Efter en hemlagad frukost så lämnar jag
Lavers Hill. Eftersom jag befinner mig nästan 500 meter över havet och är på väg mot kusten så är det nedförbackar som dominerar. Jag har knappt kommit mer än några kilometer då ett underbart landskap visar upp sig i morgonljuset. Nedför mig (åt nordväst) ser jag ut över en böljande och kuperad skog. Mellan kullarna breder dimman ut sig. Det är mycket vackert och fridfullt.
Jag fortsätter utför backarna och när jag närmar mig kusten svänger jag in på den en smal grusväg, Great Ocean Road i originalskick. Just här var man nämligen tvungen att göra en ny sträckning av vägen när den blev för liten. På en gång är jag verkligen ute på landet, det är tyst, lugnt och idylliskt. Vägen är inte kuperad men runt den finns en hel del mjuka och gröna kullar - det känns nästan som att vara tillbaka i Kalifornien igen. På kullarnas krön växer gummiträd och på dess sidor betar kor. Alldeles för snabbt kommer jag till Princetown och den stora vägen.
Jag kommer snart till
Gibson Steps. Kusten består av mjuka bergarter, vilket fått följd att erosionen skapat en mycket brant kustlinje. Det är i princip helt plant ända fram till havet, där det lodrät stupar kanske 30-40 meter till vattenytan. Gibson Step är ett första smakprov av det som ska komma. Ute i vattnet står tre-fyra "raukar". De har samma höjd som kustlinjen, dvs 30-40 meter. Mycket spektakulärt.
Bara några kilometer längre fram ligger
12 Apostles, den mest besökta platsen längs Great Ocean Road. Här är det inte 3-4 raukar utan runt ett femtontal (trots att namnet antyder tolv). Jag tvingas lämna min cykel vid turistcentret, det känns inte helt bra eftersom jag inte kan ta med mig väskorna. Jag räknar dock med att allt folk i närheten ska avskräcka en eventuell tjuv. Det är folk överallt, vilket förtar en del av upplevelsen. Det är ändå mycket vackert med alla gigantiska raukar som står utspridda i havet. Närmast utsiktsplattformen ligger det en grushög i havet. Det är resterna efter en rauk som kollapsade för två år sedan. Det mjuka berget gör att kusten hela tiden förrändras - en rauk kan bildas och rasa ihop på bara några hundra år.
Jag fortsätter vidare och kommer snart till
Loch Ard. Platsen har fått sitt namn efter skeppet
Loch Ard på 1800-talet som rände på grund och gick under här. Endast två personer överlevde, en ung matros och en ung adelskvinna. För att klara den hårda natten tvingades de kura ihop sig i en grotta och värma varandra. Pressen såg naturligtvis en smaskig story, men de två var gifta på var sitt håll.
Loch Ard är på alla sätt finare än 12 Apostles. Raukarna har ännu mer fascinerande former, på en del går det t o m tunnlar rakt igenom. Det finns flera pittoreska minibukter med små sandstränder där vattnet är riktigt turkost. Antalet raukar är också större, även om man inte kan se så många samtidigt. Och det är mycket, mycket, mindre folk. Det är en fantastiskt plats och jag strövar omkring i över två timmar.
Från Loch Ard är det en dryg mil in till
Port Campbell som är mitt dagsmål. Trots att dagsetappen är kort, 52 km (373 höjdmeter), kommer jag inte till Port Campbell förrän i solnedgången. Alla stopp har tagit riktigt lång tid. Jag hälsas välkommen med ett cyklingens första riktiga regnväder.
Island Archway rHosted on Zooom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar