Mount Hamilton: Andra försöket

Igår (lördag) var det äntligen dags att ge sig på den 100 miles långa banan till "Mount Hamilton Challenge" - "One of the most challenging single-day bicycle tours in California". En skillnad mot mitt förra försök var att jag nu skaffat riktiga cykelskor.

Jag kommer iväg klockan åtta. Det är ganska kallt så jag har på mig både mina löparbyxor och en underställströja. Jag funderar vad de cyklister som jag stöter på tänker om mig - stålcykel, MTB-breda däck, stänkskärmar, kraftig pakethållare med fastbunden kameraväska, sadelväska, Camelbak på ryggen och så min underställströja...

De första fem-sex milen cyklar jag längs Mines Road, samma väg som jag cyklade en helg i mars. Vad som då kändes som enormt branta backar är nu en barnlek. Det kanske inte går jättemycket fortare, men mycket lättare. Min bättre form och den extra kraften jag får från cykelskorna gör en stor skillnad. Jag är snart uppe på mer än 850 möh och jag tror att det ska bli en barnlek att cykla upp på Mount Hamilton. Då vänder vägen nedåt och jag är snabbt nere på 550 möh.

Efter lite drygt två timmar är jag framme vid The Junction, en liten kiosk som ligger vackert mellan två dalar. De flesta som cyklar från Livermore vänder här, men inte jag. Jag ska ju vidare mot Mount Hamilton, som med sina knappa 1300 möh är det högsta berget i hela Bay Area. Vägen uppför berget är brant, hela tiden runt 7-8%, aldrig mindre. Mt. Diablo hade i alla fall några partier med lite mindre lutning som i alla fall gjorde att man kunde återhämta sig lite. Det nya rundtrampet visar sig nu inte längre vara lika bra - mina lår är inte vana vid det nya arbetssättet och jag börjar få mjölksyra. Jag gör två stopp på vägen upp för att låta låren återhämta sig. Det är inte alls lika jobbigt som Mt. Diablo, den här stigningen är inte alls lika lång, men mina trötta lår gör den ändå tidsvis till en plåga.

Till slut är jag uppe. Stigningen avslutas inte med en vägg som på Mt. Diablo, utan den planar bara ut. Framför mig tornar en stor vit kupol upp sig. På toppen ligger nämligen det astronomiska observatoriet Lick Observatory. Lick var världens första observatorium som placerades på en bergstopp. Kupolen framför mig innehåller deras största instrument (Shane Dome), men en spegeldiameter på tre meter. När det byggdes tog det åtta år att polera spegeln och man polerade bort totalt 300 kilo glas. Jag cyklar upp på den lilla toppen för att fotografera kupolen och ta en geocache som ligger bredvid. Utsikten i riktigt fin. Tyvärr ser jag också för första gången tydligt människans påverkan på atmosfären. En bit västerut ligger Silicon Valley och San Jose i en dal. Över dalen ser man tydligt ett brun-beiget skikt - smog.

Jag fortsätter vidare mot huvudbyggnaden. Jag kommer inte många meter innan min kedja trillar av den minsta framkransen på cykeln. Eftersom hastigheten är låg så hinner jag knappt märka det innan jag stillsamt välter och lägger mig på sidan, fortfarande inkopplad i cykeln. Som tur var det ingen i närheten som såg det hela...

Nåväl, jag är snart framme vid huvudbyggnaden som också innehåller observatoriets första teleskop. När det byggdes så var det världens största teleskop. Det finns t o m en bild på det i min astronomibok. Än idag kvalar det in så högt som på plats nummer fyra, eftersom man strax efteråt började bygga teleskop med speglar istället för linser. Det används fortfarande. Jag går in i observatoriebyggnaden för att fylla på vatten. Det är en vacker stenbyggnad och jag kan inte låta bli att gå runt lite inuti den. När jag närmar mig änden på en av de två stora korridorerna visar det sig att teleskopet finns bakom den. Dessutom ska precis en visning av det starta. Snacka om timing, guiden hinner precis låsa upp dörren innan jag kommer fram till den... Teleskopet är långt och smalt. Allt inuti kupolen andas gammaldags precision. Vid teleskopets bas finns den enda "nymodigheten", en panel från femtio- eller sextiotalet för att styra teleskopets riktning. I övrigt är allt precis som när teleskopet byggdes 1888. Det känns riktigt roligt att få allt med mina egna ögon. Tyvärr vågar jag inte stanna kvar under hela visningen eftersom min cykel står olåst utanför byggnaden.

