Två ansikten

Two faces rHosted on Zooom

Under veckan var jag i Atlanta för att delta i en konferens. Det var verkligen en stad med två ansikten.

Jag kom till mitt hotell först vi 23-tiden på måndagskvällen eftersom Atlanta ligger tre timmar före San Francisco. Jag var så klart hungrig eftersom jag bara ätit en lätt lunch på flygplatsen (ingen mat serveras när man flyger inrikes). Jag gav mig därför ut på jakt efter mat. Ganska snart gick jag fel i en y-korsning utan att jag märkte det. Istället för matställen så innehöll min gata mest gigantiska parkeringshus. Eftersom jag var omgiven av skyskrapor så fortsatte jag ändå framåt, det måste ju finnas något matställe i närheten. I ett mörkt och öde gathörn möter jag en man som vid första anblicken ser ut som en vakt. Det är fel, han är en "Atlanta Ambassador" som hjälper personer med allt som har med Atlanta att göra. Han följer med mig till huvudgatan som går ett kvarter väster om min gata. Vi vandrar vidare ett tag på huvudgatan innan han visar mig en diner som både är öppen och har bra mat. Ett bättre första intryck är svårt att ge.

I tisdags gav jag mig ut på stan för att fotografera och kanske geocacha lite. Jag noterar att staden är väldigt ren. Efter ett tag inser jag att jag aldrig sett så mycket patrullerande poliser. När mitt minneskort i kameran går sönder så får snabbt hjälp av en ambassadör att hitta en kameraaffär. Det känns som en trygg stad. Samtidigt så är antalet hemlösa högre än någon annanstans som jag varit. Det bor 70% svarta i staden, men i centrum är majoriteten vita.

Efter lunch beger jag mig mot Sweet Auburn och Martin Luther Jr National Historical Site. ML föddes i Atlanta och hade staden som bas under stora delar av sitt liv. Jag behöver inte gå många kvarter innan staden börjar förändras. Den blir smutsig och skitig. De hemlösa blir ännu fler. Polisens närvaro upphör helt. Och jag är nästan ensam att ha vit hudfärg. Jag erkänner att jag inte känner mig helt trygg.

Till slut lyckas jag inte undvika de hemlösa längre. En av dem fångar in mig i ett samtal. Han är ordentligt nedgången och så klart ute efter mina pengar. Han är också mycket artig och berättar om området och ett hus med stor betydelse för medborgarrättsrörelsen. Han verkar också uppriktigt glad när jag berättar vart jag är på väg. Han säger att de som besökt utställningen om ML kommer tillbaka som en annan människa. Trots att han är nedgången och troligen missbrukare har han en stark stolthet.

Jag hade egentligen inte tänkt att titta på utställningen men nu gör jag det så klart. Förutom några i personalen så är jag den enda vita personen där. För mig är den stora behållningen inte berättelserna om segregationen (även om den var ännu värre en vi inbillar oss) utan människornas kamp mot den. Efter att besökt utställningen känns de andra delarna av området som en fasad, något som vi vita bevarat och rustat upp för att döva vårt samvete eller låtsas som att vi ångrar oss. Det riktiga Sweet Auburn ligger istället utanför det lilla område som sköts av National Park Service.

När jag går tillbaka ser jag området på ett annat sätt. Jag ser den dolda rasismen som lämnat området helt vind för våg, hur man helt enkelt struntar i de som bor där. Jag känner mig faktiskt inte otrygg längre. Jag tar det lugnt och stannar oftare. Jag tror att andra märker det också, folk pratar oftare med mig och berättar om området.

Den hemlösa mannen hade rätt, jag gick faktiskt tillbaka som en annan människa. Jag anser att vi alla är ansvariga för våra handlingar och liv. Tidigare har jag ofta tänkt att hemlösa och utslagna delvis haft sig själva att skylla. Om man verkligen vill så kan man ta sig upp eller inte trilla ned. Först idag förstod jag vidden av det handikapp som många har, hur svår den uppgiften är när man är övergiven och motarbetas av samhället. Och bara för att man är hemlös är man inte farlig.