Efter några timmars djup sömn börjar ett irriterade ljud att långsamt tränga in i mitt medvetande. Det tar ett tag innan jag i mitt halvsovande tillstånd inser att det är en hund som skäller utanför. Efter en stund är jag klarvaken och hunden bara fortsätter att skälla. Catharina vaknar också och vi svär tillsammans över hunden och de tunna väggarna (temperaturen har nu sjunkigt till 9C i vårt rum). Hunden slutar äntligen att skälla men det är ett bedrägligt lugn - lagom tills vi somnat sätter den igång igen. Så fortsätter det tills gryningen kommer, hunden gör korta pauser men sätter igång igen så snart som vi somnat.
I gryningsljuset gör vi en angenäm upptäckt - det regnar inte längre! Vi äter en god frukost tillsammans med Steve och schweiziskt cyklistpar. Schweizarna, Regula och Rolf, är på väg åt andra hållet och har liksom oss andra fastnat i Sissu på grund av regnet. De visar sig vara två fantastiska människor, trevliga, roliga, hjälpsamma men framförallt är de kanske de mest ödmjuka och medmänskliga personer som jag någonsin träffat. De berättar om när de för tio år sedan cyklade i området för första gången. På deras sätt att berätta märks det hur mycket de älskar och känner för folket i Himalaya. När de kommit fram till Leh (för tio år sedan) satte de igång med sin plan. De letade upp ett stort parti med högklassiga pashminaschalar. Rolf berättar med inlevelse hur det tog två hela dagar att bara förhandla om priset på schalarna. När de senare var hemma i Schweiz igen så sålde de schalarna med god vinst till vänner och bekanta. Smart, tänker både jag och Catharina - då fick de ju resan gratis. Vi kan inte ha mer fel. Istället för att behålla pengarna så skänkte de istället hela överskottet till olika skolor i regionen! Vi får naturligtvis en inbjudan att bo hos dem om vi någon gång skulle vilja cykla i Schweiz. Sällan har två människor gjort så stort intryck på mig på så kort tid.
Efter frukosten gör vi oss alla ordning för avfärd. Det är fortfarande molnigt ute men vi bedömmer att risken för regn är liten. Aktivteten på hotellets lilla gård är hektisk, vi är sju cyklister som ska bege oss mot Keylong plus Rolf och Regula som är på väg mot Shimla. Gemensamt cyklar vi ut från hotellet. Vägen inne i Sissu är lerig så det är både svårt och jobbigt att cykla i början. En liten kille på kanske sju år springer ut på vägen och håller upp sin hand för att hälsa. När jag kommer jämnsides med honom gör vi en high five och han blir överlycklig - han hoppar högt av glädje och ropar något som jag inte förstår.
Så fort vi lämnat Sissu blir vägen mindre lerig och det blir lättare att cykla. Molnen försvinner fort och de otroligt vackra bergen tornar upp sig högt över oss. Efter en stund behöver vi ta en paus för att ta av oss lite kläder. Vi befinner oss ungefär 3100 möh och ett hundratal meter nedför oss strömmar floden Chandra Bhaga. Vi lyfter blicken och tittar upp mot berget Shikar Beh som reser sig bakom floden. Bergssidan är brant, mycket brant. När våra blickar äntligen når upp toppen känns det som att vi tittar nästan rakt upp. Fågelvägen är det sju kilometer till toppen och på den korta sträckan hinner berget nå up till en höjd av 6200 meter! Det är en otroligt mäktig känsla att se upp mot toppen.
Vi cyklar långsamt och njuter i fulla drag. Det är bara 31 kilometer till Keylong så vi har gott om tid på oss. Landskapet är otroligt. Dalen är grön och vi cyklar genom mängder av terrassodlingar. De snöklädda bergen är obeskrivbara - kantiga, branta, vilda. Få toppar är lägre än 5000 meter. Vi cyklar i kapp Steve som står på toppen av ett gäng serpentiner som leder ned till floden. Vi växlar några ord innan Steve susar nedåt. Jag tar åter fram kameran och fotograferar omgivningarna. Plötsligt har vi fått sällskap av en indier som tyst kommit rullandens på sin vespa.
