skojigt namn, spoke = eker). Själva dalgången var inget speciellt, ganska trånga och inte alls de fina vyer som man är van vid häromkring (men det var så klart ändå trevligt). Stigningen (330 meter) var inte heller lika tuff som Livermore-cyklisten fick det att låta.
Jag cyklade en stund parallellt med motorvägen till San Francisco, I580. Efter att ha passerat passet och åter kommit in i Trivalley (dalen där Livermore, Dublin och Pleasanton ligger) så svängde jag in i Dublin. Tvärr hade jag missat en armébas när jag gjorde upp mina planer. Istället för att cykla rakt igenom den (den syntes inte på mina GPS-kartor) så fick jag svänga norrut några kilometer tidigare än planerat.
Mina kartor är ganska gamla, från kanske 2002-2004. Istället för att ganska snart kunna svänga västerut och ansluta till den planerade Tassajara Road så fann jag gång på gång att vägarna inte längre existerade. Det som för bara fem år sedan var ett grönt och vackert landskap med otaliga kullar var nu en mindre stad. Vi pratar inte stad i svensk mening, utan i amerikansk community-mening. Planerad i minsta detalj, driven av ett enda företag och full av identiska hus bakom murar eller inhängnader. Självklart riktade mot den övre medelklassen, de billigaste husen kostar från 3,5 miljoner och uppåt. Med andra ord ytterst polerat och helt själlöst.
Efter en omväg på kanske en mil så kom jag äntligen ut på Highland Road (jag missade dock hela Tassajara Road). Till slut fick jag cykla i det böljande och mycket vackra landskapet som jag längtat efter hela dalen. Ni som besökt mig vet vad jag talar om, fast det här var mycket vackrare än något som jag cyklat igenom tidigare. Min nästa tur kommer definitivt att gå här igen, och troligen också upp till Morgan Territory (där jag fotograferade trädet i dimman).
Dagens sträcka blev 101 kilometer och den totala stigningen ganska måttliga 850 meter. En karta över turen finns här och höjdprofilen här. Jag har tyvärr inga bilder att lägga upp, jag ligger över 2000 bilder back i min hantering.
Strax innan dalen tog jag en paus i den lilla byn Sunol. Genom byn går en järnväg från 1869 och jag lyckades komma dit precis när en ånglok anlände till stationen. Som en bonus fick jag en pratstund med en medlem i Livermores cykelklubb, Valley Spokesmen (obs, skojigt namn, spoke = eker). Själva dalgången var inget speciellt, ganska trånga och inte alls de fina vyer som man är van vid häromkring (men det var så klart ändå trevligt). Stigningen (330 meter) var inte heller lika tuff som Livermore-cyklisten fick det att låta.
Jag cyklade en stund parallellt med motorvägen till San Francisco, I580. Efter att ha passerat passet och åter kommit in i Trivalley (dalen där Livermore, Dublin och Pleasanton ligger) så svängde jag in i Dublin. Tvärr hade jag missat en armébas när jag gjorde upp mina planer. Istället för att cykla rakt igenom den (den syntes inte på mina GPS-kartor) så fick jag svänga norrut några kilometer tidigare än planerat.
Mina kartor är ganska gamla, från kanske 2002-2004. Istället för att ganska snart kunna svänga västerut och ansluta till den planerade Tassajara Road så fann jag gång på gång att vägarna inte längre existerade. Det som för bara fem år sedan var ett grönt och vackert landskap med otaliga kullar var nu en mindre stad. Vi pratar inte stad i svensk mening, utan i amerikansk community-mening. Planerad i minsta detalj, driven av ett enda företag och full av identiska hus bakom murar eller inhängnader. Självklart riktade mot den övre medelklassen, de billigaste husen kostar från 3,5 miljoner och uppåt. Med andra ord ytterst polerat och helt själlöst.
