Onsdagen 6/6 är det äntligen dags för mig att starta min cykelfärd längs
Great Ocean Road, en av världens vackraste vägar. När jag kom till Australien hade jag inte planerat något startdatum för mitt cykleläventyr. Jag kom att spendera nästan en helvecka i
Ocean Grove tillsammans med Robert (som gifte sig) och hans familj. Isaksson åkte tillbaka till Sverige på tisdagen, men magsjuka gjorde att jag var tvungen att vila en extra dag.
Efter att ha blivit fotograferad av Robert och Natalie cyklar jag iväg från ocean Grove. Vägen är till en början ganska tråkig, jag lämnar snabbt kusten och cyklar längs en huvudväg flera kilometer från havet. Det är platt och det går ganska fort trots packningen. I början är det lite ovant att cykla på vänster sida av vägen.
Efter ungefär tre mil når jag
Torquay, där Great Ocean Road officiellt startar. Torquay är också Australiens största surfingcenter. I staden har två av de absolut största surfingmärken,
Quiksilver och
Ripcurl, sina huvudkontor. Själva Torquay är ganska intetsägande och jag cyklar snabbt igenom den. Anledningen till Torquays särställning i surfingvärlden ligger en knapp mil väster ut -
Bells Beach. Bells Beach räknas som en av de främsta surfingstränderna i världen och den första professionella surfingtävling i världen hölls där 1961. Stranden är kanske 500 meter långs och ligger mellan två utstickande och sammanbundna klippor. Ner till själva stranden är det kanske 30 höjdmeter. Vågorna är klart större än de som jag sett i Ocean Grove, som har en av de populärste surfingstränderna i hela Victoria.
Jag cyklar vidare mot
Angelsea, nästa större ort som ligger knappt två mil bort. Vägen går en bit från havet och än så länge så skiljer den sig inte mot de flesta andra vägar. När jag på GPS:en ser en mindre väg som leder ned mot havet och sedan mynnar ut strax innan Angelsea så svänger jag så klart ned på den. Grusvägen blir snabbt en sandväg. Sanden är finkornig och eftersom det regnat en del tidigare under dagen är det riktigt tungcyklat. Lera gör att struntar i att försöka ta den geocache som finns en bit bort. Den gör också att clipsen på mina cykelskor blir oanvändbara resten av dagen. Efter en mil på sandvägen är jag slutligen tillbaka på Great Ocean Road.
När jag cyklade iväg från Ocean Grove hade jag inte bestämt var jag skulle tillbringa natten. Eftersom klockan börjar närma sig 15 så är nästa samhälle,
Aireys Inlet, lockande som slutmål. Jag tittar i mina kopierade papper från Lonely Planet och ser att Aireys Inlet har en campingplats med campingstugor. Perfekt!
Vägen från Angelsea går längs havet. Till en början cyklar jag längs en strand, som är runt fem kilometer lång. Bortanför stranden höjer sig branta klippor och jag kan se en
fyr - Airleys Inlet. Det är mycket vackert. Jag cyklar längs stranden och sedan vidare längs klippkanten. När jag närmar mig Aireys Inlet ser jag att precis utanför fyren ligger vad som bäst kan beskrivas sm en gigantisk rauk, kanske trettio meter hög. Jag ska få se många liknande formationer de närmaste dagarna.
Campingplatsen är lätt att hitta, stugan är billig (350 SEK) och jättefin. Kök, mikro, TV, fem sängplatser, två rum plus toalett och dusch. Jag lämnar snabbt mina saker i stugan och går ner mot havet, där jag blivit tipsad om att en fin stig går. Ett stort och kraftigt regnväder närmar sig, men det värsta passar precis väster om byn. Stigen är mycket vacker, jag går minst tjugo meter över havsytan och klippan är i princip lodrät. Framför mig reser sig fyren majestätiskt. Det är mycket vackert och jag tar en hel del kort. När jag kommer fram till fyren så har solen gått ned och skymningen börjar falla, Det kvarvarande ljuset räcker gått och välför att jag ska hitta cykelturens första geocache. På vägen tillbaka stannar jag vid den lokala puben och äter middag. Största delen av kvällen tillbringas sedan framför TVn.
Total sträcka 63 km, 660 höjdmeter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar