Quick Oats eller Old-Fashioned Oats?

Johanna och Catharina gillar att äta havregrynsgröt till frukost. När vi handlade första gången så begav sig därför Johanna ut på jakt efter havregryn. Det tog ett bra tag men till slut fann hon det som hon letade efter - i två varianter. Quick Oats och Old-Fashioned Oats. På paketen stod det ingenting om hur de skiljde sig åt. Hon frågade därför första bästa expedit om skillnaden mellan vanliga havregryn och snabba havregryn. Efter en stunds betänktetid så tittade expediten på snabbgryna och sa:

"Maybe they are quicker?"

Johanna köpte de gammaldags havregrynen och de både såg ut och fungerade som vanliga svenska gryn. Igår frågade jag Johans fru Pia om skillnaden mellan sorterna. Så här kommer ditt svar Johanna: snabbgrynen är malda.

Like an alien cure

Like an alien cure
Originally uploaded by henrikj.

Det verkar inte bli något längre inlägg om vår resa till Grand Canyon idag heller. Det är dock på gång, men jag hann inte få färdigt hela texten och alla bilder. Istället får ni hålla till godo med ett foto på Interstate 75 och 85. Fotot är taget från balkongen mitt hotell i Atlanta. Jag använde mitt teleobjektiv 70-200/f4 och en slutartid på 20 sekunder.

She has no time

She has no time rHosted on Zooom

Jag verkar inte hinna med att skriva någon riktigt bloggpost idag heller. Istället får det bli ännu en blombild. Jag tog förresten precis en promenad med Johan, den resulterade i ytterligare ett drygt hundratal foton av blommor och växter. Jag har hittills tagit ganska precis 3000 foton på en knapp månad...

Everything counts

Everything counts rHosted on Zooom

Innan jag börjar skriva om mina äventyr tillsammans med Catharina, Johanna och Sofia så lägger jag upp ytterligare en blombild. Även den här är tagen i rabatten framför mitt hus.

Tell me your story

Tell me your story rHosted on Zooom

En lilja i motljus. Också fden rån min trädgård (jag slipper dock sköta om den).

Let forever be

Let forever be rHosted on Zooom

Makro på en växt från framsidan av mitt hus. Jag är tillbaka i Livermore efter en händelserik resa genom fem nationalparker, fyra delstater och runt 500 mil. Imorgon (fredag) flyger Catharina, Johanna och Sofia tillbaka till Sverige. Ni kan alltså räkna med lite tätare uppdateringar framöver.

Två ansikten

Two faces rHosted on Zooom

Under veckan var jag i Atlanta för att delta i en konferens. Det var verkligen en stad med två ansikten.

Jag kom till mitt hotell först vi 23-tiden på måndagskvällen eftersom Atlanta ligger tre timmar före San Francisco. Jag var så klart hungrig eftersom jag bara ätit en lätt lunch på flygplatsen (ingen mat serveras när man flyger inrikes). Jag gav mig därför ut på jakt efter mat. Ganska snart gick jag fel i en y-korsning utan att jag märkte det. Istället för matställen så innehöll min gata mest gigantiska parkeringshus. Eftersom jag var omgiven av skyskrapor så fortsatte jag ändå framåt, det måste ju finnas något matställe i närheten. I ett mörkt och öde gathörn möter jag en man som vid första anblicken ser ut som en vakt. Det är fel, han är en "Atlanta Ambassador" som hjälper personer med allt som har med Atlanta att göra. Han följer med mig till huvudgatan som går ett kvarter väster om min gata. Vi vandrar vidare ett tag på huvudgatan innan han visar mig en diner som både är öppen och har bra mat. Ett bättre första intryck är svårt att ge.

I tisdags gav jag mig ut på stan för att fotografera och kanske geocacha lite. Jag noterar att staden är väldigt ren. Efter ett tag inser jag att jag aldrig sett så mycket patrullerande poliser. När mitt minneskort i kameran går sönder så får snabbt hjälp av en ambassadör att hitta en kameraaffär. Det känns som en trygg stad. Samtidigt så är antalet hemlösa högre än någon annanstans som jag varit. Det bor 70% svarta i staden, men i centrum är majoriteten vita.

Efter lunch beger jag mig mot Sweet Auburn och Martin Luther Jr National Historical Site. ML föddes i Atlanta och hade staden som bas under stora delar av sitt liv. Jag behöver inte gå många kvarter innan staden börjar förändras. Den blir smutsig och skitig. De hemlösa blir ännu fler. Polisens närvaro upphör helt. Och jag är nästan ensam att ha vit hudfärg. Jag erkänner att jag inte känner mig helt trygg.

Till slut lyckas jag inte undvika de hemlösa längre. En av dem fångar in mig i ett samtal. Han är ordentligt nedgången och så klart ute efter mina pengar. Han är också mycket artig och berättar om området och ett hus med stor betydelse för medborgarrättsrörelsen. Han verkar också uppriktigt glad när jag berättar vart jag är på väg. Han säger att de som besökt utställningen om ML kommer tillbaka som en annan människa. Trots att han är nedgången och troligen missbrukare har han en stark stolthet.

