Take my soul

Take my soul rHosted on Zooom

När jag tog det här fotografiet hade jag bara varit i Yosemite Valley i en dryg timme. Bilden föreställer Yosemite Falls och den är taget från en gångbro över Merced River. Yosemite Falls är hur man än räknar ett av världens tio högsta vattenfall och det som faller fritt allra längst. Jag konverterade bilden till sepia med hjälp av Lightroom.

Bare and Naked

Bare and Naked rHosted on Zooom

Efter att jag har katalogiserat en dags bilder så tycker jag att det är trevligt att "framkalla" någon eller några av dem. Igår gick jag igenom de sista av mina bilder från min långa vandring till North Dome. När jag var klar hade jag många bilder att välja mellan, men ingen som kändes riktigt bra. Det var många fina vyer över Half Dome, men ingen som riktigt stod ut. Jag hade också gjort några försök att ta lite mer kreativa bilder, men även de kändes tråkiga, det fanns inget liv och färg i dem.

Bilden ovan är en dessa ganska livlösa bilder. Himlen var tråkig och disig. Grenarna på det omkullfallna trädet såg inte alls så väderbitna ut som jag upplevde dem när jag tog bilden. Kontrasten var låg. Mina förbättringsförsök gjorde inte heller mycket nytta, det enda jag lyckades åstadkomma var en bild där färgerna såg onaturliga ut.

Jag bestämde mig för att se hur det såg ut i svartvitt. Så fort färgerna var borta hade jag ett helt annat fotografi på min skärm. Genom att minska på intensiteten hos den blå färgen framträdde en helt annan och mer dramatisk himmel. I färgversionen syntes inte ens kondenstrimmorna. Genom att också förändra de andra färgernas intensitet blev trädets grenar mer väderbitna. Förändringar i balansen mellan ljus/skugga (curves) gav ett helt annat utslag än tidigare, bilden fick den kontrast som jag önskade. Slutresultaten blev riktigt bra tycker jag. Innan ni förkastar ett fotografi, fundera på hur det skulle ta sig i svartvitt. Det har jag gjort i alldeles för liten utsträckning.

Time for a break (and it was a good one)

Time for a break (and it was a good one) rHosted on Zooom

Det här fotografiet tog jag på väg till North Dome (se här för hela historien). Kortet är taget nära Yosemite Point, en fantastiskt utsiktspunkt. Till vänster om Half Dome ser man North Dome (den kala klippan), dit jag är på väg. Nästan hela vägen härifrån fram till North Dome var täckt av snö. Oftast var det skare, men när den brast hände det att jag sjönk ned till midjan. Jag var verkligen glad för att jag hade ullstrumpor på fötterna (jag tog bra med mig vanliga skor till USA). Alla spår i snön var gamla, jag var den enda som tog mig till North Dome den här dagen och troligen en av de allra första för säsongen. Det kändes kul när jag senare upptäckte att vandringen till North Dome faktiskt är den längsta man kan göra i själva Yosemite Valley, t o m längre än att gå upp på Half Dome. Rekommenderad tid är tretton timmar, jag behövde bara använda åtta timmar, trots all snö.

Narrow bridge

Narrow bridge

Vid en parkering i Yosemite National Park skymtade jag den här skylten mellan cederträden. Många personer misstar den här varianten av cedar, Incense Cedar, för jätteträdet Sequoia eftersom barken är liknande.

I'll go where you go

I'll go where you go rHosted on Zooom

På baksidan av mitt hus stod en gammal och övergiven frontlastare, en Ford 420. Det här är en av många bilder som jag tog på den. En annan är den här.

Opposite attracts

Opposite attracts rHosted on Zooom

På tillbakavägen från min cykeltur upp på Mt. Diablo (beskriven här) så hamnade jag bland molnen då jag korsade Morgan Territory. När jag kom ur molnen såg jag Livermore långt nedanför mig, badande i solsken. Till höger hade jag vyn på fotografiet.

Ett nytt inlägg!

What will give? rHosted on Zooom

Jag har funderat en del på vad jag ska göra med den här bloggen nu när jag sedan länge är tillbaka i Sverige. Jag har äntligen kommit igång med att katalogisera de fotografier jag tog när jag var iväg. Det låter mycket enklare än vad det visade vara eftersom jag försökt bygga en lösning som innebär lite arbete, skalar bra och samtidigt är framtidssäker. Hur som helst, jag kommer nog att "förädla" en del av mina bilder i samband med detta och några av dem kommer jag att lägga upp på bloggen. Däremot blir det nog inga längre beskrivande texter.

Bilden ovan tog jag under en cykeltur i början av mars. Den är tagen i utkanten av Tracy, ett par mil öster om Livermore. Cykelturen finns beskriven här.

Dag 5: Port Campbell till Warrnambool

Jag vaknar flera gånger under natten av kraftig blåst och regn. Fram emot morgonen börjar jag bli lite orolig. Den sista biten in mot Port Campbell hade jag motvind och eftersom vinden nu är mycket starkare och jag fortsätta i samma riktning så kan det bli en jobbig dag. Det är dessutom den längsta etappen på cykelturen.

När jag är redo att cykla iväg har regnet dragit vidare och vinden har minskat något samtidigt som den vridit sig. Sidvinden är ändå ganska jobbig, men jag är riktigt glad att den inte kommer framifrån.

Dagens första stopp är the Arch, en smal båge som står en liten bit ut i havet. Bågen är ett vanligt vykortsmotiv, men tyvärr är det lågvatten så själva stenen som bågen står syns tydligt. Faktiskt en liten besvikelse.

