Uppsala C - Stockholm C

De senaste åren har jag genomfört tre Vätternrundor, två Vasalopp, två Lidingölopp och ett Lidingö Ultra. Men inget av loppen har varit så jobbigt som gårdagens löpning mellan Uppsala C och Stockholm C.


Träningspasset (ja, det var ett träningspass) organiserades av Peter Lembke på Team Fakta. Jag läste om det redan innan min ultradebut i maj och kände redan då att det var något som jag var tvungen att testa. Ungefär trettio löpare dök upp vid Uppsala C, en salig blandning från yttersta världselit till ultranybörjare som jag själv. Sett till löparmeriter hörde jag till den absoluta botten men det säger ju inget om aktuell kapacitet. Tyvärr har det inte blivit så mycket löpning sedan Lidingö Ultra i början av maj eftersom jag istället spenderat mycket tid på cykeln. Dessutom har mina knän bråkat en hel del och att springa med ryggsäck är inte heller någon favorit. Jag var med andra ord väldigt osäker på min kapacitet och räknade med att ta tåget tillbaka från Knivsta, Märsta eller Upplands Väsby.

Vi lämnar Uppsala C och springer ut mot Sävja, till en början i en stor gemensam grupp. Allt eftersom kilometrarna tickar på så bildas det lite smågrupper. Efter någon mil inser jag det idiotiska med att springa i första gruppen, även om allt kändes bra. Jag hade oroat mig en hel del för att jag skulle springa för fort innan och så ligger jag ändå under 6-minstempo tempo! En tjej, Charlotta, tyckte också att det gick lite för fort så vi bildar en egen liten grupp i en halvmil, trevligt. Vi springer på små vägar och rundar Linnés Hammarby. Vackert!

Utanför Alsike kommer vi ifatt tätgruppen som verkar lite osäkra på vägvalet. Vid korsningen ligger en villa och någon inser att det vore bra att fylla på dricksvatten. Ingen är hemma men kranen till vattenslangen är precis vid ytterdörren så vi tar oss friheten att fylla på våra förråd. Jag tänker först strunta i att fylla på men ångrar mig i sista stund. När jag tar upp vattenpåsen ur ryggsäcken ser jag att det inte ens är en deciliter kvar! Även om solen och värmen inte känts besvärande så har jag ändå druckit nästan två liter. Vi fortsätter sedan till Knivsta som vi når efter 25 kilomers löpning.

I Knivsta köper jag en Coca-Cola och banan innan vi efter tjugo minuter fortsätter mot Märsta. Gruppen splittras snabbt och jag får sällskap av Mats. Tillsammans kämpar vi oss mot Märsta. Klockan börjar närma sig ett och solen gör sig verkligen påmind. Vägarna är lite större och det finns ingen skugga. Jag ser hur min puls kryper högre och högre för att till slut stabilisera sig runt 165-167 slag/minut. Det är runt tjugo slag högre än normalt för tempot som vi håller. Solen och distansen börjar påverka kroppen och det blir inte bättre av att vägen nu är riktigt tråkig. Vi testar att gå några gånger för att jag ska få ned pulsen men det hjälper inte. Strax utanför Märsta är jag riktigt, riktigt trött. Jag tar en kort kisspaus, mest för att få vila några sekunder. Jag bir nästan rädd när jag ser min urin, jag har aldrig varit med om att den varit så gul tidigare. Trots att jag snart druckit över 4 liter så hotar akut vätskebrist. Tågstationen i Märsta är väldigt välkommen när den dyker upp efter nästan 39 kilometers löpning.


I Märsta fyller jag på min tomma vattensäck i en liten turkisk affär. Ägaren är väldigt nyfiken på våra äventyr och mycket hjälpsam. När jag står stilla forsar svetten och ägaren springer iväg och hämtar papper så att jag kan få torka av mig! Under pausen dyker tanken att bryta upp. Det var otroligt tufft in till Märsta, jag har alltid riktigt svårt att springa i värme. Jag slår dock snabbt bort den, jag vet att jag kan ta mig till Upplands Väsby även om det kan ta riktigt lång tid. Dessutom har mitt knä bråkat mindre än förväntat och så jag ju inte uppnått ultradistans (42+ km) ännu. Bara att fortsätta alltså.

Vägen mot Upplands Väsby är precis lika tråkig som vägen till Märsta. Målet är McDonalds vid E4, några kilometer innan Upplands Väsby. Till en början springer jag tillsammans med Mats men efter ett tag måste jag släppa iväg honom. Solen och värmen är fortfarande otroligt jobbig och jag känner att mina krafter är på upphällningen. Pulsen skenar fortfarande och varje steg känns jobbigt. De långa raksträckorna gör att det känns som att man står stilla. Efter en evighet ser jag McDonalds i fjärran - i slutet på raksträckan som aldrig tar slut. Till slut är jag ändå framme, efter nästan 49 km. Både fysiskt och psykiskt är jag mer eller mindre knäckt.


Jag nästan stapplar in i värmen på McDonalds. Japp, det är ännu varmare inne på McDonalds. Svetten forsar och jag undrar hur många personers aptit som förstörs av mitt miserabla yttre. Maten och skuggan ger mig tillbaka lite krafter men psykiskt är jag fortfarande tom. Det blir inte bättre när Ken säger att han ska ta pendeln från Upplands Väsby, då har jag ju sällskap till tåget om jag skulle bryta. Samtidigt vet jag att jag kommer att ångra mig om jag bryter - om några timmar kommer jag vara piggare igen och undra om jag ändå inte skulle ha kunnat klarat av att ta mig till Stockholm. Mats är också ordentligt trött och funderade ett tag på att bryta. Hans ord "jag är inte rädd att gå om det behövs" fäller avgörandet - jag ska vidare!

Tunna slöjmoln skymmer solen ibland men det hjälper inte så mycket. Kroppen är oroligt tung och jag tar korta gåpauser då och då. De snabba löparna försvinner fort och jag hamnar någonstans strax bakom mitten. Fyra-fem löpare springer lite fortare än mig men eftersom ingen av dem har GPS så måste de hela tiden vänta in mig för vägbeskrivning. När vi närmar oss Norrviken ser jag hur spåret försvinner på min GPS och därmed möjligheten att navigera själv. Vi får vänta in Peter eftersom han nu är den enda med vägbeskrivning. Vi är nu runt tio löpare som tillsammans tar oss ner mot Norrviken. De snabbare löparna (de som jag hjälpte med vägen) försvinner bort när vi stannar en kort stund vid en badplats. Jag är fortfarande riktigt trött och orkar bara lägga mig i gräset medan de andra svalkar sina fötter.


Vi gör ett litet längre stopp efter 62 km på en mack i utkanten av Sollentuna. Efter vattenpåfyllningen fortsätter vi in i Sollentuna. Vi passerar en pensionär som stannar och hejar på oss. Peter hojtar spontant "Uppsala-Stockholm!". Döm om vår förvåning när han svarar "jag vet, jag såg er i Märsta"! Vi passerar också vändpunkten för det olympiska marathonloppet 1912 och tar en obligatorisk gruppbild. Alla i gruppen är nu ordentligt trötta så vi gör ett nytt stopp på en mack bara 6 km efter det förra stoppet.

Solen står nu lägre på himlen och jag börjar få tillbaka lite av mina krafter. Samtidigt blir så klart kroppen tröttare och tröttare men jag mår ändå klart bättre än under den kritiska perioden tidigare under dagen. Vi fortsätter mot Ulriksdal och tar ett sista stopp framför slottet. Vi springer ned mot Brunnsviken och följer den mot Sveavägen. Nu är det inte långt kvar!

Vi spurtar längs Sveavägen i sub6-fart och snart ser vi Sergels torg framför oss. Känslan är fantastisk och Mats ropar "nu är det nära!". Vi gör ett kort fotostopp vid torget innan vi svänger mot Centralen. Jag märker att mitt höger knä inte fungerar som det ska, jag får springa småhaltandes men vad gör väl det när det bara är 500 meter kvar. Vi korsar Vasagatan och så är vi framme! Efter dryga 81 km! Löptiden blev för mig precis 9h och bruttotiden knappt 11:40.


Jag är otroligt nöjd med löpning. Visst trodde jag att jag kunde fixa hela distansen under bra förhållande men med tanke på förutsättningarna så räknade jag med hoppa av senast i Upplands Väsby. När jag sprang ett långpass på asfalt med ryggsäck för en vecka sedan så övervägde jag faktiskt att inte ens starta... Stort tack till Peter för ett riktigt häftigt och utvecklande träningspass. Det är också hans foton som ni ser i posten.

Uppsala C - Stockholm C (ultrarunning) at EveryTrail

Map created by EveryTrail: Geotagging Community