En Redstoneraket med en Mercurykapsel vid Kennedy Space Center.
tisdag 28 juli 2009
söndag 26 juli 2009
Can you keep a secret?
Yosemite Falls och Merced River i Yosemite National Park.
Som jag skrev för några månader sedan så säljer världens största bildbyrå, Getty Images, några av mina foton. För några dagar dagar sedan fick jag reda på att ett företag i Braslien och en stor reklambyrå i LA (som bla haft IKEAs stora USA-konto) köpt licens till ett av mina foton. Långt ifrån det bästa av mina foton men i någon storts reklamsammanhang kan det säkert fungera. Jag klagar i alla fall inte, även om jag bara får 20% procent av försäljningsumman (ca 600:-).
söndag 19 juli 2009
Uppsala C - Stockholm C
De senaste åren har jag genomfört tre Vätternrundor, två Vasalopp, två Lidingölopp och ett Lidingö Ultra. Men inget av loppen har varit så jobbigt som gårdagens löpning mellan Uppsala C och Stockholm C.
Träningspasset (ja, det var ett träningspass) organiserades av Peter Lembke på Team Fakta. Jag läste om det redan innan min ultradebut i maj och kände redan då att det var något som jag var tvungen att testa. Ungefär trettio löpare dök upp vid Uppsala C, en salig blandning från yttersta världselit till ultranybörjare som jag själv. Sett till löparmeriter hörde jag till den absoluta botten men det säger ju inget om aktuell kapacitet. Tyvärr har det inte blivit så mycket löpning sedan Lidingö Ultra i början av maj eftersom jag istället spenderat mycket tid på cykeln. Dessutom har mina knän bråkat en hel del och att springa med ryggsäck är inte heller någon favorit. Jag var med andra ord väldigt osäker på min kapacitet och räknade med att ta tåget tillbaka från Knivsta, Märsta eller Upplands Väsby.
Vi lämnar Uppsala C och springer ut mot Sävja, till en början i en stor gemensam grupp. Allt eftersom kilometrarna tickar på så bildas det lite smågrupper. Efter någon mil inser jag det idiotiska med att springa i första gruppen, även om allt kändes bra. Jag hade oroat mig en hel del för att jag skulle springa för fort innan och så ligger jag ändå under 6-minstempo tempo! En tjej, Charlotta, tyckte också att det gick lite för fort så vi bildar en egen liten grupp i en halvmil, trevligt. Vi springer på små vägar och rundar Linnés Hammarby. Vackert!
Utanför Alsike kommer vi ifatt tätgruppen som verkar lite osäkra på vägvalet. Vid korsningen ligger en villa och någon inser att det vore bra att fylla på dricksvatten. Ingen är hemma men kranen till vattenslangen är precis vid ytterdörren så vi tar oss friheten att fylla på våra förråd. Jag tänker först strunta i att fylla på men ångrar mig i sista stund. När jag tar upp vattenpåsen ur ryggsäcken ser jag att det inte ens är en deciliter kvar! Även om solen och värmen inte känts besvärande så har jag ändå druckit nästan två liter. Vi fortsätter sedan till Knivsta som vi når efter 25 kilomers löpning.
I Knivsta köper jag en Coca-Cola och banan innan vi efter tjugo minuter fortsätter mot Märsta. Gruppen splittras snabbt och jag får sällskap av Mats. Tillsammans kämpar vi oss mot Märsta. Klockan börjar närma sig ett och solen gör sig verkligen påmind. Vägarna är lite större och det finns ingen skugga. Jag ser hur min puls kryper högre och högre för att till slut stabilisera sig runt 165-167 slag/minut. Det är runt tjugo slag högre än normalt för tempot som vi håller. Solen och distansen börjar påverka kroppen och det blir inte bättre av att vägen nu är riktigt tråkig. Vi testar att gå några gånger för att jag ska få ned pulsen men det hjälper inte. Strax utanför Märsta är jag riktigt, riktigt trött. Jag tar en kort kisspaus, mest för att få vila några sekunder. Jag bir nästan rädd när jag ser min urin, jag har aldrig varit med om att den varit så gul tidigare. Trots att jag snart druckit över 4 liter så hotar akut vätskebrist. Tågstationen i Märsta är väldigt välkommen när den dyker upp efter nästan 39 kilometers löpning.