Nästa stopp är London Bridge, en mycket stor rauk med en stor tunnel rakt igenom. London Bridge blev en rauk först 1990. Fram till 1990 hade rauken kontakt med land, men en dag rasade den inre tunneln. Längst ute på den nybildade rauken stod flera turister strandsatta. Som tur var stod ngen på den del som föll i havet. Efter en stund börjar regn falla ute över havet och en regnbåge bildas. Vackert.

Jag kommer sedan till Bay of Martyrs och lite senare Bay of Islands, två större bukter beströdda med raukar. Berget börjar bli lite hårdare, så raukrna är lite lägre, kanske 20 meter. Den större hållfastheten och blandingen av hårda och mjuka bergarter gör att deras former är mycket varierande. Längs bukterna gör jag flera stopp.

Vägen svänger sedan bort från kusten och under tio kilometer har jag medvind. Det går fort, riktigt fort. Min snitthastighet är över 30 km/h, med fulla packväskor. Om jag hade cyklat åt andra andra hållet hade den mest största sannolikhet varit under 10 km/h.

Vägen tar sedan sikte på Warrnambool, mitt slutmål. Jag gör dock en sista avstickare ned till havet och Childers Cove. På vägen regnar det hel del, mitt första riktiga regnväder sedan jag startade. Childers Cove är vackert som allt annat längs cykelturen. Kanske inte lika spektakulärt men avskildheten och de stora vågorna skapar en speciell känsla.

De sista milen in mot Warrnambool är sega. Jag kan inte se havet, men är tillräckligt nära för vinden ska vara riktigt irriterande eftersom den nu kommer snett framifrån. Till slut är jag framme. Det första jag gör är att cykla till Logans Beach, dit honvalar av arten Southern Right årligen kommer för ar föda upp sina ungar. De kommer normalt i början av Juni och stannar i två månader. Southern Right är av de allra största valarna och det vore riktigt kul att få se några. När jag kommer dit plockar jag fram min kamera och så börjar spana ut över havet. Efter stund kommer en australiensare ram och börjar prata, han funderar på att köpa ett likadant tele som jag har. Tyvärr berättar han också, med hänvisning till en valskådare en bit bort, att det ännu inte kommit några valar till stranden. Det simmade förbi en bara två timmar innan jag kom, men den stannade inte utan fortsätta längs stranden innan den försvann. Min vanliga tur, tidigare har jag med några dagar missat valsäsongen i både Boston och Seattle.

Jag cyklar in till Warrnambool och hyr en stuga på staden billigaste camping. Stugan är med god marginal min sämsta inkvartering hittills, men den får duga. Under dagen har jag cyklat 79 km och klättrat 614 meter.

Nästa dag tar jag tåget tillbaka till Geelong och därifrån cyklar jag längs en banvall tillbaka till Ocean Grove. Precis när jag rullar in i Oceans Grove ringer Natalies mamma och undrar när jag kommer. Jag är hemma hos dem tio minuter senare och på matbordet står en kanna nybryggt thé och väntar på mig.

Totalt cyklade jag 369 km (inräknat sista dagen till Ocean Grove) och jag tvingades jag cykla uppför 3600 höjdmeter. Great Ocean Road är tveklöst den finaste väg som åkt längs.

Farmland rHosted on Zooom

Dag 4: Lavers Hill till Port Campbell

Efter en hemlagad frukost så lämnar jag Lavers Hill. Eftersom jag befinner mig nästan 500 meter över havet och är på väg mot kusten så är det nedförbackar som dominerar. Jag har knappt kommit mer än några kilometer då ett underbart landskap visar upp sig i morgonljuset. Nedför mig (åt nordväst) ser jag ut över en böljande och kuperad skog. Mellan kullarna breder dimman ut sig. Det är mycket vackert och fridfullt.

Jag fortsätter utför backarna och när jag närmar mig kusten svänger jag in på den en smal grusväg, Great Ocean Road i originalskick. Just här var man nämligen tvungen att göra en ny sträckning av vägen när den blev för liten. På en gång är jag verkligen ute på landet, det är tyst, lugnt och idylliskt. Vägen är inte kuperad men runt den finns en hel del mjuka och gröna kullar - det känns nästan som att vara tillbaka i Kalifornien igen. På kullarnas krön växer gummiträd och på dess sidor betar kor. Alldeles för snabbt kommer jag till Princetown och den stora vägen.

Jag kommer snart till Gibson Steps. Kusten består av mjuka bergarter, vilket fått följd att erosionen skapat en mycket brant kustlinje. Det är i princip helt plant ända fram till havet, där det lodrät stupar kanske 30-40 meter till vattenytan. Gibson Step är ett första smakprov av det som ska komma. Ute i vattnet står tre-fyra "raukar". De har samma höjd som kustlinjen, dvs 30-40 meter. Mycket spektakulärt.

Bara några kilometer längre fram ligger 12 Apostles, den mest besökta platsen längs Great Ocean Road. Här är det inte 3-4 raukar utan runt ett femtontal (trots att namnet antyder tolv). Jag tvingas lämna min cykel vid turistcentret, det känns inte helt bra eftersom jag inte kan ta med mig väskorna. Jag räknar dock med att allt folk i närheten ska avskräcka en eventuell tjuv. Det är folk överallt, vilket förtar en del av upplevelsen. Det är ändå mycket vackert med alla gigantiska raukar som står utspridda i havet. Närmast utsiktsplattformen ligger det en grushög i havet. Det är resterna efter en rauk som kollapsade för två år sedan. Det mjuka berget gör att kusten hela tiden förrändras - en rauk kan bildas och rasa ihop på bara några hundra år.

