Igår bröt jag min första tävling någonsin. Efter 26km valde jag att springa in på Lidingövallen istället för att fortsätta ytterligare 24km. Det var ett lätt beslut, trots att jag med största säkerhet hade kunnat ta mig i mål.
Dagen började med stor stress. Min plan var att ta 7:10-tåget till Stockholm, vilket skulle ge mig 28 minuter för uthämtning av nummerlapp och övriga förberedelser inför loppet. Lite tajt kan tyckas, men alternativet var att ta Upptåget 5:43 vilket inte kändes lockande.
På Uppsala C ser jag att tåget är försenat och att jag kommer att missa tunnelbanan och därmed också starten. Lätt panik med andra ord. Som tur är hade min kompis Fredrik från Malmö också tänkt att springa loppet och skickade kvällen ett mejl om att skulle kunna hämta mig på stationen. Jag hade inte kunnat svara eftersom jag var på disputationsfest (inte en hel optimal uppladdning).
Jag ringde upp och trots att Fredrik tyckte att det skulle bli lite tajt så beslutade han sig för att hämta upp mig. På tåget träffade jag även Bertil, en av landets mest rutinerade ultralöpare, som jag sprungit med några gånger tidigare. Han hade så klart samma problem som mig så jag erbjöd honom en plats i Fredriks bil vilket tacksamt accepterades.
Väl på Lidingövallen gick förberedelserna smärtfritt, men tyvärr tappade jag bort Fredrik precis innan starten. Klockan nio går startskottet och loppet är igång. Efter någon kilometer har Fredrik sprungit ikapp mig och saktar in vid min sida. Kroppen känns tung i början, första milen känns inte bra. Vi håller ett lagom tempo men ändå känns det som att belastningen på ben och fötter är lite för stor. Sällskapet med Fredrik håller uppe motivationen.
Efter någon mil blir det lite lättare, men istället får jag oväntat krampkänningar efter kontrollen vid 15km. Krampen kommer sedan tillbaka efter varje kontroll och när vi närmar oss 25km kommer den även då och då mellan kontrollerna. Jag kan fortfarande hantera den, men det är väldigt långt kvar. Jag känner också som väntat av mina knän, det är inte så mycket värre än vanligt, men jag tog en Ipren efter 12km och så brukar de bli värre ju längre jag springer.
Krampen, knäna och den långa sträckan som är kvar gör att motivationen börjar tryta. Ibland går det halvannan kilometer utan att jag känner av krampen och då känner jag lite tillförsikt eftersom kroppen piggnat till lite. Men så kommer krampen igen. Jag börjar mer och mer ställa in mig att bryta, det är inte roligt att springa 35km med en kramp som kommer att bli allt värre. Dessutom är jag orolig för knäna. Samtidigt börjar kännas bra under de perioden då krampen är borta.
Kramphuggen precis innan Lidingövallen fäller avgörandet. Jag viker av för att bryta medan Fredrik fortsätter själv ut på sista halvan. Jag är så säker som jag kan vara på att jag ändå kunde ha tagit mig runt, men det hade inte varit kul. Motivationen saknades. Förra året hade jag fokuserat på loppet hela våren, i år var det väldigt mycket annat som krävde både mitt fokus och tid. Det var helt enkelt inte lika kul i år och då var jag inte beredd att plåga mig så mycket som det skulle krävas.
(Fast i den officiella resultatlistan står jag som tolva efter en arrangörsmiss).
Foto på mig och Fredrik är taget av Linda Persson (http://bit.ly/bX2pEO).
Den gamla grusvägen och ursprungliga Great Ocean Road i Australien. Den här biten, då jag lämnat den stora vägen, var nog den bästa under hela cyklingen längs Great Ocean Road.
Idag åker jag till Wien och Amsterdam för att testa digitaliseringsrobotar. Ska bli både intressant och roligt.
Den sista biten in till Keylong (dag fyra) innehöll en liten stigning som resulterade i den här vyn när vi vände blicken bakåt. Himlen var tyvärr ordentligt överexponerad men jag tycker att jag lyckades rädda den åtminstone lite grand i efterbehandlingen. Jag har använt ett gradientfilter i Lightroom som tyvärr resulterade i att bergen blev lite mörka.
Trots att sängarna är hårda och rummet är kallt så njuter vi lite extra av lyxen att sova inomhus - vi vet att det kommer att dröja runt en vecka innnan vi åter kommer att ha ett riktigt tak över våra huvuden. För det är nu som äventyret börjar på riktigt! Vi har visserligen redan korsat ett pass - Rohtang La - men med sin höjd på endast 3980 meter är det småpotatis jämfört med det som komma skall. Framför oss ligger fyra pass nya pass där det lägsta är 4800 meter. Det högsta är över 5300 meter högt och vi kommer att behöva sova minst fyra nätter på höjder klart över 4000 meter innan vi når fram till nästa permanenta samhälle över 250 kilometer bort. Det är dags att lämna civilisationen och korsa the Great Himalayas på cykel!
Trots att vi inte drar fötterna efter oss blir starten sen. Vi passar på tvätta oss ordentligt i varmvattnet och vi låter oss väl smaka av den sista riktiga frukosten (frukt! yoghurt! sylt!). Vi sitter i trädgården och ser ut över bergen och de gröna omgivningarna. Det är så vackert att det är svårt att slita sig och sätta igång med cyklingen. Till slut kommer vi i alla fall iväg och trampar iväg mot dagens mål som är Patseo, 45 km bort. Patseo var en gång i tiden en liten by men ska nu endast bestå av ett fallskärmstält som erbjuder en enkel sovplats och bönröra.
Vägen är fin och omgivningarna är som vanligt fantastiska. Vi cyklar mot nordöst, längs floden Bhagas västra strand. Vädret är riktigt fint, inte ett moln på himlen och vi är som vanligt ordentligt insmorda med solskyddsmedel (men några dagar senare lyckas jag ändå bränna mina läppar ordentligt). Vägen följer den vindlande floden, ibland nära men oftast en bra bit upp på dalsidan. Underlaget är ganska bra, omväxlande grus och asfalt, aldrig riktigt stenigt och gropig.
En halvtimme efter att vi lämnat Keylong cyklar vi igenom ett stort läger med vägarbetare. Vägarbetarna är Himalayas obesjungna hjältar, det är de som gör det möjligt för oss att göra vårt livs resa trots att livslängden på varje enskilt vägavsnitt kan räknas i ett fåtal år. Och de ser till att vägarna är farbara nästan helt för hand, utan maskiner. Vägen är normalt uppbyggd av ett lager med stenar stora som åtminstone två knytnävar, ovanpå det ligger ett lager grovt singel, eventuellt följt av grus och sedan asfalt (när vi har tur). Det understa lagret med stenar hugger arbetarna för hand ur stenblock som ligger bredvid vägen. Vi passar ofta arbetare som med en enkel hammare och mejsel försöker dela stora stenar. Efter att de stora stenarna är på plats så dumpas singel i stora högar från lastbilar och sedan är det bara att sprida ut singeln med spade. Oftast gör de det två och två, en arbetare håller i spaden med en annan avlastar vikten genom att lyfta eller dra i ett rep som är bundet i spaden eller skyffeln. Asfalten kokas ofta för hand vid sidan av vägen, även om det verkar att bli vanligare att lägga asfalt som vi gör. Och allt detta på höjder som ibland överstiger 5000 meter. Ett otroligt hårt arbete.
Den branta slänten ned mot floden är grön och vi passar enstaka hus. Efter en dryg timme cyklar vi högt upp på dalsidan och långt nedanför oss, på andra sidan floden, ser en vi en liten by omgiven av gröna fält. En massa serpentiner leder ned till floden och en liten bro. Bakom byn reser sig bergen lika högt som vanligt. Vackert!
Efter byn sluttar det svagt nedför till Jispa, som är den sista lilla permanenta bosättningen på den här sidan om de höga passen som ligger framför oss. Vi smiter in på ett litet café för en kopp te. Mitt emot cafét ser vi ett av de första tecknen på att vi är på väg in i buddistiska områden -- en manimur eller bönemur. På muren ligger en mängd stenar med inskriptionen "om mani padme hum" - ett mantra som vi kommer att bli så välbekant att vi senare ibland kommer på oss att mumla det. Buddismen är en effektiv relgion. Genom att passera muren på dess vänstra sida (dvs medsols) skickas mantrat på stenarna mot himlen. Praktiskt! Ungefär det samma gäller böneflaggorna - deras fladdrande i vinden skickar hela tiden iväg skyddande böner. Smart! I utkanten av Jispa passerar vi två chorten eller stupas, murad "kupoler" som innehåller reliker efter framstående munkar vars kraft kan fortsätta att beskydda det närliggande området. Vi tycker att muren och de båda chorten är riktigt exotiska. En vecka senare har vi sett hundratals chorten och tiotals murar...
