Dag 2: Aireys Inlet till Apollo Bay

Magen är fortfarande inte bra när jag vaknar på morgonen. Jag kan tillgodogöra mig energi, men det som jag äter stannar inte kvar i magen speciellt länge. Det är bara att gilla läget och hoppas på det bästa, under gårdagen höll sig magen trots allt lugn under större delen av dagen.

Jag kommer iväg strax innan tio. Cyklingen gick under gårdagen både snabbt och lätt, men så är inte fallet idag. Benen känns klart tyngre. Det gör även lite ont i mina knän, de är inte vana vid den extra tyngden från mina två fullpackade cykelväskor.

Kusten är mycket vacker och jag kommer inte långt innan det är dags att ta fram kamern för första gången. Vägen går omväxlande nere vid strandkanten och på branta klippstup. Ofta är den uthuggen direkt i bergssidan. Det är mycket vackert och på cykel hinner man uppleva hela kustens prakt, istället för att snabbt susa förbi inuti en bil. Som cyklist känner du också doften från havet och träden. Helhetsupplevelsen kan inte överträffas.

Ganska snart så kommer jag till en portal som sträcker sig över vägen. Återvändande soldater byggde Great Ocean Road som ett krigminne precis efter första världskriget. Här, mellan Aireys Inlet och staden Lorne, restes 1939 en portal över vägen för de alla som deltog i byggandet. Den ursprungliga portalen ersattes i början på 70-talet då vägen behövde breddas. På askonsdagen tio år senare brann den ned när hela Victoria härjades svårt av gräsbränder. En ny, identisk, portal byggdes åter upp på samma plats.

Efter många stopp för fotografering så närmar jag mig til slut staden Lorne. Staden är inte speciell om man jämför med andra städer längs kusten, men det säger egentligen inte så mycket eftersom allt är så vackert. Så här i Vansbro tider känns det aktuellt att berätta att Lorne faktiskt arrangerar en simtävling, "Pier to Pub", som åtminstone i år är något större än Vansbrosimningen. Den är dock klart kortare, bra 1,2 km, men samtidigt så simmar man i havet. Ovanför Lorne ligger Teddy's Lookout, den mest kända utsiktpunkten över Great Ocean Road. Jag ska självklart dit. När jag svänger av huvudvägen ser jag den hittills brantaste gatan jag cyklat på, lutningen är runt 20%! Jag kämpar långsamt uppåt och efterhand blir lutningen mer överkomlig, ca 10%.

Jag ser en parkering, och en skylt som pekar ut i skogen. På skylten står det "Teddys Lookout" så jag rullar försiktigt ut på i skogen. Stigen är smal och går nedåt. Till en början kan jag ganska enkelt rulla nedför den, men snart blir den riktigt brant och jag måste gå av cykeln. Stigen blir sedan sämre och det börjar bli svårt att leda cykeln. Til slut lämnar jag den vid träd för att se vad som finns framför mig. En bit bort upptäcker jag en plattform och en skylt med en karta. Skylten gör klart att stigen går runt i en båge och att den närmaste vägen tillbaka är gå hela varvet runt. Jag leder med viss möda cykeln till plattformen. Åtminstone hundra meter nedanför mig ser jag en liten vik som vägen ringlande följer. På andra sidan viken vänder vägen uppåt för att sedan försvinna runt ett berg som brant stupar ned i havet. Det är mycket vackert (så klart).

Jag fortsätter framåt och när stigen vänder uppåt blir det ännu svårare att leda cykeln. Stigen är smal och det är brant på båda sidor om mig. Vid ett tillälle är det nära att jag snubblar till och förlorar cykeln ned för branten. Till slut kommer jag till ännu en plattform och utsikten är ännu finare, sidoförflyttningen längs bergsidan gör att vägens ringlande blir ännu mer tilltalande. Den sista biten visar sig bli ett riktigt kraftprov, stigen går brant uppåt och övergår på många ställen till en trappa. Jag bär, drar och släpar min fullastade cykel uppåt. I en av trapporna möter jag en man på väg nedåt. Han tittar utryckslöst på mig medan han fortsätter ner.

Med en sista kraftansträngning lyfter jag upp cykeln på den sista plattformen - Teddy's Lookout! Det är en hel timme sedan jag rullade ned på den knappt två kilometer långa stigen. Jag blir inte direkt glad när jag inser att jag kunde ha cyklat hela vägen till plattformen - vägen som jag svängde av ifrån fortsatte hela vägen fram till plattformen... Inga skyltar talade om det och min GPS hade inte tillräckligt detaljerade kartor för att det skulle synas. Utsikten över vägen är spektakulär och trots allt värd allt slit. Det blir en hel del fotograferande...

Till slut rullar jag ut ur Lorne. Jag inser att halva dagen har passerat och jag bara cyklat en knapp tredjedel av sträckan till Apollo Bay, dagens slutmål. Inga fler långa avstickare, nu gäller att cykla på. Trots att vägen går längs kusten är den riktigt kuperad, än går den precis nere vid havet och än går den femtio meter upp. De många backarna börjar tära på mina krafter och jag tar många korta stopp för att ta några kort. När jag några dagar senare jämför stigningen för de nitton första milen mot stigningen när jag cyklade upp på Mt. Hamilton (sjutton mil) så ser jag att de är lika stora! Inte så konstigt att benen känns lite trötta...

Vägen är hela tiden mycket vacker. Jag passerar några mindre byar men har inte inte tid att stanna. Vid en av byarna leder en mindre väg in i skogen och de är med tungt hjärta jag fortsätter förbi den. Längs den mindre vägen lever en stor population av koalor, men jag för ont om tid för en omväg på en eller två mil. två mil utanför Apollo Bay kommer jag till en slags vik där stora vågor slår mot land. Vågorna skapar en dimma som den nedgående solen lyser upp. Mycket vackert.

En knapp timme rullar jag till slut in i Apollo Bay, samtidigt som solen går ned. Apollo Bay är en idyllisk liten ort, men som vanligt har jag inte tid att utforska den närmare. Efter lite problem så hittar jag till slut det nybyggda vandrarhemmet. Jag somnar tidigt (men tvingas som vanligt gå upp ett antal gånger under natten).

Ocean Mist rHosted on Zooom