Mot Australien

Ikväll åker jag till Australien. Jag har ingen aning om jag kommer att kunna uppdatera bloggen medan jag är där, men jag hoppas på det. Jag har en hel del foton och berättelser redan nu som jag vill dela med mig och mer lär det ju bli.

I söndags cyklade jag ut till flygplasten för att titta på tre bombflygplan från andra världskriget, samtliga i flygdugligt skick. En Consolidated B-24 Liberator, en Boeing B-17 Flying Fortress och en North American B-25 Mitchell. Riktigt trevlig för en gammal flygnörd som mig. det fanns inga avspärrningar, utan man fick gå ända fram till flygplanen. Det var mycket folk, men ändå troligen mycket mindre än antalet besökare på måndagen, eftersom det var helgdag här då. Jag fotograferade så klart en hel del. Riktigt kul att också få se dem i luften. B-24:an är det enda kavarvarande flygande exemplaret i världen. Ljudmattan från tio stora stjärnmotorer var riktigt mäktigt.

Nördigt?

Min fotodelningssida, Zooomr, är sedan i måndags nere för uppgradering. Hela sidan är förresten programmerad av en kille som precis fyllt nitton år (han började programmera när ham var fyra...). Hur som helst, under tiden de är nere så sänder de live på Ustream.tv. Från att jag kommit hem tills jag gått och lagt mig har jag suttit och tittat på när Thomas Hawk, den andra killen i företaget, pratat och svarat på frågor från användarna. Är det lika nördigt som jag känner att det är? Måste dock säga att det imponerande och schysst av dem att bjuda på sig själva som de gör.

Uppdatering: Kris, programmeraren gick in i väggen i morse, efter att ha arbetat i 72h, så Zooomr är fortfarande nere. Livesändningen har skapat ett rikigt starkt community, jag satt uppe till 2:15 för att det var så trevligt. När jag förlorade kontakten med videoströmmen så bröt de den för att starta om den, riktigt schysst. Tror dessutom att Kris uppgraderade mitt konto till "pro4life" under kvällen. Kris har vaknat igen och ska snart demonstrera Zooomr på en sorts webbkonferens. Han streamar så klart allt för oss...


(Jag är klar med den sista dagen av vår resa men eftersom jag inte kan lägga upp några bilder så väntar jag med att publicera den).

En helg i Berkeley

Where are you tonight? rHosted on Zooom

Den gångna helgen tillbringade jag i Berkeley. Efter jobbet på fredagen åkte jag och Johan in till Berkeley för att fotografera ljusen från San Francisco. Tyvärr gjorde den kraftigt vinden och diset att det var svårt att få bilderna riktigt skarpa. Trots att vi använde stativ rörde våra kameror sig så mycket att nästan alla bilder blev mer eller mindre suddiga. När vi fotat klart så körde Johan ned mig till min kompis Jacob som bor en bit nedanför åsen som vi fotograferade ifrån.

På lördagen cyklade jag och Jacob iväg mot Sibley Volcanic Park. Åsen som Berkeley ligger på har bildats av vulkaner för cirka tio miljoner år sedan. En av de många förkastningssprickorna i området välte långsamt den största av vulkanerna så att den till slut låg helt på sidan. Enligt en broschyr ska det vara riktigt intressant att gå att titta på det som är kvar av vulkanens innandöme.

Vägen dit är i princip en enda lång uppförsbacke, vi ska upp till toppen av åsen och den är mer än dubbelt så hög som Kilsbergen. Vi är där på trettio minuter säger Jacob innan vi cyklar iväg. Det tar mer än dubbelt så lång tid att komma dit, men då har vi också avverkat 500 höjdmeter på 16 kilometer.

Parken är tyvärr ganska tråkig, det är svårt att se det som broschyren beskriver. Vi går i alla fall igenom hela parken, det är trots allt ganska vackert. Vi cyklar tillbaka till Berkeley på mindre än trettio minuter, nu är det nerförsbacke!

På eftermiddagen åker vi till den stora friluftsbutiken REI. Under cykelturen dit så har vi en liten tävling med en BMW Z4, vi kör om den i varje korsning och den kör om oss därimellan. Efter över en timmes provning kan jag äntligen bestämma mig för ett regnställ. På vägen tillbaka blir vi omkörda av en BMW Z4! Nu är tyvärr trafiken mindre och så har vi uppförsbacke, så trots att vi cyklar så fort som vi orkar så försvinner BMWn i fjärran.

Idag cyklade jag tillbaka från Berkeley till Livermore. Det blev totalt 85 km och 900 höjdmeter. Det gick lite tyngre än jag hade trott innan, jag gissar att jag underskattade påverkan av en helt full cykelväska. I Layette, knappt halvvägs, så stannade jag till för att ta en geocache vid BART-stationen. När jag vände rmig om ser jag en slänt som är helt täckt av vita kors. Det är det kontroversiella monumenet mot Irak-kriget. För varje amerikansk soldat som stupat i Irak har en grupp personer satt upp ett kors. Det är mäktigt, och sorgligt, att stå framför slänten. Jag tror att monument som detta är nödvändiga, vi behöver ges möjlighet att visualisera vad krig ställer till med. Några av mina starkaste minnen är sådana monument, den tyska och den engelska krigskyrkogården på Kreta, klockan på Imperial War Museum i London som räknar antalet döda i krig och förintelsemonumentet i Boston, där man i slumpmässig ordning ristat in samtliga tal mellan ett och sex miljoner.

"Will I ever be free?", she asked

"Will I ever be free?", she asked Hosted on Zooomr

Inte så långt kvar

Eye of the beholder Hosted on Zooomr

Nu är det mindre än två veckor kvar innan jag lämnar Livermore och flyger vidare till Australien. Jag är mycket nöjd med det som jag åstadkommit här. Jag har implementerat meta-partitioneraren, vilket var syftet med min resa. Urvalsprocessen är dessutom markant förbättrad om man jämför med de ideér som jag hade då jag lämnade Uppsala. På det mer privata planet så har jag har fått se och uppleva några av de mest fantastiska platser som den här landet kan erbjuda. Jag har testat min uthållighet och styrka genom cykla upp för två av de tuffaste bergen i hela USA (enligt en cykeltidning). Mitt intresse för fotografering har fått ett lyft med min nya kamera och genom långa diskusioner med Johan. Jag har haft riktigt det bra här.

Jag ser redan fram emot nästa år. Ni är alla välkomna att hälsa på mig.

Onsdag: Las Vegas - Death Valley - LA

Onsdagen börjar, på inrådan av Yngve, med frukostbuffé på Bellagio, som ligger mitt emot vårt kasino. Vi äter och äter. En kock gör fantastiska omeletter med ingredienser som man själv får välja. Vi äter yoghurt, pannkakor, korv, bacon, bakverk, melon, jordgubbar, smörgåsar, stekt potatis, wok och säkert några rätter som jag nu glömt. Den bästa frukost som någon av oss ätit. Vi blir inte hungriga igen förrän tolv timmar senare...

Efter frukosten går vi lite i Bellagios fantastiska inomhusträdgård. Vi går sedan tillbaka till vårt kasino, checkar ut och beger oss på en liten avstickare österut - till Hoover Dam. Dammen var världens största när den byggdes under depressionen på 30-talet. Per, med vattenkraft-gener, har verkligen sett fram emot besöket. Tyvärr blir han lite besviken, dammen är inte alls lika stor som han föreställt sig. Den är faktiskt inte mycket större än Glen Canyon Dam som vi såg för några dagar sedan. Och svår att fotografera är den också. Men det är kul att ha sett och gått på den.

Vi kör tillbaka mot Las Vegas, men fortsätter vidare österut. Vi är på väg till Death Valley National Park. Till en början går vägen genom en riktigt smal dal med höga berg på båda sidor. Och så plötsligt, från en sekund till en annan, så befinner vi oss på en gigantisk slätt. Bakom oss tornar en mur av berg upp sig, det är svårt att förstå att det faktiskt går in en väg där. Bilfärden tar längre tid än vi förväntat oss eftersom vägen snabbt blir smal och liten. Vi vill komma in i parken söderifrån för att se så mycket som möjligt av den. Vi kär i ett ökenlandskap och passerar enstaka små byar. För mig är det den längsta transportsträckan under hela resan. Till slut närmar vi oss parken. Jag tillbringade tre dagar i Death Valley i november 2005 tillsammans med Jacob. När jag då lämnade parken så tänkte jag att hit kommer jag aldrig mer. Det tog mindre 18 månader innan jag var tillbaka i parken.

Temperaturen har hittills varit ganska låg, men när vi kör i parken och börjar den långa nedfärden till dalens botten så börjar den stiga. När vi kör in i parken befinner vi oss cirka 1000 möh. Dalens botten ligger 86,5 meter under havsytan - den lägsta punkten på det västra halvklotet. Det är också den varmaste, det är bara en gång i Libyen som man mätt upp en högre temperatur.

Dalen är känns lika steril som förra gången jag var här. Det kan faktiskt regna ibland. Efter ett ordentligt regnväder så kan stora delar av dalen fyllas av blommar. Men sådan tur har inte vi. Istället börjar det blåsa ordentligt. Vi gör ett stopp när vi för första gången stöter på den stora saltsjön. Nästan hela södra halvan av Death Valley är en uttorkad saltsjö. Det är vitt så långt ögat når. Utan solglasögon så måste man blunda. De fula bilspåren efter någon som sladdad i saltet finns fortfarande kvar, nu liksom 2005.

Vi fortsätter mot Badwater, den lägsta punkten i dalen. Det är också i Badwater som det är som varmast (även om den officella temperaturen mäts några mil längre bort). Vid Badwater finns det faktiskt alltid en liten yta med öppet vatten, kanske 20x30 meter. I den lilla pölen lever en snigel som inte finns någon annanstans i världen. Snacka om hårda levnadsförhållanden. Temperaturen är nu 100F, dvs 37C. Vi går ut några hundra meter på saltsjön, som är torrare än förre gången då jag var här. Då var det på sina ställen en tjock saltvällning, men nu är allt torrt. Det blåser riktigt kraftigt, det säkert storm i byarna. När jag sätter mig på huk och fotograferar är det svårt att få horisonten rak. Vi går tillbaka till bilen och fortsätter norrut.

När vi var på in i dalen så sa Per - "det vore kul att få vara med om en riktig sandstorm". Hans önskan blir nu sann. Till vänster om vägen, över sjön, håller ett stort sandmoln på att bildas. Som tur är så rör de sig parallellt med vägen, inte mot den. Vi fortsätter en bit norrut innan vi svänger av österut för en avstickare till Zabriske Point, en av de mest fantastiska platser som jag besök. Zabriskie Point består av torkad lera, som av erosionen bildat ett gytter av åsar ner mot dalen (vi är nu 300 meter över den). Vid kanten sticker en topp upp, Manly Point. När vi lämnar bilen har vi svårt att gå - så mycket blåser det. Ingen av oss har någonsin varit med om så kraftig vind förrut. Vi gissar på att det är orkanstyrka. Vi kämpar oss upp för den lilla höjd som är Zabriskie Point. Nedanför oss breder gyttret av åsar ut sig. Det är väldigt vackert i vanliga fall, men vinden ger det en extra dimension. Sanden sveper fram över åsarna. Över kanten mot dalen reser ett gigantiskt sandmoln, flera hundra meter högt. Otroligt.

Vi lämnar Zabriskie Point och kör ned mot dalen. I Furnance Creek, själva centrum i dalen ska den finnas två geocachar som loggas genom att man svarar på några frågor. Jag hoppar ut bilen för att leta upp ett serienummer på ett gammalt tåg. Sanden är överallt, jag står mitt i sandstormen och inser att det är lönlöst att försöka hitta serienumret. Vi fortsätter en kort bit norrut innan vi svänger västerut för att korsa dalen. Som tur är har det mesta av det stora sandmolnet redan passerat vägen.

Efter en liten stund kommer vi till ett område med stora och permanenta sanddyner. Bakom sandynerna ser vi de omgivande bergen insvepta i det stora sandmolnet. Det är en otrolig syn som inte kan beskrivas. Bland det mest fantastiska jag sett. Vi stannar och fotograferar men inga bilder kan göra synen rättvisa. Några dagar senare letar jag efter väderdata och upptäcker att en jetström vänt ned mot jordytan. Inte så konstigt att det blåste så mycket. Värmen i dalen måste dessutom ha förstärkt vinden. Vinden var så stark att vindrutan på bilen permanent skadades av sanden.

Vi fortsätter västerut och kör upp genom bergen. Det är lång uppförsbacke, den planar först ut 1500 möh. Nedvägen är krokig och plötsligt känner Henrik, som kör, hur bilen börjar vibrera. Har vi fått punktering? Turligt nog är det bara en överhettad bromskiva som utvidgat sig något. Efter att den fått svalna en stund så kan vi fortsätta.

Vi lämnar Death Valley och vänder söderut, mot LA. Solen har gått ned och det blir snabbt mörkt. Vi ser en blodröd fullmåne resa sig i öster. All sand i luften gör den otroligt vacker, den har ungefär samma färg som vid en månförmörkelse. Jag sitter försjunken i tankar samtidigt som jag beundrar månen. Plötsligt får jag se ett skarp och grönaktig ljus på himlen, lite till höger om månen. Ljuset lämnar en svans efter sig och rör sig snabbt ned mot marken. "Fackla", ropar jag instinktivt samtidigt som jag pekar ut genom bilrutan (vi kör längs miltärt vapentestområde för flygplan och jag tror att det är en motmedelsfackla som ett flygplan släppt ned). Men det är ingen fackla, det är den största meteor jag sett och den visar sig bredvid en otrolig fullmåne...

Vi fortsätter söderut och börjar faktiskt bli lite hungriga, ingen av oss har ätit något sedan frukost. Vi tuggar i oss lite morötter innan vi stannar till på McDonalds i California City. California City anlades efter andra världskriget och skulle bli den tredje största staden i Kalifornien, efter LA och San Francisco. Så blev det inte. Man var dock så säker på att det skulle bli en storstad att man anlade och asfalterade gator för en riktigt stor befolkning. Öknen runt California City är därför fylld med en stor mängd asfalterade och namngivna gator som sakta täcks av sanden...