Efter Jispa bär det ordentligt nedåt för några kilometer. Asfalten är nylagt och perfekt! Lyckokänslorna sprider sig i hela kroppen när vi snabbt susar nedåt mot floden. Det tar inte lång tid innan vi är nere igen. Floddalen är inte längre smal och brant, den är ordentligt bred och vi ser hur floden ringlar sig fram i många meandrar och krokar i sin breda grusbädd. Nu på hösten är vattenföringen låg men det är lätt att föreställa sig hur det ser ut under våren när den smältande snön får floden att täcka hela dalgångens bredd.
Framför oss reser sig ett mäktig och till synes ensamt berg. En lite mindre flod kommer från öster och flyter ihop med Bhaga precis framför berget. Tillsammans ser de två floder ut att omsluta berget som reser sig nästan 3000 meter över oss. En titt på kartan säger att berget har fått namnet T1 och att det är ungefär 5700 meter högt. Det är ett de vackraste ögonblicken under hela cyklingen.
Vi fortsätter några kilometer och efter att ha korsat en biflod till Bhaga så befinner vi oss i skuggan av T1. Vid floden ligger en liten samling dhabas som kallas Darcha. Efter att passerat genom en enkel poliskontroll slår vi oss ned på en dhaba för att äta lunch. Som vanligt blir det Dal Makhani, en bön- och linsröra, av den enkla anledning att det är det enda som serveras. Efter lunchen bär det uppåt, det är 16 kilometer kvar till Patseo men också 500 höjdmeter. På Steves inrådan har vi börjat att äta Diamox, en medicin som minskar risken för lung- och hjärnödem som man kan få på höga höjder. Vi hade egentligen planerat att bara använda Diamox om det verkligen behövdes eftersom medicinen sägs vara ordentligt urindrivande. Steve med sin stora erfarenhet övertalade dock oss att ta den preventivt, något som han gjort flera gånger på liknande resor.
Vägen följer fortfarande Bhaga men nu en bra bit upp på sluttningen. Det stupar brant ned till floden som ser riktigt liten ut nu när dalen åter har blivit riktigt smal. Plötsligt möter vi två spanjorer som kommer cyklande i motsatt riktning. De berättar att de började cykla i Alexandria i Egypten för några månader sedan. När vi frågor om deras slutmål rycker de på axlarna och svar: "Vi vet inte, vi får se hur länge vi har lust att fortsätta att cykla". En liten bit innan Patseo har en bäck fått för sig att den ska rinna rakt över vägen. Den är så bred och djup att det är uteslutet att försöka gå eller vada över den utan att bli ordentligt våt. Botten verkar ganska jämn så det är bara att ta sats, cykla och hoppas på det bästa. Både jag och Catharina lyckas torrskodda ta oss över, även om det var lite vingligt.
Klockan närmar sig halv fem när kommer fram till Patseo som ligger på 3750 meters höjd. Framför oss ser vi två fallskärmstält (ungefär som en stor kåta) och en liten damm. I det enda tältet kan galningar som oss övernatta och i det andra bor den lilla familj som sköter stället (jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla det). Vi flyttar in vår utrustning i tältet och gör oss hemmastadda så gått det går. Marken i tältet är täckt med madrasser och längs väggarna ligger smutsiga täcken vilket inte bekommer oss eftersom vi har våra liggunder och sovsäcken.
Vi går över till det andra tältet för att äta middag (bön- och linsröra så klart). I dammen ser vi en liten trampbåt, som påstås vara den högsta belägna i världen. Den ena sidan ligger nästan under vattnet och vi känner ingen som helst lust att testa om den bär vår vikt utan att sjunka. En bit bort längs vägen ser vi en stor gruppvägarbetare komma gåendes i vår riktning. Vi frågar vart de är på väg och familjen pekar på ett slitet tält en bit bort på andra sidan vägen. Vi inte sett tältet tidigare eftersom det ligger i en liten sänka. I våra ögon ser det ut att rymma max tjugo personer, men det visar sig att det är hem åt femtio vägarbetare.
