Tidsdag förmiddag: Angels Landing

Tisdagen är nog den mest kontrastrika dag som jag någonsin kommer att uppleva. Tisdagen innehåller också det som jag mest sett fram emot på resan, Angels Landing. Nästan längst in i Zion (om man åker buss) gör Virgin River en u-sväng, ungefär i formen av en hästsko. Mitt i u:et står ett smalt, brant och drygt fyrahundra meter högt berg. Det är Angels Landing. Panoramautsikten måste vara helt otroligt där uppe, med floden och dalen nedanför sig på tre av fyra sidor.

Tyvärr är det inte helt enkelt att ta sig upp på toppen av Angels Landing. Tre av sidorna är i princip lodräta och längs den fjärde går en smal kam, med stup på båda sidorna. Det är längs kammen vi ska vandra.

Första biten är lätt, stigen är inte speciellt brant men den går ändå i serpentinsvängar. Vi kommer snabbt fram till den södra sidan av berget, där stigen svänger västerut och blir lite brantare. Efter tag vänder den norrut igen och vi går ni i en smal och hög ravin, Refrigerator Canyon. Bergssidorna har fått fantastiska former från vattnet som en gång i tiden forsade fram här.

Plöstsligt är vi framme vid Walter´s Wiggles, 21 branta och skarpa serpentinsvängar som ska ta oss upp för en mycket brant bergvägg (titta på den bilden, i bakgrunden ser man också kammen som vi ska vandra på). Vid foten av bergväggen stöter vi på två amerikanska vandrare som vi börjar prata med. Det visar sig att en av dem har en syster som bor i Göteborg. Under hela resan har vi dagligen stött på personer med anknytning till Sverige, men vi verkar aldrig få träffa en annan svensk. Vandringen längs serpentinerna går fort och lätt, amerikanerna är trevliga och har mycket att berätta.

Lite drygt halvägs upp till toppen får vi åter se ut över dalen och utsikten är redan fantastisk. Vi ser också kammen som vi ska följa, den ser riktigt smal ut. Tittar vi noga så kan vi se en hel del personer som försiktigt går längs den. En av amerikanerna säger att om han vetat om hur smal kammen är så skulle han aldrig följt med upp. Vi tar en kort paus innan vi går fram mot kammen.

Stigen är inte direkt svår att gå på. I de branta partierna finns dessutom steg som är uthuggna ur klippan. Utmaningen är i istället psykisk, ibland är kammen bara två meter bred och på båda sidorna stupar det brant nedåt. Att det nästan hela vägen finns en kedja att hålla sig hjälper föga om man är rädd för att trampa snett eller snubbla. För mig som klättrat en del i Alperna är det inga större problem, men Henrik och Per har det jobbigare (precis som jag hade det de första gångerna i Alperna). Vi tar det lugnt och försikigt och plötsligt har vi kommit halvvägs längs kammen. Vi ser en liten platå med en ensam tall och tar en kort rast.

Efter rasten fortsätter vi uppåt. Vi möter en hel del folk och det är roligt att titta på deras olika stilar när de tar sig ned. Några springer fram som bergsgetter medan andra mest hasar sig nedåt på rumpan. Vi kommer närmare kammen och lutningen avtar något. Kammen blir bredare, vi är uppe! Vi vandrar långsamt längs toppplatån tills vi kommer fram till spetsen av den. Där sitter redan de två amerikanerna som vi tidigare hade sällskap med. Vi sätter oss bredvid dem och låter oss hänföras. För mig som älskar berg är bergen och dalen runt mig vackrare än Grand Canyon. På tre sidor nedanför mig flyter Virgin River fram mellan lodräta och röda klippväggar. En buss rullar långsamt fram på vägen långt nedanför mig. Helt otroligt, obeskrivbart.

Vi äter lite mat - några Powerbars och lite morötter. Amerikanerna tycker det är alldeles för lite och bjuder oss på hårt bröd med inlagd fisk och selleri med jordnötssmör. De halar upp en karta och berättar var och hur de ska vandra de närmaste dagarna. De ska till Kolob Canyon, ett område i parken som besöks av långt färre människor än dalen nedför oss. Höjdkurvorna på kartan tyder på ett mycket dramatiskt och vackert landskap, jag vill också ta mig dit en dag.

Tiden på toppen går alldeles för fort och det är dags att gå ned. Molnen har blivit lite mörkare och det börjar regna lätt när vi kommit ungefär halvvägs ned. Trots att man nu bättre ser hur brant det verkligen är på sidorna av stigen, så märks det att både Per och Henrik tappat lagom mycket respekt för exponeringen. När vi lämnat kammen kommer en dam fram till oss och berättar att hon fäljt hela vår nedväg i en kikare. Hon tyckte det var riktigt spännande att se oss promenera ned. Vi tar oss snabbt ned till botten av dalen och Virgin River.