Vi börjar närma oss LA och vägen blir gradvis större. Från en fil blir den dubbelfilig, trippelfilig och till slut sexfilig. Vi kör mot Beverly Hills, eftersom det är närmast dit (det känns också säkrast). Vi letar upp ett hotell från en av de billiga kedjorna och kör av motorvägen. Framför oss reser sig en liten skyskrapa. Per blir alldelels till sig, det är ju Nakatami Plaza från Die Hard 2 (vad huset egentligen heter har vi ingen aning om). Det första hotellet är fullt, men det andra har ett ledigt rum. Klockan är över midnatt och vi somnar snabbt.

100 Beautiful Girls

100 Beautiful Girls Hosted on Zooomr

Mount Hamilton: Andra försöket

Igår (lördag) var det äntligen dags att ge sig på den 100 miles långa banan till "Mount Hamilton Challenge" - "One of the most challenging single-day bicycle tours in California". En skillnad mot mitt förra försök var att jag nu skaffat riktiga cykelskor.

Jag kommer iväg klockan åtta. Det är ganska kallt så jag har på mig både mina löparbyxor och en underställströja. Jag funderar vad de cyklister som jag stöter på tänker om mig - stålcykel, MTB-breda däck, stänkskärmar, kraftig pakethållare med fastbunden kameraväska, sadelväska, Camelbak på ryggen och så min underställströja...

De första fem-sex milen cyklar jag längs Mines Road, samma väg som jag cyklade en helg i mars. Vad som då kändes som enormt branta backar är nu en barnlek. Det kanske inte går jättemycket fortare, men mycket lättare. Min bättre form och den extra kraften jag får från cykelskorna gör en stor skillnad. Jag är snart uppe på mer än 850 möh och jag tror att det ska bli en barnlek att cykla upp på Mount Hamilton. Då vänder vägen nedåt och jag är snabbt nere på 550 möh.

Efter lite drygt två timmar är jag framme vid The Junction, en liten kiosk som ligger vackert mellan två dalar. De flesta som cyklar från Livermore vänder här, men inte jag. Jag ska ju vidare mot Mount Hamilton, som med sina knappa 1300 möh är det högsta berget i hela Bay Area. Vägen uppför berget är brant, hela tiden runt 7-8%, aldrig mindre. Mt. Diablo hade i alla fall några partier med lite mindre lutning som i alla fall gjorde att man kunde återhämta sig lite. Det nya rundtrampet visar sig nu inte längre vara lika bra - mina lår är inte vana vid det nya arbetssättet och jag börjar få mjölksyra. Jag gör två stopp på vägen upp för att låta låren återhämta sig. Det är inte alls lika jobbigt som Mt. Diablo, den här stigningen är inte alls lika lång, men mina trötta lår gör den ändå tidsvis till en plåga.

Till slut är jag uppe. Stigningen avslutas inte med en vägg som på Mt. Diablo, utan den planar bara ut. Framför mig tornar en stor vit kupol upp sig. På toppen ligger nämligen det astronomiska observatoriet Lick Observatory. Lick var världens första observatorium som placerades på en bergstopp. Kupolen framför mig innehåller deras största instrument (Shane Dome), men en spegeldiameter på tre meter. När det byggdes tog det åtta år att polera spegeln och man polerade bort totalt 300 kilo glas. Jag cyklar upp på den lilla toppen för att fotografera kupolen och ta en geocache som ligger bredvid. Utsikten i riktigt fin. Tyvärr ser jag också för första gången tydligt människans påverkan på atmosfären. En bit västerut ligger Silicon Valley och San Jose i en dal. Över dalen ser man tydligt ett brun-beiget skikt - smog.

Jag fortsätter vidare mot huvudbyggnaden. Jag kommer inte många meter innan min kedja trillar av den minsta framkransen på cykeln. Eftersom hastigheten är låg så hinner jag knappt märka det innan jag stillsamt välter och lägger mig på sidan, fortfarande inkopplad i cykeln. Som tur var det ingen i närheten som såg det hela...

Nåväl, jag är snart framme vid huvudbyggnaden som också innehåller observatoriets första teleskop. När det byggdes så var det världens största teleskop. Det finns t o m en bild på det i min astronomibok. Än idag kvalar det in så högt som på plats nummer fyra, eftersom man strax efteråt började bygga teleskop med speglar istället för linser. Det används fortfarande. Jag går in i observatoriebyggnaden för att fylla på vatten. Det är en vacker stenbyggnad och jag kan inte låta bli att gå runt lite inuti den. När jag närmar mig änden på en av de två stora korridorerna visar det sig att teleskopet finns bakom den. Dessutom ska precis en visning av det starta. Snacka om timing, guiden hinner precis låsa upp dörren innan jag kommer fram till den... Teleskopet är långt och smalt. Allt inuti kupolen andas gammaldags precision. Vid teleskopets bas finns den enda "nymodigheten", en panel från femtio- eller sextiotalet för att styra teleskopets riktning. I övrigt är allt precis som när teleskopet byggdes 1888. Det känns riktigt roligt att få allt med mina egna ögon. Tyvärr vågar jag inte stanna kvar under hela visningen eftersom min cykel står olåst utanför byggnaden.

Jag lämnar Mt. Hamilton och beger mig ned mot San Jose. Vägen utför är riktigt rolig, det går precis lagom fort och kurvorna är oftast inte för snäva. När jag närmar mig San Jose möts jag av en märklig blanding av hus. Mitt bland bondgårdar och äldre hus har de rika slagit ned sina bopålar och byggt enorma hus. Själva San Jose lite längre ned i dalen ser rikigt tråkigt ut, jag ser bara en stor massa av hus väller ut åt alla håll. Nästan inga parker. Jag har ingen aning om vart centrum ligger.

Jag cyklar någon mil i utkanten av San Jose innan vägen svänger mot nordöst. Jag måste nu ta mig tillbaka in i dalen där Livermore ligger. Stigningen upp till 300-350 möh skrämde mig inte när jag startade på morgonen. Nu är jag lite orolig tack vare mina trötta ben. Självklart är det mycket brantare än jag trott, ungefär som på vägen uppför Mt. Hamilton. Efter 200 höjdmeter tar jag en paus, jag behöver både äta lite och bli av med mjölksyran i benen. När jag tio minuter senare ställer mig upp så känns mina ben precis lika tunga som innan pausen. Efter ytterligare femtio höjdmeter blir det ännu brantare, 10-13%. Jag klara 25 höjdmeter till, men sedan säger benen definitivt ifrån. Det är första gången någonsin som jag tvingas stanna för att kroppen vägrar att fortsätta (om man bortser från tempoövningar och liknande). Jag tittar på min pulsklocka och ser att pulsen bara är stax över 150. Det är bara benen som bråkar, i övrigt är jag pigg. Som tur är det inte långt kvar till toppen. Jag tar det så försiktigt som jag kan och klarar de sista 50 höjdmetrarna utan att stanna någon mer gång.