När vi lite senare sitter och äter hör vi kraftig och glad sång från tältet. Vi kommer på att det är lördag och arbetarna förhoppningsvis firar att de har en ledig dag framför sig. Sången fortsätter utan avbrott i två timmar innan det plötsligt blir tyst. Under tiden har vi insvepta i filtar och utan brådska ätit vår middag. Jag tar några kort med min kompaktkamera på familjen som driver tältet och visar upp dem. De tycker att det är jätteroligt att se på korten och snart har vi visat och berättat om vår hela cykling från starten i Manali.
Skymningen har både kommit och passerat och det är dags att sova. Jag och Catharina har borstat tänderna och ska precis gå in i tältet när vi inser att fullmånen är på väg upp över bergen. Trots att solen gått ned för ett bra tag sedan är det inte mörkt och det blir allt ljusare ju högre månen stiger bakom bergen. Vi ser hur bergens skuggor snabbt blir kortare och plötsligt bryter månen fram bakom en bergstopp. All snö på bergen förstärker ljuset och det går faktiskt nästan att läsa i månskenet! Fyllda av naturens skönhet går vi in i tältet och kryper ner i våra sovsäckar. Imorgon väntar passet Baralacha La på oss!
Efter några timmars djup sömn börjar ett irriterade ljud att långsamt tränga in i mitt medvetande. Det tar ett tag innan jag i mitt halvsovande tillstånd inser att det är en hund som skäller utanför. Efter en stund är jag klarvaken och hunden bara fortsätter att skälla. Catharina vaknar också och vi svär tillsammans över hunden och de tunna väggarna (temperaturen har nu sjunkigt till 9C i vårt rum). Hunden slutar äntligen att skälla men det är ett bedrägligt lugn - lagom tills vi somnat sätter den igång igen. Så fortsätter det tills gryningen kommer, hunden gör korta pauser men sätter igång igen så snart som vi somnat.
I gryningsljuset gör vi en angenäm upptäckt - det regnar inte längre! Vi äter en god frukost tillsammans med Steve och schweiziskt cyklistpar. Schweizarna, Regula och Rolf, är på väg åt andra hållet och har liksom oss andra fastnat i Sissu på grund av regnet. De visar sig vara två fantastiska människor, trevliga, roliga, hjälpsamma men framförallt är de kanske de mest ödmjuka och medmänskliga personer som jag någonsin träffat. De berättar om när de för tio år sedan cyklade i området för första gången. På deras sätt att berätta märks det hur mycket de älskar och känner för folket i Himalaya. När de kommit fram till Leh (för tio år sedan) satte de igång med sin plan. De letade upp ett stort parti med högklassiga pashminaschalar. Rolf berättar med inlevelse hur det tog två hela dagar att bara förhandla om priset på schalarna. När de senare var hemma i Schweiz igen så sålde de schalarna med god vinst till vänner och bekanta. Smart, tänker både jag och Catharina - då fick de ju resan gratis. Vi kan inte ha mer fel. Istället för att behålla pengarna så skänkte de istället hela överskottet till olika skolor i regionen! Vi får naturligtvis en inbjudan att bo hos dem om vi någon gång skulle vilja cykla i Schweiz. Sällan har två människor gjort så stort intryck på mig på så kort tid.
Efter frukosten gör vi oss alla ordning för avfärd. Det är fortfarande molnigt ute men vi bedömmer att risken för regn är liten. Aktivteten på hotellets lilla gård är hektisk, vi är sju cyklister som ska bege oss mot Keylong plus Rolf och Regula som är på väg mot Shimla. Gemensamt cyklar vi ut från hotellet. Vägen inne i Sissu är lerig så det är både svårt och jobbigt att cykla i början. En liten kille på kanske sju år springer ut på vägen och håller upp sin hand för att hälsa. När jag kommer jämnsides med honom gör vi en high five och han blir överlycklig - han hoppar högt av glädje och ropar något som jag inte förstår.