I Märsta fyller jag på min tomma vattensäck i en liten turkisk affär. Ägaren är väldigt nyfiken på våra äventyr och mycket hjälpsam. När jag står stilla forsar svetten och ägaren springer iväg och hämtar papper så att jag kan få torka av mig! Under pausen dyker tanken att bryta upp. Det var otroligt tufft in till Märsta, jag har alltid riktigt svårt att springa i värme. Jag slår dock snabbt bort den, jag vet att jag kan ta mig till Upplands Väsby även om det kan ta riktigt lång tid. Dessutom har mitt knä bråkat mindre än förväntat och så jag ju inte uppnått ultradistans (42+ km) ännu. Bara att fortsätta alltså.
Vägen mot Upplands Väsby är precis lika tråkig som vägen till Märsta. Målet är McDonalds vid E4, några kilometer innan Upplands Väsby. Till en början springer jag tillsammans med Mats men efter ett tag måste jag släppa iväg honom. Solen och värmen är fortfarande otroligt jobbig och jag känner att mina krafter är på upphällningen. Pulsen skenar fortfarande och varje steg känns jobbigt. De långa raksträckorna gör att det känns som att man står stilla. Efter en evighet ser jag McDonalds i fjärran - i slutet på raksträckan som aldrig tar slut. Till slut är jag ändå framme, efter nästan 49 km. Både fysiskt och psykiskt är jag mer eller mindre knäckt.
Jag nästan stapplar in i värmen på McDonalds. Japp, det är ännu varmare inne på McDonalds. Svetten forsar och jag undrar hur många personers aptit som förstörs av mitt miserabla yttre. Maten och skuggan ger mig tillbaka lite krafter men psykiskt är jag fortfarande tom. Det blir inte bättre när Ken säger att han ska ta pendeln från Upplands Väsby, då har jag ju sällskap till tåget om jag skulle bryta. Samtidigt vet jag att jag kommer att ångra mig om jag bryter - om några timmar kommer jag vara piggare igen och undra om jag ändå inte skulle ha kunnat klarat av att ta mig till Stockholm. Mats är också ordentligt trött och funderade ett tag på att bryta. Hans ord "jag är inte rädd att gå om det behövs" fäller avgörandet - jag ska vidare!
Tunna slöjmoln skymmer solen ibland men det hjälper inte så mycket. Kroppen är oroligt tung och jag tar korta gåpauser då och då. De snabba löparna försvinner fort och jag hamnar någonstans strax bakom mitten. Fyra-fem löpare springer lite fortare än mig men eftersom ingen av dem har GPS så måste de hela tiden vänta in mig för vägbeskrivning. När vi närmar oss Norrviken ser jag hur spåret försvinner på min GPS och därmed möjligheten att navigera själv. Vi får vänta in Peter eftersom han nu är den enda med vägbeskrivning. Vi är nu runt tio löpare som tillsammans tar oss ner mot Norrviken. De snabbare löparna (de som jag hjälpte med vägen) försvinner bort när vi stannar en kort stund vid en badplats. Jag är fortfarande riktigt trött och orkar bara lägga mig i gräset medan de andra svalkar sina fötter.
Vi gör ett litet längre stopp efter 62 km på en mack i utkanten av Sollentuna. Efter vattenpåfyllningen fortsätter vi in i Sollentuna. Vi passerar en pensionär som stannar och hejar på oss. Peter hojtar spontant "Uppsala-Stockholm!". Döm om vår förvåning när han svarar "jag vet, jag såg er i Märsta"! Vi passerar också vändpunkten för det olympiska marathonloppet 1912 och tar en obligatorisk gruppbild. Alla i gruppen är nu ordentligt trötta så vi gör ett nytt stopp på en mack bara 6 km efter det förra stoppet.
