Dag 1: Manali till Marrhi

Under natten regnar det till och från. Både jag och Catharina är nervösa och vaknar flera gånger - oavsett om det regnar eller ej så har vi bestämt oss för att cykla idag. När vi vaknar är det uppehåll men en liten stund senare börjar det regna igen. Vi packar ihop vår utrustning och börjar ställa in oss på en blöt dag. Chefen för äventyrsfirman som även driver vårt guest house kommer förbi och berättar att snö stängt Baralacha La, det första riktigt höga passet som vi enligt vår plan ska passera under dag fyra. Rothang La, passet som vi ska cykla över imorgon, är dock fortfarande öppet. Vi fortsätter våra förberedelser och precis som vi ska lämna vårt guest house så slutar det att regna. Frågan är om det är tillfälligt eller permanent, molnen är fortforande mörka omkring oss.

Vi lämnar Old Manali och rullar sakta ned de 200 höjdmetrarna till "stora" Manali och vägens början. Dagens plan är att cykla till Marrhi, drygt halvvägs till det första passet Rothang La. Sträckan är bara 37 km, men det är uppförsbacke hela vägen och höjdskillnaden är ungefär 1400 meter. Manali ligger på 1925 meter mot Marrhis 3350 meter. Guideboken säger att det är lätt att luras av den korta sträckan och att många tror att de gett sig in på en övermäktig uppgift efter den första dagen.



Vi cyklar ut ur Manali och korsar omedelbart floden på en liten metallbro. På andra sidan har BRO (Border Roads Organization) som byggt vägen målat en gigantisk skylt på bergväggen - "When the going gets though, BRO gets going". Det är ingen lätt uppgift som vi har framför oss. På tio dagar ska vi på dåliga vägar och med totalt fyrtio kilos packning cykla femtio mil och 10000 höjdmeter. Men det regnar i alla fall inte.

Den täta bebyggelsen avtar snabbt men vi ser ofta både boningshus och andra sorters byggnader. De första kilometrana bär det bara svagt uppför. Efter en stund börjar vi passerar små affärer/stånd som hyr ut otroligt fula overaller och gigantiska kängor. I Indien är snö väldigt exotiskt och Rothang La är därför ett stort turistmål. Snön är dock inte bara exotisk utan också något farligt som kräver rätt utrustning, som de redan nämnda overallerna och kängorna.



Vi cyklar på i lugnt tempo och ännu är stigningen inte speciellt kraftig. När vi tittar bakåt ser vi Manali och framför oss ser vi hur Solangdalen börjar öppna sig västerut. Över Solangdalen tornar en grupp snöklädda toppar med höjder över 5200 meter upp sig. Solang är tänkt som platsen för både en vintersportort och en tunnel under Rothang La. Det är mycket vackert.

Strax utanför byn Palchan efter ungefär en mil blir vi omcyklade av Steve, en engelsman som precis anlänt till Manali. Han berättar att han liksom oss tänkt cykla till Leh men att han idag bara är ute och testar både cykel och kondition. Hans plan är att idag cykla hela vägen till Marrhi och tillbaka för att imorgon börja cykla på riktigt. Eftersom han inte har någon packning går det undan värre. Vi utbyter erfarenheter ett bra tag och han berättar även att han cyklat om en grupp om fyra polska cyklister som också verkade vara på mot Marrhi.

Vi fortsätter några få kilometer till Kothi som är den sista byn innan Marrhi. Klockan är 12:30 och vi känner att det är dags för lunch. Tyvärr tycker inte "resturangen" utan det får bli en andra frukost det är det enda som finns på menyn. Den trevliga äldre mannen som serverar oss är mycket intresserad av vårt äventyr och frågar noggrant ut oss trots dålig engelska. Tyvärr vågar vi inte dricka upp vår Lassi (en yoghurtdryck) när vi ser hur den skiktar sig och det gör ont i hjärtat när vi ser hur besviken mannen blir över att vi lämnar hälften. Vi sitter och pratar med ett trevligt tyskt MC-par när vi ser de fyra cyklisterna som Steve berättat om passera utanför. När det är dags för oss att lämna resturangen är den äldre mannen glad igen och han vinkar av oss med stor entusiasm.