Så fort vi lämnat Sissu blir vägen mindre lerig och det blir lättare att cykla. Molnen försvinner fort och de otroligt vackra bergen tornar upp sig högt över oss. Efter en stund behöver vi ta en paus för att ta av oss lite kläder. Vi befinner oss ungefär 3100 möh och ett hundratal meter nedför oss strömmar floden Chandra Bhaga. Vi lyfter blicken och tittar upp mot berget Shikar Beh som reser sig bakom floden. Bergssidan är brant, mycket brant. När våra blickar äntligen når upp toppen känns det som att vi tittar nästan rakt upp. Fågelvägen är det sju kilometer till toppen och på den korta sträckan hinner berget nå up till en höjd av 6200 meter! Det är en otroligt mäktig känsla att se upp mot toppen.
Vi cyklar långsamt och njuter i fulla drag. Det är bara 31 kilometer till Keylong så vi har gott om tid på oss. Landskapet är otroligt. Dalen är grön och vi cyklar genom mängder av terrassodlingar. De snöklädda bergen är obeskrivbara - kantiga, branta, vilda. Få toppar är lägre än 5000 meter. Vi cyklar i kapp Steve som står på toppen av ett gäng serpentiner som leder ned till floden. Vi växlar några ord innan Steve susar nedåt. Jag tar åter fram kameran och fotograferar omgivningarna. Plötsligt har vi fått sällskap av en indier som tyst kommit rullandens på sin vespa.
Vi försöker med olika bortförklaringar, men indiern ger sig inte. Vi MÅSTE besöka hans hem i den lilla byn som ligger vackert nedanför serpentinerna. Till slut måste vi kapitulera och vi rullar ned efter honom. Vägen, eller senare den totala bristen på väg, gör det svårt att ta sig till byn. Vi vill inte lämna cyklarna vid vägkanten så det är bara att släpa och bära dem över åkrar, diken och riktigt branta sluttningar. Även om vi börjar få en vissa vana att bära cyklarna med packing så är det lika jobbigt varje gång.
Indiern, eller Khushal som han heter, bor i byn största hus och för ett ögonblick tror vi att han bor ensam i det. Det visar sig att han delar det med både sin och några andra familjer men de bor ändå väldigt bra med indiska mått. Khushal är riktigt välbeställd, han har både mobiltelefon och en stor TV som han stolt visar upp. Han äger också en del potatisfält runt byn - trots den korta odlingssäsongen står området faktiskt för en mycket stor del av all sättpotatis som används i Indien. Vi bjuds omedelbart på smörte, en "delikatess" som är väldigt vanlig längre norrut. Smörte består av smör (oftast från jak), svart te, mjölk och salt som får koka ihop ordentligt. Blandningen kallas även för gurr-gurr efter ljudet som kannan gör när teet bryggs. Det smakar faktiskt inte så illa som det låter (den här gången). Vi bjuds även på någon sorts torr och ganska seg brödpinne och några andra lokala specialiteter.
Eftersom Steve fortsatt mot Keylong känner vi att vi inte kan stanna hur länge som helst hos Khushal och vi avböjer artigt erbjudandet om att stanna över middagen. Innan vi cyklar vidare måste vi dock stanna till vid ett av hans potatisfälten för att fotografera några av Khushals arbetare som rensar ogräs. Arbetarna är glada och poserar gärna. Efter några kort trycker en av dem upp sin skära mot en annan arbetares hals för att jag ska få några foton med lite mer action i. Skäran hinner vara upp många sekunder innan alla viker sig dubbla av skratt.
Vi fortsätter cykla mot Keylong, 16 km bort. Efter några kilometer kommer vi till Thandi, en riktigt liten by vars existensberättigande är bensinpumpen - den allra sista innan Leh. Vid Thandi delar sig floden Chandra Bhaga som vi följt sedan vi passerade Rothang La.. Vi fortsätter österut längs Bhaga medan Chandra försvinner västerut.