Solen står nu lägre på himlen och jag börjar få tillbaka lite av mina krafter. Samtidigt blir så klart kroppen tröttare och tröttare men jag mår ändå klart bättre än under den kritiska perioden tidigare under dagen. Vi fortsätter mot Ulriksdal och tar ett sista stopp framför slottet. Vi springer ned mot Brunnsviken och följer den mot Sveavägen. Nu är det inte långt kvar!
Vi spurtar längs Sveavägen i sub6-fart och snart ser vi Sergels torg framför oss. Känslan är fantastisk och Mats ropar "nu är det nära!". Vi gör ett kort fotostopp vid torget innan vi svänger mot Centralen. Jag märker att mitt höger knä inte fungerar som det ska, jag får springa småhaltandes men vad gör väl det när det bara är 500 meter kvar. Vi korsar Vasagatan och så är vi framme! Efter dryga 81 km! Löptiden blev för mig precis 9h och bruttotiden knappt 11:40.
Jag är otroligt nöjd med löpning. Visst trodde jag att jag kunde fixa hela distansen under bra förhållande men med tanke på förutsättningarna så räknade jag med hoppa av senast i Upplands Väsby. När jag sprang ett långpass på asfalt med ryggsäck för en vecka sedan så övervägde jag faktiskt att inte ens starta... Stort tack till Peter för ett riktigt häftigt och utvecklande träningspass. Det är också hans foton som ni ser i posten.
Uppsala C - Stockholm C (ultrarunning) at EveryTrail
Map created by EveryTrail: Geotagging Community
Träningspasset (ja, det var ett träningspass) organiserades av Peter Lembke på Team Fakta. Jag läste om det redan innan min ultradebut i maj och kände redan då att det var något som jag var tvungen att testa. Ungefär trettio löpare dök upp vid Uppsala C, en salig blandning från yttersta världselit till ultranybörjare som jag själv. Sett till löparmeriter hörde jag till den absoluta botten men det säger ju inget om aktuell kapacitet. Tyvärr har det inte blivit så mycket löpning sedan Lidingö Ultra i början av maj eftersom jag istället spenderat mycket tid på cykeln. Dessutom har mina knän bråkat en hel del och att springa med ryggsäck är inte heller någon favorit. Jag var med andra ord väldigt osäker på min kapacitet och räknade med att ta tåget tillbaka från Knivsta, Märsta eller Upplands Väsby.
Vi lämnar Uppsala C och springer ut mot Sävja, till en början i en stor gemensam grupp. Allt eftersom kilometrarna tickar på så bildas det lite smågrupper. Efter någon mil inser jag det idiotiska med att springa i första gruppen, även om allt kändes bra. Jag hade oroat mig en hel del för att jag skulle springa för fort innan och så ligger jag ändå under 6-minstempo tempo! En tjej, Charlotta, tyckte också att det gick lite för fort så vi bildar en egen liten grupp i en halvmil, trevligt. Vi springer på små vägar och rundar Linnés Hammarby. Vackert!
Utanför Alsike kommer vi ifatt tätgruppen som verkar lite osäkra på vägvalet. Vid korsningen ligger en villa och någon inser att det vore bra att fylla på dricksvatten. Ingen är hemma men kranen till vattenslangen är precis vid ytterdörren så vi tar oss friheten att fylla på våra förråd. Jag tänker först strunta i att fylla på men ångrar mig i sista stund. När jag tar upp vattenpåsen ur ryggsäcken ser jag att det inte ens är en deciliter kvar! Även om solen och värmen inte känts besvärande så har jag ändå druckit nästan två liter. Vi fortsätter sedan till Knivsta som vi når efter 25 kilomers löpning.