Jag fortsätter vidare och kommer snart till Loch Ard. Platsen har fått sitt namn efter skeppet Loch Ard på 1800-talet som rände på grund och gick under här. Endast två personer överlevde, en ung matros och en ung adelskvinna. För att klara den hårda natten tvingades de kura ihop sig i en grotta och värma varandra. Pressen såg naturligtvis en smaskig story, men de två var gifta på var sitt håll.

Loch Ard är på alla sätt finare än 12 Apostles. Raukarna har ännu mer fascinerande former, på en del går det t o m tunnlar rakt igenom. Det finns flera pittoreska minibukter med små sandstränder där vattnet är riktigt turkost. Antalet raukar är också större, även om man inte kan se så många samtidigt. Och det är mycket, mycket, mindre folk. Det är en fantastiskt plats och jag strövar omkring i över två timmar.

Från Loch Ard är det en dryg mil in till Port Campbell som är mitt dagsmål. Trots att dagsetappen är kort, 52 km (373 höjdmeter), kommer jag inte till Port Campbell förrän i solnedgången. Alla stopp har tagit riktigt lång tid. Jag hälsas välkommen med ett cyklingens första riktiga regnväder.

Island Archway rHosted on Zooom

Dag 3: Apollo Bay till Lavers Hill

När jag kom till vandrarhemmet kvällen innan så hörde jag en konversation mellan två anställda. Eftersom måndagen tydligen är en helgdag så var vandrarhemmet fullbokat kommande natt (lördag-söndag). Oroväckande. Det första jag gjorde på mitt rum var att försöka boka boende för nästa natt. Jag ringde runt till samtliga ställen som jag kände till, både de som stod i Lonely Planet och de som fanns i diverse reklammaterial. Alla var fullbokade. Inte så bra. Jag är riktigt orolig, för jag har ingen aning om hur och var jag kan tillbringa kommande natt. Med svagt hopp fortsätter jag att slå det enda telefonnummer som jag ännu inte fått svar på. Plötsligt svarar en kvinna, och till min oerhörda lättnad har de faktiskt ett ledigt rum. Deras telefon har varit trasig så de har inte kunnat ta emot några bokningar...

Jag lämnar Apollo Bay nästföljande morgon och cyklar inåt landet. Jag ska först cykla i nordvästlig riktning innan vägen åter svänger ned mot havet. Efter ett kort möte med havet ska jag sedan fortsätta norrut, till den lilla byn Lavers Hill där jag ska övernatta på ett Bed&Breakfast.

Vägen går ganska brant uppåt och när jag ser bakåt ligger hela Apollo Bay nedanför mig. Vädret är inget vidare, det kommer en och annat mindre skur, men som tur är regnmängderna små. Vägen försvinner snabbt in i skogen, som huvudsakligen består av Eucalyptusträd. Efter två mil är jag uppe på 300 meters höjd.

Ungefär vid den punkt där jag åter ska svänga ned mot kusten ligger Mait's Rest, en sänka med riktig regnskog. Sänkan gör att vinden inte kommer åt träden och växterna, vilket är en förutsättning för den här typen av regnskog. Genom sänkan har man dragit en bred och fin stig som jag utan problem kan följa med min cykel.

Jag kommer inte många meter in i regnskogen innan jag stannar, helt överväldigad. Jag har aldrig sett sådan grönska. Flera meter höga ormbunksträd sträcker sig över stigen. Bakom dem reser sig sextio meter höga Myrtle-träd. Vegetationen är så tät att det inte någonstans går att se marken. Det är mycket fuktigt och alla ljud är dova. Jag vandrar långsamt längs stigen. Det känns som att befinna sig i en helt egen värld, civilisationen känns mycket långt borta. En av resans absoluta (och kanske mest oväntade) höjdpunkter.

Efter Mait's Rest bär det av nedför mot havet. I en av utförlöporna sätter jag resans hastighetsrekord, lite drygt 60 km/h (med två fulla cykelväskor). Jag når snabbt havet vid Glenaire och gör ett snabbt stopp vid den obligatoriska utsiktspunken. Just här har man funnit flera skelett från dinosarier. En regnbåge förgyller vyn.

Vägen vänder norrut och börjar åter gå uppåt. Lavers Hill ligger 500 meter över havsytan så det är en ganska ordentlig stigning. Sista biten är ganska seg men till slut är jag framme. Jag fortsätter genom byn och hittar mitt Bed&Breakfast några kilometer bort.

Huset som jag ska bo i är riktigt fint. Jag får en kopp thé och får reda på att det finns en sänka precis bredvid, Melba Gully. I sänkan växer regnskog och dessutom finns det lysmaskar. Eftersom det också finns en geocache där beger jag mig dit. Istället för att ta stora vägen så försöker jag gå den kortate vägen mot cachen. Sänkan visar sig vara en ravin, men jag har tur och hittar en övergiven stig. Stigen är på många ställen överväxt men ändå tydlig. Det ligger slanor längs dess kanter och på flera ställen har man byggt trappsteg. Det känns som jag är den första som följer stigen på många år. När jag kommit lite mer än halvvägs ned i ravinen tar stigen plötsligt slut. Framför mig ser jag istället en liten bänk. Vegetationen är för tät och det är för brant för att jag ska kunna fortsätta. Istället sätter jag mig ned och väntar på skymningen och lysmaskarna. För andra gången på samma dag så befinner jag mig i en helt annan värld.

Skymningen faller sakta. Skogen ljud avtar ocg dunklet tilltar. Jag ser inga lysmaskar. Jag börjar bli hungrig så jag följer stigen tillbaka i mörkret. Efteråt får jag veta att jag nog inte väntade tillräckligt länge. När jag kommer tillbaka till mitt B&B så blir jag erbjuden skjuts in till Lavers Hill för att äta. Jag accepterar tacksamt, speciellt eftersom det är en saftig uppförsbacke upp till byn. Paret som driver min B&B verkar extraknäcka som sjukvårdare eftersom vi åker ambulans till puben... När jag ätit klart så ringer puben till B&B och jag får ambulans en gång till.