Nu är det inte långt kvar till Keylong. Cyklingen har varit lätt och mycket vacker. Vi stannar till vid ett monument över vägarbetarna som byggt vägen innan vi cyklar upp över den sista backen till Keylong. Schweizarna rekommenderade ett lilamålat hotell vid frukosten och vi lämnar huvudvägen och börjar titta efter det. Vägen genom Keylong är smal och vi ser inga spår av lila hotell. Efter ett litet tag vänder vägen uppåt och det är nästan lika brant som i Manali. Vi orkar inte cykla utan får åter knuffa cyklarna framåt. Plötsligt har vägen förvandlats till den lokala bazaaren och vi har fortfarande ingen aning om var hotellet ligger. Vår ankomst till Keylong har dock inte gått obemärkt förbi, för på något konstigt sätt har Steve både meddelats om att vi är på ingång och att vi valt fel väg (ganska fantastiskt hur bra djungeltelegrafen fungerar ibland). Steve väntar på oss i bazaaren och visar oss vägen till det lila hotellet som inte alls ligger där vi trodde att det skulle ligga.
Steve har inkvarterat sig i hotellets största rum som utan problem även rymmer mig och Catharina. Efter några pannkakor som mellanmål beger vi oss ned till bazaaren för att handla proviant, det somjag var så nervös för igår. Det är så klart inga större problem att hitta bra mat och med Steve i släptåg får vi även några riktigt bra provianteringstips (bl.a. en bebisvälling som är perfekt som frukost). Vi går tillbaka till hotellet och äter en god middag samtidigt som vi ser på hur solen sänker sig över bergen. Mycket vackert!
Cykelmässigt må dagen ha varit lätt men upplevelsemässigt så slår den det mesta.
Idag var det dags för Årets sista långpass, en tur runt norra Stockholm på runt 60km. Arrangör var Team Fakta som också stod bakom Uppsala-Stockholm i somras. Totalt var vi runt femtio personer som samlades vid slussen, de flesta i neongula jackor och västar. Vi delade in oss i tre grupper beroende på önskat tempo och jag valde 6:45-gruppen. Några minuter efter halv nio begav vi oss iväg genom ett tyst och morgontomt Stockholm. Cykelbanorna var både plogade och sandade så löpningen flöt på riktigt bra, även om vaderna fick jobba lite mer än vanligt. Kylan som jag oroat mig lite för (det var drygt -10C i Uppsala på morgonen) ställde inte heller till några problem.
När vi lämnat tullarna fick vi för en stund mer eller mindre pulsa fram några hundra meter eftersom snöplogen valt att fylla vår väg med snö istället för att ta bort den. När vi pulsade framåt kände jag en lätt och tyvärr välbekant smärta i mina knän. Kylan gjorde dem dessutom stelare än vanligt så jag bestämde mig för att stiga av ungefär halvvägs. Trots att jag kände av knät lite så störde smärtan inte löpningen nämnvärt men jag ville ändå inte riskera något inför kommande Vasaloppsträning.
Efter ungefär 19 kilometer var det dags för den första pausen. Ulla i Team Fakta hade fyllt bilen med buljong, kaffe, smörgåsar, chips och saltgurka och stod nu och väntade på oss. Mycket trevligt. När en lite snabbare grupp skulle ge sig iväg valde jag jag att hänga på dem istället för att äta lite mer av godsakerna. Det var ju bara 11km kvar till Max i Barkarby så jag tyckte att jag kunde höja tempot lite den sista biten. Efter två kilometer försvann gruppen in på en mack för att tina sina munstycken till vätskesystem. Jag åt en gratis och någon brunfläckig banan och precis när den var uppäten passerade en lite långsammare grupp utanför som jag hoppade in i.
I Sollentuna sprang vi fel vilket resulteradei halvannan bonuskilometer. Strax efter var var tvungna att springa på moddiga vägar några kilometer vilket var tufft för mina vader. Eftersom jag skulle gå av vid 30 km så började min kropp mer och mer att längta efteratt få stanna. Jag hade också slarvat lite med maten och drycken, jag visste ju att jag inte skulle springa hela vägen. Jag hade bara druckigt en dryg halvliter och ätit en halv Snickers, en liten brödbit och så bananen. Jag har dålig koll Stockholms geografi och när vi närmade oss Akalla Centrum trodde jag att det var dags för paus för de flesta och hemgång för mig.
