Vid tretiden på natten vaknar jag till och jag känner att jag behöver gå ut och kissa. Det är ganska ljust i tältet när jag tar på mig skor och dunjacka. Jag smyger försiktigt ut och blir ståendes precis utanför tältet. Utanför tältet råder nästan dagsljus! Fullmånen lyser otroligt starkt och de snötäckta bergen omkring mig gör ljuset ännu starkare. Det är stjärnklart men efter som månen lyser så starkt syns bara en handfull stjärnor. Tystnaden är bedövande. Jag står som fastfrysen och låter blicken svepa över bergstopparna omkring mig. Jag vet att det är lönlöst men jag försöker bevara varje liten del av storslagenheten omkring. Jag känner mig otroligt liten inför naturens storhet men samtidigt så upplever jag att jag ändå är en del av bergen, snön, himlen och den lilla sjön. Jag har sällan, om ens någonsin, känt mig så levande. Kommer jag någonsin att få uppleva något liknande?
Morgonen gryr och vi är alla förvånansvärt utvilade. Som vanligt består frukosten av chapati (tunnbröd), sött chaite och ägg. Det märks att på oss alla tre att det här inte är en vanliga dag på cykeln. 32 kilometer från Patseo ligger Baralacha La, vårt första riktigt höga pass med en höjd av 4920 meter. Vi befinner oss cirka 3750 meter över havet så det är en rejäl stigning som vi har framför oss. Vi har visserligen tillbringat fem nätter på höjder över 3000 meter så vi borde vara tillräckligt acklimatiserade men samtidigt handlar det om höjder som varken jag eller Catharina varit i närheten av.
Vi lämnar Patseo runt 9:00 och stigningen börjar omedelbart. EFter en knapp kilometer stannar vi till vid ett litet vattendrag för att rena lite vatten som vi fyller våra vattenflaskor med. Vägen är bra och lutningen är nästan konstant 5-6%. Det är inga problem att hålla ett jämt och stadigt tempo, även om det inte går speciellt fort. Vi lämnar floden som vi följt ändå sedan dag två bakom oss och börjar klättra uppför. Vägen går mellan två bergsidor som tyvärr skymmer utsikten och det bara rakt fram och bakåt som vi kan se lite längre.
Efter knappt två timmar har vi cyklat cyklat ganska precis en mil och vi är uppe på 4100 meters höjd. Vi håller utkik efter Zing Zing Bar, som trots sitt spännande namn bara är ett läger för vägarbetare. Vägen rätar ut sig lite och vi ser först en dhaba och sedan en bit bort något som måste vara själva Zing Zing Bar. Dhaban är en stor överraskning eftersom den inte alls nämns i vår guidebok. Efter viss tvekan struntar vi i den och fortsätter den sista korta biten mot Zing Zing Bar. När vi har något hundratal meter kvar ser vi att Steve står på serpentinen ovanför oss och att han pekar mot Zing Zing Bar (tror vi). Vi rullar in i lägret i tron att de, liksom dhaban några hundra meter bort, serverar mat. De få kvarvarande vägarbetarna i lägret blir förvånande när de ser oss och det tar ett antal försök innan de förstår att vi är hungriga och gärna vill ha något att äta. Vi blir visade till ett lågt och grått tält, drygt 1,5 meter högt och tio meter långt. Längs väggarna har finns "sängar" byggda av flata stenar med tunna madrasser ovanpå. I mitten finns en liten spis. Efter en liten stund får vi varsin kopp ångande chaite och lite senare en hög med chapatibröd. Arbetarna är nyfikna, det verkar inte vara var dag som de får besök av cyklister från Europa. Tyvärr kan ingen av dem engelska så vår kommunikation är väldigt begränsad. De är trots det mycket gästvänliga, så fort vi ätit upp bröden fyller de på tallriken med ännu fler. När vi ätit oss mätta vill vi tacka för gästfriheten genom att ge dem några kronor men det får vi inte. Det är både den första och sista gången under resan som vi möter människor som vägrar ta emot pengar! När vi en stund senare lämnat Zing Zing Bar och och kommer fram till den plats där Steve stod när han pekade inser vi att perspektivet lurade oss. Istället för Zing Zing Bar pekade han egentligen på dhaban. På kvällen berättar han att han tyckte att lägret såg så slitet, nedgånget och osäkert ut att han istället valde dhaban. Det hade vi nog också gjort om vi sett vart han egentligen pekade men så här i efterhand är vi glada att vi valde lägret.
