Lidingö Ultra

When the birds sing, originally uploaded by henrikj.

Som många vet har det här trädet en speciell plats i mitt hjärta. Eftersom det här inlägget pryds av trädet så är det inte vilket inlägg som helst - det är ett inlägg som handlar om mitt första ultramarathon, Lidingö Ultra50k. Och vilket lopp det blev!

Jag börjar från början. I vintras, under ett riktigt bra pass på min cykeltränare tänkte jag på min träning. Jag hade bara Vasaloppet kvar på min andra klassiker och även om klassikern alltid är en utmaning så kände jag att det var dags att ett steg till, att försöka flytta fram mina gränser ännu en bit. Jag bestämde mig för att springa Lidingö Ultra. Det låter nog väldigt konstigt men under vintern/våren såg jag faktiskt mer fram emot att springa 50 kuperade kilometrar än min egen disputation. Jag visste att disputationen skulle gå bra men jag hade ingen aning om hur min kropp skulle reagera på ett sådant långt lopp.

Igår var det så dags. Tyvärr är kommunikationerna mellan Uppsala och Stockholm inte alltid de bästa. Ett tag såg det ut som att jag skulle bli tvungen att ta 05:43-tåget för att hinna fram till starten i tid. Ultralöpare är dock ett mycket hjälpsamt släkte så plötsligt fick jag ett erbjudande av Sebastian om att hämta upp mig i Ropsten. Tidigare i veckan hade jag haft några frågor om löpar-GPS:er och förutom att svara på frågorna så skjutsade också Sebastian mig till starten. Stort tack! (Om ni tycker att gårdagens fem mil låter långt så är det inget mot Sebastians planer - han ska springa 161 kilometer i augusti).

Starten gick 09:00 och totalt var vi drygt 300 löpare som gav oss iväg. Jag hade bestämt mig att springa efter min puls eftersom det kändes som det mest säkra sättet att orka hela vägen. Av någon anledning så verkar min puls alltid vara lite högre när det är tävling så den planen höll bara i någon kilometer. Istället blev det att springa på känsla, att försöka hålla det tempo som känns mest ekonomiskt. Oftast när jag är ute och springer så vandrar mina tankar än hit, än dit. Så var det inte igår. Under hela loppet var tankarna fokuserade på enbart två enda saker - tempo och teknik. Utan att jag behövde anstränga mig, det var häftigt.

Första milmarkeringen passerades efter 55 minuter, den andra efter 1:51. Kroppen kändes bra men jag var lite orolig för mina knän som hade börjat att protestera lite. När jag passerade Lidingövallen efter halva loppet ropade speakern ut att under 100 löpare hade passerat. Jag som trodde att jag låg i den bakre delen av fältet! Stärkt av speakerns ord begick jag mitt enda misstag under loppet, för en stund lyssnade jag inte på kroppen och sprang lite för fort under ett par kilometer. Den sista biten ut mot Elfvik var därför tung men kroppen återhämtade sig så småningom. Vid 30 kilometer var min tid 2:49, faktiskt två minuter snabbare än min tid från förra årets "vanliga" Lidingölopp.

Efter 35 kilometer började jag känna av sträckan på riktigt men jag lyckades ändå hålla både tempot och koncentrationen. Under andra halvan av loppet passerade jag regelbundet andra löpare samtidigt som jag bara blev omsprungen av två personer. Jag har övat en hel del på att verkligen släppa på i nedförsbackarna istället för att ödsla energi och tid på att bromsa mig ned. Under hela loppet flög jag nedför backarna och jag vann både mycket tid och många placeringar på min förbättrade teknik. Häftigt!

Strax efter 40km-skylten kom så krampen i vaderna. Jag hade räknat med kramp och faktiskt trott att den skulle komma lite tidigare (i höstas kom den redan efter 16km men då var det ju också en annan typ av löpning). Jag börjar få ordentligt med erfarenhet att springa med kramp i vaderna så den här gången påverkade det inte löpningen lika mycket som tidigare. Jag fick gå i några backar som jag kanske hade kunnat springa uppför, men det var allt. Marathonpasseringen landade på 4:01:50. Det hade varit kul att komma under 4h men man kan inte få allt här i världen.

De sista fem kilometrarna blev tuffa. Kroppen och benen visste att det inte var långt kvar och ställde in sig på att det var slut i förtid. Samtidigt hade jag en hård kamp med en annan löpare, han drog ifrån mig när det var plant och uppför och jag sprang om honom när det bar utför. Jag trodde många gånger att han skulle dra ifrån mig men på något konstigt sätt lyckades jag hela tiden hålla kontakten. Plötsligt var vi ute på Grönsta Gärde med bara en kilometer till Lidingövallen och målet. Största delen lutar svagt utför så i ett huj var jag förbi och om den andra killen. Strax innan mållinjen stod Catharina och Markus och vinkade. Underbart! Klockan stannade på 4:49:05.

Jag har aldrig gjort ett bättre lopp än igår (Hässelbyloppet i höstas kommer nära men når inte ända fram). Förutom den korta perioden efter 25km-passeringen höll jag ett perfekt och jämt tempo. Jag hade aldrig någon riktigt jobbig period (förutom de sista kilometrarna men så är det alltid) och jag tappade aldrig tekniken. Utförslöpningen var fantastisk. Rent konditionsmässigt fanns det nog lite mer att hämta men då hade vaderna brakat helt på slutet istället för att stanna vid ett irritationsmoment. Jag är otroligt nöjd! Tiden blev mycket bättre än jag trott och det var ytterst nära att jag hamnade i prislistans övre tredjedel! Efter loppet satt jag en lång stund på Lidingövallens gräsmatta och bara njöt. Som en bonus kunde jag också hälsa på Linda, Lisse och Fredrika vars löparbloggar varit en inspirationskälla mellan träningspassen. Jag kunde inte ha önskat mig en bättre ultradebut!