Efter Kothi övergår den tidigare raka vägen i serpentiner och landskapet blir allt vackrare ju högre upp vi kommer. Asfalten är fin och vi kan hålla ett bra tempo. Plötsligt försvinner asfalten helt och det blir istället ordentligt lerigt. På sina ställen är leran riktigt djup och vi tvingas för första gången knuffa cyklarna för att ta oss framåt. Även lastbilarna har stora problem och många fastnar i leran. Alla av dem har öppnat grillen för att förbättra kylningen men vi ser ändå ett par lastbilar där kylvätskan börjat koka.

Som tur är återkommer asfalten efter ett tag och vi fortsätter framåt. Den ganska breda dalen har nu blivit trängre och mer dramatiskt. Bergväggarna reser sig brantare och flera vattenfall på något/några hundratal meter dekorerar dem. Det är fem timmar sedan vi lämnade Manali och vi börjar känna av stigningen i benen.



Mittemot Rahalla Falls, det högsta vattenfallet längs vägen, möter vi Steve som är på väg tillbaka till Manali. Vi pratar åter ett bra tag och han berättar att det som vi tror är Marrhi bara är ett ensamt hus och att det fortfarande är en bit kvar efter huset. Vi äter lite kex och nötter för att fylla på energiförråden och fortsätter sedan uppåt.

Trots pausen börjar börjar vi bli ordentligt trötta. Målet är nära men ändå långt borta. Catharina får den första ordentliga dippen och vi tvingas vila några gånger. När hon sakta börjat återhämta sig är det min tur, jag förlorar nästan all energi och det är riktigt tufft att fortsätta efetrsom det också blivit lite brantare. Efter ett tag avtar lutningen en aningen och genom att cykla riktigt långsamt får jag tillbaka tillräckligt med krafter för cykla vidare.

Knappt åtta timmar efter att vi lämnade Manali är vi till slut framme i Marrhi. Marrhi visar sig vara en oinspirerad samling av resturangtält på en grusplan. I utkanten ligger ett litet buddisttempel, det första som vi stött på under vår resa. Ett hundratal meter bort står ett ensamt hus och utanför huset står en indier och vinkar frentiskt. Vi förstår att byggnaden är det rest house som guideboken nämner. Indiern måste ha sett oss långt nedanför och förstår att vi är intresserade av tak över huvudet.



Vi har inga andra alternativ och för det otroliga överpriset 1000 rupier får vi ett fantastiskt sunkigt rum, det värsta som jag någonsin sovit i. Färgen flagar på väggarna, det är smutsigt, både handfat och toalett är spruckna, rinnande vatten saknas och sängarna är stenhårda eftersom madrassen inte är en madrass utan den tunnaste typen av bäddmadrass. Dessutom stinker det så mycket malmedel att vi seriöst funderar på om det är farligt att vistas i rummet. Vi har dock ändå tur. Tio minuter senare dyker gruppen med de fyra polska cyklisterna upp efter att först ha ätit middag. De tvingas hyra ett 50% dyrare rum där den enda skillanden är att deras rum har två stolar. Vi stuvar snabbt in cyklarna och packningen på rummet innan vi beger oss ut för att se på solnedgången. Moln fyller dalen och bergen sticker på sidorna. Det mycket vackert.



Efter att ha ätit intetsägande mat i ett resturangtält känner vi att det är sovdags. Att sova på sängarna är uteslutet, de är både för hårda och för äckliga. Vi blåser istället upp våra liggunderlag och kryper ned i sovsäckarna. Vi pratar en stund om alla nya intryck och den fantastiska naturen innan tröttheten tar över.

(Vi tog ganska få foton under dagen. Vi hade noggrant packat ned min systemkamera i en ryggsäck eftersom vi var rädda för regn. Korten i posten är istället tagna av oss båda med kompaktkameran)