I Knivsta köper jag en Coca-Cola och banan innan vi efter tjugo minuter fortsätter mot Märsta. Gruppen splittras snabbt och jag får sällskap av Mats. Tillsammans kämpar vi oss mot Märsta. Klockan börjar närma sig ett och solen gör sig verkligen påmind. Vägarna är lite större och det finns ingen skugga. Jag ser hur min puls kryper högre och högre för att till slut stabilisera sig runt 165-167 slag/minut. Det är runt tjugo slag högre än normalt för tempot som vi håller. Solen och distansen börjar påverka kroppen och det blir inte bättre av att vägen nu är riktigt tråkig. Vi testar att gå några gånger för att jag ska få ned pulsen men det hjälper inte. Strax utanför Märsta är jag riktigt, riktigt trött. Jag tar en kort kisspaus, mest för att få vila några sekunder. Jag bir nästan rädd när jag ser min urin, jag har aldrig varit med om att den varit så gul tidigare. Trots att jag snart druckit över 4 liter så hotar akut vätskebrist. Tågstationen i Märsta är väldigt välkommen när den dyker upp efter nästan 39 kilometers löpning.
I Märsta fyller jag på min tomma vattensäck i en liten turkisk affär. Ägaren är väldigt nyfiken på våra äventyr och mycket hjälpsam. När jag står stilla forsar svetten och ägaren springer iväg och hämtar papper så att jag kan få torka av mig! Under pausen dyker tanken att bryta upp. Det var otroligt tufft in till Märsta, jag har alltid riktigt svårt att springa i värme. Jag slår dock snabbt bort den, jag vet att jag kan ta mig till Upplands Väsby även om det kan ta riktigt lång tid. Dessutom har mitt knä bråkat mindre än förväntat och så jag ju inte uppnått ultradistans (42+ km) ännu. Bara att fortsätta alltså.
Vägen mot Upplands Väsby är precis lika tråkig som vägen till Märsta. Målet är McDonalds vid E4, några kilometer innan Upplands Väsby. Till en början springer jag tillsammans med Mats men efter ett tag måste jag släppa iväg honom. Solen och värmen är fortfarande otroligt jobbig och jag känner att mina krafter är på upphällningen. Pulsen skenar fortfarande och varje steg känns jobbigt. De långa raksträckorna gör att det känns som att man står stilla. Efter en evighet ser jag McDonalds i fjärran - i slutet på raksträckan som aldrig tar slut. Till slut är jag ändå framme, efter nästan 49 km. Både fysiskt och psykiskt är jag mer eller mindre knäckt.
Jag nästan stapplar in i värmen på McDonalds. Japp, det är ännu varmare inne på McDonalds. Svetten forsar och jag undrar hur många personers aptit som förstörs av mitt miserabla yttre. Maten och skuggan ger mig tillbaka lite krafter men psykiskt är jag fortfarande tom. Det blir inte bättre när Ken säger att han ska ta pendeln från Upplands Väsby, då har jag ju sällskap till tåget om jag skulle bryta. Samtidigt vet jag att jag kommer att ångra mig om jag bryter - om några timmar kommer jag vara piggare igen och undra om jag ändå inte skulle ha kunnat klarat av att ta mig till Stockholm. Mats är också ordentligt trött och funderade ett tag på att bryta. Hans ord "jag är inte rädd att gå om det behövs" fäller avgörandet - jag ska vidare!
Tunna slöjmoln skymmer solen ibland men det hjälper inte så mycket. Kroppen är oroligt tung och jag tar korta gåpauser då och då. De snabba löparna försvinner fort och jag hamnar någonstans strax bakom mitten. Fyra-fem löpare springer lite fortare än mig men eftersom ingen av dem har GPS så måste de hela tiden vänta in mig för vägbeskrivning. När vi närmar oss Norrviken ser jag hur spåret försvinner på min GPS och därmed möjligheten att navigera själv. Vi får vänta in Peter eftersom han nu är den enda med vägbeskrivning. Vi är nu runt tio löpare som tillsammans tar oss ner mot Norrviken. De snabbare löparna (de som jag hjälpte med vägen) försvinner bort när vi stannar en kort stund vid en badplats. Jag är fortfarande riktigt trött och orkar bara lägga mig i gräset medan de andra svalkar sina fötter.
Vi gör ett litet längre stopp efter 62 km på en mack i utkanten av Sollentuna. Efter vattenpåfyllningen fortsätter vi in i Sollentuna. Vi passerar en pensionär som stannar och hejar på oss. Peter hojtar spontant "Uppsala-Stockholm!". Döm om vår förvåning när han svarar "jag vet, jag såg er i Märsta"! Vi passerar också vändpunkten för det olympiska marathonloppet 1912 och tar en obligatorisk gruppbild. Alla i gruppen är nu ordentligt trötta så vi gör ett nytt stopp på en mack bara 6 km efter det förra stoppet.
Solen står nu lägre på himlen och jag börjar få tillbaka lite av mina krafter. Samtidigt blir så klart kroppen tröttare och tröttare men jag mår ändå klart bättre än under den kritiska perioden tidigare under dagen. Vi fortsätter mot Ulriksdal och tar ett sista stopp framför slottet. Vi springer ned mot Brunnsviken och följer den mot Sveavägen. Nu är det inte långt kvar!
Vi spurtar längs Sveavägen i sub6-fart och snart ser vi Sergels torg framför oss. Känslan är fantastisk och Mats ropar "nu är det nära!". Vi gör ett kort fotostopp vid torget innan vi svänger mot Centralen. Jag märker att mitt höger knä inte fungerar som det ska, jag får springa småhaltandes men vad gör väl det när det bara är 500 meter kvar. Vi korsar Vasagatan och så är vi framme! Efter dryga 81 km! Löptiden blev för mig precis 9h och bruttotiden knappt 11:40.
Jag är otroligt nöjd med löpning. Visst trodde jag att jag kunde fixa hela distansen under bra förhållande men med tanke på förutsättningarna så räknade jag med hoppa av senast i Upplands Väsby. När jag sprang ett långpass på asfalt med ryggsäck för en vecka sedan så övervägde jag faktiskt att inte ens starta... Stort tack till Peter för ett riktigt häftigt och utvecklande träningspass. Det är också hans foton som ni ser i posten.
Uppsala C - Stockholm C (ultrarunning) at EveryTrail
Map created by EveryTrail: Geotagging Community
tisdag 14 juli 2009
Glad to see you
I söndags gick Vansbrosimningen. Efter att ha deltagit i nio raka lopp som ingår i en svensk klassiker så kändes det lite konstigt att inte simma i år. Jag trodde länge att vår Himalayacykling skulle lägga hinder ivägen för att kunna springa Lidingöloppet och då hade det inte så kul att simma Vansbro. När sedan cykelplanerna förändrats så att det faktiskt skulle vara möjligt för mig att springa Lidingö hade jag istället bestämt med Catharina att vi skulle övningscykla med full packning. När den planen sprack så hade anmälningstiden gått ut till Vansbro. Efterfrågan på startbevis var också så stor att jag inte brydde mig om att försöka få tag på ett dagarna innan simningen.
Fotot ovan är ifrån Daytona Beach i Florida. Det föreställer logotypen Jantzen swimwear som tydligen var en pionjär och väldigt stora inom simkläder en gång i tiden.
söndag 12 juli 2009
lördag 11 juli 2009
tisdag 30 juni 2009
Faster than always
Varför ännu ett foto på Patterson Pass? Jag ville lägga upp en bild med lite cykelanknyting och då passar backen ypperligt. Patterson Pass är som de flesta numera vet min absoluta favoritbacke. Backen är också platsen för mitt hastighetsrekord (75km/h) och flera etapper i USA främsta cykellopp Tour of California.