Jag cyklar längs en vattenreservoar, Calaveras Reservoir, som tydligen en gång var den största i världen i sitt slag. Bygget av dammen drabbades av ett jordskred som raserade det man byggt av dammen. Jag tycker dammen ser ganska liten ut, men den ligger mycket vackert bland de mjuka kullarna.

Vägen är krokigt och ganska kuperad, men stigningarna är korta. Vägen ligger i skugga och det är så pass kallt att jag får ta på mig mina byxor och underställströjan. Snart har jag nått själva dammen där vägen blir rakare igen. Jag cyklar ut i Tri-Valley (där Livermore ligger). Vägen är för första gången någorlunda platt. Det märks på min hastighet, som blir allt högre ju närmare Livermore jag kommer. På plan mark använder jag inte låren på samma sätt när benen rör sig uppåt. När jag cyklar ut ur Pleasanton går solen ned och jag får plocka fram cykellyset. Den sista biten in mot Livermore går det riktigt fort, jag har nog en snitthastighet på runt 24 km/h, trots att jag varit ute i mer än tolv timmar.

Jag svänger in på Buena Vista och det känns som att jag flyger fram. Två minuter senare är jag framme, tretton timmar och efter att jag startade. GPS:n visar att jag cyklat 170 km och att jag varit i rörelse under 9:40h. Min medelhastighet har varit 17,6 km/h, vilket jag tycker är helt ok med tanke på de 2600 höjdmeter som jag avverkat. Jag har hittat tretton geocachar. Förutom benen så är kroppen faktiskt ganska pigg. Så här dagen efter känner jag mig nästan som vanligt, med två undantag. Benen är så klart lite stela, men det värsta är mina knän. De började smärta lite under den sista biten, de är också ovana vid det nya rundtrampet och så tror jag att fästet till skorna behöver flyttas lite utåt. När jag vaknade smärtade de så mycket att jag hade svårt att ta mig upp ur sängen. De är mycket bättre nu, men det fortfarande ont när jag belastar dem. Slutsats: cykla inte 17 mil den första gången då använder riktiga cykelskor - det dödar dina lår och knäcker dina knän.

Tisdag kväll: Las Vegas

Efter att under förmiddagen ha vandrat upp på toppen av Angels Landing sätter vi oss i bilen för att köra mot Las Vegas, ungefär trettio mil bort. Vi ser hela tiden berg omkring oss och ibland kör vi över en slot canyon (en mycket smal ravin, bara några meter bred). När vi passar gränsen till Nevada så återtar bergen sina naturliga färger, det röda försvinner och de bergen blir grå.

Det tar trettio minuter tills vi kommit in i centrum. Trafiken är ganska tät, men tempot lägre än i t ex Stockholm. Vi kör av motorvägen och befinner oss bara några hundra meter från the Strip med alla kasinon. Kasinobyggnaderna är höga men ganska tråkiga så i den sena eftermiddagssolen. Vi kör en kort vända på the Strip innan vi vänder tillbaka mot vårt hotell. Vi följer anvisningarna från vårt navigerinsprogram och befinner oss plötsligt på valet-parkeringen (en sådan där parkering där någon annan parkerar åt dig) för ett helt annan kasino. Vi kastar oss snabbt över i limosinefilen och lyckas ta oss därifrån.

Vi parkerar på baksidan av Planet Hollywood, vårt hotel/kasino. Nu gäller det att hitta incheckningen. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Vi kommer först in i en stor cirkelformad inomhusgalleria, inredd i arabiskt tema (vårt kasino bytte namn från Aladdin bara två veckor tidigare). Det är mycket snyggt gjort, om man inte tittar så noga kan man faktiskt få känslan av att man går omkring i Marocko, speciellt på de lite mer öppna platserna. Vi knallar runt längs cirkeln och letar efter ledtrådar till var incheckningen kan ligga. Till slut hittar vi en karta och upptäcker att den i alla fall inte ligger i gallerian. Vi inser att vi nog måste gå in i kasinot.

Kasinot känns ganska litet (det var det inte). Det är dunkelt och vi omfamnas av en ljudmatta från spelapparater i alla tänkbara former. Vi lyckas till slut hitta någon att fråga om vägen, tar rulltrappan ned en våning ned och så befinner vi oss äntligen vid incheckningen. Det är fyra personer före i kön, så vi får vänta i trekvart. När det äntligen vår tur så är vi klara på tre minuter...

Vi måste nu gå tillbaka hela vägen genom kasinot och gallerian (som har en total längd på 1,6 kilometer om man följer hela cirkeln) för att hämta vår packning. Sedan måste vi ta med oss den hela vägen tillbaka till kasinot, för de enda hissarna ligger så klart där. Det är ju på spel de tjänar sina pengar, så de försöker få dig att passera kasinot så ofta som möjligt. Det känns inte helt kul att springa omkring som ett gäng överlastade packåsnor genom hela kasinot, men till slut är framme vid hissen.

Vårt rum ligger på våning 20, ungefär halvvägs upp. Det är ganska stort, med fönster mot the Strip. Badrummet är gigantiskt och uppdelat i tre delar, ett litet duschrum, ett litet rum med toalett och ett större rum med handfat. Genom fönstret ser vi på andra sidan de två stora kasinon Bellagio och Ceasar´s Palace. Ser vi ut till höger ser vi också kasinot Paris och kopian av Eiffeltornet. En helt ok utsikt... Rummet saknar kylskåp (så att vi ska beställa från room-service), så vi lägger våra öl handfat och låter kallvattten långsamt rinna över dem. Vi duschar, tar på oss finkläderna och vi ger oss ut i skymmningen.

När vi kommer ner på gatan så börjar alla neonskyltar så smått att börja tändas. Det är nu Las Vegas lever upp, tidigare såg det ganska tråkigt ut. Vi börjar vandra söderut. Vi passerar Monte Carlo, med Monte Carlo-tema (nu blev ni förvånade). Sedan kommer vi till kasinot New York, byggt som en skyline av NY, komplett med frihetsgudinnan framför. Runt hela kasinot går en berg-och-dalbana. Bredvid ligger det groteska Excalibur, byggt som en riddarborg och riktigt, riktigt fult. Sedan kommer MGM Grand, världen största hotell med över 5000 rum. Efter MGM Grand passerar vi Luxor, byggt som en gigantisk pyramid och med Sphinxen utanför. Längst söderut ligger Mandalay Bay och Tropicana, två kasinon utan vulgära utsmyckningar.

Under hela vår promenad fotograferar vi. Neonljuset gör att det går ganska bra, trots att det är mörkt. Utanför hamburgerrestaurangen "Fatburger" blir vi utskällda för att vi tydligen står framför en bil som står parkerad. När vi fotograferar Luxor försöker vi ta bilder med riktigt lång slutartid. Vi lägger därför våra kameror på några brevlådor. Då kommer plötsligt en tjej framspringade och undrar vilken kändis vi är där för att fotografera. Hon verkar tro att vi är ett gäng papparazzifotografer som står och gömmer sig bakom brevlådorna...

