Trots att sängarna är hårda och rummet är kallt så njuter vi lite extra av lyxen att sova inomhus - vi vet att det kommer att dröja runt en vecka innnan vi åter kommer att ha ett riktigt tak över våra huvuden. För det är nu som äventyret börjar på riktigt! Vi har visserligen redan korsat ett pass - Rohtang La - men med sin höjd på endast 3980 meter är det småpotatis jämfört med det som komma skall. Framför oss ligger fyra pass nya pass där det lägsta är 4800 meter. Det högsta är över 5300 meter högt och vi kommer att behöva sova minst fyra nätter på höjder klart över 4000 meter innan vi når fram till nästa permanenta samhälle över 250 kilometer bort. Det är dags att lämna civilisationen och korsa the Great Himalayas på cykel!
Trots att vi inte drar fötterna efter oss blir starten sen. Vi passar på tvätta oss ordentligt i varmvattnet och vi låter oss väl smaka av den sista riktiga frukosten (frukt! yoghurt! sylt!). Vi sitter i trädgården och ser ut över bergen och de gröna omgivningarna. Det är så vackert att det är svårt att slita sig och sätta igång med cyklingen. Till slut kommer vi i alla fall iväg och trampar iväg mot dagens mål som är Patseo, 45 km bort. Patseo var en gång i tiden en liten by men ska nu endast bestå av ett fallskärmstält som erbjuder en enkel sovplats och bönröra.
Vägen är fin och omgivningarna är som vanligt fantastiska. Vi cyklar mot nordöst, längs floden Bhagas västra strand. Vädret är riktigt fint, inte ett moln på himlen och vi är som vanligt ordentligt insmorda med solskyddsmedel (men några dagar senare lyckas jag ändå bränna mina läppar ordentligt). Vägen följer den vindlande floden, ibland nära men oftast en bra bit upp på dalsidan. Underlaget är ganska bra, omväxlande grus och asfalt, aldrig riktigt stenigt och gropig.
En halvtimme efter att vi lämnat Keylong cyklar vi igenom ett stort läger med vägarbetare. Vägarbetarna är Himalayas obesjungna hjältar, det är de som gör det möjligt för oss att göra vårt livs resa trots att livslängden på varje enskilt vägavsnitt kan räknas i ett fåtal år. Och de ser till att vägarna är farbara nästan helt för hand, utan maskiner. Vägen är normalt uppbyggd av ett lager med stenar stora som åtminstone två knytnävar, ovanpå det ligger ett lager grovt singel, eventuellt följt av grus och sedan asfalt (när vi har tur). Det understa lagret med stenar hugger arbetarna för hand ur stenblock som ligger bredvid vägen. Vi passar ofta arbetare som med en enkel hammare och mejsel försöker dela stora stenar. Efter att de stora stenarna är på plats så dumpas singel i stora högar från lastbilar och sedan är det bara att sprida ut singeln med spade. Oftast gör de det två och två, en arbetare håller i spaden med en annan avlastar vikten genom att lyfta eller dra i ett rep som är bundet i spaden eller skyffeln. Asfalten kokas ofta för hand vid sidan av vägen, även om det verkar att bli vanligare att lägga asfalt som vi gör. Och allt detta på höjder som ibland överstiger 5000 meter. Ett otroligt hårt arbete.
Den branta slänten ned mot floden är grön och vi passar enstaka hus. Efter en dryg timme cyklar vi högt upp på dalsidan och långt nedanför oss, på andra sidan floden, ser en vi en liten by omgiven av gröna fält. En massa serpentiner leder ned till floden och en liten bro. Bakom byn reser sig bergen lika högt som vanligt. Vackert!
Efter byn sluttar det svagt nedför till Jispa, som är den sista lilla permanenta bosättningen på den här sidan om de höga passen som ligger framför oss. Vi smiter in på ett litet café för en kopp te. Mitt emot cafét ser vi ett av de första tecknen på att vi är på väg in i buddistiska områden -- en manimur eller bönemur. På muren ligger en mängd stenar med inskriptionen "om mani padme hum" - ett mantra som vi kommer att bli så välbekant att vi senare ibland kommer på oss att mumla det. Buddismen är en effektiv relgion. Genom att passera muren på dess vänstra sida (dvs medsols) skickas mantrat på stenarna mot himlen. Praktiskt! Ungefär det samma gäller böneflaggorna - deras fladdrande i vinden skickar hela tiden iväg skyddande böner. Smart! I utkanten av Jispa passerar vi två chorten eller stupas, murad "kupoler" som innehåller reliker efter framstående munkar vars kraft kan fortsätta att beskydda det närliggande området. Vi tycker att muren och de båda chorten är riktigt exotiska. En vecka senare har vi sett hundratals chorten och tiotals murar...
