Måndag: Grand Canyon till Zion

Vi tar sovmorgon och går upp först klockan sju. Gårdagen var jobbig och vi känner att vi inte orkar gå upp klockan fem tre dagar i rad. Strax innan klockan nio lämnar vi Grand Canyon Village och kör österut. Innan vi lämnar parken hinner vi med att stanna på fyra olika utsiktspunkter. Utsikten är så klart magnifik och vi kan vid flera tillfällen också tydligt se Coloradofloden, något som inte gick vid Grand Canyon Village. Vi det sista stoppet, Desert View, byggde man på 1930-talet ett vakttorn i "indiansk" stil. Jag var rädd att det skulle vara riktigt illa, men det var faktiskt ganska smakfullt byggt.

Efter att vi lämnat parken kör vi en stund parallellt med lilla Coloradofloden som också har en imponerande kanjon (gigantisk med svenska måtte, jätteliten med amerikanska...). Vi gör ett kort stopp för att titta på den också. Landskapet kan bäst beskrivas som stort och mäktigt. Det är öken och överallt sticker mer eller mindre stora bergknallar upp. Vi kör förbi grushögar som är hundra meter höga. Det här är indianland (Navajo) och det märks, det är fattigt. Husen är slitna och det ligger skräp och bråte överallt där det finns några hus. Längs vägen finns otaliga stånd som säljer indianrelaterade saker och konstverk.

Halvvägs till Zion National Park kör vi in i Grand Staircase National Monument, som man kan säga är att antal mycket skarpa och branta åsar (ungefär som en trappa). Intressant och vackert. När vi kör in i den lilla staden Page för att äta och tanka, så dyker det plötsligt upp två jetflygplan. Det visar sig vara två L-39 Albatros, ett tjeckiskt skolflygplan som användes av hela Warzawapakten. Numera är det ett ganska vanligt privatplan. I Page ligger också Glen Canyon Dam, en kontroversiell damm som kraftigt har försämrat förhållandena för djur och växter i Coloradofloden.

Vi fortsätter mot Zion och vid fyratiden närmar vi oss parken. Vägen i parken i fantastisk, den ringlar sig fram i en blandning av en dal och en ravin. Bergsidorna omkring oss har otroliga former, de är avrundade och mjuka efter att ha blivit slipade av vatten under tiotusentals år. De är omväxlande vita och röda.

Vi stannar strax innan tunneln som leder in i parken för att gå till utsiktspunkten Zion Overlook, en promenad på en dryg kilometer. Vi får se en underbar dal omgiven av röda bergväggar. Nere i dalen slingrar sig vägen och en liten flod fram. Och det här långt ifrån den finaste dalen i parken. När vi kommer tillbaka till bilen ser vi att den ena bildörren står öppen - vi har glömt att stänga den. Som tur var är alla våra saker kvar.

Vi kör in i parken genom tunneln, en gång USAs längsta. I huvuddalen. som ligger precis norr om den vi precis såg ut över, får man inte köra bil. Istället tar får vi åka buss in i dalen. Känslan är ungeför som första gången jag åkte in i Yosemite. Bergen är lägre än i Yosemite, men eftersom dalen är trängre än Yosemite så känns de lika höga. Till skillnad mot Yosemite är bergen helt röda, otroligt vackert. På vägen in i dalen passerar en vild och kacklande kalkon. Vi stiger av vid hållplatsen längst in i dalen och vandrar längs en stig som heter Riverside Trail. Stigen fortsätter upp längs Virgin River och dalen blir smalare och smalare. Vi passerar en liten våtmark med en typ av grodor som bara finns här. Deras kväkande är högt. Till slut är det bara floden som får plats i dalen, som nu övergått till en ravin, the Narrows. Det går faktiskt att vandra upp längs the Narrows, men vi eftersom vattnet fortfarande är riktigt kallt har vi bestämmt oss för att göra en annan tur under morgondagen.

När vi går tillbaka börjar mörkret falla, speciellt för mig som glömde att ta med mig mina vanliga glasögon från bilen. Jag har bara mina solglasögon med mig... Vi checkar in på vårt hotell och upptäckar att tiden i Utah är en timme före den tid vi är vana med. Normalt borde det sakna det betydelse, men det är lågsäsong, en måndag och efter klockan är över nio. Alla restauranger håller precis på att stänga, det verkar inte finnas någon som är öppen. Vi hänvisas hit och dit ("det finns en öppen restaurang 30 minuter längre bort" osv.). Till slut får vi veta att det finns en öppen restaurang några kvarter längre bort. Vi springer hela vägen dit, den kanske stänger snart, men till vår lycka är den fortfarande öppen. Maten är mexikansk och riktigt god. På vägen tillbaka till vårt motell ser vi några teckning där det står "Welcome Laura Bush". Hon besökte parken tydligen dagen innan.