Vi vänder norrut och går tillbaka samma väg som vi kom. Vi går in i New York som visar sig vara väldigt intetsägande inomhus. New York-temat verkar betyda att allt ska se grått och tråkigt ut. Vi fortsätter norrut. Framför Bellagio (som ligger mitt emot vårt hotell), har man anlagt en liten sjö. I sjön finns ett stort antal datorstyrda fontäner som "uppträder" till musik. Faktiskt riktigt vackert och en liten höjdpunkt på vår vistelse i Vegas. För er som sett filmen med Coca-Cola och Mentos - allt är faktiskt kopierat härifrån. Bredvid Bellagio ligger Ceasar´s Palace, med romerskt tema. Överdrivet och helt ok på samma gång. Vi fortsätter en liten bit till fram till Mirage och Flamingo, två klassiska kasinon. Klockan börjar bli mycket och mina fötter är inte vana att gå så långt i finskorna. Vi vänder tillbaka mot hotellet.

Vi stannar till utanför Paris, som ligger bredvid vårt hotell. Utanför hotellet står Eifeltornet, i skala 1:2 (man ville egentligen bygga det i originalstorlek med fick det inte av luftfartsmyndigheten). Per övertalar oss att vi ska åka upp i det. Efter att ha stått i kö i en timme är det äntligen dags för oss att åka upp. Utsikten är magnifik, hela Las Vegas ligger nedanför oss. I alla riktningars sträcker sig ljusen så långt som vi kan se. Precis nedför oss ligger the Strip med alla neonskyltar. Vi hör musik och fontänerna framför Bellagio sätter igång igen. Utsikten är helt klart värt en timmes väntan.

Vi går tillbaka till vårt rum, tar varsin öl, lägger oss på sängarna och ser trötta ut över the Strip. En otroligt kontrastrik dag, från en enorm naturupplevelse till ett världens mest konstgjorda spektakel inom bara några timmar.

Vad tyckte jag då om Vegas? Staden är vulgär, överdriven och otroligt cynisk. Allt är planerat i minsta detalj för att lura besökarna på pengar. Du kan inte göra något utan att behöva gå igenom minst ett kasino. Alla kasinon saknar klockor och fönster, allt för att du ska förlora tidsuppfattningen. Sexindustrin blomstrar, överallt på gatorna står det påträngande mexikaner (de kostar minst) som försöker dela ut visitkort ("gorgeus nudes, in your hotel room in less then 20 minutes"). Vidrigt. Samtidigt var det kulturella utbudet mycket större än jag trott. Alla kasinon hade någon sorts utställning och galleri av riktigt hög kvalité. Vi kunde t ex ha titta på föremål från Titantic eller originalfotografier från USA genom tiderna främsta fotograf, Ansel Adams. Nöjesutbudet (konserter, musikaler osv.) är enormt och av riktig hög kvalité. Jag är därför klyven inför Las Vegas. Jag skulle säkert kunna underhålla mig i en hel vecka utan att lägga en enda krona på spel, men mina pengar skulle ändå till slut hamna i kasinots fickor. Det är smart, riktigt smart.

Fatburger

Fatburger Hosted on Zooomr

Tidsdag förmiddag: Angels Landing

Tisdagen är nog den mest kontrastrika dag som jag någonsin kommer att uppleva. Tisdagen innehåller också det som jag mest sett fram emot på resan, Angels Landing. Nästan längst in i Zion (om man åker buss) gör Virgin River en u-sväng, ungefär i formen av en hästsko. Mitt i u:et står ett smalt, brant och drygt fyrahundra meter högt berg. Det är Angels Landing. Panoramautsikten måste vara helt otroligt där uppe, med floden och dalen nedanför sig på tre av fyra sidor.

Tyvärr är det inte helt enkelt att ta sig upp på toppen av Angels Landing. Tre av sidorna är i princip lodräta och längs den fjärde går en smal kam, med stup på båda sidorna. Det är längs kammen vi ska vandra.

Första biten är lätt, stigen är inte speciellt brant men den går ändå i serpentinsvängar. Vi kommer snabbt fram till den södra sidan av berget, där stigen svänger västerut och blir lite brantare. Efter tag vänder den norrut igen och vi går ni i en smal och hög ravin, Refrigerator Canyon. Bergssidorna har fått fantastiska former från vattnet som en gång i tiden forsade fram här.

Plöstsligt är vi framme vid Walter´s Wiggles, 21 branta och skarpa serpentinsvängar som ska ta oss upp för en mycket brant bergvägg (titta på den bilden, i bakgrunden ser man också kammen som vi ska vandra på). Vid foten av bergväggen stöter vi på två amerikanska vandrare som vi börjar prata med. Det visar sig att en av dem har en syster som bor i Göteborg. Under hela resan har vi dagligen stött på personer med anknytning till Sverige, men vi verkar aldrig få träffa en annan svensk. Vandringen längs serpentinerna går fort och lätt, amerikanerna är trevliga och har mycket att berätta.

Lite drygt halvägs upp till toppen får vi åter se ut över dalen och utsikten är redan fantastisk. Vi ser också kammen som vi ska följa, den ser riktigt smal ut. Tittar vi noga så kan vi se en hel del personer som försiktigt går längs den. En av amerikanerna säger att om han vetat om hur smal kammen är så skulle han aldrig följt med upp. Vi tar en kort paus innan vi går fram mot kammen.

Stigen är inte direkt svår att gå på. I de branta partierna finns dessutom steg som är uthuggna ur klippan. Utmaningen är i istället psykisk, ibland är kammen bara två meter bred och på båda sidorna stupar det brant nedåt. Att det nästan hela vägen finns en kedja att hålla sig hjälper föga om man är rädd för att trampa snett eller snubbla. För mig som klättrat en del i Alperna är det inga större problem, men Henrik och Per har det jobbigare (precis som jag hade det de första gångerna i Alperna). Vi tar det lugnt och försikigt och plötsligt har vi kommit halvvägs längs kammen. Vi ser en liten platå med en ensam tall och tar en kort rast.

Efter rasten fortsätter vi uppåt. Vi möter en hel del folk och det är roligt att titta på deras olika stilar när de tar sig ned. Några springer fram som bergsgetter medan andra mest hasar sig nedåt på rumpan. Vi kommer närmare kammen och lutningen avtar något. Kammen blir bredare, vi är uppe! Vi vandrar långsamt längs toppplatån tills vi kommer fram till spetsen av den. Där sitter redan de två amerikanerna som vi tidigare hade sällskap med. Vi sätter oss bredvid dem och låter oss hänföras. För mig som älskar berg är bergen och dalen runt mig vackrare än Grand Canyon. På tre sidor nedanför mig flyter Virgin River fram mellan lodräta och röda klippväggar. En buss rullar långsamt fram på vägen långt nedanför mig. Helt otroligt, obeskrivbart.

Vi äter lite mat - några Powerbars och lite morötter. Amerikanerna tycker det är alldeles för lite och bjuder oss på hårt bröd med inlagd fisk och selleri med jordnötssmör. De halar upp en karta och berättar var och hur de ska vandra de närmaste dagarna. De ska till Kolob Canyon, ett område i parken som besöks av långt färre människor än dalen nedför oss. Höjdkurvorna på kartan tyder på ett mycket dramatiskt och vackert landskap, jag vill också ta mig dit en dag.

