Lördag: 120 mil i bil

Eftersom TomTom, vårt navigeringsprogram, beräknade körtiden mellan Livermore och Grand Canyon till 14 timmar så gick vi upp vid femtiden. Vi lyckades nästan klara vårt mål att köra iväg klockan sex, men återigen fick jag dörrhandtaget i handen när jag låste dörren på framsidan. Efter lite reparationer kom vi i alla fall iväg 6:20.

Bilfärden söderut gick snabbt och lätt. Trafiken var lugn. Efter tio mil körde vi in i Kaliforniens största jordbruksdistrikt, Central Valley. Under de följande trettio milen var vägen hela tiden kantad av fruktträd i långa symmetriska rader. Ganska långtråkigt. Till slut lämnar vi Cental Valley, svänger österut och landskapet ändrar omedelbart karaktär. Från platt och grönt till är det nu torrt och kuperat. Tio mil senare är vi inne i öknen. Temperaturen stiger snabbt till över 30 grader.

Vi gör en snabb avstickare till Edwards Air Force Base, flygvärldens motsvarighet till klättervärldens El Capitan. Edwards är amerikanska flygvapnets testbas och ett ställe som alla flygintresserade tonåringar drömmer om. Det tog mer än femton år, men till slut stod jag på Muroc Road med basen framför mig. En pojkdröm som uppfylldes. Strax efterår kör vi också förbi Mojave Airport, där man ställer upp och konserverar trafikflygplan som inte används. Det står säkert fyrtio flygplan uppställda på en ganska liten betongplatta. Det var från Mojave som den första civila rymdfärden företogs 2004.

Några mil efter Mojave och Edwards inser vi att kör bredvid den klassiska vägen Route 66, som en gång band samman Loa Angeles med Chicago. Route 66 är sedan länge ersatt med moderna motorvägar som har andra vägnummer. Genom ett stort antal böcker och filmer har vägen blivit legendarisk. Vägen är smal och dålig, men det är riktigt häftigt att faktiskt köra på den. När vi dessutom finner "Route 66" målat på vägen måste vi bara stanna och fotografera lite.

Vi närmar oss gränsen mot Arizona och temperaturen har stigit till 100F, eller 37C. Vi korsar Coloradofloden vid Lake Havasu och är plöstligt i Arizona. Vi tar en kort paus och kör ned till Coloradofloden. Temperaturen är nu 107F, eller nästan 42 grader. Varken jag eller Per har varit med om en så hög temperatur förrut. Luften är fuktig och det är vindstilla. Svetten börjar rinna så fort vi stiger ur bilen. Vi har tydligen stannat vid ett riktigt tillhåll för bikers. Överallt ser vi motorcyklar parkerade, och det är enbart HDs. Floden är full av snabba motorbåtar. Här gäller det att ha snabbast båt, biffigast motorcykel och störst muskler. En tjej med gigantiska silikontuttar verkar också vara åtråvärt. Vi skakar på våra huvuden, lämnar spektaklet och kör vidare. Vi har fortfarande femtio mil kvar.

Öknen verkar aldrig ta slut. Temperaturen minskar lite, ned till runt 35 grader. Till slut är det dags att svänga av norrut, nu är det bara tio mil kvar. Spänningen i bilen stiger. Vi passerar ett flygmuseum. Utanför står en Lockheed Constellation i luftvärdig skick. Det är MacArthurs gamla plan, tufft!

Plötsligt och oväntat kör vi in i en skog. Vi som trodde att det skulle vara öken hela vägen... Förutom träden är det helt platt, inte tillstymmelse till någon Canyon. Vi inser att TomToms gissning på 14 timmars körtid var överdriven, vi kan faktiskt komma fram på runt tretton timmar, inklusive alla pauser. Det betyder att vi har chans att komma fram innan solnedgången. Det blir en kamp mot klockan, men vi vinner!

19:20 rullar vi in i Grand Canyon Nation Park. Vi tar sikte på den närmaste utsiktspunkten. Trots att vi vet att canyonen bara är några hundra meter bort finns det inget som tyder på att det ska finnas något annat än träd där. Vi kör in på parkeringen och anar att det är något bakom träden. Vi lämnar bilen går mot utsiktplatsen. Plötsligt försvinner träden och vi tappar andan. Alla har vi sett bilder på Grand Canyon, men inget kan ändå förbereda dig på att se den i verkligheten. Synen är enorm. Det är mer än 1,5 kilometer ned till floden och mer än en mil till andra sidan. Fantastiskt! Klipporna och formationerna lyser är gyllenröda i den nedåtgående solen. Vi bara står och gapar. Att beskriva vår utsikten och våra känslor går inte. Vi har kört över 120 mil på tretton timmar och till slut står vi på kanten till Grand Canyon och ser solen sakta försvinna. Vi har alla tre ett fånigt leende på läpparna när vi till slut går tillbaka bilen.

Vi somnar tröttna men mycket nöjda.