Söndag: ner i Grand Canyon

Klockan ringer redan fem på morgonen eftersom vi vill se soluppgången. Vi tar snabbt på oss våra kläder och går iväg. Tyvärr är vår karta inte skalenligt ritad, istället för några hundra meter till kanten är det mer än en kilometer. Som tur är hinner vi fram i tid. Själva soluppgången är som allt annat på vår resa - fantastisk och obeskrivbar.

Efter frukost beger vi oss först till affären för att köpa var sin hatt som skydd mot solen. Vi hoppar sedan på bussen som tar oss till stigen South Kaibab Trail. Vi börjar följa stigen nedåt. Det går långsamt, men inte för att stigen är svår eller för att det är jobbigt. Vi stannar hela tiden för att beundra och fotografera utsikten. Efter en stund når vi Ohh-Ahh Point, namngiven efter det vanligaste reaktionen när man ser utsikten öppna upp sig.

Vi fortsätter nedåt och en timme efter att vi startat är vi framme vid Cedar Ridge, den första rastplatsen. En termometer visar på 27C, så temperaturen är ännu låg. Vi fortsätter nedåt. Stigen är inte längre lika brant, vi följer en ås och går runt O´Neill Butte, en slags kulle. Strax efter att vi passerat kullen möter vi ett multåg på väg upp ur kanjonen. I några av packväskorna ser vi ryggsäckar, mot betalning kan man få sin packning transporterad upp ur kanjonen.

Stigen är hela tiden bred och välunderhållen. Ju längre vi går, desto dammigare blir den. Snart är våra skor, strumpor och byxbenen helt röda av dammet. Efter två timmar når vi fram till Skeleton Point, som ligger i slutet av åsen. National Park Service anser att man ska vända här, men det tycker inte vi. Nedanför ringlar sig stigen fram med täta serpentinsvängar. På mindre än tre kilometer förlorar vi 400 höjdmeter. Efter en stund är vi nere på den stora slätten, ungefär tusen meter under kanten på kanjonen. Vi fortsätter framåt mot The Tipoff, den sista ravinen innan Coloradofloden.

En bit innan Tipoff går vi om tre personer, två kvinnor och en man. En av kvinnorna är över sjuttio år och och verkar vara mamma till någon av de två andra. Hon går mycket långsamt och måste stanna till varje gång hon måste ta ett steg nedåt, från t ex en sten. Vi tittar förundrat på varandra och skakar på våra huvuden. Det är en mycket lång väg tillbaka och vi förstår inte hur den gamla tanten ska kunna ta sig upp igen.

The Tipoff visar sig ligga längre bort än vi trott, så istället för att gå hela vägen dit tar vi lunchpaus vid den första platsen där vi kan se Coloradofloden långt nedanför oss. Precis när vi börjar bli redo att fortsätta så kommer den gamla kvinnan. De ska tydligen gå hela vägen till The Tipoff! Vi valde att inte göra det eftersom vi tyckte det var för långt. Temperaturen är nu över trettio grader och det finns inget vatten någonstans längs stigen. Det tog oss tre timmar att ta oss till platsen där vi ätit lunch. Det andra sällskapet måste ha hållit på i minst fem timmar och har inte speciellt stor packning (dvs troligen ganska lite vatten). Vi ser ingen som helst möjlighet för den gamla tanten att ta sig upp igen. Det är alldeles för långt och för varmt. När vi går därifrån hoppas vi alla tre att det inte tantens barn som tvingat ned henne i kanjon, utan att det är hon själv som velat gå ned så här långt. Men vi tvivlar på. (Stigarna patrulleras regelbundet av rangers, så vi känner att vi ändå kan fortsätta, trots tantens framtida problem).

Vi går tillbaka några hundra meter och viker sedan in på en ny stig (Tonto Trail) som går parallellt med floden. Stigen är ganska liten, men vi har inga problem att följa den. Här är det mycket mindre folk och det känns som att vandra ute i vildmarken. Vi passerar ett Joshua Tree som blommar, vackert. Nu börjar det bli ordentligt hett (40C) och trots att stigen är relativt platt så är det riktigt jobbigt. Utan våra hattar hade det varit outhärdligt. Efter ett tag slutar vi helt att prata. Vi kämpar på, men det känns som att vi inte kommer närmare vårt mål, Indian Gardens och Bright Angel Trail som ska ta oss upp hur kanjonen. Vi tvingas hela tiden gå runt små kanjoner som är vinkelräta mot floden. Fågelvägen är avståndet mindre än tre kilometer, men med alla omvägar behöver vi gå mer än sju kilometer i hettan. Per och Henrik börjar dessutom få lite dåligt med vatten.

Efter två mycket jobbiga timmar ser vi till slut en stig komma upp ur en ravin - Bright Angel Trail. Vi följer stigen med ögonen kan nu också se Indian Garden, en grön oas mitt i det torra och grå ökenlanskapet. Tjugo minuter senare sitter vi skuggan av några stora träd, men nypåfyllda vattenflaskor och en powerbar i handen. Underbart. Samtidigt driver lite moln in och vinden börjar blåsa. Temperaturen sjunker ned till mindre än 35C.

Efter en knapp timme är vi redo att fortsätta upp längs Bright Angel. Stigen går långsamt uppåt och vi närmar oss kanten på ravinen. Trots vi är mindre än sexhundra meter från bergväggen har vi ingen aning var stigen går upp. Det är så brant att det är svårt att ens tänka sig att någonstans så går det en stig upp till kanten av kanjonen, sjuhundra meter ovanför oss. Stigen vänder brant uppåt i korta och täta serpentinsvängar. Det är jobbigt, men inte lika tufft som när vi gick nere på slätten, den lägre temperaturen gör underverk. På vägen upp finns två rastplatser och vi stannar på båda. Vid den sista möter vi också en ranger som kontrollerar om vi är kapabla att ta oss upp. Det är vi så klart. Den sista biten upp känns som den lättaste och snart börjar stigen plana ut. Vi passerar genom en uthuggen tunnel och ser kanten på kanjonen femtio meter framför oss. Vi är tillbaka! Solen har nästan gått ned, det är 9,5 timmar sedan vi startade och vi har gått ungefär 25 kilometer samt 1000 höjdmeter. Allt i tryckande värme. En fantastisk dag!