Trots en tuff första dag så sover vi dåligt i Marrhi. Det är kallt och vi hör hur råttorna springer omkring inuti väggar och framåt morgonen börjar en av polackerna kräkas i rummet bredvid. När så klockan ringer 5:40 har ingen av oss lyckats sova mer än något enstaka timme. Det är fortfarande mörkt ute och vi börjar huttrandes plocka ihop vår utrustning i rummet. Idag ska vi cykla över det första bergspasset -
Rohtang La med en höjd på 3980 meter. Inte jättehögt med tanke på vad som väntar längre fram men ändå ungefär 1000 meter högre än jag någonsin varit innan resan (Catharina har varit uppe på 4300 meter så för henne är det fortfarande en bit kvar till ett nytt rekord). Rohtang La betyder "likhögspasset" och det är inget nonsensnamn. Passet är samtidigt det lägsta passet mellan Manali och Leh och det mest förädiska. Rohtang La är officiellt öppet bara fyra månader om året, den övriga tiden är det täckt av snö. Det oberäkneliga vädret i början och slutet av säsongen har många gånger överraskat såväl turister som erfarna yrkeschafförer med tragiska konsekvenser.
Vi ser hur det börjar ljusna och går ut för att se på soluppgången. Bergen bakom Marrhi verkligen
lyser när solens första strålar träffar dem. Långt nedanför dem börjar Marrhi långsamt vakna till liv. Trots alla slitna skjul och tält är det riktigt vackert och pittoreskt. Vi fotograferar och beger oss sedan till en Dhaba för den obligatoriska frukosten med chapati (smaklöst pitabröd), omelett och chaithé. När vi är tillbaka har polackerna vaknat och vi förbereder oss tillsammans för dagens prövningar.
När vi en stund senare lämnar Marrhi ser vi en lång stillastående kö av lastbilar en liten bit upp på bergsidan. Oroväckande. Vägen är riktigt dålig, asfalten är obefintlig och det är ordentligt stenigt och gropigt. Vi cyklar på och efter ungefär trettio minuter och hundra höjdmeter närmar vi oss raden av stillastående lastbilar. De senaste dagarnas regn har förvandlat gruset till lera och många lastbilar har riktigt svårt att ta sig upp mot passet. Vägen är smal och det är omöjligt för oss att cykla om lastbilarna. Istället får försöka skjuta cyklarna genom lervallarna som byggts upp på sidorna av vägen. Ibland är det så smalt och brant på utsidan att vi istället tvingas gå på insidan av serpentinerna. Ett mindre problem kan tyckas, men det är lika trångt på insidan och ofta får vi lyfta cyklarna och packningen över partier med stora stenblock. Trots att vi anstränger oss hårdare än någon gång tidigare under cyklingen kommer vi inte ens 500 meter under den följande halvtimmen. Plötsligt ser vi en veritabel lersjö framför oss, leran hittills har varit jobbig för fordonen men det är sjön som är deras stora problem. Ett och ett försöker de köra igenom lersjön, några lyckas och andra fastnar. En man försöker till fots ta sig över sjön men trampar lite fel och förlorar sin ena sko när leran suger tag i den. Som tur är kan vi relativt lätt ta oss igenom området även om det resulterar i att jag är brun och våt upp till anklarna.
Efter lersjön är kön borta och vi kan åter börja cykla. Vi är lite oroliga för att vi bränt för mycket krut genom att knuffa och bära cyklarna genom kön och funderar på om det inte hade varit bättre att vänta och se om kön istället lösts upp. En stund och ett par sepentiner senare tittar vi nedåt och vi ser att det fortfarande är en lång kö vid lersjön. Det känns skönt att veta att vi inte slösade med våra krafter i onödan.
Vi fortsätter långsamt mot passet. Vägen är konstant dåligt, antingen saknas asfalt helt eller så är det så mycket hål i den att ändå är som att cykla på en dålig grusväg. Stigningen skulle vara tuff även under goda förhållanden så den dåliga vägen gör det riktigt jobbigt. Samtidigt som molnen tilltar på himlen så närmare vi oss sakta passet, serpentin för serpentin. Efter att ha cyklat i drygt 3:30h ser vi hur bergsidans sluttning avtar och hur marken liksom öppnar upp sig. Vi förstår att det bara ett par hundra meter kvar till toppen.
"Surely the gods live here, this is no place men" skrev Kipling när han år 1900 beskrev Rohtang La i novellen
Kim. Vi har svårt att hålla med. Framför oss ser vi en stor öppen yta fylld med grus och singel. Det är vägarbetare överallt men det är ändå väldigt svårt att förstå vad det är som de försöker åsadkomma. Molnen har tätnat och sveper in passet i en grå dimma. Sikten är bara ett par hundra meter och till råga på allt börjar vi känna enstaka regnstänk. Den utlovade snön lyser med sin frånvaro. Vi är ordentligt trötta och beger oss till en av dhaborna för en välhövlig lunch. Medan vi äter den vanliga linsgrytan ser vi hur en indier i dhaban bredvid roar sig med att kasta sten på några hundar.
Det är dimmigt, fuktigt och rått när vi ger oss iväg, men som tur är verkar risken för regn ha minskat en aning. Grusplanen där vi ätit är inte det riktiga passet, utan vi har fortfarande någon kilometer kvar. Ett par hundra meter innan passet är man i färd med att sprida ut knytnävstora stenar över hela vägen. Lastbilar har tömt flak efter flak med sten på vägen och en vägskrapa plogar ut dem i ett jämn lager. Våra hjul skär ned mellan stenarna och vi tvingas åter knuffa cyklarna framför oss. Plötsligt är försvinner stenarna och ersätts med helt nylagd asfalt! Vi är snabbt framme vid toppen av passet som är täckt med böneflaggor. Tyvärr är sikten både framåt och bakåt begränsad av bergssidorna.
Efter några snabba kort på böneflaggorna böjar vi rulla nedåt på den perfekta asfalten. Vi hinner inte många hundra meter innan vi får förklaringen till den fina vägen - framför oss ser vi asfaltsläggarna och därmed också slutet på asfalten för den här gången. Det roliga varade inte ens i en hel kilometer... När vi sedan lyfter blicken från asfaltsläggarna och ser ut över omgivningarna tappar vi andan och glömmer omedelbart bort den dåliga vägen.
Framför oss ligger en djup dalgång där floden
Chandra flyter fram. På andra sidan dalgången reser sig den del av Himalaya som kallas för Great Himalaya. Vi befinner oss i dess västra utlöpare och om man följer dalgångarna österut hamnar man så småningom vid Mount Everest. Rakt framför oss ser vi den vackra snöklädda toppen Sara Pahar med en höjd på 5622 meter. Snett bakom Sara Pahar skymtar vi i molnluckorna den ännu högre toppen Ashagiri som når upp till 6100 meter. När vi på kvällen försöker räkna topparna i närområdet med hjälp av kartan så ger vi upp när vi hittat en bit över sextio stycken med en höjd över 5000 meter.
Landskapet är otroligt vackert och dramatiskt. Vi är åttahundra höjdmeter över Chandra men fågelvägen är avståndet inte ens tre kilometer. På andra sidan floden reser sig topparna tre kilometer på en sträcka av inte ens tio kilometer. Det är bara siffror och inga siffror eller fotografier kan beskriva det som ligger framför oss. Jag känner ett lyckorus inom mig, jag är så fantastiskt glad över att få vara här, just nu, just idag. Jag har planerat och drömt om det här äventyret så länge och nu har det äntligen blivit verklighet! Jag är i Himalaya, på riktigt och på min cykel! Jag lever min dröm. Det är en av de bästa stunderna i mitt liv.
Vi tar oss sakta ned mot Chandra, både för att vi njuter av naturen och för att vägen är så dålig att det nästan inte går att cykla fortare nedför än uppför. På väg upp mot Rohtang La trodde vi att vägen inte kunde bli sämre. Vi hade fel. Vägbanan på andra sidan passet är ojämnare, hålen är djupare och stenarna är fler och större. Mina armar domnar bort av alla skakningar och vibrationer - eftersom det bär nedför kan jag inte för en sekund slappna av utan jag behöver hela tiden hålla ett fast grepp om bromsarna. Med nöd och näppe lyckas vi hålla en medelhastighet på 10 km/h under nedfärden till Chandra, en nedfärd som innehåller 850 förlorade höjdmeter på en sträcka av 19km. Ungefär halvvägs ned till Chandra börjar vi fundera på om vi verkligen kommer att hinna fram till staden
Keylong som är dagens slutmål. Från Chandra är det ytterligare 50km till Keylong och även om staden ligger ungefär på samma höjd som floden så är det ändå ett antal hundra höjdmeter som måste avverkas.
Vid Chandras södra sida ligger den slitna byn Khoksar. Vi ser att polackerna tagit en paus vid den enda dhaban och vi bestämmer oss för att göra dem sällskap. De tror också att det är omöjligt att hinna fram till Keylong innan mörkret faller och är inställda på att övernatta i Sissu där det enda hotellet innan Keylong ligger. Vi har funderat i samma banor och samtalet med polackerna får oss att definitivt bestämma oss för Sissu. Polackerna ger sig iväg mot Sissu samtidigt som några indier på motorcyklar sätter sig bredvid oss på dhaban. Indierna berättar att de är på väg åt samma håll som oss men att att ett stenras knappt fem kilometer efter Khoksar spärrar vägen. Man beräknar att det ska ta halvannan timme innan vägen åter är farbar så det är ingen idé för oss att lämna dhaban ännu. Dessutom har det precis börjat att regna. Vi pratar en stund med indierna som är riktigt trevliga - vi får t o m låna en mobiltelefon för att skicka sms när våra egna telefoner inte vill koppla upp sig mot mobilnätet. En stund senare sätter sig två andra indier mellan oss och indierna på motorcykel. Vi börjar bli vana att bli uttittade, det händer oss nästan hela tiden men den här gången är det annorlunda. De nya indierna ser ut som tvättäkta talibaner och de pratar knappt med varandra. Istället stirrar de på oss med en obehaglig och fientlig blick, inte med den vanliga nyfikna eller den gubbsjuka blicken som Catharina ofta råkar ut för. De bara sitter där, utan att röra sig och utan att prata. Stirrandes. Det känns riktigt obehagligt och en smula osäkert. Eftersom det fortfarande regnar vill vi helst inte lämna dhaban, vägen är ju dessutom med stor sannolikhet fortfarande är blockerad. Som tur är sitter de motorcykelburna indierna fortfarande kvar i dhaban. Vi ser att en av dem verkar förstå vad vi känner men när de andra i hans sällskap vill lämna Khoksar börjar de göra sig i ordning för avfärd. Vi plockar också ihop våra saker, trots att det fortfarande regnar en aning. Vi skyndar oss så mycket som vi kan men ligger ändå efter indierna som verkar vara redo att åka iväg vilken sekund som helst. Indiern som lagt märke till stirrandet ser också att vi inte är redo att cykla riktigt ännu. Han drar då ned på hastigheten i sina förberedelser för att vi ska kunna lämna dhaban samtidigt så att vi ska slippa bli ensamma med de stirrande talibanerna/indierna. Några minuter senare lämnar vi gemensamt dhaban och sätter kurs mot Sissu. Det var en obehaglig timme men också den enda timmen under hela resan då vi kände oss otrygga.
