Förberedelser inför en lång cykeltur

Att korsa Himalaya är inget som görs i handvändning, speciellt inte om man planerar att göra det på cykel och utan hjälp av andra (det finns organiserade turer men de kostar från 15000:- exklusive flygbiljetter). Vägen som vi valde, mellan Manali och Leh i indiska Himalaya, är inte speciellt lång. Avståndet mellan städerna är bara knappt 50 mil, men eftersom vägen ändå tar två dygn att köra med bil så förstår man att det inte är någon vanlig väg med våra mått. Vägen inleds med 54 kilometers oavbruten stigning från Manali (1900 möh) upp till passet Rothang La (3980 möh). Därefter följer en relativt platt sträcka fram till Patseo (3750 möh) innan de höga passen radar upp sig. Först kommer Baralacha La (4925 möh), följt av dubbelpassen Nakeela La (4950 möh) och Lachulung La (5080 möh). Efter Lachulung La väntar högplatån Morey Plains (4750 möh). Slutligen ska passet Tanglang La forceras. Över Tanglang La går, beroende på vem som man litar på, världens högsta eller näst högsta asfalterade väg med en höjd på 5359 möh. Efter Tanglang La är det i princip nedför hela vägen till Leh (3550 möh). Vägens medelhöjden är över 4000 möh och dess standard är på många ställen minst sagt bristfällig.



Från Delhi valde vi att ta nattbussen till Manali. Bussresan tog femton timmar och var påfrestande men händelselös. Undantaget var en busschafförerna som försökte få oss att tro att vi var tvungna att betala en "Border Inspection Fee" för cyklarna på motsvarande 60 kronor. Vi vägrade och när vi var framme i Manali hade han sänkt beloppet till 6 kronor som vi också vägrade att betala. Bara för att vi har mycket pengar med indiska mått så innebär det inte att det är fritt fram att blåsa oss.

Manali ligger i en dalgång som staden delar med floden Beas. Det första som slår oss är hur grönt allt är. Strax efter inser hur höga bergen omkring oss är, trots att de är gröna hela vägen upp. Inget kallfjäll här inte.



Eftersom vi var inställda på att alla försökte lura oss tyckte vi att taxichafförerna ville ha för mycket pengar för att köra oss till det guest house där vi bokat rum. Vi bestämde oss därför för att montera ihop våra cyklar vid busstationen och istället cykla till vårt guest house. Det samlades snabbt en stor men artig publik omkring oss som noga följde minsta detalj i monteringen. Vår packning, som låg i två stora jutesäckar för att vara enkel att transportera, tilldrog sig lite extra intresse. Indierna verkade väldigt nyfikna på hur vi skulle få med oss de två stora säckarna på cyklarna. Ett mindre sus gick genom publiken när vi till slut öppnade dem och avslöjade vår hemlighet - våra åtta cykelväskor.



Vårt guest house låg längst bort i Old Manali som ligger drygt två kilometer från centrum. Sträckan må ha varit kort, men det var ändå nästan precis 200 höjdmeter som vi behövde cykla upp för. Faktum är att backen upp till Old Manali var den värsta vi stötte på under hela vår cykling, ingen annan backe var så brant. Speciellt biten när vi precis kommit fram till Old Manali var hemsk, den var så brant att bilarna knappt orkade upp.



Väl framme i Old Manali fick vi hjälp att hitta vårt guest house, det låg inte längs turistgatan utan mitt bland lokalbefolkningens egna gamla hus. Vi fick knuffa våra cyklar längs trånga stigar och gränder, förbi lösa kor och getter. Själva boendet var oklanderligt. Det var en upplevelse att få leva mitt bland lokalbefolkningen och se dem utföra sina dagliga sysslor i skördetid.

Stämningen i staden var avslappnad och vi bestämde oss snabbt för att stanna en extra dag (tre istället för två) för att inte behöva stressa. Under de tre dagarna köpte vi en hel del småsaker som lås, proviant, antibiotika och Diamox (mot höjdsjuka). Vi justerade bromsar och växlar på våra cyklar. Vi tog ut en hel del pengar så att vi skulle klara oss hela vägen till Leh (vi hade nog mer än hälften kvar när vi kom fram). En kort provcykling längs de första kilometrarna av vägen hann vi också med. Många hade redan lagt märke till oss genom våra cyklar och efter provcyklingen hörde vi ibland hur personer (både turister och lokalbefolkning) pratade om oss när vi gick förbi. Det roligaste som vi gjorde i Manali var att fotografera lokalbefolkningen, eller snarare barnen. De älskade att se sig själva på kamerans display och började nästan bråka i jakten på att bli vår nästa modell. Tyvärr ville inte kvinnorna i sina vackra kläder bli fotograferade.




Natten innan vår planerade avfärd fylldes av regn och det fortsatte att regna under hela dagen. Vi besultade att skjuta upp cyklingen en dag men eftersom vi redan lagt till en extra dag så kände vi att vi var tvungna att cykla iväg dagen efter. Även om det skulle fortsätta att regna.