Jag lämnar Mt. Hamilton och beger mig ned mot San Jose. Vägen utför är riktigt rolig, det går precis lagom fort och kurvorna är oftast inte för snäva. När jag närmar mig San Jose möts jag av en märklig blanding av hus. Mitt bland bondgårdar och äldre hus har de rika slagit ned sina bopålar och byggt enorma hus. Själva San Jose lite längre ned i dalen ser rikigt tråkigt ut, jag ser bara en stor massa av hus väller ut åt alla håll. Nästan inga parker. Jag har ingen aning om vart centrum ligger.

Jag cyklar någon mil i utkanten av San Jose innan vägen svänger mot nordöst. Jag måste nu ta mig tillbaka in i dalen där Livermore ligger. Stigningen upp till 300-350 möh skrämde mig inte när jag startade på morgonen. Nu är jag lite orolig tack vare mina trötta ben. Självklart är det mycket brantare än jag trott, ungefär som på vägen uppför Mt. Hamilton. Efter 200 höjdmeter tar jag en paus, jag behöver både äta lite och bli av med mjölksyran i benen. När jag tio minuter senare ställer mig upp så känns mina ben precis lika tunga som innan pausen. Efter ytterligare femtio höjdmeter blir det ännu brantare, 10-13%. Jag klara 25 höjdmeter till, men sedan säger benen definitivt ifrån. Det är första gången någonsin som jag tvingas stanna för att kroppen vägrar att fortsätta (om man bortser från tempoövningar och liknande). Jag tittar på min pulsklocka och ser att pulsen bara är stax över 150. Det är bara benen som bråkar, i övrigt är jag pigg. Som tur är det inte långt kvar till toppen. Jag tar det så försiktigt som jag kan och klarar de sista 50 höjdmetrarna utan att stanna någon mer gång.

Jag cyklar längs en vattenreservoar, Calaveras Reservoir, som tydligen en gång var den största i världen i sitt slag. Bygget av dammen drabbades av ett jordskred som raserade det man byggt av dammen. Jag tycker dammen ser ganska liten ut, men den ligger mycket vackert bland de mjuka kullarna.

Vägen är krokigt och ganska kuperad, men stigningarna är korta. Vägen ligger i skugga och det är så pass kallt att jag får ta på mig mina byxor och underställströjan. Snart har jag nått själva dammen där vägen blir rakare igen. Jag cyklar ut i Tri-Valley (där Livermore ligger). Vägen är för första gången någorlunda platt. Det märks på min hastighet, som blir allt högre ju närmare Livermore jag kommer. På plan mark använder jag inte låren på samma sätt när benen rör sig uppåt. När jag cyklar ut ur Pleasanton går solen ned och jag får plocka fram cykellyset. Den sista biten in mot Livermore går det riktigt fort, jag har nog en snitthastighet på runt 24 km/h, trots att jag varit ute i mer än tolv timmar.

Jag svänger in på Buena Vista och det känns som att jag flyger fram. Två minuter senare är jag framme, tretton timmar och efter att jag startade. GPS:n visar att jag cyklat 170 km och att jag varit i rörelse under 9:40h. Min medelhastighet har varit 17,6 km/h, vilket jag tycker är helt ok med tanke på de 2600 höjdmeter som jag avverkat. Jag har hittat tretton geocachar. Förutom benen så är kroppen faktiskt ganska pigg. Så här dagen efter känner jag mig nästan som vanligt, med två undantag. Benen är så klart lite stela, men det värsta är mina knän. De började smärta lite under den sista biten, de är också ovana vid det nya rundtrampet och så tror jag att fästet till skorna behöver flyttas lite utåt. När jag vaknade smärtade de så mycket att jag hade svårt att ta mig upp ur sängen. De är mycket bättre nu, men det fortfarande ont när jag belastar dem. Slutsats: cykla inte 17 mil den första gången då använder riktiga cykelskor - det dödar dina lår och knäcker dina knän.