Regnet slutar nästan med en gång efter att vi lämnat Khoksar. Vägen nere i dalen är fin och vi kommer snabbt fram en lång kö av fordon. Stenraset är ännu inte färdigröjt. Vi stöter på polackerna som ångrar att de lämnade Khoksar så snabbt eftersom de blev fångade ute i det kalla regnet. Som tur var kunde de efter ett tag ta skydd i en buss. Jag och Catharina tar oss fram till stenraset för att se hur röjningen framskrider. Det är en hel del sten som fortfarande måste bort innan vägen åter kan öppnas. Vi skulle troligen kunna leda våra cyklar förbi raset men traktorn som sköter röjningen gör ingen antydning till att låta oss passera innan vägen är helt röjd. Det bildas snabbt en mindre folksamling runt våra cyklar och under resten av röjningen blir jag överöst med en mängd frågor om våra cyklar och våra planer. En indier pekar på den blå slangen för mitt vätskesystem och frågar "oxygen?". Jag har svårt att hålla mig för skratt men lyckas ändå någorlunda allvarlig förklara att det är vatten och inte syre i ryggsäcken. Plötsligt hör jag en röst säga "vad trevligt att stöta på några landsmän". Det är en svensk kille som på motorcykel är på väg till Leh!
Röjningen är nästan klar och vi ställer oss så nära traktorn som vi vågar. Endast ett fordon i taget kan passera och om vi inte är först över kommer vi att tvingas vänta till sist. Störst går först gäller ju som alltid och vi är definitivt minst. Traktorn börjar dra sig tillbaka och vi skyndar oss över den nyröjda vägen. Stenraset visar sig ha varit större än vi trott, vägen har varit täckt av sten under åtminstone femtio meter. Bakom oss tutar bilar och bussar på oss men vi ignorerar dem och fortsätter att skjuta cyklarna genom rasmassorna.
Sträckan efter stenraset bjuder på den bästa cyklingen sedan vi lämnade Manali. Asfalten är perfekt, vägen är bred och omgivningarna underbara. Dessutom är det nedförsbacke eller platt, uppförsbackarna lyser nästan helt med sin frånvaro. Vi passerar genom små byar och på sidorna av dalgången ser vi mängder av terassodlingar. Redan efter en halvtimme är vi framme i utkanten av
Sissu. På andra sidan floden ser vi hela cyklingens vackraste vattenfall. Ur en liten sidodal kastar sig en å utför en lodrät bergsida, ungefär som
Bridalveil Fall i Yosemite.
Vi letar oss fram till hotellet som visar sig har riktigt fina rum. Vi bestämmer oss för att betala 30 kronor extra för ett lyxrum och får ett stort panoramafönster mot vattenfallet och bergen på andra sidan dalen. Vi är nere på 3080 meter och den allra närmaste toppen är precis 3000 meter högre. Topparna är så höga och så nära att det inte går att få både dem och floden på samma foto. Otroligt mäktigt och vackert.
Dagen är nästan slut och skymningen kommer snabbt. Vi packar upp våra saker och går sedan ned till hotellets lilla resturang för att äta en välförtjänt middag. I resturangen hittar vi inte bara polackerna utan även Steve, engelsmannen som vi träffade igår på vägen upp till Marrhi. Han har cyklat hela sträckan Manali-Sissu i ett svep. Otroligt imponerande men han är också riktigt trött. Efter en lammcurry där lamm visar sig vara liktydigt med lammben och inte lammkött känner vi att det är dags att dra sig tillbaka. Dagen har varit fantastisk och bjudit på allt från eufori och otrolig natur till rädsla, regn och svärande över dåliga vägar. Om jag kan få tio-tjugo sådana här dagar till i mitt liv så kommer jag att dö riktigt nöjd.
Widget powered by EveryTrail:
GPS Trip Sharing with Google Maps(Klicka på stats för data om cyklingen).