Efter en omväg på kanske en mil så kom jag äntligen ut på Highland Road (jag missade dock hela Tassajara Road). Till slut fick jag cykla i det böljande och mycket vackra landskapet som jag längtat efter hela dalen. Ni som besökt mig vet vad jag talar om, fast det här var mycket vackrare än något som jag cyklat igenom tidigare. Min nästa tur kommer definitivt att gå här igen, och troligen också upp till Morgan Territory (där jag fotograferade trädet i dimman).
Dagens sträcka blev 101 kilometer och den totala stigningen ganska måttliga 850 meter. En karta över turen finns här och höjdprofilen här. Jag har tyvärr inga bilder att lägga upp, jag ligger över 2000 bilder back i min hantering.
Californian Condor No. 34
Titeln på inlägget avslöjar vad det var för speciellt som vi fick uppleva i Grand Canyon. Vi hade vänt tillbaka från Cedar Ridge och var på väg upp ur kanjonen. Plötsligt ser vi hur två STORA fåglar kommer dykandes ned från ovan. De planar ut i jämnhöjd med oss, kanske något lägre. När de är jämnsides med oss är avståndet mindre än tjugo meter. Det är två kaliforniska kondorer! På min kamera sitter typiskt nog mitt vidvinkelobjektiv så det ingen idé att ens tänka på att fotografera dem. Jag sliter fram kameraväskan från ryggen och lyckas byta till mitt teleobjektiv på rekordfart (tack Johanna för att du tog hand om vidvinkeln så jag slapp stoppa ned det i väskan). Som tur är gör kondorerna en överflygning men de är längre bort än första gången och Grand Canyon utgör inte längre bakgrund. Jag trycker ned avtryckaren på kameran och släpper inte upp den. Min EOS 40D smattrar lydigt på och tar sex bilder per sekund (jag är mycket glad över att jag alltid har kameran i seriebildsläge, även om det ibland gör att jag av misstag tar flera foton).
Den kaliforniska kondoren är den största fågeln i Nordamerika med ett vingspann på i snitt 2,73 meter. Den är också en av de allra mest sällsynta och listad som "critically endangered". 1987 fanns det bara 22 fåglar kvar, varför man beslöt att fånga in dem och föda upp dem i fångenskap. 1991 kunde man släppa ut de första fåglarna och antalet kondorer hart långsamt med stadigt ökat sedan dess. Idag finns det 297 kaliforniska kondorer, varav 147 lever i det vilda. Och vi såg två av dem! Kondoren ovan är märkt med nummer 34.
Den kaliforniska kondoren är den största fågeln i Nordamerika med ett vingspann på i snitt 2,73 meter. Den är också en av de allra mest sällsynta och listad som "critically endangered". 1987 fanns det bara 22 fåglar kvar, varför man beslöt att fånga in dem och föda upp dem i fångenskap. 1991 kunde man släppa ut de första fåglarna och antalet kondorer hart långsamt med stadigt ökat sedan dess. Idag finns det 297 kaliforniska kondorer, varav 147 lever i det vilda. Och vi såg två av dem! Kondoren ovan är märkt med nummer 34.
söndag 6 april 2008
It is never enough
Vi begav oss tillbaka till våra rum och diskuterade vad vi skulle göra om det fortsatte att snöa. Efter någon timme var hade restaurangen öppnat så att vi kunde äntligen äta frukost. Det snöade nu mindre och temperaturen hade krypit upp över nollsträcket. När vi ätit klart hade snön äntligen slutat falla, men det var fortfarande mer eller mindre igenmulet. Vi bestämde oss för att återvända till våra rum och vila en timme.
En timme senare skiner solen och det är halvklart! Vi kör lite längs kanten och tittar ned i dalen. Eftersom jag gjorde samma tur förra året är det nu kul med snön, den ger en extra krydda även om den inte går hela vägen ned (det är normalt runt 10C varmare i botten av kanjonen av uppe vid kanten).