Efter Jispa bär det ordentligt nedåt för några kilometer. Asfalten är nylagt och perfekt! Lyckokänslorna sprider sig i hela kroppen när vi snabbt susar nedåt mot floden. Det tar inte lång tid innan vi är nere igen. Floddalen är inte längre smal och brant, den är ordentligt bred och vi ser hur floden ringlar sig fram i många meandrar och krokar i sin breda grusbädd. Nu på hösten är vattenföringen låg men det är lätt att föreställa sig hur det ser ut under våren när den smältande snön får floden att täcka hela dalgångens bredd.
Framför oss reser sig ett mäktig och till synes ensamt berg. En lite mindre flod kommer från öster och flyter ihop med Bhaga precis framför berget. Tillsammans ser de två floder ut att omsluta berget som reser sig nästan 3000 meter över oss. En titt på kartan säger att berget har fått namnet T1 och att det är ungefär 5700 meter högt. Det är ett de vackraste ögonblicken under hela cyklingen.
Vi fortsätter några kilometer och efter att ha korsat en biflod till Bhaga så befinner vi oss i skuggan av T1. Vid floden ligger en liten samling dhabas som kallas Darcha. Efter att passerat genom en enkel poliskontroll slår vi oss ned på en dhaba för att äta lunch. Som vanligt blir det Dal Makhani, en bön- och linsröra, av den enkla anledning att det är det enda som serveras. Efter lunchen bär det uppåt, det är 16 kilometer kvar till Patseo men också 500 höjdmeter. På Steves inrådan har vi börjat att äta Diamox, en medicin som minskar risken för lung- och hjärnödem som man kan få på höga höjder. Vi hade egentligen planerat att bara använda Diamox om det verkligen behövdes eftersom medicinen sägs vara ordentligt urindrivande. Steve med sin stora erfarenhet övertalade dock oss att ta den preventivt, något som han gjort flera gånger på liknande resor.
Vägen följer fortfarande Bhaga men nu en bra bit upp på sluttningen. Det stupar brant ned till floden som ser riktigt liten ut nu när dalen åter har blivit riktigt smal. Plötsligt möter vi två spanjorer som kommer cyklande i motsatt riktning. De berättar att de började cykla i Alexandria i Egypten för några månader sedan. När vi frågor om deras slutmål rycker de på axlarna och svar: "Vi vet inte, vi får se hur länge vi har lust att fortsätta att cykla". En liten bit innan Patseo har en bäck fått för sig att den ska rinna rakt över vägen. Den är så bred och djup att det är uteslutet att försöka gå eller vada över den utan att bli ordentligt våt. Botten verkar ganska jämn så det är bara att ta sats, cykla och hoppas på det bästa. Både jag och Catharina lyckas torrskodda ta oss över, även om det var lite vingligt.
Klockan närmar sig halv fem när kommer fram till Patseo som ligger på 3750 meters höjd. Framför oss ser vi två fallskärmstält (ungefär som en stor kåta) och en liten damm. I det enda tältet kan galningar som oss övernatta och i det andra bor den lilla familj som sköter stället (jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla det). Vi flyttar in vår utrustning i tältet och gör oss hemmastadda så gått det går. Marken i tältet är täckt med madrasser och längs väggarna ligger smutsiga täcken vilket inte bekommer oss eftersom vi har våra liggunder och sovsäcken.
Vi går över till det andra tältet för att äta middag (bön- och linsröra så klart). I dammen ser vi en liten trampbåt, som påstås vara den högsta belägna i världen. Den ena sidan ligger nästan under vattnet och vi känner ingen som helst lust att testa om den bär vår vikt utan att sjunka. En bit bort längs vägen ser vi en stor gruppvägarbetare komma gåendes i vår riktning. Vi frågar vart de är på väg och familjen pekar på ett slitet tält en bit bort på andra sidan vägen. Vi inte sett tältet tidigare eftersom det ligger i en liten sänka. I våra ögon ser det ut att rymma max tjugo personer, men det visar sig att det är hem åt femtio vägarbetare.
När vi lite senare sitter och äter hör vi kraftig och glad sång från tältet. Vi kommer på att det är lördag och arbetarna förhoppningsvis firar att de har en ledig dag framför sig. Sången fortsätter utan avbrott i två timmar innan det plötsligt blir tyst. Under tiden har vi insvepta i filtar och utan brådska ätit vår middag. Jag tar några kort med min kompaktkamera på familjen som driver tältet och visar upp dem. De tycker att det är jätteroligt att se på korten och snart har vi visat och berättat om vår hela cykling från starten i Manali.
Skymningen har både kommit och passerat och det är dags att sova. Jag och Catharina har borstat tänderna och ska precis gå in i tältet när vi inser att fullmånen är på väg upp över bergen. Trots att solen gått ned för ett bra tag sedan är det inte mörkt och det blir allt ljusare ju högre månen stiger bakom bergen. Vi ser hur bergens skuggor snabbt blir kortare och plötsligt bryter månen fram bakom en bergstopp. All snö på bergen förstärker ljuset och det går faktiskt nästan att läsa i månskenet! Fyllda av naturens skönhet går vi in i tältet och kryper ner i våra sovsäckar. Imorgon väntar passet Baralacha La på oss!
1 kommentar:
Skicka en kommentar