Vi försöker med olika bortförklaringar, men indiern ger sig inte. Vi MÅSTE besöka hans hem i den lilla byn som ligger vackert nedanför serpentinerna. Till slut måste vi kapitulera och vi rullar ned efter honom. Vägen, eller senare den totala bristen på väg, gör det svårt att ta sig till byn. Vi vill inte lämna cyklarna vid vägkanten så det är bara att släpa och bära dem över åkrar, diken och riktigt branta sluttningar. Även om vi börjar få en vissa vana att bära cyklarna med packing så är det lika jobbigt varje gång.
Indiern, eller Khushal som han heter, bor i byn största hus och för ett ögonblick tror vi att han bor ensam i det. Det visar sig att han delar det med både sin och några andra familjer men de bor ändå väldigt bra med indiska mått. Khushal är riktigt välbeställd, han har både mobiltelefon och en stor TV som han stolt visar upp. Han äger också en del potatisfält runt byn - trots den korta odlingssäsongen står området faktiskt för en mycket stor del av all sättpotatis som används i Indien. Vi bjuds omedelbart på smörte, en "delikatess" som är väldigt vanlig längre norrut. Smörte består av smör (oftast från jak), svart te, mjölk och salt som får koka ihop ordentligt. Blandningen kallas även för gurr-gurr efter ljudet som kannan gör när teet bryggs. Det smakar faktiskt inte så illa som det låter (den här gången). Vi bjuds även på någon sorts torr och ganska seg brödpinne och några andra lokala specialiteter.
Eftersom Steve fortsatt mot Keylong känner vi att vi inte kan stanna hur länge som helst hos Khushal och vi avböjer artigt erbjudandet om att stanna över middagen. Innan vi cyklar vidare måste vi dock stanna till vid ett av hans potatisfälten för att fotografera några av Khushals arbetare som rensar ogräs. Arbetarna är glada och poserar gärna. Efter några kort trycker en av dem upp sin skära mot en annan arbetares hals för att jag ska få några foton med lite mer action i. Skäran hinner vara upp många sekunder innan alla viker sig dubbla av skratt.
Vi fortsätter cykla mot Keylong, 16 km bort. Efter några kilometer kommer vi till Thandi, en riktigt liten by vars existensberättigande är bensinpumpen - den allra sista innan Leh. Vid Thandi delar sig floden Chandra Bhaga som vi följt sedan vi passerade Rothang La.. Vi fortsätter österut längs Bhaga medan Chandra försvinner västerut.
Nu är det inte långt kvar till Keylong. Cyklingen har varit lätt och mycket vacker. Vi stannar till vid ett monument över vägarbetarna som byggt vägen innan vi cyklar upp över den sista backen till Keylong. Schweizarna rekommenderade ett lilamålat hotell vid frukosten och vi lämnar huvudvägen och börjar titta efter det. Vägen genom Keylong är smal och vi ser inga spår av lila hotell. Efter ett litet tag vänder vägen uppåt och det är nästan lika brant som i Manali. Vi orkar inte cykla utan får åter knuffa cyklarna framåt. Plötsligt har vägen förvandlats till den lokala bazaaren och vi har fortfarande ingen aning om var hotellet ligger. Vår ankomst till Keylong har dock inte gått obemärkt förbi, för på något konstigt sätt har Steve både meddelats om att vi är på ingång och att vi valt fel väg (ganska fantastiskt hur bra djungeltelegrafen fungerar ibland). Steve väntar på oss i bazaaren och visar oss vägen till det lila hotellet som inte alls ligger där vi trodde att det skulle ligga.
Steve har inkvarterat sig i hotellets största rum som utan problem även rymmer mig och Catharina. Efter några pannkakor som mellanmål beger vi oss ned till bazaaren för att handla proviant, det somjag var så nervös för igår. Det är så klart inga större problem att hitta bra mat och med Steve i släptåg får vi även några riktigt bra provianteringstips (bl.a. en bebisvälling som är perfekt som frukost). Vi går tillbaka till hotellet och äter en god middag samtidigt som vi ser på hur solen sänker sig över bergen. Mycket vackert!
Cykelmässigt må dagen ha varit lätt men upplevelsemässigt så slår den det mesta.
Map your trip with EveryTrail
1 kommentar:
En dag att minnas för livet!
Fantastiska bilder, vyer, människor och möten!
Skicka en kommentar