Vi tar oss sedan till Yaki Point och börjar gå ned i längs South Kaibab Trail, samma stig som förra året. I början är det lite otäckt, snön är hårt backad och mycket hal. Vi tar det mycket försiktigt, om du skulle halka och hamna utanför stigen är det en bra bit ned till nästa serpentinsväng, om det finns någon. De flesta av amerikanerna tar det inte lika försiktigt - det är inte så konstigt att så många skadar sig eller tom dör i nationalparkerna.
När vi närmar oss slutet på serpentinsvängarna så möter vi ett multåg som transportar gods till och från Phantom ranch längst ned på botten. Eftersom vi fotograferar så mycket så går det ganska långsamt nedåt. Stigen blir gradvis lerigare och lerigare. Efter nästan två timmar når vi så vårt mål, Cedar Ridge, ungefär 300 meter under kanten. Normalt hade vi fortsatt lite längre, men eftersom vi startade så sent vänder vi tillbaka. På tillbakavägen får vi uppleva något som är få förunnat, men det skriver jag om nästa gång.
En timme senare skiner solen och det är halvklart! Vi kör lite längs kanten och tittar ned i dalen. Eftersom jag gjorde samma tur förra året är det nu kul med snön, den ger en extra krydda även om den inte går hela vägen ned (det är normalt runt 10C varmare i botten av kanjonen av uppe vid kanten).
Vi tar oss sedan till Yaki Point och börjar gå ned i längs South Kaibab Trail, samma stig som förra året. I början är det lite otäckt, snön är hårt backad och mycket hal. Vi tar det mycket försiktigt, om du skulle halka och hamna utanför stigen är det en bra bit ned till nästa serpentinsväng, om det finns någon. De flesta av amerikanerna tar det inte lika försiktigt - det är inte så konstigt att så många skadar sig eller tom dör i nationalparkerna.
När vi närmar oss slutet på serpentinsvängarna så möter vi ett multåg som transportar gods till och från Phantom ranch längst ned på botten. Eftersom vi fotograferar så mycket så går det ganska långsamt nedåt. Stigen blir gradvis lerigare och lerigare. Efter nästan två timmar når vi så vårt mål, Cedar Ridge, ungefär 300 meter under kanten. Normalt hade vi fortsatt lite längre, men eftersom vi startade så sent vänder vi tillbaka. På tillbakavägen får vi uppleva något som är få förunnat, men det skriver jag om nästa gång.
fredag 4 april 2008
Martin Luther King, Jr was born in this house
I dagarna är det 40 år sedan Martin Luther King mördades. Det är hans födelsehus i Atlanta.
torsdag 3 april 2008
Fördiskning
Jag har alltid ställt mig frågande till diskmaskinsdiskmedelsreklamen. Så länge som jag kan minnas har det aldrig varit något problem med att diskmaskinerna inte diskar rent. Varför envisas då tillverkarna att under årtionden pumpa ut reklam som säger "nu är det slut på fördiskningen". (Och om diskmedelen faktiskt fungerat som de påstås göra så hade det också inneburit slutet på reklamen).
Idag insåg jag varför. Amerikanska diskmaskiner skiljer sig från svenska. Våra diskmaskiner har två roterande armar, en för underkorgen och en för överkorgen. All disk får då en ganska kraftig dusch med vatten per varje varv. En amerikansk diskmaskin har bara en arm, för underkorgen. Mitt i överkorgen sitter ett litet rör med en liten hatt på. Under hatten finns det öppningar åt sidorna. Under diskning sprutas sedan vatten rakt upp i hatten, som då omdirigerar vattnet utåt sidorna. Den här lösningen borde ge ett sämre tryck i vattnet som träffar disken. Den stora nackdelen är dock att disk lätt hamnar i vattenskugga bakom något föremål i maskinen, vattnet kommer ju hela tiden från samma ställe. Din disk blir inte ren och du tror att du behöver ett bättre diskmedel.