Tiden på toppen går alldeles för fort och det är dags att gå ned. Molnen har blivit lite mörkare och det börjar regna lätt när vi kommit ungefär halvvägs ned. Trots att man nu bättre ser hur brant det verkligen är på sidorna av stigen, så märks det att både Per och Henrik tappat lagom mycket respekt för exponeringen. När vi lämnat kammen kommer en dam fram till oss och berättar att hon fäljt hela vår nedväg i en kikare. Hon tyckte det var riktigt spännande att se oss promenera ned. Vi tar oss snabbt ned till botten av dalen och Virgin River.

Klockan har bara 13:00, så vi ligger bra till tidsmässigt. Innan vi lämnar parken beger vi oss därför mot Emerald Pools, några som pooler med ett lite grönaktigt vatten. De är så klart vackra, men i jämförelse med Angels Landing bleknar de ordentligt. Vi tar bussen tillbaka till bilen (som den här gången har dörrarna stängda) och lämnar parken för den här gången. Jag kommer att försöka åka tillbaka till Zion nästa år också, den smala och branta dalen med sina röda klippor har fångat mig.

Måndag: Grand Canyon till Zion

Vi tar sovmorgon och går upp först klockan sju. Gårdagen var jobbig och vi känner att vi inte orkar gå upp klockan fem tre dagar i rad. Strax innan klockan nio lämnar vi Grand Canyon Village och kör österut. Innan vi lämnar parken hinner vi med att stanna på fyra olika utsiktspunkter. Utsikten är så klart magnifik och vi kan vid flera tillfällen också tydligt se Coloradofloden, något som inte gick vid Grand Canyon Village. Vi det sista stoppet, Desert View, byggde man på 1930-talet ett vakttorn i "indiansk" stil. Jag var rädd att det skulle vara riktigt illa, men det var faktiskt ganska smakfullt byggt.

Efter att vi lämnat parken kör vi en stund parallellt med lilla Coloradofloden som också har en imponerande kanjon (gigantisk med svenska måtte, jätteliten med amerikanska...). Vi gör ett kort stopp för att titta på den också. Landskapet kan bäst beskrivas som stort och mäktigt. Det är öken och överallt sticker mer eller mindre stora bergknallar upp. Vi kör förbi grushögar som är hundra meter höga. Det här är indianland (Navajo) och det märks, det är fattigt. Husen är slitna och det ligger skräp och bråte överallt där det finns några hus. Längs vägen finns otaliga stånd som säljer indianrelaterade saker och konstverk.

Halvvägs till Zion National Park kör vi in i Grand Staircase National Monument, som man kan säga är att antal mycket skarpa och branta åsar (ungefär som en trappa). Intressant och vackert. När vi kör in i den lilla staden Page för att äta och tanka, så dyker det plötsligt upp två jetflygplan. Det visar sig vara två L-39 Albatros, ett tjeckiskt skolflygplan som användes av hela Warzawapakten. Numera är det ett ganska vanligt privatplan. I Page ligger också Glen Canyon Dam, en kontroversiell damm som kraftigt har försämrat förhållandena för djur och växter i Coloradofloden.

Vi fortsätter mot Zion och vid fyratiden närmar vi oss parken. Vägen i parken i fantastisk, den ringlar sig fram i en blandning av en dal och en ravin. Bergsidorna omkring oss har otroliga former, de är avrundade och mjuka efter att ha blivit slipade av vatten under tiotusentals år. De är omväxlande vita och röda.

Vi stannar strax innan tunneln som leder in i parken för att gå till utsiktspunkten Zion Overlook, en promenad på en dryg kilometer. Vi får se en underbar dal omgiven av röda bergväggar. Nere i dalen slingrar sig vägen och en liten flod fram. Och det här långt ifrån den finaste dalen i parken. När vi kommer tillbaka till bilen ser vi att den ena bildörren står öppen - vi har glömt att stänga den. Som tur var är alla våra saker kvar.

Vi kör in i parken genom tunneln, en gång USAs längsta. I huvuddalen. som ligger precis norr om den vi precis såg ut över, får man inte köra bil. Istället tar får vi åka buss in i dalen. Känslan är ungeför som första gången jag åkte in i Yosemite. Bergen är lägre än i Yosemite, men eftersom dalen är trängre än Yosemite så känns de lika höga. Till skillnad mot Yosemite är bergen helt röda, otroligt vackert. På vägen in i dalen passerar en vild och kacklande kalkon. Vi stiger av vid hållplatsen längst in i dalen och vandrar längs en stig som heter Riverside Trail. Stigen fortsätter upp längs Virgin River och dalen blir smalare och smalare. Vi passerar en liten våtmark med en typ av grodor som bara finns här. Deras kväkande är högt. Till slut är det bara floden som får plats i dalen, som nu övergått till en ravin, the Narrows. Det går faktiskt att vandra upp längs the Narrows, men vi eftersom vattnet fortfarande är riktigt kallt har vi bestämmt oss för att göra en annan tur under morgondagen.

När vi går tillbaka börjar mörkret falla, speciellt för mig som glömde att ta med mig mina vanliga glasögon från bilen. Jag har bara mina solglasögon med mig... Vi checkar in på vårt hotell och upptäckar att tiden i Utah är en timme före den tid vi är vana med. Normalt borde det sakna det betydelse, men det är lågsäsong, en måndag och efter klockan är över nio. Alla restauranger håller precis på att stänga, det verkar inte finnas någon som är öppen. Vi hänvisas hit och dit ("det finns en öppen restaurang 30 minuter längre bort" osv.). Till slut får vi veta att det finns en öppen restaurang några kvarter längre bort. Vi springer hela vägen dit, den kanske stänger snart, men till vår lycka är den fortfarande öppen. Maten är mexikansk och riktigt god. På vägen tillbaka till vårt motell ser vi några teckning där det står "Welcome Laura Bush". Hon besökte parken tydligen dagen innan.

Tvestjärtar

Idag jobbar jag hemma med min presentation som jag ska hålla på tisdag. Min dator på jobbet kör Linux. Jag vill inte använda OpenOffice och eftersom jag inte har adminstratörsrättigheter så blir det riktigt jobbigt att installera Latex och Beamer som jag vill köra. Jag måste kompilera allt för hand och det kan ta hur lång tid som helst. Sandias regler gör att jag inte får ta med mig min egen laptop till jobbet, så då återstår bara alternativet att jobba hemma.

Jag har drabbats av en invasion av tvestjärtar i min stuga. De är överallt, igår hittade jag t ex hittade fyra kokonger och en död tvestjärt i mina lakan, plus två bakom sängen. De kryper omkring i heltäckningsmattan, på väggarna, i duschen, i diskhon och som sagt även i sängen. Jag var ganska effektiv med att utrota de stora spindlarna (runt två centimeter) som var vanliga inomhus i början, så jag hoppas att tvestjärtarna också ska minska om jag ibland går runt och verkligen letar efter dem.

