Vätternrundan - plåga och triumf

Efter att ha varit på resande fot under 36 timmar så står jag till slut framför mitt föräldrahem i Örebro. Det är torsdag och klockan har hunnit med att slå 19. Exakt 29 timmar senare så befinner jag mig i Motala på startlinjen till Vätternrundan. Jag och Catharina har trettio härliga mil på cykel framför oss. Egentligen skulle också min kompis Per ha cyklade, men han hoppade av veckan innan.

Jag och Catharina rullar ut från startområdet och de flesta av cyklisterna försvinner snabbt iväg i den lite kyliga sommarnatten. Vi vet inte riktigt vad som väntar och känner oss för de första kilometrarna. Ganska snart ökar vi tempot och Catharina visar sig vara en hejare på att bedömma vilka klungor som vi kan hänga på utan att överanstränga oss. Vi cyklar fort, men eftersom vi båda har pulsklocka vet vi att det inte går för fort. Kilometrarna blir snabbt till mil. Det känns som om vi flyger fram genom natten.

Vi passerar den första depån i Hästholmen och fortsätter vidare mot Gränna. Vägen är riktigt vacker och det är en njutning att cykla. Utanför Gränna sitter två äldre kostymklädda män och hälsar alla cyklister med ett käckt "God Morgon!" (Klockan är nu runt 4:00). Vi når depån i Jönköping (109 km) redan 05:24, vår effektiva medelhastighet är nästan 26 km/h. Mina lår är lite stela, men jag tänker inte så mycket på det, kroppen är ju pigg och pulsen har aldrig varit för hög.

De tre milen efter Jönköping är de tuffaste på hela rundan med några riktigt långa och sega backar. Vi håller fortfarande ett högt tempo, även om det nu är lite svårare att hitta bra klungor. Jag cyklar först i backarna och hjälper fram Catharina (hon är däremot lite snabbare än mig när det är plant). Alla backar och berg i Kalifornien har gjort mig till en riktigt bra klättrare. Låren blir ännu lite stelare, men jag är dum och lyssnar inte på kroppens signaler - jag är ju pigg!

I depåen i Fagerhult (140 km) inser jag hur stel jag blivit. Låren är dessutom hårda och har börjat att värka lite. Vi fortsätter mot Hjo (178 km) och trots att det nu är lättcyklat blir den sista biten en riktig pina. Rörligheten är nästan obefintlig och värken blir allt starkare. Väl i Hjo (09:34) så stapplar jag fram emot tältet där dagens huvudmål serveras.

Efter att vi ätit tvingas jag inse faktum, det är tolv mil kvar och jag har nästan ingen rörlighet kvar i benen. Låren värker kraftigt, känns som trästockar och jag har riktigt svårt att gå och t o m sitta. Jag kan inte föreställa mig hur jag ska kunna ta mig i mål i mitt skick, det är helt enkelt omöjligt. Vi bestämmer oss för att Catharina ska fortsätta ensam medan jag försöker få lite massage för att se om de hjälper. Inställd på att för första gången i mitt livet bryta en tävling så går jag sakta mot matserveringen för att dricka lite mer blåbärssoppa. Catharina går till cyklarna och gör sig redo för att fortsätta. Plötsligt känner jag hur stelheten minskar. Efter bara någon minut kan jag gå mycket bättre (men inte bra). Jag beslutar mig för att ändå göra ett försök.

På vägen mot Karlsborg (210 km) blir låren mycket bättre och vi kan igen hålla ett lite högre tempo. På vägen in mot Karlsborg kommer stelheten tillbaka men vi fortsätter ändå mot Boviken (232 km). Det går åter långsamt, benen börjar bli riktigt illa däran igen. Väl i Boviken har mina lår åter blivit som trästockar. Jag stapplar in i depån med steg som är runt 30 cm långa. Jag inser åter att jag troligen inte kommer att mig ta mig längre om inte benen blir bättre. Trots en lång paus sker ingen förbättring. Eftersom det bara är sju mil kvar måste jag ju ändå göra ett försök. precis när vi ska ge oss iväg ser jag att den långa kön till massagetältet nu faktiskt är ganska kort. Efter nästan tjugo minuter är det till slut min tur. Catharina väntar tålmodigt på att jag ska bli klar. Massagen minskar båda smärtan och stelheten, men jag är långt ifrån bra.

