Mt. Diablo!

En cykeltur kan vara rolig, jobbig, vacker, tung, minnesvärd, skön, lätt, tråkig eller kanske intetsägande. Eller så kan den vara episk. Min tur idag kan klassificeras som episk. Den var varken vackrare eller trevligare än mina tidigare utflykter, men den var episk.
Planen var att cykla runt och upp på Mt. Diablo, det högsta berget i East Bay-området. Turen gick först till Pleasanton, sedan vidare till Dublin och sedan Mt. Diablo. Efter toppen fortsatte jag mot Walnut Creek följd av Clayton. Jag passerade sedan Morgan Territory innan jag åter var tllbaka i Livermore.

Hela vägen fram till Mt. Diablo var intetsägande. Fyra mil som i princip hela tiden gick genom bebyggelse. Inte speciellt kul. Jag fick en kort inblick i vilka bilar den amerikanska överklassen kör när jag stannade till utanför en mycket exklusiv golfklubb för att ta en geocache. Först kom en Lamborghini, en minut senare en Maserati tätt följd av en öppen Porshe 911. Och de var inte de enda lyxbilarna som körde ut från området. Men det var också det enda som hände under fyra mil.

Vägen upp för Mt. Diablo börjar runt 100 m.ö.h. Till en början är stigningen måttlig, runt 5-6%. Vägen är ganska dålig, mycket lagningar och många små gropar. Efter 500 höjdmeter passar man in i själva parken. Det är nu det jobbiga börjar. Man tänker "jag är ju nästan halvvägs, det här fixar jag enkelt". Det är fel, riktigt fel. Stigningen ökar, först till runt 7% och ibland lite mer. Skillnaden kan tyckas liten, men den innebär att låren får jobba mycket mer. Vägen är dock mycket bättre inuti parken, den asfalterades om för mindre än ett år sedan.
Hela tiden möter jag cyklister som snabbt susar ned mot foten av berget. Ibland blir jag rejält omkörd av cyklister som tycks ha dubbelt så hög hastighet. När jag når 700 m.ö.h måste jag ta en paus, jag har cyklat mer än fem mil och runt 700 höjdmeter och jag behöver helt enkelt mer energi. Jag hittar en fin plats med några bord där jag äter en PowerBar, beundrar vyer och tar kort både på mig själv och på utsikten.

Stigningen är fortfarande kraftig, minst 7% och ofta högre. Det börjar kännas i benen att jag snart cyklat en kilometer rakt upp. Jag svettas krafitgt och eftersom min hastighet pendlar mellan 8-10 km/h finns ingen fartvind som svalkar. Asfalten är svart och bidrar till värmen. Jag borrar ned huvudet och fortsätter uppåt. Plötsligt ser jag en orm bara två-tre meter framför mig. Den värmer sig på asfalten och jag cyklar rakt mot den. Jag hinner precis se skallerormstäckningen när den hugger. Ormen är ganska liten och hugget sker i självförsvar. Ormen missar grovt, med mer än en decimeter. Instinktivt drar jag upp båda benen, med följd att båda vaderna, som inte är vana vid explosiva rörelser, krampar. Jag är dock redan förbi ormen och faran är över. Eftersom allt hände så snabbt hann så jag inte se om det verkligen var en skallerorm eller om det var en Gopher snake som är mycket lik en skallerorm. Obehagligt var det i alla fall.

Det tar flera minuter innan mina vader återhämtat sig. Jag börjar nu bli riktigt trött, men jag har passerat 1000 m.ö.h och det är inte så långt kvar. När jag kommer runt en sväng se ser jag plösligt toppen. Den verkar bara vara ett stenkast bort. I själva verket har jag fortfarande nästan femton minuter kvar. Stigingen blir ännu brantare och hela kroppen värker. Ska det aldrig ta slut? Jag plågar mig vidare. Toppen kommer närmare och närmare.

Stigningen minskar plötsligt till bara 6-7% och jag inser att jag passerat den sista kurvan, det är bara några hundra meter kvar till toppen. Då ser jag den. Väggen. Efter över 1100 höjdmeter på en sträcka av 16 kilometer inser jag att det värsta ännu är kvar. Vägen ser ut att gå lodrätt uppåt. Stigningen ökar, inte till 10%, inte till 12%, utan till 15-16%. Och jag som redan innan stigningen känner att krampen är på väg tillbaka i vaderna. Jag cyklar långsamt, 5 km/h. För varje tramptag hugger det i vaderna. Efter halva backen börjar även låren att krampa. Backen är så brant att det är på gränsen att det överhuvudtaget går att cykla uppför den. Jag kämpar vidare, men börjar tvivla på att jag ska klara det. Då ser jag krönet. Det kommer långsamt närmare. Vaderna krampar. Låren krampar. Kommer jag att klara mig upp innan benen definitivt säger ifrån? Med ett sista plågsamt tramptag är jag uppe. Benen skakar när jag långsamt rullar över parkeringen. Jag klarade det. Jag har nått toppen, 1173 m.ö.h.

Den sista backen är den största fysiska utmaning som jag ställts inför. Aldrig tidigare har mina ben, eller någon annan del av kroppen, varit så fullständigt slutkörda. Den gången då jag efter ett uselt genomfört lopp ändå slog mitt personliga rekord på 10 km (44:30) kommer nära men ändå efter. På toppen äter jag en banan, en PowerBar och fotar lite. En cykelkunnig man kommer fram till mig och beundrar min cykel. Han tycker det är kul att åtminstone en person använder en hederlig stålcykel itsället för de kolfibermonster som de flesta använder. Jag går upp i "fyren" som markerar toppen (ja, toppen ligger faktiskt inomhus). Utsikten är fantastikt. Enligt wikipedia är det enbart från Kilimanjaro som man kan se längre, österut får man vänta ända till Sierra Nevada innan något skymmer sikten.

Benen återhämtar sig förvånansvärt snabbt. Efter knappt 30 minuter ger jag mig nedåt. Det är så klart brant, men också kurvigt, så det går inte speciellt fort. Det är först när jag lämnat själva parken och rullar ned mot Walnut Creek som vägen blir lite rakare. Bebyggelsen kommer fortare än jag önskat. Nu följer en ny tråkig och intetsägande sträcka. I Clayton upptäcker jag ett antal cachar som ligger efter väldigt vägen. Jag hittar snabbt fyra stycken. Efter Clayton bär det uppåt en stund, kanske tvåhundra höjdmeter. Trafiken är kraftigare än jag anat. I utförsbacken som följer på stigningen så trycker jag på ordentligt så att jag så enkelt som möjligt ska kunna kryssa mellan filerna. Ofta är hastigheten över 50 km/h.

Jag svänger till höger och trafiken är som bortblåst. Vägen blir mindre och mindre. Träden blir allt större. Efter ett tag är vägen så smal att två bilar har svårt att mötas. Asfalten är mycket dålig, sämst hittills. De ständiga vibrationerna gör att jag börjar få stickningar i händerna. Trädens grenar ligger som ett tak över vägen och jag cyklar i en dunkel sagovärld eftersom vägen också ligger i skugga. Ju längre jag cyklar längs vägen, desto längre från civilisationen kommer jag. Det är smalt, skumt och träden vrider och och vänder på sig. Ljuden är dämpade och förvrängda. Jag befinner mig i en helt egen värld.
Då börjar nästa stigning. Samtidigt blir det ännu mörkare. Det är först när jag ser molnen som bäddar in kullarna som jag inser att solljuset inte längre bara har träden att kämpa mot. Stigningen är lång och ganska kraftigt. Benen börjar åter säga ifrån, men lutningen visar inga tendenser på att avta. Plötsligt ser jag vita sjok svepa in över vägen och några sekunder senare inser jag att jag cyklar nu inuti molnen. Och stigningen bara fortsätter. Jag passerar gränsen till Morgan Territory, ett naturreservat och känslan av sagovärld blir ännu starkare. Trädens förvridna grenar sträcker sig över vägen, vita molnsjok virvlar fram och alla ljud är dova och annorlunda.

Jag kommer på mig själv att frysa. Jag tittar på min cykeldator, 11C. Och jag har bara cykelbyor och en t-shirt på mig, inte konstigt att det är kallt. Jag har passerat 500 m.ö.h. och närmar mig 600 m.ö.h. Ska stigningen aldrig ta slut? Temperaturen sjunker ytterligare, till 9C. Jag börjar huttra, men känner att det inte är långt kvar. Vaderna börjar återigen krampa. Till slut planar vägen ut på lite mer än 600 m.ö.h. I höjd har jag alltså cyklat upp för mer än ytterligare ett halvt Mt. Diablo.

Molnen är vinden är krafigare än någonsin. En sista stigning suger nätan musten ur mig, men så är jag uppe. I en helt vit värld. Sikten är mindre än 50 meter och minskande. Sagovärlden övergår i en skräckfilmslikande svärld. Jag fryser. Det är 9C och blåser kraftigt. På en äng står ett kalt träd. Kråkorna kraxar. Sikten är nere i trettio meter. Vägen vänder nedför.

Det är fina backar, inga kraftiga kurvor. Men sikten är dålig, händerna frysna och bromshandtagen våta. Bromsarna skriker i kurvorna. Jag måste ta det försiktigt. När jag inte längre behöver trampa blir mina fuktiga fötter snabbt alldeles för kalla. Jag börjar nästan förlora känseln i händerna. Det går trots allt ganska fort, det är kallt och fuktigt och vibrationerna har gjort domningarna ännu värre. Ska jag aldrig komma ut ut molnen? Ska det aldrig bli varmare?

Till slut börjar molnen lätta, äntligen kan man se längre än 30-40 meter framför sig.
Temperaturen är fortfarande 9C. När sikten ökar kan jag släppa på lite mer utför. Samtidigt ökar vinden. Det blåser så runt ansiktet så att jag nästan tror att mina glasögon ska virvla iväg. Jag undrar över vad den effektiva temperaturen blir när i 9C och motvind man susar nedåt i 60 km/h. Till slut är jag ute ut ur molnen och långt nedanför mig ser jag Livermore bada solsken. Kullarna runt omkring staden ligger omgärdade av mörka moln. Det ser ut som om staden glöder. Synen tar andan ur mig, men varar bara i några minuter innan solen försvinner bakom samma moln som jag just kommit ut från.

Efter en plågsam raksträcka på åtminstone sex-sju kilometer så närmar jag mig till slut Livermore. Till slut ser jag motorvägen som markerar den norra utkanten av staden. Sällan har har en motorväg gjort mig så glad, dagens ansträngingar börjar verkligen ta ut sin rätt. Jag tvingas stanna vid ett rödljus, vilket som vanligt inte registrerar mig som cyklist. När korsningen är fri så trampar jag resolut ned höger pedal för att snabbt korsa den, trots att det är rött. Det skulle jag inte ha gjort. Höger vad svarar omedelbart med att totalt krampa ihop. Jag skriker nästan rakt ut, samtidigt som jag sakta rullar genom korsningen. Precis motsatt mot vad jag tänkt mig. Mirakulöst återhämtar sig vaden snabbt. Det känns konstigt när jag cyklar längs Las Positas Avenue. Vissa delar av min kropp, speciellt benen, är plågade och vill att jag bara ska lägga mig ned i gräset bredvid vägen. Andra är fortfarande pigga och
vill fortsätta. Så länge jag inte pressar benen så att jag får kramp kan jag fortfarande trycka på ordentligt. Nu när det äntligen är platt igen kan jag därför avverka de sista kilometrarna med en medelhastighet som är klart över 25 km/h. Och det med en vad som krampade ihop totalt bara fem minuter tidigare.

Klockan är 19:30 när jag rullar in på gården vid mitt hus. Solen har precis gått ned. Det är precis nio timmar och 59 minuter sedan jag startade. Av dessa tio timmar har jag cyklat i sju, resten har jag geocachat (förutom vilan på toppen). GPS:en visar att jag cyklat 131 km. Cyckeldatorn säger att den totala stigningen varit cirka 2100 meter. Kroppen säger att den är trött.

Varför var turen episk? Den var inte speciellt vacker, förutom under ett fåtal kortare stunder. Det var inte heller en riktig naturupplevelse. Men det är två saker som gör den episk för mig. När den var som tuffast, som tyngst, så slår den allt som jag upplevt tidigare. Den sista backen på Mt. Diablo, väggen, kommer jag alltid att bära med mig. Det andra skälet är den surrealistiska upplevelsen att cykla i molnen. Från 20C sjönk temperaturen snabbt ned till 9C, allt blev dovt, vitt och annorlunda. Det var som om jag cyklade i en annan värld. Jag kan inte beskriva det annorlunda, jag har inte varit med om något likande. Kommer jag att göra om den? Absolut inte! Inget kan slå den första gången och eftersom turen i övrigt var ganska tråkigt så utforskar jag hellre andra vägar runt Livermore.