Plastpåsar och microchip

De flesta som varit i USA vet att det här landet har en stor förkärlek för tunna och därmed helt värdelösa plastpåsar. På bio och TV kommer huvudpersonen alltid hem från affären med sina matvaror i en pappkasse utan handtag. Det är fel. Istället får man sina varor packade i platspåsar som kanske håller för en belastning på två kilo. Det blir med andra ord många plastpåsar. Jag brukar sällan komma undan med färre än sex påsar. Jag läste någonstans att det här landet gör av med två miljoner sådana här plastpåsar - i timmen!

Jag cyklar alltid till affären när jag ska handla. Med mig har jag mina två cykelväskor som rymmer förvånansvärt mycket. När jag kom fram till kassan idag hände något otroligt, något som aldrig hänt förut. Mannen såg mina väskor men istället för att konfunderat titta på dem (vem tar med två stora oranga saker till affären?) så förstod han att det faktiskt var cykelväskor. Och han frågade: "har du med dig egna väskor?" Jag slapp plastpåsarna och den obligatoriska ompackningen vid min cykel! Det händer nog ingen mer gång.

När jag ändå skriver om mataffären så måste jag också berätta om en sak som hände första veckan. Jag var tvungen att visa leg när jag köpte öl (det måste jag alltid). Kassörskan blev väldigt fascinerad av mikrochipet på mitt leg men hur jag än försökte förklara vad det var så kopplade hon inte. Efter ett tag trodde jag att hon började förstå men istället frågade hon: "do you need to put it under your skin?". Jag gav upp och mumlade något ohörbart.