Lidingöloppet 2009

Igår sprang jag mitt tredje Lidingölopp. Loppet blev en intressant och nyttig erfarenhet. Mitt senaste löppass innan gårdagen gjorde jag 19/8, alltså för nära sex veckor sedan. Sedan det där löppasset har jag som de flesta vet cyklat runt 500 kilometer i Himalaya, med en medelhöjd på över 4000 meter över havet. Konditionsmässigt tvivlade jag därför inte alls på min kapacitet, dessutom borde jag fortfarande få en rejäl fördel av att ha tillbringat drygt tre veckor på höjder över 3500 meter. Den stora frågan var därför hur kroppen skulle reagera på det ovana rörelsemönstret och påfrestningarna från löpningen. Förra året sprang jag på 2:52, trots kramp de sista 14 kilometrarna. Utan kramp hade jag troligen klarat 2:45, en tid som också fick bli årets mål. Tiden kändes innan loppet lite optimistisk, men om kroppen skulle klara löpningen bra efter det långa uppehållet så var tiden inte omöjlig.

Jag fick ett första svar redan efter ett par kilometer, benen och vaderna kändes kraftlösa trots att trängseln höll ned tempot. Att ge mitt mål redan efter två kilometer fanns inte, så jag fortsatte att försöka löpa enligt min 2:45-plan. Efter 5 kilometer låg jag en minut före förra årets tid, men det berodde mest på att jag i år startade i en bättre startgrupp. De första fem kilometrarna går alltid långsamt och jag märkte att benen inte var med mig när jag försökte höja tempot. Jag kom visserligen upp i 5:30-tempo men det kändes som att det var ungefär så snabbt som benen kunde bära mig den här dagen. För att nå 2:45 borde jag höja tempot till runt 5:15 men det lyckades jag bara med under någon enstaka kilometer. Milen passerades efter 57 minuter, ungefär samma tid som förra året.

Efter elva kilometer började jag känna av några knutar i vaderna och jag var fullständigt medveten om vad det snabbt skulle kunna resultera i - kramp. Jag försökte springa lite snällare och 2:45 började kännas allt mer avlägset. Sträckan mellan 10 och 15 kilometer är min normalt min bästa på banan och bjuder på fin löpglädje. Trots det fortsatte benen att vara kraftlösa. 15 kilometer passerades efter 1:24:30 och chansen att springa på 2:45 var definitivt borta. Knutarna i vaderna hade nu också spritt sig till båda låren och även om krampen inte brutit ut så tvingades jag sänka tempot ytterligare.

Mellan 15 och 20 kilometer förvandlades mina ben till stockar, hela vägen från midjan ned till fötterna. Chocken från varje fotisättning smärtade, en smärta som blev värre för varje steg. Benen ville helt enkelt inte vara med längre och jag fick börja gå i de brantare backarna. Fram till 25 kilometer lyckades jag ändå hålla ett 6:00-6:15-tempo men sedan brakade benen ihop totalt. De sista fem kilometrarna var en plåga, benen ville knappt röra sig framåt och varje enskilt steg resulterade en våg av smärta. Jag blev passerad av otroliga mängder löpare eftersom jag knappt kunde hålla ett 7:30-tempo. Men jag rörde mig trots allt framåt och målet kom långsamt närmare. Sällan har det varit så skönt att se målportalen som igår. Jag stapplade över mållinjen efter 3:07:17. De sista fem kilometarna tog 37 minuter, ifjol när jag sprang med den värsta kramp som jag någonsin haft tog de 31 minuter...

Trots att jag missade mitt mål med över 22 minuter är jag nöjd. Kroppen visade med all önskvärd tydlighet att det ska vara omöjligt att löpotränad springa 30 kilometer på en tuff bana. Jag lyckades på något konstigt sätt ändå klara av det och dessutom på en tid som i efterhand är helt ok. Loppet kan tyckas dumdristigt, speciellt med tanke på hur lång tid de sista kilometer tog. Tanken att bryta fanns aldrig i mitt huvud men om benen kollapsat lite tidigare hade jag gått den sista biten, nu var det precis på gränsen. Utan min satsning på 2:45 hade jag nog både fått en trevligare resa och en bättre tid, men jag måste ju försöka. Dessutom jag fick ju svar på hur långt jag löpotränad kan springa i hyfsat tempo. Och det svaret gör att jag aldrig kommer att springa Lidingö otränad igen...