53 kilometer, 1085 höjdmeter.

A different side rHosted on Zooom

Entwined

Entwined rHosted on Zooom

Forspaddling

I helgen var jag i Norge och forspaddlade. En kompis kompis är en mycket duktig paddlerska (hon har bl a damrekordet för paddling runt Sveriges kust) och hon anordnade en liten kurs för vänner och bekanta. Ursprungligen trodde jag att det var vanlig kajakpaddling eftersom min kompis Per var lite otydlig...

Vi körde till Trysil på torsdagskvällen och efter övernattning vid forsen satte vi igång med paddlilngen på fredagen. Det var riktigt svårt, mycket lätt att välta om inte tänker sig för. Dessutom är många saker initialt ologiska - för att undvika kantring ska du t ex ta ett kraftigt paddeltag på den sida som du välter mot, helt emot dina instinkter. Det var inte läskigt att välta, bara jobbigt eftersom min lite för stora kajak gjorde det mycket svårt för mig att ta mig upp på rätt köl igen. Istället blev det simmning och kajaktömning.

Efter några timmars träning på fredagen så gjorde vi en liten tur på 2 km i Trysilälven, genom totalt fyra allt större forsar. Fantastiskt kul, speciellt genom den sista och största forsen som hade mer än meterhöga vågor. Jag lyckades dessutom ta mig igenom alla forsarna utan att gå runt. Lyckokänslan efteråt var otrolig.

På lördagen hade jag lite ont i axlarna och eftersom jag skulle simma Vansbro dagen efter vågade jag inte paddla mer. Istället blev det en hel del fotografering. Några av bilderna (168 st...) finns i ett webbalbum som kan hittas här. Vår tur gick genom alla de forsar som finns med på bilderna.

Dag 2: Aireys Inlet till Apollo Bay

Magen är fortfarande inte bra när jag vaknar på morgonen. Jag kan tillgodogöra mig energi, men det som jag äter stannar inte kvar i magen speciellt länge. Det är bara att gilla läget och hoppas på det bästa, under gårdagen höll sig magen trots allt lugn under större delen av dagen.

Jag kommer iväg strax innan tio. Cyklingen gick under gårdagen både snabbt och lätt, men så är inte fallet idag. Benen känns klart tyngre. Det gör även lite ont i mina knän, de är inte vana vid den extra tyngden från mina två fullpackade cykelväskor.

Kusten är mycket vacker och jag kommer inte långt innan det är dags att ta fram kamern för första gången. Vägen går omväxlande nere vid strandkanten och på branta klippstup. Ofta är den uthuggen direkt i bergssidan. Det är mycket vackert och på cykel hinner man uppleva hela kustens prakt, istället för att snabbt susa förbi inuti en bil. Som cyklist känner du också doften från havet och träden. Helhetsupplevelsen kan inte överträffas.

Ganska snart så kommer jag till en portal som sträcker sig över vägen. Återvändande soldater byggde Great Ocean Road som ett krigminne precis efter första världskriget. Här, mellan Aireys Inlet och staden Lorne, restes 1939 en portal över vägen för de alla som deltog i byggandet. Den ursprungliga portalen ersattes i början på 70-talet då vägen behövde breddas. På askonsdagen tio år senare brann den ned när hela Victoria härjades svårt av gräsbränder. En ny, identisk, portal byggdes åter upp på samma plats.

Efter många stopp för fotografering så närmar jag mig til slut staden Lorne. Staden är inte speciell om man jämför med andra städer längs kusten, men det säger egentligen inte så mycket eftersom allt är så vackert. Så här i Vansbro tider känns det aktuellt att berätta att Lorne faktiskt arrangerar en simtävling, "Pier to Pub", som åtminstone i år är något större än Vansbrosimningen. Den är dock klart kortare, bra 1,2 km, men samtidigt så simmar man i havet. Ovanför Lorne ligger Teddy's Lookout, den mest kända utsiktpunkten över Great Ocean Road. Jag ska självklart dit. När jag svänger av huvudvägen ser jag den hittills brantaste gatan jag cyklat på, lutningen är runt 20%! Jag kämpar långsamt uppåt och efterhand blir lutningen mer överkomlig, ca 10%.

Jag ser en parkering, och en skylt som pekar ut i skogen. På skylten står det "Teddys Lookout" så jag rullar försiktigt ut på i skogen. Stigen är smal och går nedåt. Till en början kan jag ganska enkelt rulla nedför den, men snart blir den riktigt brant och jag måste gå av cykeln. Stigen blir sedan sämre och det börjar bli svårt att leda cykeln. Til slut lämnar jag den vid träd för att se vad som finns framför mig. En bit bort upptäcker jag en plattform och en skylt med en karta. Skylten gör klart att stigen går runt i en båge och att den närmaste vägen tillbaka är gå hela varvet runt. Jag leder med viss möda cykeln till plattformen. Åtminstone hundra meter nedanför mig ser jag en liten vik som vägen ringlande följer. På andra sidan viken vänder vägen uppåt för att sedan försvinna runt ett berg som brant stupar ned i havet. Det är mycket vackert (så klart).

