Dag 5: Port Campbell till Warrnambool

Jag vaknar flera gånger under natten av kraftig blåst och regn. Fram emot morgonen börjar jag bli lite orolig. Den sista biten in mot Port Campbell hade jag motvind och eftersom vinden nu är mycket starkare och jag fortsätta i samma riktning så kan det bli en jobbig dag. Det är dessutom den längsta etappen på cykelturen.

När jag är redo att cykla iväg har regnet dragit vidare och vinden har minskat något samtidigt som den vridit sig. Sidvinden är ändå ganska jobbig, men jag är riktigt glad att den inte kommer framifrån.

Dagens första stopp är the Arch, en smal båge som står en liten bit ut i havet. Bågen är ett vanligt vykortsmotiv, men tyvärr är det lågvatten så själva stenen som bågen står syns tydligt. Faktiskt en liten besvikelse.

Nästa stopp är London Bridge, en mycket stor rauk med en stor tunnel rakt igenom. London Bridge blev en rauk först 1990. Fram till 1990 hade rauken kontakt med land, men en dag rasade den inre tunneln. Längst ute på den nybildade rauken stod flera turister strandsatta. Som tur var stod ngen på den del som föll i havet. Efter en stund börjar regn falla ute över havet och en regnbåge bildas. Vackert.

Jag kommer sedan till Bay of Martyrs och lite senare Bay of Islands, två större bukter beströdda med raukar. Berget börjar bli lite hårdare, så raukrna är lite lägre, kanske 20 meter. Den större hållfastheten och blandingen av hårda och mjuka bergarter gör att deras former är mycket varierande. Längs bukterna gör jag flera stopp.

Vägen svänger sedan bort från kusten och under tio kilometer har jag medvind. Det går fort, riktigt fort. Min snitthastighet är över 30 km/h, med fulla packväskor. Om jag hade cyklat åt andra andra hållet hade den mest största sannolikhet varit under 10 km/h.

Vägen tar sedan sikte på Warrnambool, mitt slutmål. Jag gör dock en sista avstickare ned till havet och Childers Cove. På vägen regnar det hel del, mitt första riktiga regnväder sedan jag startade. Childers Cove är vackert som allt annat längs cykelturen. Kanske inte lika spektakulärt men avskildheten och de stora vågorna skapar en speciell känsla.

De sista milen in mot Warrnambool är sega. Jag kan inte se havet, men är tillräckligt nära för vinden ska vara riktigt irriterande eftersom den nu kommer snett framifrån. Till slut är jag framme. Det första jag gör är att cykla till Logans Beach, dit honvalar av arten Southern Right årligen kommer för ar föda upp sina ungar. De kommer normalt i början av Juni och stannar i två månader. Southern Right är av de allra största valarna och det vore riktigt kul att få se några. När jag kommer dit plockar jag fram min kamera och så börjar spana ut över havet. Efter stund kommer en australiensare ram och börjar prata, han funderar på att köpa ett likadant tele som jag har. Tyvärr berättar han också, med hänvisning till en valskådare en bit bort, att det ännu inte kommit några valar till stranden. Det simmade förbi en bara två timmar innan jag kom, men den stannade inte utan fortsätta längs stranden innan den försvann. Min vanliga tur, tidigare har jag med några dagar missat valsäsongen i både Boston och Seattle.

Jag cyklar in till Warrnambool och hyr en stuga på staden billigaste camping. Stugan är med god marginal min sämsta inkvartering hittills, men den får duga. Under dagen har jag cyklat 79 km och klättrat 614 meter.

Nästa dag tar jag tåget tillbaka till Geelong och därifrån cyklar jag längs en banvall tillbaka till Ocean Grove. Precis när jag rullar in i Oceans Grove ringer Natalies mamma och undrar när jag kommer. Jag är hemma hos dem tio minuter senare och på matbordet står en kanna nybryggt thé och väntar på mig.

Totalt cyklade jag 369 km (inräknat sista dagen till Ocean Grove) och jag tvingades jag cykla uppför 3600 höjdmeter. Great Ocean Road är tveklöst den finaste väg som åkt längs.

Farmland rHosted on Zooom