Tidsdag förmiddag: Angels Landing

Tisdagen är nog den mest kontrastrika dag som jag någonsin kommer att uppleva. Tisdagen innehåller också det som jag mest sett fram emot på resan, Angels Landing. Nästan längst in i Zion (om man åker buss) gör Virgin River en u-sväng, ungefär i formen av en hästsko. Mitt i u:et står ett smalt, brant och drygt fyrahundra meter högt berg. Det är Angels Landing. Panoramautsikten måste vara helt otroligt där uppe, med floden och dalen nedanför sig på tre av fyra sidor.

Tyvärr är det inte helt enkelt att ta sig upp på toppen av Angels Landing. Tre av sidorna är i princip lodräta och längs den fjärde går en smal kam, med stup på båda sidorna. Det är längs kammen vi ska vandra.

Första biten är lätt, stigen är inte speciellt brant men den går ändå i serpentinsvängar. Vi kommer snabbt fram till den södra sidan av berget, där stigen svänger västerut och blir lite brantare. Efter tag vänder den norrut igen och vi går ni i en smal och hög ravin, Refrigerator Canyon. Bergssidorna har fått fantastiska former från vattnet som en gång i tiden forsade fram här.

Plöstsligt är vi framme vid Walter´s Wiggles, 21 branta och skarpa serpentinsvängar som ska ta oss upp för en mycket brant bergvägg (titta på den bilden, i bakgrunden ser man också kammen som vi ska vandra på). Vid foten av bergväggen stöter vi på två amerikanska vandrare som vi börjar prata med. Det visar sig att en av dem har en syster som bor i Göteborg. Under hela resan har vi dagligen stött på personer med anknytning till Sverige, men vi verkar aldrig få träffa en annan svensk. Vandringen längs serpentinerna går fort och lätt, amerikanerna är trevliga och har mycket att berätta.

Lite drygt halvägs upp till toppen får vi åter se ut över dalen och utsikten är redan fantastisk. Vi ser också kammen som vi ska följa, den ser riktigt smal ut. Tittar vi noga så kan vi se en hel del personer som försiktigt går längs den. En av amerikanerna säger att om han vetat om hur smal kammen är så skulle han aldrig följt med upp. Vi tar en kort paus innan vi går fram mot kammen.

Stigen är inte direkt svår att gå på. I de branta partierna finns dessutom steg som är uthuggna ur klippan. Utmaningen är i istället psykisk, ibland är kammen bara två meter bred och på båda sidorna stupar det brant nedåt. Att det nästan hela vägen finns en kedja att hålla sig hjälper föga om man är rädd för att trampa snett eller snubbla. För mig som klättrat en del i Alperna är det inga större problem, men Henrik och Per har det jobbigare (precis som jag hade det de första gångerna i Alperna). Vi tar det lugnt och försikigt och plötsligt har vi kommit halvvägs längs kammen. Vi ser en liten platå med en ensam tall och tar en kort rast.

Efter rasten fortsätter vi uppåt. Vi möter en hel del folk och det är roligt att titta på deras olika stilar när de tar sig ned. Några springer fram som bergsgetter medan andra mest hasar sig nedåt på rumpan. Vi kommer närmare kammen och lutningen avtar något. Kammen blir bredare, vi är uppe! Vi vandrar långsamt längs toppplatån tills vi kommer fram till spetsen av den. Där sitter redan de två amerikanerna som vi tidigare hade sällskap med. Vi sätter oss bredvid dem och låter oss hänföras. För mig som älskar berg är bergen och dalen runt mig vackrare än Grand Canyon. På tre sidor nedanför mig flyter Virgin River fram mellan lodräta och röda klippväggar. En buss rullar långsamt fram på vägen långt nedanför mig. Helt otroligt, obeskrivbart.

Vi äter lite mat - några Powerbars och lite morötter. Amerikanerna tycker det är alldeles för lite och bjuder oss på hårt bröd med inlagd fisk och selleri med jordnötssmör. De halar upp en karta och berättar var och hur de ska vandra de närmaste dagarna. De ska till Kolob Canyon, ett område i parken som besöks av långt färre människor än dalen nedför oss. Höjdkurvorna på kartan tyder på ett mycket dramatiskt och vackert landskap, jag vill också ta mig dit en dag.

Tiden på toppen går alldeles för fort och det är dags att gå ned. Molnen har blivit lite mörkare och det börjar regna lätt när vi kommit ungefär halvvägs ned. Trots att man nu bättre ser hur brant det verkligen är på sidorna av stigen, så märks det att både Per och Henrik tappat lagom mycket respekt för exponeringen. När vi lämnat kammen kommer en dam fram till oss och berättar att hon fäljt hela vår nedväg i en kikare. Hon tyckte det var riktigt spännande att se oss promenera ned. Vi tar oss snabbt ned till botten av dalen och Virgin River.

Klockan har bara 13:00, så vi ligger bra till tidsmässigt. Innan vi lämnar parken beger vi oss därför mot Emerald Pools, några som pooler med ett lite grönaktigt vatten. De är så klart vackra, men i jämförelse med Angels Landing bleknar de ordentligt. Vi tar bussen tillbaka till bilen (som den här gången har dörrarna stängda) och lämnar parken för den här gången. Jag kommer att försöka åka tillbaka till Zion nästa år också, den smala och branta dalen med sina röda klippor har fångat mig.