När vi lämnar Zing Zing Bar har vi fortfarande 22km och nästan 900 höjdmeter kvar till toppen av Baralacha La. Vägen har hittills varit helt ok men nu övergår asfalten i grus och vi blir lite oroliga att det ska vara grus hela vägen upp till toppen. Som tur är blir vägen bättre igen efter någon kilometer. Ju högre upp vi kommer, desto mer snö ligger kvar på bergssidorna. Snön kommer säkerligen från samma oväder som tvingade oss att stanna en extra natt i Sissu. Tyvärr fortsätter vägen att följa de två bergssidor som skymmer utsikten en hel del men det är så klart vackert ändå.
För att både spara på krafterna och för att ha något att se fram emot tillåter vi oss att ta korta pauser varje gång vi cyklat ytterligare hundra höjdmeter. Så länge som vi håller ett lugnt och jämnt tempo ställer höjden inte till några problem. När vi cyklar normalt så känner faktiskt inte av den i varken huvud eller ben. Däremot gör den sig påmind så fort lutningen under korta sträckor ökar från de vanliga 5-6% till 8%. Det tar inte många sekunder innan benen är fyllda av mjölksyra. Eftersom det är lite trafik så cyklar vi ofta från den ena sidan av vägen till den andra när lutningen är lite kraftigare. Mjölksyran dyker även upp efter varje paus, det går bra att cykla i några sekunder men sedan kommer mjölksyran omedelbart och det tar någon minut innan kroppen åter vant sig med att cykla. På det stora hela är vi dock ordentligt överraskade att det går så bra att cykla som det gör med tanke på den höga höjden.
Catharina börjar bli ordenligt trött när vi närmar oss toppen. Ett par gånger måste vi stanna och vila innan vi nått vårt mål på hundra höjdmeter mellan två pauser. Den sista biten känns riktigt lång, vi börjar se allt längre när vi lyfter blicken från styret och det verkar i alla fall som att lutningen snart borde börja avta. När vi är uppe på drygt 4800 meter är Catharina riktigt, riktigt trött. Hon grimascherar illa och hänger flämtades över styret när vi tar en kort paus bredvid en liten sjö med klarblått smältvatten. Som tur är börjar det till slut plana ut. Vi tvingas också ta en extra paus när vi möter en lång karavan av lastbilar på ett ställe där snöhögarna vid sidan av vägen gör att bara ett körfält är öppet.
Vi passerar några taklösa lador och inser att det inte är långt kvar till toppen av passet. Några få minuter senare vi böneflaggorna som markerat toppen. Vi är uppe! Passet är faktiskt ganska likt den svenska fjällvärlden med lite rundare former. När vi började dagens stigning så lämnade vi samtidigt de taggiga och spetsiga bergen bakom oss. I fortsättningen kommer alla berg omkring oss att ha mjukare och rundare former. Baralacha La är ett ovanligt pass. Den stora majoriteten av världens pass förbinder två dalgånger med varandra, men i Baralacha La möts faktiskt tre dalgångar. Vi kommer från Lahaul och ska vidare in i Ladakh, men det går även vandra ned i Spitidalen från passet.
Vi är förundrade över den enorma mängden små stenrösen som byggts omkring passet. Det är säkert flera hundra små rösen som står tätt, tätt ihop. Snön täcker marken i alla riktningar. Vi tar på oss några förstärkningspass och tar några foton med självutlösare. Plötsligt dyker en personbil upp. I baksätet sitter en amerikan. När en han ser våra cyklar knyter han handen och vrålar "Yeah!".