Ikväll ska jag köpa nya kalsonger och strumpor. Jag hoppas också att hinna med att skriva ihop del tre av den stora reseberättelsen.

Utan kalsonger i Kalifornien

Här har det varit det riktigt varmt de senaste dagarna, idag var det 33C. Eftersom amerikanska hus inte riktigt är byggda efter samma normer som i Sverige blir de snabbt jättevarma (eller jättekalla). Längs taket är det runt 40C... Inte så kul.

Idag (tisdag) åkte Per och Henrik tillbaka till Sverige. Jag hade därför tid till att tvätta när jag kom hem - jag hade helt slut på kalsonger och fick faktiskt använda gårdagens även idag. När jag går runt i lägenheten och plockar ihop tvätten upptäcker jag att alla mina svenska plastpåsar, som jag omsorgsfullt sparat, är borta. De amerikanska påsarna är nämligen helt värdelösa, de går sönder så fort man tittar på dem. Per och Henrik måste ha använt även mina påsar till sin packning, synd. Strax efter gör jag dock en mycket värre upptäckt. De har inte bara tagit med sig påsarna - de har även tagit allt som låg i dem! När jag skriver detta så befinner sig i princip all min smutstvätt (nästan hälften av alla mina kläder) mitt över Atlanten, på väg mot Amsterdam och sedan Stockholm! Vem av Per och Henrik som packade ner min smutstvätt har jag ingen aning om. Jag vet dock att den som gjorde det faktiskt upptäckte att det var min tvätt i påsen, men måste ha trott att jag lagt ned den i fel påse. Det fanns nämligen kvar två urplockade kalsonger och två par strumpor där påsen tidigare stod. De två kalsongerna och de två paren strumpor utgör nu 2/3 av mitt totala underklädesbestånd...

En meta-partitionerare har fötts

Idag blev en första version av min meta-partitionerare klar. Det finns fortfarande en hel del att förbättra, men nu har jag något som faktiskt fungerar och som jag kan arbeta vidare med. Känns riktigt skönt, det är meta-partitioneraren som är målet med min vistelse här. Nu ska jag ägna resten av veckan till att förbereda en presentation som jag ska hålla nästa tisdag. Efter det så ska jag integrera Johans partitioneringsverktyg Nature+Fable i min meta-partitionerare, en lagom uppgift för tiden som jag har kvar i Livermore.

Per och Henrik hade det riktigt bra utan mig. De tittade först på Universal Studios innan de fortsatte upp för den mycket vackra kustvägen Highway 1. De övernattade ungefär halvägs och dagen efter inkluderade besök både på en sälstrand och golfbanan Pebble Beach.

Igår (söndag) körde vi in till San Francisco och tittade på Golden Gate, fyren vid Point Bonita och Redwood-träden i Muir Woods. Lite bilder kommer förhoppningsvis i framtiden.

Imorgon åker Per och Henrik tillbaka. Det har varit jättekul att ha haft dem här, men det ska också bli lite skönt att äntligen få vila upp sig igen. Vår långresa övertygade mig definitivt att försöka komma tillbaka hit igen nästa vår.

Mer bilder från vår resa kommer.

Söndag: ner i Grand Canyon

Klockan ringer redan fem på morgonen eftersom vi vill se soluppgången. Vi tar snabbt på oss våra kläder och går iväg. Tyvärr är vår karta inte skalenligt ritad, istället för några hundra meter till kanten är det mer än en kilometer. Som tur är hinner vi fram i tid. Själva soluppgången är som allt annat på vår resa - fantastisk och obeskrivbar.

Efter frukost beger vi oss först till affären för att köpa var sin hatt som skydd mot solen. Vi hoppar sedan på bussen som tar oss till stigen South Kaibab Trail. Vi börjar följa stigen nedåt. Det går långsamt, men inte för att stigen är svår eller för att det är jobbigt. Vi stannar hela tiden för att beundra och fotografera utsikten. Efter en stund når vi Ohh-Ahh Point, namngiven efter det vanligaste reaktionen när man ser utsikten öppna upp sig.

Vi fortsätter nedåt och en timme efter att vi startat är vi framme vid Cedar Ridge, den första rastplatsen. En termometer visar på 27C, så temperaturen är ännu låg. Vi fortsätter nedåt. Stigen är inte längre lika brant, vi följer en ås och går runt O´Neill Butte, en slags kulle. Strax efter att vi passerat kullen möter vi ett multåg på väg upp ur kanjonen. I några av packväskorna ser vi ryggsäckar, mot betalning kan man få sin packning transporterad upp ur kanjonen.

Stigen är hela tiden bred och välunderhållen. Ju längre vi går, desto dammigare blir den. Snart är våra skor, strumpor och byxbenen helt röda av dammet. Efter två timmar når vi fram till Skeleton Point, som ligger i slutet av åsen. National Park Service anser att man ska vända här, men det tycker inte vi. Nedanför ringlar sig stigen fram med täta serpentinsvängar. På mindre än tre kilometer förlorar vi 400 höjdmeter. Efter en stund är vi nere på den stora slätten, ungefär tusen meter under kanten på kanjonen. Vi fortsätter framåt mot The Tipoff, den sista ravinen innan Coloradofloden.

En bit innan Tipoff går vi om tre personer, två kvinnor och en man. En av kvinnorna är över sjuttio år och och verkar vara mamma till någon av de två andra. Hon går mycket långsamt och måste stanna till varje gång hon måste ta ett steg nedåt, från t ex en sten. Vi tittar förundrat på varandra och skakar på våra huvuden. Det är en mycket lång väg tillbaka och vi förstår inte hur den gamla tanten ska kunna ta sig upp igen.

The Tipoff visar sig ligga längre bort än vi trott, så istället för att gå hela vägen dit tar vi lunchpaus vid den första platsen där vi kan se Coloradofloden långt nedanför oss. Precis när vi börjar bli redo att fortsätta så kommer den gamla kvinnan. De ska tydligen gå hela vägen till The Tipoff! Vi valde att inte göra det eftersom vi tyckte det var för långt. Temperaturen är nu över trettio grader och det finns inget vatten någonstans längs stigen. Det tog oss tre timmar att ta oss till platsen där vi ätit lunch. Det andra sällskapet måste ha hållit på i minst fem timmar och har inte speciellt stor packning (dvs troligen ganska lite vatten). Vi ser ingen som helst möjlighet för den gamla tanten att ta sig upp igen. Det är alldeles för långt och för varmt. När vi går därifrån hoppas vi alla tre att det inte tantens barn som tvingat ned henne i kanjon, utan att det är hon själv som velat gå ned så här långt. Men vi tvivlar på. (Stigarna patrulleras regelbundet av rangers, så vi känner att vi ändå kan fortsätta, trots tantens framtida problem).