Jag fortsätter framåt och när stigen vänder uppåt blir det ännu svårare att leda cykeln. Stigen är smal och det är brant på båda sidor om mig. Vid ett tillälle är det nära att jag snubblar till och förlorar cykeln ned för branten. Till slut kommer jag till ännu en plattform och utsikten är ännu finare, sidoförflyttningen längs bergsidan gör att vägens ringlande blir ännu mer tilltalande. Den sista biten visar sig bli ett riktigt kraftprov, stigen går brant uppåt och övergår på många ställen till en trappa. Jag bär, drar och släpar min fullastade cykel uppåt. I en av trapporna möter jag en man på väg nedåt. Han tittar utryckslöst på mig medan han fortsätter ner.

Med en sista kraftansträngning lyfter jag upp cykeln på den sista plattformen - Teddy's Lookout! Det är en hel timme sedan jag rullade ned på den knappt två kilometer långa stigen. Jag blir inte direkt glad när jag inser att jag kunde ha cyklat hela vägen till plattformen - vägen som jag svängde av ifrån fortsatte hela vägen fram till plattformen... Inga skyltar talade om det och min GPS hade inte tillräckligt detaljerade kartor för att det skulle synas. Utsikten över vägen är spektakulär och trots allt värd allt slit. Det blir en hel del fotograferande...

Till slut rullar jag ut ur Lorne. Jag inser att halva dagen har passerat och jag bara cyklat en knapp tredjedel av sträckan till Apollo Bay, dagens slutmål. Inga fler långa avstickare, nu gäller att cykla på. Trots att vägen går längs kusten är den riktigt kuperad, än går den precis nere vid havet och än går den femtio meter upp. De många backarna börjar tära på mina krafter och jag tar många korta stopp för att ta några kort. När jag några dagar senare jämför stigningen för de nitton första milen mot stigningen när jag cyklade upp på Mt. Hamilton (sjutton mil) så ser jag att de är lika stora! Inte så konstigt att benen känns lite trötta...

Vägen är hela tiden mycket vacker. Jag passerar några mindre byar men har inte inte tid att stanna. Vid en av byarna leder en mindre väg in i skogen och de är med tungt hjärta jag fortsätter förbi den. Längs den mindre vägen lever en stor population av koalor, men jag för ont om tid för en omväg på en eller två mil. två mil utanför Apollo Bay kommer jag till en slags vik där stora vågor slår mot land. Vågorna skapar en dimma som den nedgående solen lyser upp. Mycket vackert.

En knapp timme rullar jag till slut in i Apollo Bay, samtidigt som solen går ned. Apollo Bay är en idyllisk liten ort, men som vanligt har jag inte tid att utforska den närmare. Efter lite problem så hittar jag till slut det nybyggda vandrarhemmet. Jag somnar tidigt (men tvingas som vanligt gå upp ett antal gånger under natten).

Ocean Mist rHosted on Zooom

Nut and Gap

Nut and Gap rHosted on Zooom

Dag 1: Ocean Grove till Aireys Inlet

Onsdagen 6/6 är det äntligen dags för mig att starta min cykelfärd längs Great Ocean Road, en av världens vackraste vägar. När jag kom till Australien hade jag inte planerat något startdatum för mitt cykleläventyr. Jag kom att spendera nästan en helvecka i Ocean Grove tillsammans med Robert (som gifte sig) och hans familj. Isaksson åkte tillbaka till Sverige på tisdagen, men magsjuka gjorde att jag var tvungen att vila en extra dag.

Efter att ha blivit fotograferad av Robert och Natalie cyklar jag iväg från ocean Grove. Vägen är till en början ganska tråkig, jag lämnar snabbt kusten och cyklar längs en huvudväg flera kilometer från havet. Det är platt och det går ganska fort trots packningen. I början är det lite ovant att cykla på vänster sida av vägen.

Efter ungefär tre mil når jag Torquay, där Great Ocean Road officiellt startar. Torquay är också Australiens största surfingcenter. I staden har två av de absolut största surfingmärken, Quiksilver och Ripcurl, sina huvudkontor. Själva Torquay är ganska intetsägande och jag cyklar snabbt igenom den. Anledningen till Torquays särställning i surfingvärlden ligger en knapp mil väster ut - Bells Beach. Bells Beach räknas som en av de främsta surfingstränderna i världen och den första professionella surfingtävling i världen hölls där 1961. Stranden är kanske 500 meter långs och ligger mellan två utstickande och sammanbundna klippor. Ner till själva stranden är det kanske 30 höjdmeter. Vågorna är klart större än de som jag sett i Ocean Grove, som har en av de populärste surfingstränderna i hela Victoria.

Jag cyklar vidare mot Angelsea, nästa större ort som ligger knappt två mil bort. Vägen går en bit från havet och än så länge så skiljer den sig inte mot de flesta andra vägar. När jag på GPS:en ser en mindre väg som leder ned mot havet och sedan mynnar ut strax innan Angelsea så svänger jag så klart ned på den. Grusvägen blir snabbt en sandväg. Sanden är finkornig och eftersom det regnat en del tidigare under dagen är det riktigt tungcyklat. Lera gör att struntar i att försöka ta den geocache som finns en bit bort. Den gör också att clipsen på mina cykelskor blir oanvändbara resten av dagen. Efter en mil på sandvägen är jag slutligen tillbaka på Great Ocean Road.

När jag cyklade iväg från Ocean Grove hade jag inte bestämt var jag skulle tillbringa natten. Eftersom klockan börjar närma sig 15 så är nästa samhälle, Aireys Inlet, lockande som slutmål. Jag tittar i mina kopierade papper från Lonely Planet och ser att Aireys Inlet har en campingplats med campingstugor. Perfekt!

Vägen från Angelsea går längs havet. Till en början cyklar jag längs en strand, som är runt fem kilometer lång. Bortanför stranden höjer sig branta klippor och jag kan se en fyr - Airleys Inlet. Det är mycket vackert. Jag cyklar längs stranden och sedan vidare längs klippkanten. När jag närmar mig Aireys Inlet ser jag att precis utanför fyren ligger vad som bäst kan beskrivas sm en gigantisk rauk, kanske trettio meter hög. Jag ska få se många liknande formationer de närmaste dagarna.

Campingplatsen är lätt att hitta, stugan är billig (350 SEK) och jättefin. Kök, mikro, TV, fem sängplatser, två rum plus toalett och dusch. Jag lämnar snabbt mina saker i stugan och går ner mot havet, där jag blivit tipsad om att en fin stig går. Ett stort och kraftigt regnväder närmar sig, men det värsta passar precis väster om byn. Stigen är mycket vacker, jag går minst tjugo meter över havsytan och klippan är i princip lodrät. Framför mig reser sig fyren majestätiskt. Det är mycket vackert och jag tar en hel del kort. När jag kommer fram till fyren så har solen gått ned och skymningen börjar falla, Det kvarvarande ljuset räcker gått och välför att jag ska hitta cykelturens första geocache. På vägen tillbaka stannar jag vid den lokala puben och äter middag. Största delen av kvällen tillbringas sedan framför TVn.

Total sträcka 63 km, 660 höjdmeter.

Uppdateringar kommer

Trots att jag är tillbaka i Sverige så ska jag försöka få till några inlägg om Australien. Det är kanske inte så många som läser bloggen längre men skrivandet är ju också ett sätt för mig att komma ihåg det som jag fick uppleva. Har en hel del att stå i just nu så jag kan tyvärr säga när jag hinner skriva något. Dessutom ska bilder väljas ut och fixas till.

Har precis uppdaterat min träningsdagbok med cyklingen i Australien. Under perioden 7-16/6 blev det totalt 70 mil på cykel (inkl. Vätternrundan). Om jag räknar med cyklingen till jobbet i Livermore så kommer jag upp i över 200 mil under perioden mars-juni. Med andra ord är kostnaden för min cykel redan nere i ungefär 6 kr/mil. Statistik är kul...

Bland fästningar och befriare

Min sista lördag i USA hade jag tänkt att tillbringa i San Francisco. Av en slump upptäckte jag dock att de tre bombflygplan från andra världskriget skulle besöka Livermore. Jag ändrade snabbt mina planer och cyklade istället ut till flygplatsen.

När jag kommer dit ser jag omedelbart den lättidentifierade fenan hos en Boeing B-17 Flying Fortress. En bit därifrån står en North American B-25 Mitchell. Det fyrmotoriga B-17 är kanske det mest kända av alla amerikanska bombflygplan från andra världskriget. B-25 är ett midre tvåmotorigt bombflygplan och ett exemplar besökte faktiskt Uppsala 1993 när F16 fyllde 50 år. Jag betalar inträde, ca 50:-, och släpps in på området där flygplanen står. Det finns inga avspärrningar runt flygplanen, så jag kan gå ända fram till dem. Efter en stund så landar det sista flygplanet, en Consolidated B-24 Liberator, det enda exemplaret i världen som fortfarande är luftdugligt. B-24 var det mest använda amerikanska tunga bombflygplanet under kriget men har lite oförtjänt fått stå tillbaka för B-17 i ryktbarhet.

Under de följande tre timmarna går jag runt fotograferar nästan varje del på flygplanen. Det är också möjligt att gå ombord på B-17 men kön är jättelång, så jag struntar i det. Vid fem-tiden får vi lämna området, rundflygningarna ska börja. Den ideella stiftelsen Collins Foundation, som äger flygplanen, finansierar en del av verksamheten genom att erbjuda rundflygningar i planen. Tyvärr är priset i saftigaste laget för mig, runt 3500:- vill de ha för tjugo minuters flygning. Istället stället jag mig på andra sidan staketet och väntar på starten. Ljudet av totalt tio stora stjärnmotorer är riktigt maffigt. Ett i taget lyfter så flygplanen och försvinner bort mot San Francisco. Jag cyklar iväg hemåt men eftersom min väg tar mig förbi västra banänden så stannar jag och väntar på att planen ska landa. Känslan när en B-17 på trettio meters höjd passerar rakt ovanför mitt huvud är mäktigt.

Vätternrundan - plåga och triumf

Efter att ha varit på resande fot under 36 timmar så står jag till slut framför mitt föräldrahem i Örebro. Det är torsdag och klockan har hunnit med att slå 19. Exakt 29 timmar senare så befinner jag mig i Motala på startlinjen till Vätternrundan. Jag och Catharina har trettio härliga mil på cykel framför oss. Egentligen skulle också min kompis Per ha cyklade, men han hoppade av veckan innan.

Jag och Catharina rullar ut från startområdet och de flesta av cyklisterna försvinner snabbt iväg i den lite kyliga sommarnatten. Vi vet inte riktigt vad som väntar och känner oss för de första kilometrarna. Ganska snart ökar vi tempot och Catharina visar sig vara en hejare på att bedömma vilka klungor som vi kan hänga på utan att överanstränga oss. Vi cyklar fort, men eftersom vi båda har pulsklocka vet vi att det inte går för fort. Kilometrarna blir snabbt till mil. Det känns som om vi flyger fram genom natten.

Vi passerar den första depån i Hästholmen och fortsätter vidare mot Gränna. Vägen är riktigt vacker och det är en njutning att cykla. Utanför Gränna sitter två äldre kostymklädda män och hälsar alla cyklister med ett käckt "God Morgon!" (Klockan är nu runt 4:00). Vi når depån i Jönköping (109 km) redan 05:24, vår effektiva medelhastighet är nästan 26 km/h. Mina lår är lite stela, men jag tänker inte så mycket på det, kroppen är ju pigg och pulsen har aldrig varit för hög.