Tji fick jag, vi fortsatte genom Akalla och vidare ytterligare fem kilometer (men det visste jag som tur inte då). Det är riktigt dåligt för både orken och motivationen att behöva fortsätta när kroppen är intsällt på att stanna, speciellt när energin börjar ta slut. Efter att ha sprungit över ett oplogat Järvafält började det bli riktigt, riktigt tungt och till slut var jag tvungen att gå. Jag åt den andra halvan av min Snickers och började springa igen. En knapp minut senare öppnade skogen upp sig och jag såg Max några hundra meter bort. Hade jag vetat det hade jag hållit ut och sprungit hela vägen... Istället för de 30km som jag hade trodde att det var till Max blev det 34km. Trots att jaga bara kom drygt halvvägs är nöjd ändå.
Efter en hamburgare var det dags att säga hej då och bege sig hemåt. En tjej blev upphämtad av sin särbo och jag frågade om jag fick plats i bilen. Det fick jag och jag blev skjutsad hela vägen till Odenplan vilket gjorde att jag precis hann med 14:11-tåget till Uppsala! Stort tack! Ett stort tack även till Ulla och Peter för ännu en fin tur.
En indisk man korsar vägen i Sarchu på gränsen mellan Himachal Pradesh och Ladakh samtidigt som solen är på väg ned. Sarchu (4400 möh) var ett tröstlöst ställe, öppet några månader varje år för att ta hand om resenärer längs Manali-Leh Highway. Inte mycket mer än en liten samling fallskärmstält och en spritbutik. Smutsigt och med luften full av svarta avgaser från alla lastbilar.
Det är sällan lite mer extrem efterbehandling blir bra, men ibland dyker det upp ett foto där de annorlunda inställningarna verkligen passar. Som på det här fotot av Mariefreds kyrka. Visst är det lätt att tro att fotot är taget någon gång i slutet av 40-talet istället för igår? (Grunden till efterbehandlingen fick jag genom en preset som jag sedan arbetade vidare med).
Postar även ett annat foto på kyrkan, ett foto som jag också tycker blev riktigt bra. På det sista fotot har jag bara ljusat upp överdelen av himlen en del med ett gradientfilter.
I helgen har jag varit i Strängnäs och hälsat på min gamla handledare Johan. Det var ett tag sedan vi sågs så det var riktigt trevligt att träffas igen. Som vanligt blev det också en liten fotoutflykt, den här gången till Mariefred och Gripsholms slott.
En gerbera som jag fick i samband med min disputation i våras.
Tidigare ikväll var jag ute och sprang på snötäckta cykelvägar. Jag höll ett högt tempo, i snitt 4:55 per kilometer. På snö! Det som gjorde möjligt att ens springa idag var mina löparskor med dubb, ett par Icebug Sissu. Det var riktigt häftigt att springa på snö och is och ändå hela tiden ha ett perfekt grepp. Jag var aldrig ens nära att förlora fotfästet, faktum är att fästet var lika bra som med vanliga skor på asfalt. På söndag blir det det nog min vanliga tur runt Gamla Uppsala, något jag ens skulle ha övervägt om jag inte haft mina Icebug.
Blev riktigt nöjd med det här fotot på Trädet. Hittade ett kreativt filter som använde två färgade gradientfilter och började leka lite med färgerna och det här blev slutresultatet.
När vi efter två dagars cykling stänger dörren till vårt hotellrum så befinner vi oss i Sissu, ungefär 35 kilometer från staden Keylong som egentligen var dagens mål. Ni som följer bloggen kommer ihåg att dåliga vägar och ett stenras drog ned vår hastighet så mycket att vi inte nådde ända fram till Keylong. Innan vi släcker för natten går jag noggrant igenom vår matplanering - Keylong är den sista staden där det går att köpa mat. Enligt guideboken har vi fem dagar framför oss där det är osäkert om vi kan få mat, det ska finnas några dhabor men inte så mycket mer. Vi har med oss en del överbliven frystorkad mat hemifrån men den räcker bara till hälften.
Jag sover ganska dåligt och vaknar 04:00 av att regnet slår mot rutorna. Jag kan inte somna om och känner mig riktigt nervös. Jag oroar mig för maten och för passen som ligger framför oss. Det är inte alls likt mig, jag vet att vi har bättre koll än de flesta som cyklar här. Men den här gången fungerar inte logiken. Kanske är det regnet utanför som påverkar mig? Nervositen har inte släppt när det långsamt börjar ljusna utanför. Faktum är att jag känner mig riktigt ynklig och miserabel, att jag inte har något här att göra. Och regnet bara fortsätter att falla.
Det är bara 35 relativt platta kilometrar till Keylong och jag och Catharina är inställda på att cykla, trots regnet. Efter frukosten packar vi ihop våra saker och sätter oss för att vänta ut regnet. Klockan närmar sig sakta men säkert tolv och därmed tiden för utcheckning. Runt 11:30 knackar vi på Steves dörr för att höra om han ska cykla. Han skrattar och gör en svepande rörelse med handen mot gården bakom oss. "Cykla? Det snöar ju!", säger han. Vi vänder oss om, och visst snöar det!
Vi ger upp och låter vädret vinna för den här dagen. Det blir långsamt allt vitare utanför. Snögränsen kryper allt längre ned tills det är helt vitt på marken utanför. Svensken som vi mötte under gårdagen dyker plötsligt upp på hotellet, dyngsur och genomfrusen. Han och hans franska kompis forsatte en kort bit mot Keylong igår på motorcykel. När det blev mörkt vågade de inte fortsätta eftersom det är riktigt branta stup ned mot floden. Deras tält visade sig inte hålla tätt och de vågade inte heller fortsätta mot Keylong eftersom vägbanan kändes hal. Deras enda alternativ var att köra tillbaka till Sissu.
Hotellrummen är oisolerade och temperturen inomhus kryper sakta nedåt och framåt eftermiddagen är den nere i 10-12C. Trots att vi är inomhus har vi nästan alla våra kläder på oss. Som tur är har vi i alla fall varmvatten. Vi noterar dock att elinstallationen i badrummet inte är av den tillförlitliga varianten. Lampan i badrummet sitter rakt under duschmunstycket. Lampan sitter dessutom i ett alldeles för stort hål. De blottade kablarna är i alla fall inslagna i lite plastfolie för att skydda mot fukt och vatten... Det är inte den enda tveksamma elinstallationen, utanför Steves rum hänger ett gäng elkablar med fria ändar ned.
Dagen går långsamt. Framåt kvällen övergår snön i regn. När det äntligen är dags att lägga sig tycker vi att regnet i alla fall minskat något. Faktum kvarstår dock, det regnar fortfarande och vi har dessutom nåtts av rykten som säger att nästa pass har stängt p.g.a. snö.
Sedan en knapp månad arbetar jag som många vet vid Kungliga Biblioteket (KB) som produktionsutvecklare vid Enheten för digital produktion. KB är Sveriges nationalbibliotek och allt som trycks i landet ska enligt skickas till KB. Genom åren har det blivit en del material och under biblioteket finns motsvarande två Hötorgsskrapor fyllda med böcker och annat material. Lite förenklat kan man säga att min enhets uppgift är att digitalisera allt i samlingarna för att göra det mer tillgängligt och för att bevara det som är i dåligt skick (det är naturligtvis omöjligt att genomföra inom rimlig tid men det måste vara målet). Min uppgift är att förbättra förbättra våra produktionsflöden så att vi kan digitalisera större mängder material med allt mindre insatser. Jobbet är utmanande och omväxlande, jag jobbar både med hårdvara och mjukvara och med både teori och praktik. Ett projekt är att med bildanalys finna pärmarna på en bok så att vi kan beskära bilden automatiskt utan att någon manuellt behöver mäta upp storleken på varje objekt. Ett annat projekt är att bygga ett kluster av våra mac:ar för att automatisera efterbehandlingen av våra bilder och för att effektivt kunna kontrollera kvalitén på bilder som kommer från externa leverantörer.
Fotot i posten är taget en kväll från min hotellbalkong i Atlanta.
Det här är ett foto på Khas Mahl, kejsarens priviata palats inuti det Röda Fortet i Delhi. Röda fortet är ett av Indiens många världsarv och byggdes av mugalerna på 1600-talet. Tyvärr var hela fortet slitet, precis som många andra av Indiens gamla byggnader.
Här kommer två korta filmsnuttar från dag två. Den första är tagen ovanför Marrhi (som syns nedanför) innan vi korsat passet Rohtang La. Den andra visar dalen efter Rohtang La, flera av bergen i bakgrunden är över 6000 meter höga.