Men varför cykelanknytning? Idag cyklade jag nämligen mitt första pass på min nyinköpta kolfiberracer, den italienska skönheten Wilier Mortirolo. Jag har alltid varit väldigt nöjd (och är det fortfarande) med min specialbyggda långfärdscykel. Visst har jag insett att en racer är bättre för landsvägscykling men de har känts akuellt att köpa en renodlad racer förrän nu.
Jag gav mig iväg runt åtta på morgonen, innan den värsta värmen. Planen var att köra ett kortare pass på runt 35 km. Racern kändes mycket smidigare än min långfärdscykel och den accelererade mycket bättre. Tyvärr kunde jag inte se hur fort jag cyklade eftersom min cykeldator inte ville vara med och leka samtidigt som styret var så tjockt att jag inte kunde montera dit min GPS. Det kändes i alla fall som att det hyfsat fort. Vid Börje kyrka missade jag en avtagsväg eftersom jag inte hade GPS:en på styret. Det tog säkert fem kilometer innan jag upptäckte det - plötsligt stod det "Vänge 7" på en skylt och det skulle det inte alls göra... Som tur är så går det utmärkt att cykla tillbaka till Uppsala via Vänge så istället för en tur NV Uppsala så fick det blev en runda rakt västerut. För en kort stund så hoppade cykeldatorn igång och gav mig tillräckligt med information för att jag skulle förstå att jag hade chansen att nå 30 km/h i snitt - snabbare än jag någonsin jag cyklat under ett ensampass.
Jag rullade in på Djäknegatan drygt en timme efter att jag startade. Förväntansfull kopplade jag in GPS:en i datorn (den fick istället ligga i en ryggficka under passet). Den modiferade rundan visade sig vara 34,5 km, bara 500 meter från de planerade 35 km. Och snittet var precis 32km/h! För de 27 km som gick på små vägarna på landet var snittet ännu högre - 34 km/h! Tidigare har jag aldrig snittat över 27 km/h när jag cyklat ensam. Häftigt! Jag hade aldrig kunnat tro att skillnaden mellan min långfärdscykel och en racer skulle vara så här stor. Plötsligt känns 10h på Vätternrundan inte bara möjligt utan också troligt.
måndag 15 juni 2009
Vätternrundan 2009
Åtta minuter innan midnatt i fredags var det dags för mig och Catharina att åter cykla runt Vättern. Väderprognosen var inte direkt gynnsam men ändå mycket bättre än någon dag innan starten. Vi hade en fin och lugn resa fram till den första depån vid Hästholmen. Efter Hästholmen blev klungona större och tempot högre, precis som de senaste åren. I år var vår klunga bara riktigt stor, inte gigantisk som förra året, så de var inga större problem att hålla ihop och undvika de få bilarna som var ute mitt i natten. Tyvärr började det regna strax efter Hästholmen men det var inte lika jobbigt som vi befarat. Vi kunde se de andra cyklisterna mycket bättre än förväntat och alla kläddiskussioner visade sig ha gett önskat resultat eftersom vi klarade oss från att frysa.
Efter Gränna tilltog regnet och med det både vattensprutet från andra cyklister och vattenpölarna i den ibland spåriga asfalten. I en utförsbacke lyckades jag samtidgt köra in i stor vattenpöl och få ett kraftigt däcksprut från cyklisten framför. Jag kände på en gån hur vattnet rann innnanför mina skoskydd ner i skona. Under resten av loppet var jag mycket nöjd över mitt val av ullstrumpor - slå länge vi cyklade frös jag aldrig om mina våta fötterna trots att temperaturen i snitt var 10-11C.
Den första tredjedelen klarades av på en lite mindre än fyra timmar. Sidvinden var jobbig i Jönköping och vi insåg att vi skulle få en jobbig resa i motvinden upp längst Vätterns västra sida men konstigt var det bara i just Jönköping som det blåste på riktigt. Cyklingen fram till Hjo flöt på riktigt fint. Det regnade fortfarande nästan hela tiden men vi frös aldrig. Vid två tillfällen hamnade vi i spontant formade klungor som faktiskt fungerade efter konstens alla regler - samtliga hjälptes åt att dra och visade hänsyn. Det krävdes över 2,5 varv runt Vättern innan den inträffade men till slut skedde det! Halva sträckan passerades på tiden 5:58, två minuter snabbare än förra året.