De tre milen efter Jönköping är de tuffaste på hela rundan med några riktigt långa och sega backar. Vi håller fortfarande ett högt tempo, även om det nu är lite svårare att hitta bra klungor. Jag cyklar först i backarna och hjälper fram Catharina (hon är däremot lite snabbare än mig när det är plant). Alla backar och berg i Kalifornien har gjort mig till en riktigt bra klättrare. Låren blir ännu lite stelare, men jag är dum och lyssnar inte på kroppens signaler - jag är ju pigg!

I depåen i Fagerhult (140 km) inser jag hur stel jag blivit. Låren är dessutom hårda och har börjat att värka lite. Vi fortsätter mot Hjo (178 km) och trots att det nu är lättcyklat blir den sista biten en riktig pina. Rörligheten är nästan obefintlig och värken blir allt starkare. Väl i Hjo (09:34) så stapplar jag fram emot tältet där dagens huvudmål serveras.

Efter att vi ätit tvingas jag inse faktum, det är tolv mil kvar och jag har nästan ingen rörlighet kvar i benen. Låren värker kraftigt, känns som trästockar och jag har riktigt svårt att gå och t o m sitta. Jag kan inte föreställa mig hur jag ska kunna ta mig i mål i mitt skick, det är helt enkelt omöjligt. Vi bestämmer oss för att Catharina ska fortsätta ensam medan jag försöker få lite massage för att se om de hjälper. Inställd på att för första gången i mitt livet bryta en tävling så går jag sakta mot matserveringen för att dricka lite mer blåbärssoppa. Catharina går till cyklarna och gör sig redo för att fortsätta. Plötsligt känner jag hur stelheten minskar. Efter bara någon minut kan jag gå mycket bättre (men inte bra). Jag beslutar mig för att ändå göra ett försök.

På vägen mot Karlsborg (210 km) blir låren mycket bättre och vi kan igen hålla ett lite högre tempo. På vägen in mot Karlsborg kommer stelheten tillbaka men vi fortsätter ändå mot Boviken (232 km). Det går åter långsamt, benen börjar bli riktigt illa däran igen. Väl i Boviken har mina lår åter blivit som trästockar. Jag stapplar in i depån med steg som är runt 30 cm långa. Jag inser åter att jag troligen inte kommer att mig ta mig längre om inte benen blir bättre. Trots en lång paus sker ingen förbättring. Eftersom det bara är sju mil kvar måste jag ju ändå göra ett försök. precis när vi ska ge oss iväg ser jag att den långa kön till massagetältet nu faktiskt är ganska kort. Efter nästan tjugo minuter är det till slut min tur. Catharina väntar tålmodigt på att jag ska bli klar. Massagen minskar båda smärtan och stelheten, men jag är långt ifrån bra.

Vi fortsätter mot Hammarsundet (259 km). Det har nu börjat blåsa och vi har så klart motvind. Catharina cyklar först för att jag ska behöva anstränga låren så lite som möjligt. Vi tar det riktigt lugnt och undviker all ansträngning. Trots det är situationen som vanligt när vi till slut är framme i Hammarsundet, låren är som trästockar, värker kraftigt och jag kan knappt gå. Dags för ny massage. Den här gången är kön riktigt kort. Tyvärr blir jag tilldelad brutalmassören Börje, en sådan där kille som älskar att lägga hela sin kropssvikt på en 1x1 cm stort område i ljumsken. Jag ligger och kvider under de 15 minuter som "massagen" tar. Det gör otroligt ont och förbättringen är inte speciellt stor.

Det är bara två mil till nästa depå i Medivi (279 km) så vi fortsätter så klart. Efter en riktigt tuff timme är vi framme och jag stapplar på en gång fram mot massagetältet. Jag har tur och får en vanlig massage, men inte heller den hjälper speciellt mycket. Klockan har hunnit bli mycket, 18:52. De sista tio milen har alltså tagit över nio timmar tack vare de långa depåstoppen.

Det är bara två lättcyklade mil kvar till målet, men de blir de värsta under hela rundan. Varje tramptag smärtar. Låren känns inte längre som en del av min kropp. Avståndet till målet minskar otroligt långsamt när varje runttramp är en veritabel pina. Ju närmare vi kommer, desto värre blir låren. När vi rullar in i Motala känner jag att verkligen ligger på gränsen till vad jag kan klara av. Efter nitton timmar och tolv minuter så korsar till slut jag och Catharina tillsammans mållinjen. Jag klarade det! Trots att vi cyklat 30 mil är vi båda riktigt pigga i kroppen. Stödd på cykeln kan jag med nöd och näppa stappla igenom målområdet för att sedan sätta mig på närmaste gräsmatta. Bilen är parkerad mindre än 200 meter bort, men det är alldeles för långt att för mig att gå, pappa får köra ned den till målet. Med stor möda lyckas jag resa mig och på något konstigt sätt ta mig in i baksätet.

Vad var det då som hände med mina lår? En av sjuksköterskorna trodde att jag led av dålig blodcirkulation i låren och ju mer jag tänkt på det, desto mer övertygad har jag blivit att det var orsaken. Den dåliga cirkulationen gjorde att en massa rest- och slaggprodukter inte transporterades iväg. Eftersom klockan började bli mycket blev det allt kallare på slutet och det hela förvärrades ännu mer. Men varför led jag då av dålig cirkulation, jag har ju aldrig drabbats av något liknande tidigare. Av de sexio timmar som närmast föregick starten så tillbringade jag över tjugo timmar sittandes i olika flygplan, nio timmar sittades på flygplatser, sju timmar sittandes i bil och sju timmar liggandes i min säng i Örebro... Till detta kommer att min träning helt varit inriktad på uthållighet och inte hastighet. Mina lår var alltså också ovana att under längre perioder cykla i hastigheter över 25 km/h. Slutligen tror jag att min magsjukan kan ha medfört att min kropp saknade tillräckliga förråd av viktiga ämnen. Det var bara låren som sa stopp, kroppen var pigg hela vägen till målet med det hade jag ju ingen nytta av.

Om vi bortser från de långa depåstoppen så blev ändå vår effektiva medelhastighet 22,5 km/h, vilket jag är väldigt nöjd med. I Hjo trodde jag trots att loppet var helt kört. Jag rankar rundan som helt klart en av mina allra största prestationer. Jag måste avsluta med att tacka Catharina som stannade med mig hela vägen, trots att hon med lätthet kunde ha kört ifrån mig. Tack!

Torsdag: Los Angeles

Här kommer den sista dagen av min resa med Henrik och Per. Bättre sent än aldrig, texten har varit klar i över en månad men först så kunde jag inte lägga upp bilderna och när jag väl kunde det så hade jag inte tid/tillgång till dator.

Vi tar sovmorgon och går upp först klockan åtta. Vårt hotell saknar restaurang så istället för att äta kör vi in mot Hollywood. Vi kör på Santa Monica Boulevard genom Berverly Hills och passerar en mängd kända gator, Sunset Boulevard, Rodeo Drive, Melrose och en massa andra. Efter ett tag kör vi förbi kvarteret där den stora striden i Heat utspelade sig.

Till slut är vi framme i Hollywood och vi betalar en massa för att parkera. Vi går femtio meter och står på Hollywood Boulevard. Trottoaren är mörk och fylld med röda stjärnor - Hollywood Walk of Fame. Vi går mot biograferna Chinese Theater och El Capitan. Här har många filmer sin stora galapremiär. Framför Chinese Theater finns det berömda området med hand- och fotavtryck av skådespelare. Vi går runt och tittar på avtrycken en stund innan vi går vidare på Hollywood Boulevard. Vi smiter in på ett litet kafé, Shelleys, för att äta frukost. Det visar sig att delar av Clint Eastwoods Oscarsbelönade Million Dollar Baby spelades in på kafét. Efter vi ätit fortsätter vi längs gatan och glamouren falnar snabbt. Det räcker med att bara gå 200 meter bort från biograferna för att gatan ska ut som vilken gata som helst. Stjärnorna fortsätter dock en bra bit till. Vi vänder tillbaka och stöter på stjärnan för både Sting, Per favorit och David Hasselhoff, allas vår favorit.
Efter Hollywood Boulevard kör vi upp mot Hollywood-skylten. Vi kommer inte riktigt ända fram men vi hittar en parkeringsplats vi foten av kullen. Vi går upp en liten bit och får se skylten. Inte så där jättekul kanske, men vi måste ju ha ett fotografi av den.

Vi kör sedan vidare till Burbank, där de flesta filmbolagen har sina studior. Vi kör förbi Warner och NBC innan vi parkerar för att ta en liten promenad. Vi går runt NBC och Per är i sjunde himlen, de har inget högt stängsel, utan man kan se rakt in. Vi kommer sedan fram till Disney, som har höga murar som förhindrar insyn. Vi försöker hitta några geocachar, men har lite otur.

Vi fortsätter sedan in till centrum av LA och får betala ännu mer för parkering. Trots att vi är mindre än en kilometer från absoluta centrum är byggnaderna slitna och i akut behov av renovering. Det är riktigt fult. Vi går mot centrum och kommer så småningom fram till Pershing Square, ett stort torg som man verkligen försökt att fräscha upp med lite växter, vatten, fontäner och riktigt med plaster att vila på. Tyvärr är känns det opersonligt. Själva centrum visar sig vara fräscht, rent och välunderhållet. Tyvärr är det ännu mer opersonligt och troligen helt dött på kvällen när alla som arbetar åkt hem.

Efter vår promenad i centrum kör vi vidare till Venice Beach, den kanske mest kända stranden i LA. Eftersom det är tidigt på säsongen är det inte speciellt mycket folk. Piren som sträcker sig ut i havet är ganska tom. Vi ser några klassiska livräddingstorn i närheten. Den här delen av staden känns mycket mer äkta, husen är äldre och mer personliga. Vi går in på en restaurang med havsutsikt och får efter visst besvär till slut vår mat.

Efter maten beger vi oss till till LAX, flygplatsen. Det är dags för mig att flyga tillbaka, jag ska jobba dagen efter. Eftersom jag ska flyga intrikes har jag inte mitt pass med mig. Stort misstag. Jag kommer inte ens fram till säkerhetskontrollen... Min svenska ID duger inte och jag blir tillsagd att gå tillbaka till incheckningen. Där ska jag be om att få bli en "selectee". Vad det är eller vad det innebär har jag ingen aning om. Det är dock inga problem att bli det, och med ett nytt papper är det inga problem att få passera in till säkerhetskontrollen. Allt känns mycket meningslöst, varför inte släppa in mig på en gång? Jag har ju fortfarande samma ID... Jag får som vanlig
genomgå säkerhetskontroll modell större, det är tredje gången i rad. När man flyger inrikes verkar det inte vara något förbud att föra med sig vätska. Men ska man in i USA med vätska så är det kört... Flygresan till Oakland tar en timme och BART och lokalbuss till Livermore nästan två. Jag är hemma först vid elva-tiden på kvällen.