Idag insåg jag varför. Amerikanska diskmaskiner skiljer sig från svenska. Våra diskmaskiner har två roterande armar, en för underkorgen och en för överkorgen. All disk får då en ganska kraftig dusch med vatten per varje varv. En amerikansk diskmaskin har bara en arm, för underkorgen. Mitt i överkorgen sitter ett litet rör med en liten hatt på. Under hatten finns det öppningar åt sidorna. Under diskning sprutas sedan vatten rakt upp i hatten, som då omdirigerar vattnet utåt sidorna. Den här lösningen borde ge ett sämre tryck i vattnet som träffar disken. Den stora nackdelen är dock att disk lätt hamnar i vattenskugga bakom något föremål i maskinen, vattnet kommer ju hela tiden från samma ställe. Din disk blir inte ren och du tror att du behöver ett bättre diskmedel.
Unspectacular view
Det snöade fortfarande när vi gick och lade oss i Grand Canyon Village. Väderprognosen såg inte lovande ut för morgonen men eftersom vi missat solnedgången var vi ändå fast beslutna att gå upp innan soluppgången.
Det första vi gör när vi går upp är så klart att kolla vädret. Det är upphåll! Hoppet stiger. På marken ligger ännu mer snö än när vi lade oss. Det är fortfarande minusgrader, kanske -3C. Vi skrapar rutorna på bilen med tunnt och flamsigt lock från en burk med mandlar (kom ihåg att vi kör en bil från Kalifornien).
Vi kör de få kilometrarna till Mather Point på oplogade vägar. Flickorna är ivriga, för dem är det här resan höjdpunkt. Vi går ur bilen och möts av... Dimma! Man kanske kan se halvvägs till Coloradofloden, inte mer. Vi fryser så vi skakar, trots att vi tagit på oss alla kläder vi har med och använder strumpor som vantar. Lagom tills solen i normala fall stiger över horisonten börjar det snöa igen...
Ordentligt nedstämda kör vi tillbaka till hotellet och börjar fundera på vad vi ska göra om det inte klarnar upp. Funderar och funderar förresten. Johanna är tydligt med att hon inte lämnar Grand Canyon innan hon sett den på riktigt.
Det första vi gör när vi går upp är så klart att kolla vädret. Det är upphåll! Hoppet stiger. På marken ligger ännu mer snö än när vi lade oss. Det är fortfarande minusgrader, kanske -3C. Vi skrapar rutorna på bilen med tunnt och flamsigt lock från en burk med mandlar (kom ihåg att vi kör en bil från Kalifornien).
Vi kör de få kilometrarna till Mather Point på oplogade vägar. Flickorna är ivriga, för dem är det här resan höjdpunkt. Vi går ur bilen och möts av... Dimma! Man kanske kan se halvvägs till Coloradofloden, inte mer. Vi fryser så vi skakar, trots att vi tagit på oss alla kläder vi har med och använder strumpor som vantar. Lagom tills solen i normala fall stiger över horisonten börjar det snöa igen...
Ordentligt nedstämda kör vi tillbaka till hotellet och börjar fundera på vad vi ska göra om det inte klarnar upp. Funderar och funderar förresten. Johanna är tydligt med att hon inte lämnar Grand Canyon innan hon sett den på riktigt.
onsdag 2 april 2008
Hunger for the flesh
Ett foto från den första hela dagen som Catharina, Johanna och Sofia var här. Vi (jag) missade St Patricks-paraden som gick genom centrala San Francisco. Istället för att snabbt köra igenom centrala SF så blev vi sittandes i bilkö på en bakgata...
Fotot är från den mest kända utsiktplatsen över Golden Gate. Den tagen mitt ganska mitt på dagen, alla färger kommer från efterbehandlingen i Lightroom
Fotot är från den mest kända utsiktplatsen över Golden Gate. Den tagen mitt ganska mitt på dagen, alla färger kommer från efterbehandlingen i Lightroom
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)