Jag hade egentligen inte tänkt att titta på utställningen men nu gör jag det så klart. Förutom några i personalen så är jag den enda vita personen där. För mig är den stora behållningen inte berättelserna om segregationen (även om den var ännu värre en vi inbillar oss) utan människornas kamp mot den. Efter att besökt utställningen känns de andra delarna av området som en fasad, något som vi vita bevarat och rustat upp för att döva vårt samvete eller låtsas som att vi ångrar oss. Det riktiga Sweet Auburn ligger istället utanför det lilla område som sköts av National Park Service.

När jag går tillbaka ser jag området på ett annat sätt. Jag ser den dolda rasismen som lämnat området helt vind för våg, hur man helt enkelt struntar i de som bor där. Jag känner mig faktiskt inte otrygg längre. Jag tar det lugnt och stannar oftare. Jag tror att andra märker det också, folk pratar oftare med mig och berättar om området.

Den hemlösa mannen hade rätt, jag gick faktiskt tillbaka som en annan människa. Jag anser att vi alla är ansvariga för våra handlingar och liv. Tidigare har jag ofta tänkt att hemlösa och utslagna delvis haft sig själva att skylla. Om man verkligen vill så kan man ta sig upp eller inte trilla ned. Först idag förstod jag vidden av det handikapp som många har, hur svår den uppgiften är när man är övergiven och motarbetas av samhället. Och bara för att man är hemlös är man inte farlig.

Somecow

Somecow rHosted on Zooom

Det här är en kossa från söndagens tur till Brushy Peak. Amerikanska frigående kor, åtminstone de som jag stött på, är ganska folkskygga. Kommer man inom tio meter så springer de alltid sin väg.

Cykel, sol och kullar

I helgen hann jag med en hel del. Både lördag och söndag förmiddag var jag barnvakt och passade Johans två barn. Den äldsta, Sebastian, är helt frälst på geocaching. Kanske inte så mycket för själva jakten utan för de leksaker som oftast brukar finns i burken...

I lördags gav jag mig ut på en cykeltur, inte jättelång men jag försökte hålla ett ganska högt tempo. Jag cyklade österut från Livermore, uppför kullarna till Patterson Pass. Därifrån har man en jättefin utsikt över Central Valley. Dessutom är nedförbacken fantastisk (jag har beskrivit den tidigare). Från 400 möh ned till 30 möh och nästan inga kurvor. Vågade inte släppa på helt så här första gången, så jag kom bara upp i 61 km/h (rekordet är 70 km/h). Resten av turen går genom den stora vindkraftsparken som jag också skrivit om tidigare. Det är alltid lika otroligt att cykla igenom den. Vackra mjuka kullar och hundratals vindkraft i alla riktning. Totalt blev det 55 km och cirka 600 höjdmeter. Höll en medelhastighet på 23 km/h vilket jag är nöjd med. En alldeles lagom start på cykelsäsongen. Trafiken var som vanligt obefintlig. Vädret perfekt, 20-21C och sol.

Igår (för er, idag för mig) så gav jag mig iväg till Brushy Peak, den högsta kullen (nästan 500 möh) i närheten av Livermore. Det är en av mina favoritplatser runt Livermore. Utsikten från kullen är fantastisk, speciellt nu på våren då allt fortfarande är grönt. Det är linjer och böljande "vågor" åt alla håll. Tittar man österut så ser man åtminstone flera hundra vindkraftverk. Det är svårt att beskriva känslan när man sitter uppe på toppen. Man bara sitter och njuter. Kameran gick förstås varm, det blev nästan 200 bilder. Vädret var nästan för bra, solen stekte på ordentligt så nu är jag ordentligt röd både här och där.

Idag (måndag) flyger jag till Atlanta. Min konferens börjar först på onsdag (jag presenterar allra först), men jag åker en dag tidigare för att kunna fotografera och geocacha lite. Bara två timmar efter att jag landat i San Francisco på fredag så anländer Catharina, Sofia och Johanna från Sverige. Sedan följer två veckor med bla fem nationalparker (Grand Canyon, Zion, Bryce, Death Valley och Yosemite). Plus en hel del annat. Uppdateringarna kommer nog därför bli lite mindre frekventa.

Love me to death

Love me to death rHosted on Zooom

En av de första bilderna som jag tagit med min nya kamera, Canon EOS40D. Dessutom en av de första jag tagit med ett dedikerat makroobjektiv.

Mitt hus

Idag tänkte jag beskriva huset som jag bor i. Det är ett parhus och i den andra delen bor min handledare Johan med sin familj. Min del av huset är faktiskt större, men mer om det senare.

Ägaren till huset, John, har tydligen länge använt min del som något sorts lager även om han länge sagt att han är på gång att rensa ut alla prylar för att hyra ut det. Gissar att Johan till slut lyckades övertyga honom att det var dags nu. Med tanke på hur det tydligen såg ut inne i huset för bara några veckor sedan så har han gjort ett bra jobb, men det är så klart lite skitigt här och där. Dock inte värre att jag blir klar med den sista städningen senare ikväll.

Huset har två våningar, fyra rum och ett kök. Garaget är fullt med bråte och det är baksidan också. På garageuppfarten står dessutom två gamla bilar. Alla rum utom köket har en rödrosa heltäckningsmatta, typiskt amerikanskt alltså. Rummen är ganska stora, jag gissar att den totala ytan är 80-100 kvm. Jag håller mest till i det stora rummet på bottenvåningen. På övervåningen finns tre rum och jag sover i det minsta (det blir mest hemtrevligt så). Johans del av huset har bara två rum på övervåningen. Jag har en riktigt säng, två stycken byråer, en fåtölj och ett litet bord i sovrummet. Alla rum, även det stora på bottenvåningen har en klädkammare. Det finns två toaletter, en uppe och en nere. I det stora rummet har jag en byrå, ett datorbord, en soffa, två stolar och ett bord.

Köket är stort med mycket plats. Spisen har häll, det är alltså inte en gasspis. Jag har för dessutom för första gången i mitt liv en diskmaskin. Diskhon är typisk amerikansk, dvs stor och med platt botten och helt omöjlig att hålla ren. Det enda som saknas är tvättmaskin men jag får låna Johans.

Värmeanläggningen är mycket bättre än i huset där jag bodde förra året. Mycket lättare att ställa in temperatur och värmen går ut i alla rum (i förra rummet värmdes sovrummet inte upp - det kunde vara 10-12C där på natten). Temperaturen går dessutom att tidsstyra så jag kan ha det lite kallare under natten och ändå se till att det är varmt igen när jag går upp. När det om några månader blir riktigt varmt så kan anläggningen dessutom producera kyla.

Jag har med andra ord ett helt ok boende.

Är lite trött just nu. Följde med Johan på ett löppass på 12,5 km. Egentligen inte så jobbigt om det inte vore för tre intervaller på 1,5 km vardera. Trodde dock jag skulle vara ännu tröttare, kroppen återhämtade sig förvånansvärt snabbt. Har ju inte rört på mig sedan Vasaloppet och bara sprungit två gånger de senaste fyra månaderna.

En lite längre resa än planerat

Resan till Livermore blev lite längre än det var tänkt från första början. Jag skulle byta flyg i Frankfurt men stormen nere i Centraleuropa gjorde att planet landade två timmar för sent på Arlanda. Vi fick sedan vänta ytterligare en timme på att att få en startstid så när jag väl landade i Frankfurt hade mitt flyg till San Francisco redan gått.

Istället fick jag stå i kö ett bra tag framför ett av Lufthansas biljettkontor. Jag hade dock tur och kom precis innan en stor anstormning av folk (de kom inte från mitt flyg). Av någon anledning så låg kölapparna för betjäning över 100 nummer framför det nummer som visades på tavlan. Dessutom hade Lufthansa inte betalat för tjänsten "ändra till ett godtyckligt könummer". Deras system hade också en minsta tid som var tvungen att passera mellan två tryck på "nästa nummer"-knappen. Det tog en dedikerad anställd åtminstone femton minuter av intensivt tryckade att lyckas komma ifatt. Det ständiga plingljudet var inte direkt kul att höra på.

Till slut blev jag i alla fall ombokad till ett nytt flyg nästa dag. Jag fick också ett rum på ett synnerligen tråkigt och intetsägande flygplatshotell. Resten av resan var händelselös och jag landade 21 timmar försenad i San Francisco.

När jag fått mitt bagage så upptäcker jag ett litet hål på den väska som innehåller min cykel. När jag öppnar väskan ser jag att flera millimeter av höger bromshandtag har slipats(!) bort. Jag skojar inte, den yttersta biten av handtaget är helt bortslipad! Som tur är har cykeln inga andra skador men jag var bra orloig över att styret skulle ha skadats.

Efter att ha blivit hämtad på flygplatsen av Johan så tillbringar jag resten av kvällen med att packa upp min nya kamerautrustning.

Snart åker jag

Imorgon, söndag, bär det av till Livermore igen. Jag är tillbaka tillbaka i Sverige runt 1/6. Förutom jobbet så kommer jag hinna med ungefär samma långtur som förra året med Grand Canyon och Zion National Park som huvudmål. Vi kommer också att stanna till vid Buckskin Gulch, en lång och djup slot canyon samt Bryce National Park. I början av maj finns lite lösa planer på att flyga till New York och sedan köra tillbaka över hela USA.

Snart dyker det alltså upp nya fotografier igen, inte bara gammal skåpmat som den senaste tiden. Jag har förresten sålt min Pentax K100D som jag köpte förra året. Istället ligger en Canon EOS40D och väntar på mig i Livermore, tillsammans med fem objektiv. Ska bli riktigt kul att äntligen få testa den.

What your soul sings

What your soul sings rHosted on Zooom

Ett kort över Yosemite Valley, taget från Yosemite Falls Trail. Trots att det börjar bli sent på eftermiddagen, det är max en dryg timme kvar tills solen går ner, så möter jag folk på väg upp mot fallet. Jag förstår inte hur de tänker, de kommer knappast att hinna ned igen innan det blir mörkt. Att försöka följa en brant och stenig stig när det är mörkt är inget äventyr, det är bara dumdristigt.