Onsdag: Las Vegas - Death Valley - LA

Onsdagen börjar, på inrådan av Yngve, med frukostbuffé på Bellagio, som ligger mitt emot vårt kasino. Vi äter och äter. En kock gör fantastiska omeletter med ingredienser som man själv får välja. Vi äter yoghurt, pannkakor, korv, bacon, bakverk, melon, jordgubbar, smörgåsar, stekt potatis, wok och säkert några rätter som jag nu glömt. Den bästa frukost som någon av oss ätit. Vi blir inte hungriga igen förrän tolv timmar senare...

Efter frukosten går vi lite i Bellagios fantastiska inomhusträdgård. Vi går sedan tillbaka till vårt kasino, checkar ut och beger oss på en liten avstickare österut - till Hoover Dam. Dammen var världens största när den byggdes under depressionen på 30-talet. Per, med vattenkraft-gener, har verkligen sett fram emot besöket. Tyvärr blir han lite besviken, dammen är inte alls lika stor som han föreställt sig. Den är faktiskt inte mycket större än Glen Canyon Dam som vi såg för några dagar sedan. Och svår att fotografera är den också. Men det är kul att ha sett och gått på den.

Vi kör tillbaka mot Las Vegas, men fortsätter vidare österut. Vi är på väg till Death Valley National Park. Till en början går vägen genom en riktigt smal dal med höga berg på båda sidor. Och så plötsligt, från en sekund till en annan, så befinner vi oss på en gigantisk slätt. Bakom oss tornar en mur av berg upp sig, det är svårt att förstå att det faktiskt går in en väg där. Bilfärden tar längre tid än vi förväntat oss eftersom vägen snabbt blir smal och liten. Vi vill komma in i parken söderifrån för att se så mycket som möjligt av den. Vi kär i ett ökenlandskap och passerar enstaka små byar. För mig är det den längsta transportsträckan under hela resan. Till slut närmar vi oss parken. Jag tillbringade tre dagar i Death Valley i november 2005 tillsammans med Jacob. När jag då lämnade parken så tänkte jag att hit kommer jag aldrig mer. Det tog mindre 18 månader innan jag var tillbaka i parken.

Temperaturen har hittills varit ganska låg, men när vi kör i parken och börjar den långa nedfärden till dalens botten så börjar den stiga. När vi kör in i parken befinner vi oss cirka 1000 möh. Dalens botten ligger 86,5 meter under havsytan - den lägsta punkten på det västra halvklotet. Det är också den varmaste, det är bara en gång i Libyen som man mätt upp en högre temperatur.

Dalen är känns lika steril som förra gången jag var här. Det kan faktiskt regna ibland. Efter ett ordentligt regnväder så kan stora delar av dalen fyllas av blommar. Men sådan tur har inte vi. Istället börjar det blåsa ordentligt. Vi gör ett stopp när vi för första gången stöter på den stora saltsjön. Nästan hela södra halvan av Death Valley är en uttorkad saltsjö. Det är vitt så långt ögat når. Utan solglasögon så måste man blunda. De fula bilspåren efter någon som sladdad i saltet finns fortfarande kvar, nu liksom 2005.

Vi fortsätter mot Badwater, den lägsta punkten i dalen. Det är också i Badwater som det är som varmast (även om den officella temperaturen mäts några mil längre bort). Vid Badwater finns det faktiskt alltid en liten yta med öppet vatten, kanske 20x30 meter. I den lilla pölen lever en snigel som inte finns någon annanstans i världen. Snacka om hårda levnadsförhållanden. Temperaturen är nu 100F, dvs 37C. Vi går ut några hundra meter på saltsjön, som är torrare än förre gången då jag var här. Då var det på sina ställen en tjock saltvällning, men nu är allt torrt. Det blåser riktigt kraftigt, det säkert storm i byarna. När jag sätter mig på huk och fotograferar är det svårt att få horisonten rak. Vi går tillbaka till bilen och fortsätter norrut.