Vi fortsätter mot Hammarsundet (259 km). Det har nu börjat blåsa och vi har så klart motvind. Catharina cyklar först för att jag ska behöva anstränga låren så lite som möjligt. Vi tar det riktigt lugnt och undviker all ansträngning. Trots det är situationen som vanligt när vi till slut är framme i Hammarsundet, låren är som trästockar, värker kraftigt och jag kan knappt gå. Dags för ny massage. Den här gången är kön riktigt kort. Tyvärr blir jag tilldelad brutalmassören Börje, en sådan där kille som älskar att lägga hela sin kropssvikt på en 1x1 cm stort område i ljumsken. Jag ligger och kvider under de 15 minuter som "massagen" tar. Det gör otroligt ont och förbättringen är inte speciellt stor.

Det är bara två mil till nästa depå i Medivi (279 km) så vi fortsätter så klart. Efter en riktigt tuff timme är vi framme och jag stapplar på en gång fram mot massagetältet. Jag har tur och får en vanlig massage, men inte heller den hjälper speciellt mycket. Klockan har hunnit bli mycket, 18:52. De sista tio milen har alltså tagit över nio timmar tack vare de långa depåstoppen.

Det är bara två lättcyklade mil kvar till målet, men de blir de värsta under hela rundan. Varje tramptag smärtar. Låren känns inte längre som en del av min kropp. Avståndet till målet minskar otroligt långsamt när varje runttramp är en veritabel pina. Ju närmare vi kommer, desto värre blir låren. När vi rullar in i Motala känner jag att verkligen ligger på gränsen till vad jag kan klara av. Efter nitton timmar och tolv minuter så korsar till slut jag och Catharina tillsammans mållinjen. Jag klarade det! Trots att vi cyklat 30 mil är vi båda riktigt pigga i kroppen. Stödd på cykeln kan jag med nöd och näppa stappla igenom målområdet för att sedan sätta mig på närmaste gräsmatta. Bilen är parkerad mindre än 200 meter bort, men det är alldeles för långt att för mig att gå, pappa får köra ned den till målet. Med stor möda lyckas jag resa mig och på något konstigt sätt ta mig in i baksätet.

Vad var det då som hände med mina lår? En av sjuksköterskorna trodde att jag led av dålig blodcirkulation i låren och ju mer jag tänkt på det, desto mer övertygad har jag blivit att det var orsaken. Den dåliga cirkulationen gjorde att en massa rest- och slaggprodukter inte transporterades iväg. Eftersom klockan började bli mycket blev det allt kallare på slutet och det hela förvärrades ännu mer. Men varför led jag då av dålig cirkulation, jag har ju aldrig drabbats av något liknande tidigare. Av de sexio timmar som närmast föregick starten så tillbringade jag över tjugo timmar sittandes i olika flygplan, nio timmar sittades på flygplatser, sju timmar sittandes i bil och sju timmar liggandes i min säng i Örebro... Till detta kommer att min träning helt varit inriktad på uthållighet och inte hastighet. Mina lår var alltså också ovana att under längre perioder cykla i hastigheter över 25 km/h. Slutligen tror jag att min magsjukan kan ha medfört att min kropp saknade tillräckliga förråd av viktiga ämnen. Det var bara låren som sa stopp, kroppen var pigg hela vägen till målet med det hade jag ju ingen nytta av.

Om vi bortser från de långa depåstoppen så blev ändå vår effektiva medelhastighet 22,5 km/h, vilket jag är väldigt nöjd med. I Hjo trodde jag trots att loppet var helt kört. Jag rankar rundan som helt klart en av mina allra största prestationer. Jag måste avsluta med att tacka Catharina som stannade med mig hela vägen, trots att hon med lätthet kunde ha kört ifrån mig. Tack!