Klockan har bara 13:00, så vi ligger bra till tidsmässigt. Innan vi lämnar parken beger vi oss därför mot Emerald Pools, några som pooler med ett lite grönaktigt vatten. De är så klart vackra, men i jämförelse med Angels Landing bleknar de ordentligt. Vi tar bussen tillbaka till bilen (som den här gången har dörrarna stängda) och lämnar parken för den här gången. Jag kommer att försöka åka tillbaka till Zion nästa år också, den smala och branta dalen med sina röda klippor har fångat mig.

Måndag: Grand Canyon till Zion

Vi tar sovmorgon och går upp först klockan sju. Gårdagen var jobbig och vi känner att vi inte orkar gå upp klockan fem tre dagar i rad. Strax innan klockan nio lämnar vi Grand Canyon Village och kör österut. Innan vi lämnar parken hinner vi med att stanna på fyra olika utsiktspunkter. Utsikten är så klart magnifik och vi kan vid flera tillfällen också tydligt se Coloradofloden, något som inte gick vid Grand Canyon Village. Vi det sista stoppet, Desert View, byggde man på 1930-talet ett vakttorn i "indiansk" stil. Jag var rädd att det skulle vara riktigt illa, men det var faktiskt ganska smakfullt byggt.

Efter att vi lämnat parken kör vi en stund parallellt med lilla Coloradofloden som också har en imponerande kanjon (gigantisk med svenska måtte, jätteliten med amerikanska...). Vi gör ett kort stopp för att titta på den också. Landskapet kan bäst beskrivas som stort och mäktigt. Det är öken och överallt sticker mer eller mindre stora bergknallar upp. Vi kör förbi grushögar som är hundra meter höga. Det här är indianland (Navajo) och det märks, det är fattigt. Husen är slitna och det ligger skräp och bråte överallt där det finns några hus. Längs vägen finns otaliga stånd som säljer indianrelaterade saker och konstverk.

Halvvägs till Zion National Park kör vi in i Grand Staircase National Monument, som man kan säga är att antal mycket skarpa och branta åsar (ungefär som en trappa). Intressant och vackert. När vi kör in i den lilla staden Page för att äta och tanka, så dyker det plötsligt upp två jetflygplan. Det visar sig vara två L-39 Albatros, ett tjeckiskt skolflygplan som användes av hela Warzawapakten. Numera är det ett ganska vanligt privatplan. I Page ligger också Glen Canyon Dam, en kontroversiell damm som kraftigt har försämrat förhållandena för djur och växter i Coloradofloden.

Vi fortsätter mot Zion och vid fyratiden närmar vi oss parken. Vägen i parken i fantastisk, den ringlar sig fram i en blandning av en dal och en ravin. Bergsidorna omkring oss har otroliga former, de är avrundade och mjuka efter att ha blivit slipade av vatten under tiotusentals år. De är omväxlande vita och röda.

Vi stannar strax innan tunneln som leder in i parken för att gå till utsiktspunkten Zion Overlook, en promenad på en dryg kilometer. Vi får se en underbar dal omgiven av röda bergväggar. Nere i dalen slingrar sig vägen och en liten flod fram. Och det här långt ifrån den finaste dalen i parken. När vi kommer tillbaka till bilen ser vi att den ena bildörren står öppen - vi har glömt att stänga den. Som tur var är alla våra saker kvar.

Vi kör in i parken genom tunneln, en gång USAs längsta. I huvuddalen. som ligger precis norr om den vi precis såg ut över, får man inte köra bil. Istället tar får vi åka buss in i dalen. Känslan är ungeför som första gången jag åkte in i Yosemite. Bergen är lägre än i Yosemite, men eftersom dalen är trängre än Yosemite så känns de lika höga. Till skillnad mot Yosemite är bergen helt röda, otroligt vackert. På vägen in i dalen passerar en vild och kacklande kalkon. Vi stiger av vid hållplatsen längst in i dalen och vandrar längs en stig som heter Riverside Trail. Stigen fortsätter upp längs Virgin River och dalen blir smalare och smalare. Vi passerar en liten våtmark med en typ av grodor som bara finns här. Deras kväkande är högt. Till slut är det bara floden som får plats i dalen, som nu övergått till en ravin, the Narrows. Det går faktiskt att vandra upp längs the Narrows, men vi eftersom vattnet fortfarande är riktigt kallt har vi bestämmt oss för att göra en annan tur under morgondagen.

När vi går tillbaka börjar mörkret falla, speciellt för mig som glömde att ta med mig mina vanliga glasögon från bilen. Jag har bara mina solglasögon med mig... Vi checkar in på vårt hotell och upptäckar att tiden i Utah är en timme före den tid vi är vana med. Normalt borde det sakna det betydelse, men det är lågsäsong, en måndag och efter klockan är över nio. Alla restauranger håller precis på att stänga, det verkar inte finnas någon som är öppen. Vi hänvisas hit och dit ("det finns en öppen restaurang 30 minuter längre bort" osv.). Till slut får vi veta att det finns en öppen restaurang några kvarter längre bort. Vi springer hela vägen dit, den kanske stänger snart, men till vår lycka är den fortfarande öppen. Maten är mexikansk och riktigt god. På vägen tillbaka till vårt motell ser vi några teckning där det står "Welcome Laura Bush". Hon besökte parken tydligen dagen innan.