När vi var på in i dalen så sa Per - "det vore kul att få vara med om en riktig sandstorm". Hans önskan blir nu sann. Till vänster om vägen, över sjön, håller ett stort sandmoln på att bildas. Som tur är så rör de sig parallellt med vägen, inte mot den. Vi fortsätter en bit norrut innan vi svänger av österut för en avstickare till Zabriske Point, en av de mest fantastiska platser som jag besök. Zabriskie Point består av torkad lera, som av erosionen bildat ett gytter av åsar ner mot dalen (vi är nu 300 meter över den). Vid kanten sticker en topp upp, Manly Point. När vi lämnar bilen har vi svårt att gå - så mycket blåser det. Ingen av oss har någonsin varit med om så kraftig vind förrut. Vi gissar på att det är orkanstyrka. Vi kämpar oss upp för den lilla höjd som är Zabriskie Point. Nedanför oss breder gyttret av åsar ut sig. Det är väldigt vackert i vanliga fall, men vinden ger det en extra dimension. Sanden sveper fram över åsarna. Över kanten mot dalen reser ett gigantiskt sandmoln, flera hundra meter högt. Otroligt.

Vi lämnar Zabriskie Point och kör ned mot dalen. I Furnance Creek, själva centrum i dalen ska den finnas två geocachar som loggas genom att man svarar på några frågor. Jag hoppar ut bilen för att leta upp ett serienummer på ett gammalt tåg. Sanden är överallt, jag står mitt i sandstormen och inser att det är lönlöst att försöka hitta serienumret. Vi fortsätter en kort bit norrut innan vi svänger västerut för att korsa dalen. Som tur är har det mesta av det stora sandmolnet redan passerat vägen.

Efter en liten stund kommer vi till ett område med stora och permanenta sanddyner. Bakom sandynerna ser vi de omgivande bergen insvepta i det stora sandmolnet. Det är en otrolig syn som inte kan beskrivas. Bland det mest fantastiska jag sett. Vi stannar och fotograferar men inga bilder kan göra synen rättvisa. Några dagar senare letar jag efter väderdata och upptäcker att en jetström vänt ned mot jordytan. Inte så konstigt att det blåste så mycket. Värmen i dalen måste dessutom ha förstärkt vinden. Vinden var så stark att vindrutan på bilen permanent skadades av sanden.

Vi fortsätter västerut och kör upp genom bergen. Det är lång uppförsbacke, den planar först ut 1500 möh. Nedvägen är krokig och plötsligt känner Henrik, som kör, hur bilen börjar vibrera. Har vi fått punktering? Turligt nog är det bara en överhettad bromskiva som utvidgat sig något. Efter att den fått svalna en stund så kan vi fortsätta.

Vi lämnar Death Valley och vänder söderut, mot LA. Solen har gått ned och det blir snabbt mörkt. Vi ser en blodröd fullmåne resa sig i öster. All sand i luften gör den otroligt vacker, den har ungefär samma färg som vid en månförmörkelse. Jag sitter försjunken i tankar samtidigt som jag beundrar månen. Plötsligt får jag se ett skarp och grönaktig ljus på himlen, lite till höger om månen. Ljuset lämnar en svans efter sig och rör sig snabbt ned mot marken. "Fackla", ropar jag instinktivt samtidigt som jag pekar ut genom bilrutan (vi kör längs miltärt vapentestområde för flygplan och jag tror att det är en motmedelsfackla som ett flygplan släppt ned). Men det är ingen fackla, det är den största meteor jag sett och den visar sig bredvid en otrolig fullmåne...

Vi fortsätter söderut och börjar faktiskt bli lite hungriga, ingen av oss har ätit något sedan frukost. Vi tuggar i oss lite morötter innan vi stannar till på McDonalds i California City. California City anlades efter andra världskriget och skulle bli den tredje största staden i Kalifornien, efter LA och San Francisco. Så blev det inte. Man var dock så säker på att det skulle bli en storstad att man anlade och asfalterade gator för en riktigt stor befolkning. Öknen runt California City är därför fylld med en stor mängd asfalterade och namngivna gator som sakta täcks av sanden...

Vi börjar närma oss LA och vägen blir gradvis större. Från en fil blir den dubbelfilig, trippelfilig och till slut sexfilig. Vi kör mot Beverly Hills, eftersom det är närmast dit (det känns också säkrast). Vi letar upp ett hotell från en av de billiga kedjorna och kör av motorvägen. Framför oss reser sig en liten skyskrapa. Per blir alldelels till sig, det är ju Nakatami Plaza från Die Hard 2 (vad huset egentligen heter har vi ingen aning om). Det första hotellet är fullt, men det andra har ett ledigt rum. Klockan är över midnatt och vi somnar snabbt.