Strax innan Hjo började jag få problem med mina knän, speciellt det vänstra. Vid varje tramptag skar en skarp smärta genom insidorna av knäna. Smärtan var alltid värre efter att jag inte trampat på ett tag. Jag hade aldrig känt något likande innan. Till en början var smärtan hanterbar men mellan Hjo och Karlsborg blev den allt värre. Jag försökte cykla med högre kadens för att minska smärtan men det hjälpte bara marginellt. Jag insåg att om det fortsatte att bli värre i samma takt så var det nog läge att bryta i Karlsborg. En dryg halvmil innan Karlsborg blev vi passerade av ännu en klunga eftersom vi tvingats dra ned på farten. Jag vet inte vad det var som fick mig att försöka hänga på den, trots mina knäproblem. Hursomhelst så upptäckte jag att knäna konstigt nog fungerade lite bättre under hög belastning och hög kadens.
Resterande nio mil var det bara att bita ihop och köra på, sänkte jag farten blev smärtan värre i knäna. Vi kunde hålla ett hyfsat tempo även om jag kände att det nog fanns en del mer att hämta om jag kroppen fungerat utan problem. Sista milen fick jag lite krampkänningar i högerlår eftersom det högerbenet fått jobba mer eftersom smärtan var störst i vänster knä. Sista biten in mot Motala är underbart lättcyklad och vi rullade in under målportalen med en sluttid på 12:27, bara åtta minuter långsammare än ifjol. På det hela taget är jag riktigt nöjd med årets runda. Vi cyklade utan några som helst tidsmål och utan att köra på max. Det regnade under fyra-fem timmar och jag hade problem med mina knän. Trots det blev tiden så pass bra som 12:27. Kul!
Fotot ovan visar en solnedgång i The Real Hidden Valley i Joshua Tree National Park.
torsdag 11 juni 2009
Path of unknown leaves
Gamla Uppsala i början av maj.
Om en liten stund åker jag och min cykel till Örebro. Imorgon bär det sedan av till Motala och Vätternrundan. Vädret ser inte helt optimalt ut, men prognoserna har i alla fall gått åt rätt håll de senaste dagarna.Vi har inga speciella tidsmål i år utan vi ser rundan mer som träning inför Himalayacyklingen i slutet av sommaren.
fredag 5 juni 2009
Not one more word
Round Valley Regional Park, en bit nordöst om Livermore. Riktig fin och trevlig att cykla i, dock tråkig väg dit.
I onsdags sprang jag Blodomloppet, mest som en kul grej och för att få lite välbehövlig tempoträning. En tid på runt 47-48 minuter kändes lagom med tanke på förutsättningarna. Jag följde inte med i den vanliga rusningen de första kilometrarna (som dessutom infattar en del stigning), utan höll ett stabilt tempo på runt 4:40-4:50. När det vände nedåt vid vändpunkten i Ulltuna lät jag benen rulla på ordentligt, jag tog massor av placeringar och höll för någon kilometer ett tempo som definitivt var snabbare än 4 min/km. På den sista, platta, halvan längs Fyrisån kunde jag mala på i 4:30-tempo eller lite snabbare. Benen kändes fantastiskt pigga hela loppet och istället var det flåset som begränsade mig, precis tvärtom mot vad jag hade förväntat mig. Jag fick tyvärr lite håll efter 6 km vilket störde en del. När tittade på min klocka efter målgången visade den 43:50 - långt snabbare än vad jag räknat med. Dessutom med en relativt låg puls eftersom jag inte maxade. Tyvärr är banan med största sannolikhet för kort, så även om jag slog mitt PB med knappt tio sekunder så kan jag inte räkna tiden. En rimligare sluttid är istället 44:30-44:40. Jag hade aldrig trott på en så bra tid innan loppet. Riktigt kul!
tisdag 2 juni 2009
Another moment
Hoover Dam på gränsen mellan Nevada och Arizona. Igår dök mitt examensbevis upp i brevlådan så nu har jag papper på att jag är doktor!
lördag 30 maj 2009
Deep in your smile
Wire Pass Canyon i Utah. Jag skrev en längre post om det här området för ett år sedan.
måndag 25 maj 2009
lördag 23 maj 2009
torsdag 21 maj 2009
Free riders
Fenan på en av de två knölvalarna som besökte vår båt under valsafarin i Monterey Bay.
Har sedan i lördags fått ihop 26 mil på cykeln. Känns bra psykiskt även om låren inte var med mig hela vägen på dagens 12,5 mils tur.
onsdag 20 maj 2009
He built this dream
Detalj från en flotte som deltog i årets forsränning.
När jag cyklade i USA hörde jag ofta en fågel varna andra fåglar för mig. Lätet var högt och kraftfullt, två ljudstötar i snabb följd. Jag frågade Johan om han visste vad det var för fågel men han hade aldrig hört lätet. Fågelns läte är riktigt genomträngande, när jag hade besök Per och Henrik hörde vi tom fågeln inne i bilen. Det tog mig lång tid att övertyga dem om att det faktiskt var en fågel och inte jag som försökte lura dem med min mobiletelefon. Tyvärr höll sig alltid fågeln dold så jag såg den aldrig.
Igår körde jag ett ganska hårt pass på cykeln. Och vad hör jag då? Två snabba och välbekanta ljudstötar! Trots att jag cyklat en hel del har jag aldrig tidigare stött på fågeln i Sverige. I lördags cyklade dessutom jag och Catharina i fyra timmar på delvis samma vägar utan att höra den. Märkligt! Om någon vet vad det kan vara för fågel så får ni gärna tala om det för mig.
måndag 18 maj 2009
I love you
Högt upp på en husvägg i en smal gränd fick jag syn på den här lilla katten. Jag passerar gränden dagligen och undrar hur länge den suttit där innan jag till slut fick syn på den. En månad, ett halvår eller kanske ett år?
söndag 17 maj 2009
Now and again
Just nu är rymdfärjan Atlantis i rymden för att reparera Hubble. Idag får det därför bli ett foto på Vehicle Assembly Building, den byggnad där rymdfärjorna görs i ordning för uppskjutning (det ska tydligen vara världens största envåningsbyggnad). Jag hade lite otur i höstas och missade uppskjutningen av Endeavour med knappt två dygn.
Igår inledde jag sent omsider träningen inför årets Vätternrunda. Trots att det är i senaste laget så känns det bra inför Vättern. Jag kommer att ha stor nytta av all löpträning och i år kör vi dessutom rundan utan press och mer som träning inför Himalayacyklingen. Jag hade lockat upp Catharina från Stockholm och tillsammans cyklade vi runt tio mil på Upplandsslätten. Efter knappt två mils härlig cykling (då vi också hade sällskap av en gentleman som vi cyklat om) slog vinden till. Under resten passet kändes det som att vi hade konstant motvind, oavsett vilken riktning vi cyklade i. Jag hade en svacka efter knappt sex mil då mina ben började säga ifrån (rest från Lidingö Ultra?) så vi fick sänka tempot något. På det stora hela blev det ändå ett trevligt pass och det kändes skönt med lite omväxling till löpningen. Rullsnittet blev 24,7 km/h vilket känns riktigt bra med tanke på att vi bara var två, att det var första passet och att vinden var emot oss största delen av tiden.
lördag 16 maj 2009
I wish I could take the pain
Den övergivna bevattningstankbilen öster om Livermore som jag cyklat förbi många gånger under mina träningspass. Ibland gillar jag fotot, ibland tycker jag att efterbehandlingen är för överdriven. En fin dag var det i varje fall när jag tog fotot.
torsdag 14 maj 2009
All these words
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)