Efter att ha vilat upp oss fortsätter vi ned på passets andra sida och mot dagens slutmål Sarchu. Som tur är vägen bra med indiska mått. Vi hade bävat för att den skulle vara lika dålig som efter Rohtang La och även om det ibland är svårt att cykla fort så går det i alla fall klart fortare nedfr än uppför. Fem kilometer efter passet ligger Bharatpur med några dhabor och fallskärmstält. Vi stannar till och passar på att fylla magen med den ständigt närvarande bönröran.
Landskapet förändras långsamt. Snön minskar allt eftersom på bergssidorna som visar ha en rödaktig ton som vi inte sett tidigare. Efter Bharatpur cyklar vi något som bäst kan liknas med en ravin. Bredvid oss rinner floden Tsarap. Vattenståndet i floden är lågt men den breda flodbädden skvallrar om riktigt stora vattenmassor under snösmältningen. Efter några kilometer öppnar ravinen upp sig och vi är ute på slätten som leder till Sarchu. Slätt är kanske fel ord, men det växer gräs på marken och det är i alla fall minst någon kilometer mellan de nu runda bergsidorna. Det lutar svagt nedför, vägen är asfalterad och spikrak. Vinden är inte speciellt stark men den kommer bakifrån. Eftermiddagsljuset är fantastiskt och vi har precis cyklat över ett nästan 5000 meter högt pass. Livet är underbart!
Sarchu ligger ungefär halvvägs mellan Manali och Leh och utgör gränsen mellan Leh och Ladakh. Som privatperson i buss, jeep eller bil tar det två dagar att åka mellan Manali och Leh och Sarchu är den naturliga platsen för ett nattläger. Vi passerar tältläger efter tältläger och håller utkik efter Steve. Vi är säkra på att han åtminstone har parkerat sin cykel så att vi ska se den från vägen. När raden av tältläger håller på att ta slut har vi fortfarande inte sett någon Steve. Vi stannar vid ett av de sista lägren och frågar om de sett en engelsk cyklist passera. Vi får ett svar utan innehåll och bestämmer oss för att cykla vidare mot själva Sarchu eftersom Steve alltid brukar göra sig lätt att hitta.
Vi rullar över Tsarap på en militärbro och ser en samling skitiga lastbilar och fallskärmstält framför oss -- Sarchu. Utanför ett av tälten ser vi Steves cykel. Han har som vanligt redan fixat sovplats åt oss, den här gången i ett fallskärmstält som faktiskt har en plåtdörr. Innan middagen (bönröra) går jag till toaletten vid sidan av dhaban. Det skulle jag inte gjort. Toaletten visar sig nämligen inte tillhöra vår dhaba utan dhaban bredvid och för att göra det ännu värre är det dessutom den enda toaletten i hela Sarchu. Ägaren, som är mycket stolt över sin toalett med fyra otäta plåtväggar och ett hål i marken, vägrar mig tillträde eftersom vi äter och bor hos hans granne. Inte ens när jag försöker betala för mig, motsvarande en halv middag, ger han med sig. Jag får vända tillbaka och göra mina behov på det 50 meter breda området mellan dhaborna och floden. Eftersom alla andra också måste göra det så kan ni tänka er hur det såg ut.
Solnedgången är mycket vacker med många olika färger. Innan vi går och lägger oss går jag en liten vända och fotograferar de utsmyckade lastbilarna som står parkerade lite här och där. När jag rundar min tredje lastbil öppnas passagerardörren och lastbilens andreförare bjuder in mig på lite te. Interiören är minst sagt sunkig och jag tackar vänligt nej.
Jag går tillbaka till vårt tält och kryper ned i sovsäcken. Imorgon väntar vårt första 5000 meters pass.