Vi går tillbaka några hundra meter och viker sedan in på en ny stig (Tonto Trail) som går parallellt med floden. Stigen är ganska liten, men vi har inga problem att följa den. Här är det mycket mindre folk och det känns som att vandra ute i vildmarken. Vi passerar ett Joshua Tree som blommar, vackert. Nu börjar det bli ordentligt hett (40C) och trots att stigen är relativt platt så är det riktigt jobbigt. Utan våra hattar hade det varit outhärdligt. Efter ett tag slutar vi helt att prata. Vi kämpar på, men det känns som att vi inte kommer närmare vårt mål, Indian Gardens och Bright Angel Trail som ska ta oss upp hur kanjonen. Vi tvingas hela tiden gå runt små kanjoner som är vinkelräta mot floden. Fågelvägen är avståndet mindre än tre kilometer, men med alla omvägar behöver vi gå mer än sju kilometer i hettan. Per och Henrik börjar dessutom få lite dåligt med vatten.

Efter två mycket jobbiga timmar ser vi till slut en stig komma upp ur en ravin - Bright Angel Trail. Vi följer stigen med ögonen kan nu också se Indian Garden, en grön oas mitt i det torra och grå ökenlanskapet. Tjugo minuter senare sitter vi skuggan av några stora träd, men nypåfyllda vattenflaskor och en powerbar i handen. Underbart. Samtidigt driver lite moln in och vinden börjar blåsa. Temperaturen sjunker ned till mindre än 35C.

Efter en knapp timme är vi redo att fortsätta upp längs Bright Angel. Stigen går långsamt uppåt och vi närmar oss kanten på ravinen. Trots vi är mindre än sexhundra meter från bergväggen har vi ingen aning var stigen går upp. Det är så brant att det är svårt att ens tänka sig att någonstans så går det en stig upp till kanten av kanjonen, sjuhundra meter ovanför oss. Stigen vänder brant uppåt i korta och täta serpentinsvängar. Det är jobbigt, men inte lika tufft som när vi gick nere på slätten, den lägre temperaturen gör underverk. På vägen upp finns två rastplatser och vi stannar på båda. Vid den sista möter vi också en ranger som kontrollerar om vi är kapabla att ta oss upp. Det är vi så klart. Den sista biten upp känns som den lättaste och snart börjar stigen plana ut. Vi passerar genom en uthuggen tunnel och ser kanten på kanjonen femtio meter framför oss. Vi är tillbaka! Solen har nästan gått ned, det är 9,5 timmar sedan vi startade och vi har gått ungefär 25 kilometer samt 1000 höjdmeter. Allt i tryckande värme. En fantastisk dag!

Pink Cactus

Pink Flower Hosted on Zooomr

Lördag: 120 mil i bil

Eftersom TomTom, vårt navigeringsprogram, beräknade körtiden mellan Livermore och Grand Canyon till 14 timmar så gick vi upp vid femtiden. Vi lyckades nästan klara vårt mål att köra iväg klockan sex, men återigen fick jag dörrhandtaget i handen när jag låste dörren på framsidan. Efter lite reparationer kom vi i alla fall iväg 6:20.

Bilfärden söderut gick snabbt och lätt. Trafiken var lugn. Efter tio mil körde vi in i Kaliforniens största jordbruksdistrikt, Central Valley. Under de följande trettio milen var vägen hela tiden kantad av fruktträd i långa symmetriska rader. Ganska långtråkigt. Till slut lämnar vi Cental Valley, svänger österut och landskapet ändrar omedelbart karaktär. Från platt och grönt till är det nu torrt och kuperat. Tio mil senare är vi inne i öknen. Temperaturen stiger snabbt till över 30 grader.

Vi gör en snabb avstickare till Edwards Air Force Base, flygvärldens motsvarighet till klättervärldens El Capitan. Edwards är amerikanska flygvapnets testbas och ett ställe som alla flygintresserade tonåringar drömmer om. Det tog mer än femton år, men till slut stod jag på Muroc Road med basen framför mig. En pojkdröm som uppfylldes. Strax efterår kör vi också förbi Mojave Airport, där man ställer upp och konserverar trafikflygplan som inte används. Det står säkert fyrtio flygplan uppställda på en ganska liten betongplatta. Det var från Mojave som den första civila rymdfärden företogs 2004.

Några mil efter Mojave och Edwards inser vi att kör bredvid den klassiska vägen Route 66, som en gång band samman Loa Angeles med Chicago. Route 66 är sedan länge ersatt med moderna motorvägar som har andra vägnummer. Genom ett stort antal böcker och filmer har vägen blivit legendarisk. Vägen är smal och dålig, men det är riktigt häftigt att faktiskt köra på den. När vi dessutom finner "Route 66" målat på vägen måste vi bara stanna och fotografera lite.

Vi närmar oss gränsen mot Arizona och temperaturen har stigit till 100F, eller 37C. Vi korsar Coloradofloden vid Lake Havasu och är plöstligt i Arizona. Vi tar en kort paus och kör ned till Coloradofloden. Temperaturen är nu 107F, eller nästan 42 grader. Varken jag eller Per har varit med om en så hög temperatur förrut. Luften är fuktig och det är vindstilla. Svetten börjar rinna så fort vi stiger ur bilen. Vi har tydligen stannat vid ett riktigt tillhåll för bikers. Överallt ser vi motorcyklar parkerade, och det är enbart HDs. Floden är full av snabba motorbåtar. Här gäller det att ha snabbast båt, biffigast motorcykel och störst muskler. En tjej med gigantiska silikontuttar verkar också vara åtråvärt. Vi skakar på våra huvuden, lämnar spektaklet och kör vidare. Vi har fortfarande femtio mil kvar.

Öknen verkar aldrig ta slut. Temperaturen minskar lite, ned till runt 35 grader. Till slut är det dags att svänga av norrut, nu är det bara tio mil kvar. Spänningen i bilen stiger. Vi passerar ett flygmuseum. Utanför står en Lockheed Constellation i luftvärdig skick. Det är MacArthurs gamla plan, tufft!

Plötsligt och oväntat kör vi in i en skog. Vi som trodde att det skulle vara öken hela vägen... Förutom träden är det helt platt, inte tillstymmelse till någon Canyon. Vi inser att TomToms gissning på 14 timmars körtid var överdriven, vi kan faktiskt komma fram på runt tretton timmar, inklusive alla pauser. Det betyder att vi har chans att komma fram innan solnedgången. Det blir en kamp mot klockan, men vi vinner!

19:20 rullar vi in i Grand Canyon Nation Park. Vi tar sikte på den närmaste utsiktspunkten. Trots att vi vet att canyonen bara är några hundra meter bort finns det inget som tyder på att det ska finnas något annat än träd där. Vi kör in på parkeringen och anar att det är något bakom träden. Vi lämnar bilen går mot utsiktplatsen. Plötsligt försvinner träden och vi tappar andan. Alla har vi sett bilder på Grand Canyon, men inget kan ändå förbereda dig på att se den i verkligheten. Synen är enorm. Det är mer än 1,5 kilometer ned till floden och mer än en mil till andra sidan. Fantastiskt! Klipporna och formationerna lyser är gyllenröda i den nedåtgående solen. Vi bara står och gapar. Att beskriva vår utsikten och våra känslor går inte. Vi har kört över 120 mil på tretton timmar och till slut står vi på kanten till Grand Canyon och ser solen sakta försvinna. Vi har alla tre ett fånigt leende på läpparna när vi till slut går tillbaka bilen.

Vi somnar tröttna men mycket nöjda.